Med jämna mellanrum återkommer det rubriker på Newsmill i stil med "Vi måste ha tillväxt för att rädda miljön". Detta är ett uttalande starkt spunnet ur västerländsk idé-tradition. Ordet måste är ett ganska starkt ord. I min mening är det överanvänt i det svenska språket och personligen vill jag undvika det så gått det går. Det kan ju ge människor en föreställning om att saker.. tja. måste. vara på ett eller annat sätt.
Upptakten till västerländsk idétradition kan härledas tillbaka till grekerna eller kanske ännu längre tillbaka. Men modernitetens kärna tror jag trots allt såg sitt materialiserande kring 1800-talets slut när kapitalismen utvecklade sitt ego genom sin ideologiska kamp mot dess motpol - kommunismens. För i konkurransen kan det tänkas att de filofiska tänkarna kände sig manade att genom att arbeta i affirmationer för att befästa och rättfärdiggöra sin egna värdsbild (lite som Sverker Martin-Löf i lördagsintervjun "Jag har läst MASSA rapporter som säger att klimatförändringarna inte är så allvarliga." "Som vilka då?" "MASSA rapporter", men det är en digression).
Runt slutet av 1800-talet så hade pendeln på nytt svängt i den ariska synen på indianerna, den som ständigt pendlade mellan att tycka synd om indianerna till att se dem som oförbätterliga vildar. Man kunde i USA se ironin att den nationen som bygts upp av förtryckta människor i Europa och baserat sin självbild på att vara "the land of the free" själv systematiskt förtyckt indianerna. Vi befinner oss i tid lite före massakern i Wounded Knee (1890). Den amerikanska ideologen Merrill Gates fastslår vad som ska bli "frälsningen" för indianen:
"Vi måste väcka behoven i honom. I hans slöa vildskap måste han märka beröringen av vingarna till missnöjets guddomliga ängel. Då börjar han se framåt och sträcka sig. Önskan om egen egendom kan bli en intensiv upplyftande kraft. Önskan om ett eget hem väcker honom till nya ansträgningar. Missnöjet med tipien och indiannationens svältransoner om vintern är nödvändig för att få indianen ut ur täcket och in i ett par byxor - byxor med en ficka, en ficka som värker efter att fyllas med dollar!"
Efter ett besök hos cherokeserna i 1885 avla senatorm Henry Dawes följande rapport:
"Den översta hövdingen berättade att det inte fanns en familj i hela nationen som inte hade ett hem. Det fanns inte en fattig i nationen och nationen hade inte en dollar i skuld. Den bygde sitt egna Capitol där vi utförde den här utfrågningen och den bygde sina egna skolor och sjukhus. Likväl var bristen vid systemet uppenbar. De hade kommit så långt som de kunde komma, eftersom de ägde jorden gemensamt. Det er Henry Georges system, och till följd finns det ingen drift som säger att du ska göra ditt hem bättre än grannens. Det finns ingen egoism, som ligger till grund för civilsationen. Innan detta folket går med på att dela upp sin jord och dela ut den bland sina medborgare så att varje individ kan äga den jorden de brukar, kommer de inte göra några särskilda framsteg"
Och så tågade den amerikanska ideologin vidare och slutligen styckade man upp indianernas jord (givetvis inte utan tvång). Systemet i sin härlighet har idag skapat en ö av plastsopor i stilla havet större än två USA till ytan och detta på knappa femti år (!). Var sjunde invånare måste ta emot matkuponger för att ha mat att äta, och till följd av finanskrisen så tror jag man säkert kan säga att där finns individer som inte har någonstans att bo. Deras gamla hem har spikats igen så att ingen ska kunna utnyttja det utan att betala. Och skuld.. Jag tror vi med säkerhet kan säga att USAs skuld för tillfället överstiger en dollar.
