Förkyld

Det började som en lurande omotiverad trötthet på måndag, det kändes lite snuvigt på tisdag kväll och idag kom den. Förkylningen. Det var länge sedan sist nu, men åter en gång har jag fått återvända till världen av pappersnäsdukar och känslan av permanent ofräschhet.

Jag börjar läsa lite i On the road, men märker att jag egentligen inte är på så äventyrligt humör idag i alla fall. Tankarna vandrar lite bort mot franskläxorna som jag borde läsa. "Johan", "detta är nivå fem, här måste man böja verben" fick jag höra förra gången.. nog ligger det något i det. Men. Tydligen känner jag mig inte så franskinspirerad heller.

Det slutar med en intevju av William Shattner i Times och sedan tankar på de sakerna jag verkligen borde göra. De med stort V. Suck. Jag längtar till N kommer hem igen.

Kulturrelativist

I det slagfält som det offentliga rummet utgör för idéer så har jag börjat förstå att mina egna tankar och idéer ligger ganska långt mot det kulturrelativistiska hållet. Som jag har förstått det så finns det två motpoler till varandra, det ena är en form av kolonialistiskt tänkande där man t.ex. kan rättfärdiga slavhandeln med "att vi åtminstone räddade Afrikanerna från att fortsätta vara vildar", i andra ändan av spektrummet har du dem som menar att varje kultur själv måste definiera vad som är rätt för dem och att t.ex. hedersmord inte tvunget är fel utan beroende av ur vilket kulturellt perspektiv man väljer att se på det. För att vara tydlig måste jag givetvis förklara att jag tycker att hedersmord är fel och att det är ett samhälles plikt att ställa sig upp mot en sådan föreetelse och dra gränsen.

Men när det gäller kulturella eller religiösa frågor så brukar jag som oftast alltid ha en ståndpunkt närmare den kulturrelativistiska än den kolonialistiska. Varför har jag det egentligen?
När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening.

Oftast så vet man naturligt nog inte ifall något ger mer lycka eller inte när man ska göra ett överslag. Tänk t.ex. en konservativ familj som tvingar sitt barn att komma hem tidigt på kvällen. På den negativa sidan så får barnet inte göra som det vill, på den positiva sidan så får kanske barnet en tätare kontakt med sin familj. I de flesta frågor som man ställer sig så brukar det alltid finnas nyanser och det brukar alltid finnas för- och nackdelar med olika val.

Jag upplever att många människor menar att så vårt samhälle ser ut idag, så är också det optimala samhället. Om man tar till åtanke mängden anti-depressiva medel som används i dagens samhälle jämfört med förr så tycker jag det verkar konstigt. Eller om man ser till mått hur barn mår. Eller till övervikt.

Med detta som utgångspunkt tycker jag det är märkligt hur så många människor har en negativ syn på nästan allt annat än det som är det moderna samhället. Tillståndet av samhället menar jag är lackmustestet på hur väl eller icke välfungerande ett system är. Vi har ju nämligen inte valet att byta ut befolkningen och behålla systemet, det enda vi kan göra är att behålla befolkningen och byta systemet.

Så just därför kan jag mena att t.ex. indianers ologiska naturtro eller att kristnas frälsningstro kanske trots allt har något mer att ge oss människor än vad vi vid första åtanke förstår. Tittar man på ting som ger lycka så är nämligen tro och religion inte en negativ faktor som kanske många skulle tro, utan en positiv. Märk väl att det inte är den största positiva faktorn, saker som trygghet, mat och hälsa väger givetvis tyngre. Likväl hamnar det statistiskt som en faktor som ger mer lycka än vad det tar.

