Occupy och USA

I den aldrig sinande nyhetsströmmen är det naturligt att inte alla nyheter kommer till ytan. En av dessa nyheterna är kanske bara en parantes i det stora hela, likväl enligt mig ganska viktig. Det handlar om Dori som är 84 år gammal. Hon deltog på en occupy wall street demonstration när polisen spejade ner henne med pepparspray. Man kan läsa om det på norska dagbladet. Som med så många proteströrelser tidigare så kommer även Occupy rörelsen handla om hur media styrs fram eller tillbaka. Det kunde man också tolka ur New Yorks borgmästare Guidianies uttalande kring Occupy rörelsen. Att det var tvugna att ta bort tältlägerna, inte för att demonstrationerna är obekväma utan av sanitära skäl. Man gav också rapporter om hur demonstrationsrörelsen hanterade kriminalitet själv genom att omringa skurkarna.

Jag tycker att rörelsen i all sin spontanitet är ett väldigt spännande fenomen som förhoppningsvis kan sätta en viktig fråga upp på den globala agendan. I motsättning till t.ex. moderaternas partiprogram där man drar fram den ekonomiska tillväxten som nyckelpunkt i bekämpandet av den globala fattigdomen så för occupy rörelsen upp en mer komplicerad frågeställning. Och även om det från nog så många håll försöker hamras in att i det att vårt samhälle utvecklas framåt så för det alla med sig så har de krassa siffrorna visat för Amerikanerna att medelamerikanens köpkraft inte sett någon ökning sedan 70-talet. Detta trots den explosiva växten av både den amerikanska och globala ekonomin. Amerika som land har länge kämpat för den totalt fria marknaden, bland annat genom avsättandet av Allende och insättandet av Pinochet i Chile men också på global front genom nödlån som utbetalats av IMF som sedan fört med sig mer eller mindre gynsamma avtal för de rikare ekonomierna. Historiskt så har diktatorer kunnat låna stora mängder pengar i sitt lands namn för att sedan försätta landet i en skuldfälla det inte kan komma ur. De ekonomiska styrmedlena har länge fungerat som ett effektivt verkningsmedel för att kontrollera stora resurser runt om i världen. När nu opinionen innifrån har börjat höjas, märk väl inte för u-ländernas men det egna folkets skull, så har man plötsligt hamnat i en väldigt besvärlig situation där Laissez-faire i sig själv kan hotas.

Den dämpande trasan

Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.

När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.

När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.

Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.

Ode till debatt

En offentlig dialog och ett utbyte av åsikter är kärnan i en demokrati. När det som styr samhället är en syntes av de olika delarna av samhällets samlade tankar och idéer så har man uppnåt det som vi ofta talar varmt om. Man har uppnåt ett folkstyre. För att kunna skapa en sådan syntes så behövs en offentlig debatt som klarar av att separera sig från personangrepp. Det ska vara en offentlig debatt som klarar av att vila både i det personliga och det individen önskar samtidigt som det inte villar sig för långt bort från det sakliga och mer objektiva.

En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.

Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.

Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra  saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.

Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.

"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"

Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.

Allmänrättvisans Parti

Sofia Arkelsten såklart. Ifall det nu inte är politiker och deras förehavande som är det intressanta utan istället den reella politiken, varför ska det då vara intressant vad Sofia råkade säga som inte var helt rätt? Hon tog ju dessutom tillbaka uttalandet och bad om ursäkt. Ifall man ser nyheten på DNs hemsida så kan man konstatera att den väckt intresset hos många allmänna tyckare. En politiker säger lite fel, tar tillbaka det och önskar att gå vidare, är det så mycket att tjafsa om?

För att vara franka kring vad som stod i partiprogrammet. Texten sa egentligen ingenting. Den sa inte att moderaterna varit för rösträtt eller mot apartheid. Inte heller skrev dem att moderaterna "alltid" har rättviseperspektiv i det de gör, endast att det är "ständigt" närvarande. Alltså, en helt harmlös text som låter bra, är inspirerande men som inte betyder något. Allt hade gått väldigt bra om inte dumma DN intervjuat Arkelsten och hon råkat säga det som texten insinuerade mer rakt ut. Kanske för att hon trodde det verkligen var så. Eller för att hon önskade att säga samma sak som texten i samma oantastliga form. Kanske saker exploderade just för att så många människor känner det som att moderaterna för en retorik som inte är i paritet med deras politik. Att man t.ex. kallar sig för ett parti som prioriterar miljön trots att naturskyddsverket menar att man fört en ytterst dålig miljöpolitik och ett botaniserande genom motionerna till partistämman visar att miljömotionerna knappast vara överrepresenterade. Kanske för att man profilerar sig som ett arbetarparti trots att man för en politik som gynnar de rika främst framför de som har lite. Eller kanske för att man försöker införa en sådan term som "Allmännyttan" som för att vara ärlig luktar i bästa fall lite Bildts "Enda vägens politik" och i värsta fall Orwell. Politik handlar om kompromisser, idéen om den "perfekta" politiken som är bra för alla är som att säga att man kommit på hur man fördelar en hundralapp på tio personer så att alla får hundra konor var. Det låter fint men är inte förankrat i verkligheten.