söndag 20 februari 2011
Antoinette
Marie Antoinette lär angiveligen inte ha sagt orden "om folket har slut på bröd, varför äter de inte bara kakor?", eller ifall hon nu sa det så lär hon trots allt inte ha varit så verklighetsfrånvänd som uttalandet indikerar. Någon som däremot antagligen lär ha sagt precis det som hon citeras är Maud Olofsson. "Ifall folket inte har råd att betala el-räkningen, varför extra-isolerar de inte bara huset för 200 000?" Obs, uttalandet är endast essensen av det hon sa, det är inte ett ordagrant citat. Det vore fel av mig att raljera över hur Maud inte är i kontakt med verkligheten med tanke på att jag själv knappast har några problem att betala min el-räkning och således inte heller själv känner verkligheten för dem som lite pengar har. Likväl kan jag föreställa mig denna verkligheten och det är i någon mening paradoxalt att Alliansens politiker, alternativet för de fattiga, kan fälla ett uttalande så i otakt med essensen i en fråga. Maud beskrivs av människor i omgivningen som en eldsjäl som kämpar på tillsynes outtröttligt. Men, kan man fråga sig, vad hjälper det att man kan springa hundra meter på 12 sekunder ifall man inte vet vilket håll man ska spring åt?
lördag 19 februari 2011
Les grandes personnes ne comprennent jamais rien toutes seules
Nostalgi kanske? Själv har jag inte varit en sådan "sydenturist" i denna meningen, videon är likväl lite kul på något sätt. Inte bara det uppebara men också det subtila i hur regissören lyckas uttrycka känslor och en stämning med hjälp av små rörelser på dockorna, eller hur den ackompanjerande gitarrmusiken har använts på ett ytterst effektivt sätt för att föra fram "berättelsen".
Och nog piggar det upp lite. Jag tror jag håller med författaren till den lilla prinsen när han skriver att vuxna vet inte stort om stort. Kanske samhället som helhet hade varit betjänt av att höja blicken en decimeter eller två över den egna vardagen. Köldrekord? det innebär hundramiljoner tjugotretusen fyrahundrafemtiotre och femti kronors minskning av BNP. Varken mer eller mindre. Uppenbart så, vi kan på pricken räkna ut de lastbilar som inte kan köra och de tåg som stannar vilket i sin tur hindrar skatteintäckterna och strider mot arbetslinjen, och..! Och. Eller.. Ehh?
söndag 13 februari 2011
En söndagskväll
Jag kommer hem från en Wushu-föreställning här i Bergen. Det är angiveligen de bästa juniorerna från Beijing Sports Akademi som har kommit på besök till Norge för att förmedla kinesisk kultur. En förundrande föreställning där atleterna gör saker som man ibland knappt skulle trott var möjligt. Allt är också lagt upp på ett små-charmerande regisserat kinesiskt vis. Den vackra konferencieren går i stilrena kläder med klackar som säker är en decimeter långa. Hennes tal är fullspäckat med ord som "Exotic", "Wonderful", "Incredible" och kunde lika gärna varit tagna från en eller annan intetsägande Apple-reklam. Det är för mina ögon en regisserad kinesisk tolkning av hur västerländsk marknadsföring ska genomföras som utspelar sig på scenen. Det är charmerande och jag är tacksam över att jag får vara där och ta del av föreställningen.
Jag kommer hem till min lägenhet tillsammans med N och är trött. Verkligen trött, likväl ligger disken från dagens middag utspridd över hela köket (som iofs är så litet att disken nästan alltid är spritt över hela köket). Jag har en pizzadeg i kylskåpet som jag ska försteka till nästa gång vi ska göra pizza. N har en kanelbulledeg som har jäst längre än vad den antagligen borde. Nu är de dags att ta kraft tag. Jag ser på köket, kavlar upp armarna och känner att den lilla energin jag trots allt hade lämnar mig. Att få sova, så skönt. Jag börjar i ett hörn och tillsist är disken avklarad. Jag startar Skype och ringer hem. Mamma, hur har det gått med Mamma egentligen? Det hade tydligen gått "bra". Efter en otäck fallolycka på kastrup i en rulltrappa så hade hon brutit ena hälbenet. Brutet i Köpenhamn, men först när hennes flyg landat på Teneriffa så kommer hon in på sjukhus. Naturligt nog oroade jag mig. Men det gick bra, och det gör mig lite glad. Det knyter ihop helgen, jag är nöjd. En ny vecka står för dörren och jag gläder mig.