Och även när man gräver djupare in i det hela, en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror. Här är jag också kulturrelativistisk. Varför ska man så ofta välja att dömma ritualer som man inte förstår bara för att man tycker de verkar meningslösa. Visst finns det en gräns, det är oförsvarbart med ritualer som mot en persons egna vilja skadar personen på något sätt. Men utöver detta, vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker? Och vad är det som säger att det vissa människor inte upplever, inte kan uppleves av andra människor. Precis som det finns tondöva människor så kan det väl mycket väl finnas människor som är döva till andra dimensioner av den mänskliga verkligheten.

Så. Även om jag inte valt att sätta denna etiketten på mig själv, utan att den istället är något jag märkt säkert kan passa på mina åsikter, så kan jag undra vad det egentligen är som är så fel med att vara kulturrelativistisk?

Fågeln som vrider upp världen

Jag läste ut Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami igår och försöker fortfarande få mitt huvud runt vad boken egentligen handlade om. Jag menar huvudlinjen var hyfsat tydlig, men in i detalj.. Jag vet åtminstone att jag gillade boken. Den klarade av att väva ihop en form av drömvärld med den verkliga världen till en enda lång tråd av naturligt medvetande som sedan obönhörligt fortsatte fram och där man tillsist inte längre brydde sig så mycket om vad som var verkligt eller inte. Allt var verkligt, och inget av det var det. Och huvudpersonen som ständigt ovetande fortsatte planlöst framåt. En helt vanlig person som ändå på något sätt blev högst exceptionell genom den situation han hamnade i.

Där lurade också en form av fatalistisk underström någonstans mellan raderna i boken där karaktärerna var tvugna att göra som de gjorde, inte för att de kanske inte visste bättre själva, men för att ödet verkade driva dem framåt och när ödet kallade så fanns det inget de kunde sätta emot.

Krig och kamp

I Norge så har afghanistansoldaterna fått ge sina egna perspektiv på kriget som de deltar i. Givetvis så är Norska försvarsministern förskräckt. Bland andra saker har följande komit fram:

«Det er sånn som det er her nå, vi håpet det skulle bli. Man verver seg ikke til Afghanistan for å redde verden, men for å være med i en skikkelig krig», sier soldatene.

Jag minns hur det var intressant att höra en radioteater baserat på dagboken till en av de svenska FN-soldaterna nere i Kongo på Dag Hammarskölds tid. Rasismen var, vilket man kanske kunde vänta sig, utbredd hos de Svenska soldaterna och de flesta visste knappt varför de egentligen var där. Det var som om de blev en tredje maktfaktor i staden. Egentligen inte på någons sida och inte heller mot något. Bara några som hindrade att saker hände (och kanske det egentligen var ganska bra). Det intressanta med skildringen är hur alla dessa människor hamnade i en situation som ingen av dem egentligen förstod. Och hur detta skapade rädsla och osäkerhet hos dem. Själv tror jag kanske inte tvunget det är dumt att soldater som ska ner till Afghanistan gör det under förevändningen att de faktiskt ska till ett krig. Jag tror det är det bästa sättet för dem att hålla sig någorlunda psykiskt friska genom det inferno som krig med största sannolikhet kan innebära. Jag tycker dock det är viktigt att man förstår att soldater är inte tvunget änglar. Inte ens om de kommer från skandinavien.

Ljus

Vissa människor blir av med sina jobb. De hamnar i vad numera kallar för "utanförskap" vilket inte tvunget betyder att man är så mycket utanför, men åtminstone att man är ganska fattig. Vissa av dessa är som ett litet ljus som sakta slocknar in i en dvala av intetgörande. Andra människor är tvärt om. De inte bara har ett jobb utan de får dessutom massa extra jobb. De jobbar inte 40 timmar i veckan utan 50 och har ju således egentligen inte tid att göra av med sina pengar. För vissa människor så är detta riktigt och en trevlig tillvaro. För andra människor så är det som ett övertänt ljus.. som tillsist blir utbränt.

