En demonstration en vacker lördag

Det var ju egentligen precis det som jag önskar mig som utspelade sig på Festplassen i Bergen. Människor som demonstrerade och visade sin vilja. Det är en av grundpelarna i en välmående demokrati att människor klarar av att engagera sig i sitt samhälle mer än vart fjärde år när det är val.

Likväl var det väl minst sagt något små-komiskt över det som utspelade sig där, på Festplassen, denna lördagseftermiddagen. På ena sidan stod 5 - 10 äldre människor med en stor skylt där det stod "Stoppa Islamiseringen av Norge". På andra sidan torget stod kanske 100 människor med skyltar där det stod "Inte mobb kamraten min" och emellan stod det 2-3 poliser. Lite längre bort satt en polis i en piketbil och rapporterade från platsen. Där stod de i två timmar eller något liknande och tittade på varandra. På ett annat hörn av torget pågick en konsert till fördel för Kongo. Musiken fyllde platsen för denna politiska demonstration. Det är engagemanget i samhället jag längtar efter, likväl frågar jag mig ifall denna demonstration kan ses som ett uttryck för medborgardemokrati. Om inget annat var det åtminstone ett ganska komiskt skådespel.

Vem var Bin Laden?

När den ena nyheten nedsligare än den andra radar upp sig i kölvattnet av Bin Ladens död så kan man börja fråga sig vem Bin Laden var. Många av de nyheterna som sprids från USA, som började med att berätta hur Bin Laden tog en oskyldig kvinna som mänsklig sköld och som sedan fortsatte med att berätta att Bin Laden var fåfäng, att han repeterade sina framträdanden innan han framförde dem och nu senast att man hittat mängder med pornografi i Bin Ladens residens, har jag för att vara ärlig inte mycket tro på.

Det att nyheterna matas in i nyhetsströmmen en i taget ser jag som ett tecken på att en spin doctor önskar göra bästa möjliga nyhetsnedslag snarare än att man "plötsligt" kommer på nya ting om Bin Laden. För den som vill försöka få en inblick i vem Bin Laden var och önskar ett större spann av källor än Ladens värsta fiende kan titta på dokumentären I knew Bin Laden.

Pingvinerna

Den senaste tidens snyggaste retoriska piruett tycker jag var när Juholt sa "Är det inte märkligt att pingvinerna har lyckats ordna samhället bättre än Reinfeldt?". Fantastisk bild. Och visst ser det väl ut som om vi befinner oss i samhällen där idén om att hålla ihop för att lösa problem blir mer och mer avlägsen. Det var dock inte utan att liknelsen kunde vändas mot även socialdemokraterna så som t.ex. Schlaug gjorde när han berättade en historia om pingviner.

Senaste tidens (icke)möte med politiker kan kanske tilldelas de anhöriga till den avdöde 23-åringen Emil som fick erfara att nedskärningar i välfärd faktiskt innebär något.. och att det påverkar människor. En besviken brevförfattarinna avslutar sitt brev till Filippa Reinfeldt med "Du skriver ’alla parter måste dra lärdom av Emils tragiska bortgång. Vi har insett att vi själva har bidragit till den nedmontering av sjukvården som resulterade i Emils död. Den lärdomen vi inom familjen har dragit är att från och med nu är vi före detta borgerliga väljare". Jag kan själv förstå brevförfattarinnans besvikelse i det att Filippa väljer att svara med en rad floskler istället för att faktiskt lyssna på den lärdom som det önskas ska dras från Emils bortgång.