Jag kommer hem till min lägenhet tillsammans med N och är trött. Verkligen trött, likväl ligger disken från dagens middag utspridd över hela köket (som iofs är så litet att disken nästan alltid är spritt över hela köket). Jag har en pizzadeg i kylskåpet som jag ska försteka till nästa gång vi ska göra pizza. N har en kanelbulledeg som har jäst längre än vad den antagligen borde. Nu är de dags att ta kraft tag. Jag ser på köket, kavlar upp armarna och känner att den lilla energin jag trots allt hade lämnar mig. Att få sova, så skönt. Jag börjar i ett hörn och tillsist är disken avklarad. Jag startar Skype och ringer hem. Mamma, hur har det gått med Mamma egentligen? Det hade tydligen gått "bra". Efter en otäck fallolycka på kastrup i en rulltrappa så hade hon brutit ena hälbenet. Brutet i Köpenhamn, men först när hennes flyg landat på Teneriffa så kommer hon in på sjukhus. Naturligt nog oroade jag mig. Men det gick bra, och det gör mig lite glad. Det knyter ihop helgen, jag är nöjd. En ny vecka står för dörren och jag gläder mig.
lördag 12 februari 2011
Fler nationella prov?
Livet, samhället och världen är inte alltid enkelt, eller för den delen det man önskar att de skulle vara. Det finns mig veterligen inte ett svar som klarar att besvara alla frågor, eller för den delen ett svar som klarar av att besvara samma fråga ställd av många olika. Vad denna personen har att säga tror jag dock det ligger en viss poäng i:
När var det vi fick för oss att människor skulle anpassas till konsumtionssamhället och inte tvärt om? och varför blev det så att Jan Björklund fick så mycket trovärdighet i just skolfrågor trots att många menar att hans politik och uttalande både är inkonsekventa och i strid mot gällande forskning?
Och vari ligger värdet av ett människoliv?
När var det vi fick för oss att människor skulle anpassas till konsumtionssamhället och inte tvärt om? och varför blev det så att Jan Björklund fick så mycket trovärdighet i just skolfrågor trots att många menar att hans politik och uttalande både är inkonsekventa och i strid mot gällande forskning?
Och vari ligger värdet av ett människoliv?
söndag 23 januari 2011
En tendens, knappast en skandal
Lite i det tysta har det smugit sig fram en skandal i Sverige. Det är Carl Bildt och Tobias Billström som pratat med USAs ambassadör kring att man vill begränsa antalet flyktingar från Irak till Sverige.
Nåväl, av citaten att döma kan jag inte tycka att det som sagts är varken så förvånansvärt eller så chockerande. Men jag har förstått att vissa har blivit väldigt upprörda och menar att de båda blå politikerna uttryckt sig cyniskt. Den politiken som förs, både där man direkt i strid med lagen säljer vapen till USA, eller den flyktings/arbetsinvandringspolitik som är genompragmatiserad och icke skyr slavhandel är i min mening långt mycket mer cynisk och skamlig än vad dessa orden varit.
Vad som har sagts gör mig som sagt inte upprörd. Däremot tycker jag att reaktionen på läckaget förstärker mina fördomar kring den linje moderaterna för. Och denna linje är det som gör mig både frustrerad och rädd. Det sträcker sig från allt till direkt ideologiskt sett oförklarlig kontroll av samtliga invånare via FRA-lagen till mobbing av egna riksdagsledamöter som går emot partiets egna linje (och därmed försök till nedrustande av den Svenska maktdelningsmekanismen) till att värna "valhemligheten" till det vi nu ser. Jag ville försöka hitta ett klipp från valet 2002 när Bo Lundgren svarade "Vi sänker skatterna så blir allt bra" på samtliga frågor som Stina ställde. Det är vad som blev den skandalomsusade partiledarutfrågningen. För visst ser man likheterna mellan Bo Lundgren och Tobias.