Är rättviseperspektivet ständigt närvarande i moderaternas politik då? Det var ju inte länge sedan det kom fram att Ewa Björling försökte sälja bevakningsutrustning till Gaddafi. Visst är detta i linje med "rättsstaten", men det är kanske inte en handling man först tänker på om man talar om motstånd mot apartheid. För när det kommer till kritan så måste väl en rättvis regering vara en som åtminstone stödjer de mänskliga rättigheterna. Och då är det ju ironiskt att kritiken mot svenska brott mot de mänskliga rättigheterna under moderaterna just ökat snarare än minskat. Sättet vi idag hanterar flyktingar i Sverige är t.om. mer än vad vissa EU-organ vill svälja. Moderaterna är fria att föra vilken politik de vill, det måste man respektera. Men det är ytterst allvarligt ifall de väljer att föra en sorts politik samtidigt som de kommunicerar en helt annan. Det är välkommet att moderaterna avser införa rättvisa som en kärnidé hos partiet. Men då är det upp till bevis, minst sagt.

Det Svenske Demokrati

Med anledning av den rapportering och det förtroendefall som varit för Håkan Juholt och den debatt som fortfarande lever så känns det relevant med en anspråkslös kommentar om svensk politik, medier och demokrati i all allmänhet.

Vad är demokrati är en fråga som man sällan ser vare sig i den allmänna debatten människor emellan eller i den mer lättsmälta delen av media. Det betyder givetvis inte att det inte är ett ämne som diskuteras. I mer akademiska kretsar så är det ett ämne man gärna återvänder till och det har säkerligen skrivits både böcker och avhandlingar i frågan. Att demokrati inte är något självklart förstod även Göran Persson som t.ex. utnämnde en kommission för att undersöka hur man skulle kunna stärka demokratin. När svaret blev att man kunde decentralisera makten mer och låta beslutsprocesserna gå långsammare så visade det sig att Göran inte var så intresserad trots allt. Jag har fått ärva något fantastiskt av mina förfäder och jag vågar säga att mina föräldrar och även deras föräldrar har fått göra det samma. Vi har fått ärva ett land som fungerar och som håller sig till en skälig nivå av korruption. Allt detta har erövrats genom en kamp. Samhället har rört sig i en process mot den form som har kommit på plats idag. Men man ska akta sig för att tänka att något fantastiskt som är skapat inte i tillägg kan bli ogjort. USAs demokrati är en av världens mest sofistikerade. Man la ner mycket tankemöda innan man skapade konstitutionen och det var genom noga övervägande som man skapade den maktdelningsmekanism som skulle säkra att makten stannade hos folket och inte hos en hungrig maktelit. När man tittar på USA idag kan man dock konstatera att många människor upplever att det som systemet skapades för att förhindra likväl verkar ha inträffat. Få har illusionen att individer och de mänskliga rättigheterna har företräde framför enkelintressen hos stora organisationer som är väl bemedlade. Först i senare tid har man i USA börjat uppleva gräsrotsuppror mot ett system som allt fler upplever inte tjänar alla likt.

Varför denna tirad om vad demokrati är och hur demokrati inte är en självklarhet? Eftersom svensk media, möjligen i all välmening, verkar ha börjat tappa förmåga sin förmåga att analysera och förmedla samhället. Redan i föregående valet var det många som höjde kritiska röster kring det ständiga fokuserandet på opinionsmätningarna A, B och C. Ett media som fungerar klarar av att tränga in i de olika partiernas teoretiska (det de kommunicerar) och praktiska (det de gör) politik och förmedla denna till landets invånare. Ett fungerande media klarar av att förklara vad som utgör skillnad mellan olika partier och idéer och att fördjupa människors förståelse. Det klarar också av att utvärdera beslut som tas. Detta är uppgifter som jag menar att media fortfarande till viss del klarar av att göra. Likväl så går media mer och mer mot att förenkla verkligheten. Svensk politik delas in i det blå och det röda laget. Rapporteringen handlar mer och mer om vilket lag som "vinner" och vilket som "förlorar". Man önskar ofta knyta de olika händelserna som sker till en "vinst" eller en "förlust" hos det ena eller andra laget. Något politiker givetvis är vältränade att undvika och därmed aldrig erkänner att något gjorts fel eller egentligen inte säger så mycket alls. Det kallas mediaträning.