Fukushima för barn

SAAB överaskning - Saker du inte visste man kan använda ett JAS till

Idag såg jag en väldigt kryptisk nyhet på DN. Från brödtexten:

Regeringen har antagit en proposition om att skicka Gripenplan till Libyen. Insatsen kommer inte att delta i strider eller riktas mot mål på marken. "Nu är det fråga om att gå från ord till handling", säger Fredrik Reinfeldt.

tyder jag att Sverige ska skicka krigsflygplan till Libyen. Detta har både Norge och Danmark gjort före oss, och innebörden av dessa orden klarar jag av att tyda. Det är sen som det blir komplicerat dock.. "Insatsen kommer inte att delta i strider eller riktas mot mål på marken" - okej, men vad ska man göra då? Ännu märkligare blir det när man lägger till ett Reinfeldt citat: "Nu är det fråga om att gå från ord till handling". Från artikeln utläser jag att insatsen får kosta max 200 miljoner kronor. Okej, så vi ska flyga ner våra superavancerade krigsflygplan (som ibland spontankrashar) till Libyen för att göra något som inte är att delta i konflikten och detta kommer kosta upp till 200 miljoner kronor. Heh? Kunde vi inte skickat ner några SAS-plan istället - mycket billigare och i tillägg så lär ju SAS vara ett företag i kris?

Jag försöker kolla på Svenska dagbladet för att få reda på vad flygplanen egentligen ska göra där nere, men trots en sektion med frågor och svar kring aktionen så går flygplanens uppgift mig fortfarande förbi. Någon frågade om detta skulle vara bra för Saab, och ja svarade man, detta blir nog väldigt bra reklam för Saab. Men allvarligt talat, situationen i Libyen verkar vara ganska allvarlig och där verkar vara många människor i behov av hjälp, att Sverige skulle välja att göra en stor reklamkampanj för Saab för 200 miljoner verkar väldigt konstigt malplacerat. Där man kunde gjort en insats för det Libyska folket (för i retorik är det väl ändå det man säger att man vill) vore att lägga 200 miljoner på att hjälpa till i flyktingförläggningarna i Italien. Billström har tidigare sagt att inget hot föreligger om flyktingströmmar från Nordafrika och att han inte ser någon anledning att göra undantag till EUs regler som säger att invandrare måste söka asyl i det landet de anlände i EU. Ifall man nu verkligen bryr sig om det libyska folket, varför lägger man inte då dessa 200 miljoner i reklampengarna för Saab på att verkligen hjälpa det libyska folket istället? Från ord till handling hette det visst..

Problemet med kärnkraft?

Jag läste en dialog mellan George Monbiot och Carolina Lucas hos Guardians hemsida. Monbiot som är en välkänd miljödebattör och bland annat journalisten som gjorde intervjun med Shell's VD som jag la upp för några inlägg sedan, debatterar för varför kärnkraft är en bra lösning på framtidens energiproblem medan Carolina debatterar emot.

George, som tidigare varit emot kärnkraft har efter Fukushima olyckan ändrat åsikt om kärnkraft. Han menar att ringvärkningarna av en kärnkraftsolycka visat sig vara långt mindre än han tidigare förväntat sig. Naturligt nog finns det en del kommentarer som uttrycker besvikelse och varnar över att vi idag inte känner till antalet människor som i framtiden kommer dö som en följd av Fukushima.

Men.. har Monbiot en poäng? Trots allt skulle kanske många bli förvånade över att få veta att antalet människor vars död man kunnat knyta till Tjernobyl-olyckan är närmare 1000 än 10000 (om jag inte minns fel). Och även om atombomberna dödade ett enormt antal människor när de detonerade och med stor sannolik spred en stor mängd radioaktiva ämnen ut över jordens yta så finns ju jorden fortfarande och vi lever. Är det kanske överdrivet att föreställa sig att en härdsmälta är detsamma som jordens undergång? Siffrorna pekar ju på något helt annat. Ja.. har han en poäng? Jag antar att det beror på vem man frågar. Frågar man mig handlar frågan om kärnkraft inte främst om härdsmältsrisken. Och även om olyckan har visat en tydlig blotta i mantrat att kärnkraft är 100% säker så är det för mig trots allt ett annat perspektiv som väger tyngre.

För först och främst, härdsmältor finns. De har inträffat tidigare och de kommer inträffa igen. För varje reaktor som är i drift finns det en risk, även om den är väldigt liten (läste dock i DN en intressant artikel där man talade om att det vid ett tillfälle var 12% risk för härdsmälta i Forsmark). I det att mängden av reaktorer ökar och tidsintervallet blir stort nog säger oss statistikens lagar att det med högsta sannolikhet kommer inträffa härdsmältor. Det är en poissonprocess med väldigt trög halveringsprojekt.