Och vad är skrämmande? För att vara ärlig, vad man ser är inte en människa. Det är en robot. Jag skulle kunna se samma människa i en SS-uniform prompt berätta att "Den svenska regeringen kommenterar inte vad som försigår i de Svenska koncentrationslägerna.". Inte att missförstå. Visst är Tobias en människa. Men det som är skrämmande är hur man ytterst medvetet tagit beslutet att Svenska folket har inte med hur vi styr deras land att göra. Det är upp till oss i regeringen. Jag kan inte tro annat än att det finns en iskall mediakalkyl bakom policyn man har satt upp. Det handlar uppenbart inte om en dialog mellan styrande och styrda det handlar om en maktapparat.
Men i fråga om analyserna. Förlorar regeringen på denna debatten? Nej, det tror jag inte. Jag tror, dessvärre, att de flesta människor bryr sig mycket mindre om mänskliga rättigheter en om en form av diffus idé att vi skulle få mindre pengar ifall vi hjälper andra. Och när denna formen av rapporterande sätter igång så tror jag att folk flests aversion mot journalister (som är snäppet starkare än den mot politiker) frammålar vår migrationsminister som en hjälte och ett offer. Jag tror att i just denna frågan har regeringen folkets stöd. Inte för att vi är oförmögna att bry oss om medmänniskor, men för att vi är rädda. Och rädda människor är enkla att styra.
Nåväl, av citaten att döma kan jag inte tycka att det som sagts är varken så förvånansvärt eller så chockerande. Men jag har förstått att vissa har blivit väldigt upprörda och menar att de båda blå politikerna uttryckt sig cyniskt. Den politiken som förs, både där man direkt i strid med lagen säljer vapen till USA, eller den flyktings/arbetsinvandringspolitik som är genompragmatiserad och icke skyr slavhandel är i min mening långt mycket mer cynisk och skamlig än vad dessa orden varit.
Vad som har sagts gör mig som sagt inte upprörd. Däremot tycker jag att reaktionen på läckaget förstärker mina fördomar kring den linje moderaterna för. Och denna linje är det som gör mig både frustrerad och rädd. Det sträcker sig från allt till direkt ideologiskt sett oförklarlig kontroll av samtliga invånare via FRA-lagen till mobbing av egna riksdagsledamöter som går emot partiets egna linje (och därmed försök till nedrustande av den Svenska maktdelningsmekanismen) till att värna "valhemligheten" till det vi nu ser. Jag ville försöka hitta ett klipp från valet 2002 när Bo Lundgren svarade "Vi sänker skatterna så blir allt bra" på samtliga frågor som Stina ställde. Det är vad som blev den skandalomsusade partiledarutfrågningen. För visst ser man likheterna mellan Bo Lundgren och Tobias.
Och vad är skrämmande? För att vara ärlig, vad man ser är inte en människa. Det är en robot. Jag skulle kunna se samma människa i en SS-uniform prompt berätta att "Den svenska regeringen kommenterar inte vad som försigår i de Svenska koncentrationslägerna.". Inte att missförstå. Visst är Tobias en människa. Men det som är skrämmande är hur man ytterst medvetet tagit beslutet att Svenska folket har inte med hur vi styr deras land att göra. Det är upp till oss i regeringen. Jag kan inte tro annat än att det finns en iskall mediakalkyl bakom policyn man har satt upp. Det handlar uppenbart inte om en dialog mellan styrande och styrda det handlar om en maktapparat.
Men i fråga om analyserna. Förlorar regeringen på denna debatten? Nej, det tror jag inte. Jag tror, dessvärre, att de flesta människor bryr sig mycket mindre om mänskliga rättigheter en om en form av diffus idé att vi skulle få mindre pengar ifall vi hjälper andra. Och när denna formen av rapporterande sätter igång så tror jag att folk flests aversion mot journalister (som är snäppet starkare än den mot politiker) frammålar vår migrationsminister som en hjälte och ett offer. Jag tror att i just denna frågan har regeringen folkets stöd. Inte för att vi är oförmögna att bry oss om medmänniskor, men för att vi är rädda. Och rädda människor är enkla att styra.