Och lätt att ryckas med är det. "Oj, vad glad jag är att jag håller på det blåa laget, nu gjorde det röda laget självmål". Eller puh vilket tur, jag håller ju på de röda och i senaste opinionsmätningen så gick vi upp mot de blå. Kanske vi vinner till nästa val?
Vad är det som saknas i detta gestaltande och med detta fokus? Jo, själv essensen. Den rökridå som skapas i den ständiga strömmen av snaskigare eller mindre snaskiga nyheter knutna till det ena eller andra partiet, väl anpassade för att passa våra fördomar, hjälper oss effektivt att inte se var Sverige befinner sig nu och vart det är på väg. Huruvida ett parti är bra eller dåligt mäts i hur många väljare som är villiga att rösta på det. Styrkan på ett politiskt förslag mäts i skillnaden i opinionsmätningarna före och efter förslaget presenterats.

Jag tror inte jag är den enda som menar att både Sverige och världen står inför utmaningar. Jag tror inte heller jag är den enda som tror att vi kan hitta bättre lösningar på dessa utmaningarna om vi jobbar ihop eller om vi fokuserar. Men i politik idag kan följande sägas av det regerande partiet:

Kärnan i det nya M är en pragmatisk inställning till politik utan ideologiska låsningar

 Och på så sätt kanske man indirekt förklarar hur den viktigaste frågan i årets budget kunde bli vad man skulle göra med restaurangmomsen. I en tid då det nuvarande ekonomiska systemet står på randen inför kollaps. Där folkligt missnöje med icke-hörsammande ledare blossat upp i land efter land. I ett läge där klimatförändringarna fortfarande existerar och alla trender visar på att vi gasar snarare än bromsar på vägen mot stupet. I en tid där allt fler unga går på anti-depressiva medel och resultaten i den svenska skolan blir allt sämre. Människorna som styr landet sätter sig i sitt regeringssammanträde.. och börjar diskutera restaurangmoms. Och vad som kan möjligen ses som än värre är att detta beteendet gestaltas av media som fullt sunt. Jag menar, det blå laget vinner ju, ledaren för det röda laget gjorde precis självmål. Det säger sig själv att inga problem existerar eller att inga förändringar behövs i vår politik.

En uppmaning till alla är att försöka skåda bortom det blå och röda laget och istället försöka förstå hur makten förhåller sig till våra nuvarande utmaningar och på vilka sätt detta är bra, eller dåligt.

Owari desu ka?

Efter lång tid som norgeemigrant så har beslutet tagits att komma hem igen. Visst, planerna är inte särskilt snabba och tvära, men sommaren 2012 räknar jag med att vara hemma igen.

Det nya drevet?

Också verkar det som om rapporteringen kring Bildt inte glömts bort trots allt. Trots en paus vid drevet mot Juholt. Man kan tycka att det borde göra mig nöjd, men jag får erkänna att helt nöjd är jag trots allt inte. Det finns en så stark polarisering i medierapporteringen som ständigt letar efter att saker ska vara "rätt" eller "fel". Journalisterna ställer och arbetar med sina frågor för att slutligen kunna finna en klar och lättförstådd konklusion som läsarna lätt kan ta till sig. Har Bildt ljugit om Etiopien hos Skavlan? Nä, det verkar inte så. Den frågan han kategoriskt svarade nej på var huruvida Lundin Oil befann sig i Etiopien när Bildt satt i styrelsen. Och det verkar det inte som om de gjorde. Varken de eller deras dotterbolag. Däremot så är konsortiet i stort närvarande där nere nu. Och det är klart att detta kan innebära en intressekonflikt. I det att medierapporteringen och Bildts frågor ständigt fastnar i de små detaljerna istället för att klara av att ta de större problemställningarna så kommer det inte bli någon förlossning i dessa frågorna. Läsarna som helhet lämnas till att själva bestämma vad som är rätt eller fel och Bildt blir varken rentvådd eller nersotad.

Att Bildt inte önskar att gå in på detaljer eller ta en diskussion av de eventuella moraliska aspekterna och möjligheterna till jäv är naturligt med tanke på hur den vanliga medialogiken fungerar. Dock kan det ju ses som ytterst beklagligt ifall det Svenska regeringen och Sverige som länger väljer att se detta med moral och orättvisor som en fråga som inte angår oss. Detta passar säker andra stormakter bra, det att man sitter still i båten. Men är detta verkligen var vi som land önskar att vara?