Och så är det någonstans i Sverige varje dag. Ljus som slocknar, ljus som blir utbrända. Ljus som tänds igen och utbrända ljus som kommer tillbaka. I ett evigt kretslopp vi väljer att kalla för arbetsmarknaden. Och egentligen så är det ju ingen som helt vet vad som skulle hända om man petade runt lite i reglerna i den där marknaden. Som här i Norge. Här jobbar vi bara sju och en halv timme per dag. Frågar du mig så är inte det för lite. Jag undrar vad som hade hänt ifall man hade jobbat sex timmar istället..? Kanske hade färre ljus slocknat och färre behövt bli utbrända. Kanske inte.. Lite tråkigt kan jag åtminstone tycka det är att man inte direkt debatterar det i politiken.

Zen

Jag hade privilegiet att få visat stenträdgården i Kyoto för mig när jag var där av en Japan. Jag noterade härom veckan att den samma trädgården presenterades som en av sevärdheterna i Kyoto i Times. Min guide bad mig räkna stenarna i trädgården. Sedan gick vi till andra sidan av den och sedan bad han mig räkna stenarna igen. Tillsist förklarade han. Oavsett på vilken plats man stod så skulle det alltid vara en sten som man inte kunde se bakom de andra. Den dolda stenen var olika beroende på var man stod. Legenden sa att man var tvungen att uppnå upplysning för att kunna se alla stenar samtidigt.

Jag antar att det blir en fråga att se det man inte ser efter. Kanske är det det som är Zen. Du kan inte uppnå Zen genom att försöka. Du kan bara vara i Zen. Det är en övning i att se det man inte försöker se. Det är en motsägelse. Kanske det förklarar varför munkar kan spendera hela sina liv med att meditera på hemligheten. Eller hur berättelsen om en av Zen-mästarna tillsynes beskriver en man helt frikopplad från världen som inte verkar ha koll på något alls. Zen går bortom värderingarna vad som är bra eller dåligt. Vad som är normalt eller onormalt. De blir alla hinder på vägen, krokar som gör det svårt att se världen och inte bara sina egna värderingar.

Eller om man tar det perfekta livet. Det perfekta livet är en föreställning vi strävar efter. Men vår strävan hindrar oss från att uppnå det. Vi förstår inte varför världen inte går oss till mötes. Vi förstår inte för att vi inte klarar av att se världen, vi klarar bara av att se en bild av hur den borde vara. Kanske är det därför man inte ser guppet i vägen, eller därför man inte undviker gropen. Man klarar inte av att se dem eftersom de inte borde vara där.

Men. Det är bara en tanke. Utan egentlig praktisk betydelse.

Att vinna eller förlora. När man gör inget.

Det spelar ju egentligen ingen roll. Förra gången jag såg MFF spela fotboll så minns jag att jag förvånades över hur låg nivå det var på spelet. Ändå så var det tydligen en bra match jag såg, undrar om det inte var mot HIF. Men även om det inte spelar någon roll så är jag glad att det går bra för MFF. Och att det går bra för HIF. Som om det någonstans kan kännas som om en liten del av mig vinner fotbollsallsvenskan. Trots att fotbollsallsvenskan i stort inte existerar i min värld. Så fånigt enkelt kan det vara. Men lite kul iaf.

Andra fåniga saker som kan göra mig glad är när det går bra för Zlatan i Italien eller om Arsenal vinner i Premier League. Barcelona betydde kanske något en gång i tiden när Henrik Larsson eller Zlatan spelade där, nu så känns det helt ointressant. Jag följer ju egentligen inte liggerna på riktigt. Det flashar liksom bara förbi i en högerspalt på dn.se som jag ibland är inne på. Säkert är det flera som känner som jag, annars hade det väl inte varit en första-side-nyhet varje gång Zlatan gjort mål.

Som en parallell tråd frikopplad från mitt övriga liv. Varje dag så vinner eller förlorar jag en liten kamp. Som jag inte har något med att göra överhuvudtaget. Så fånigt. Så enkelt. Och nu har det blivit höst.