fredag 14 januari 2011
Tankar en grå Januari-morgon
Jag går längs spåren till bybanan borta vid Danmarksplats. Jag är som vanligt på väg till jobbet. Det är kallt och mörkt ute, precis som det brukar vara på vintern, och det som var snö har förvandlats till en blandning av vatten, is och slask. Vädret är lite ruggiare här nere i stan än vad det var där jag bor. Visst var det så igår också? Jo, så var det. Jag går med bestämda steg mot jobbet, blicken riktad ner mot marken och med tankarna på ett eller annat som har med jobbet att göra. Det är ett mellanting mellan en praktisk egenskap och en dålig ovana, den tendensen för min hjärna att fastna vid problem och sedan långsamt och metodiskt arbeta sig igenom dem. Mina tankar var långt borta. Men det är något som fångar min blick som får mig att komma tillbaka igen. Tillbaka från de abstrakta problemen på mitt jobbs värld och in i en ny abstrakt realitet. En ny tankekedja. Det som får mig att komma tillbaka är en liten å i miniformat som har bildat sig i slasken. Det har blivit en liten kanal som smältvattnet kan ta sig fram genom, den slingrar sig bort i horisonten.
Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.
Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.
Det får mig att tänka på en gång för länge sedan när jag gick på högskolan i Lund. Jag hade privilegiet att få se Mandelbrot hålla ett föredrag i kårhuset. För den som inte minns så var det Mandelbrot som "upptäckte" fraktalerna. Han berättade på sitt föredrag att många människor i historien har fått ha sitt område som man gjorde sig ett "namn" i. Han område var ojämnheter. Fraktalerna föddes ur observationer av verkligheten. Bland annat hade man tagit satelitbilder av åar och stränder på olika förstoringsgrader. När man satte bilderna brevid varandra gick det inte att säga vilken bild som var närbild och vilken som var tagit på lång avstånd. Konturerna av stranden eller av ån följande nämligen samma mönster både på nära och långt håll. Bland märklig kuriosa så var sambandet mellan den uppfattade sträckan och den faktiska sträckan (den som mäts när man tar med de små böjarna som man inte kan se i stor skala) av en strand runt omkring pi (hur man nu mätt upp detta?). Det är den dagen i Lund som jag påminns om när jag går på vägen till jobbet. Jag tänker att vad jag observerar under mina egna fötter skulle kunna kallas för en miniatyrmodell av själva amazonas. Med deltor, med förgreningar och återföreningar. Och tanken på att detta ögonblickliga konstverk som byggts av slask på asfalten på grund av regn och dåligt väder är ett mästerverk i sig själv får mig plötsligt på bra humör. Det får mig att tänka på hur fullständigt meningslösa vi alla är, samtidigt som varje en av oss är av yttersta vikt. Och att det kan vara på båda sätten samtidigt.
Det får mig också att tänka på cykler och på mönster. På hur precis som naturen upprepar sig själv på stor och liten nivå så gör vi själva också det. Och vi som samhälle. Framför mig går det en tjej med en fjällrävenryggsäck. De finns överallt idag och det gör mig lite glad att se dem. För mig är dessa ryggsäckarna en symbol för andra värden. En ikon som används av en rörelse som vill röra sig bort från konsumtionssamhället, som söker och hävdar värde i andra entiteter än pengar, blonda kvinnor och statusprylar. Men det är just här som (potentiellt) mönstret upprepar sig på nytt, i all subtilitet. Naomi Klein var den som först förklarade fenomenet för mig genom sin bok "No Logo". Mönstret är att konsumtion i sig själv har blivit ett sätt som vi bygger vår egna person på. Och när man köper en fjällrävenryggsäck för att signalera att man är emot konsumtionssamhället så följer man samtidigt logiken i det samma mönstret som man vill vända sig mot. Man konstruerar nämligen (potentiellt) sin egna person med hjälp av konsumtion. Och så fortsätter mönstret runt och runt. Men precis som vattnet som sakta finner sin väg genom slasken så är det männskliga också både djupt fascinerande och enastående. Varje individs öde är en lika fascinerande och dynamisk berättelse som samhället i stort. Och den drift och tendens man kan se på liten nivå hos den överviktige eller hos rökaren upprepar sig också i det stora hos samhällen, hos länder och på global nivå. Det är ett kaos som samtidigt är fullkomligt, och för mig finns det en tröst i att det inte låter sig tämjas av logiska mönster eller mänsklig vilja. För mig är det en tröst i att det är fullkomligt och meningslöst samtidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)