Nä, frågar du mig är det stora problemet att vi idag skriver kontrakt som sedan ska uppfyllas av våra barnbarnbarnbarns barn. Eller, ifall man säger att en ny generation blir till vart 30 år, och hanteringstiden för radioaktivt avfall är 100.000 år, så kommer vi idag skriva upp avtal som måste uppfyllas av mina barn^3332s barn. Detta är om du frågar mig ett upplägg som faller på sin egna orimlighet. Det som är lite otäckt är dock att det följer ett visst mönster. Konsekvenserna av vårat hanterande av östersjön kommer också ligga kvar som ett ärr för våra framtiders framtida generationer. Vi som civilisation har haft en tendens att dra linjer och sätta gränser och säga att fram till hit ska vi konsumera jorden, men inte mer. I Norge har man t.ex. fridlyst lofoten från oljeborrning, men allt pekar på att fridlysningen kommer upphävas. I USA fridlyste man gång på gång land som skulle få tillhöra indianerna, för att sedan efteråt konsumera landet när det passade att göra så. Vi har haft lagar för att förhindra farligt experimenterande med genetisk manipulation av arter, som långsamt har avreglerats i takt med industrins intressen.

Kort sagt, under parollen att vi behöver kärnkraften som en övergångsfas till något annat finns det stor risk att vi gräver oss djupare och djupare in i det enorma energiberoende som hotar att göra samhället till en salig röra i det att energin inte längre finns tillänglig för oss. Kärnkraft kan få motsvara det glaset whisky som alkoholisten ska dricka för att få styrka nog att ta hand om sin egna alkoholism.

Men för att förtydliga problemställningen här så är det inte alkoholisten självdestruktivitet och illussioner som i liknelsen är det stora problemet med kärnkraft, det är istället att i det att alkoholisten dricker av whiskyn för att samla sitt mod att lösa ett problem han samtidigt bara försvårar, så binder han även sina barn och barn för 3000 generationer framåt till sin egna alkoholism.

Siffertrollande

Schlaug skriver om tillväxt och dess relation till välfärdsstaten. Han påpekar att 10 % ökning av BNP inte automatiskt innebär en 10 % större offentlig sektor (vilket man skulle kunnat tänka eftersom 10 % ökad BNP ju innebär 10 % mer i skatteintäckter i staten). Man måste ju, naturligt nog, räkna med inflationen. Alltså, varje år så är det inte bara BNP som ökar, men i tillägg också den lönen som varje sjuksköterska, doktor, lärare etc. ska få. Den offentliga sektorn blir dyrare utan att bli större. Den mjuka delen av offentliga sektorn är i tillägg inte något som enkelt låter sig effektiviseras, inte på samma sätt som en industriarbetare idag kan utföra samma arbete som motsvarades av två, tre eller tio arbetare förr.

Men om du räknar på det, med 10 % ökade skatteintäckter och en löneökning på 2-3 % (vilket är var jag tror den brukar ligga på) så borde där ju fortfarande finnas ett stort utrymme för fler lärare, fler sjuksköterskor etc. Men ifall man tänker tillbaka på nyheterna de senaste 15 årna så är det en annan bild man får. För även om vi (nästan) konstant haft en tillväxt som är större än inflationen så pratar man ändå oftare om nedskärningar här och nedskärningar där. Nu skruvar vi ju åt skruvstädet runt de sjuka genom att strypa pengarna till dem, trots att vi ju, enligt tillväxtens logik, borde ha mer pengar tillgängliga för dessa sjuka än någonsin. Så, en öppen fråga till allmänheten. Om vi nu ständigt har en ekonomisk tillväxt i vårt samhälle, varför är då inte de olika instutitionerna stadigt rikare och bättre bemannade?

Och en extra-uppgift med den som har extra tid. Hur kan det vara att indianerna i Nord Amerika slapp svälta och tigga i de autonoma regionerna (efter vitnemål), medan vi som har en zillion gånger mer i BNP (författaren egna uppskattning) fortfarande har tiggare och hemlösa i våra gator?