Ibland kan verkligheten verka väldigt invecklad och full av komplikationer. Ofta är de stora frågorna sådana. Femtio slumpmässigt valda personer har säkert femtio olika uppfattningar om hur man ska lösa klimatproblemen. Ett tobaksbolag kan trots alla bevis få lagliga cigaretter att verka fullt rationella bara genom att förneka att de är farliga.
Kanske är det för alla dessa komplicerade krumelurerna som det är så uppfriskande när någon lyckas ta alla dessa komplicerade problemsställningar och med en anspråkslös mening säga det som får de andra perspektivna att blekna. Jag snubblade över ett sådant citat häromdagen i megafon. Desmond Tutu sa så här: "Jag tror kapitalismen framhäver människans mindre ädla karaktärsdrag". Du behöver bara en mening, ändå är det en så bra förklaring på varför en kines kan jobba 60 timmar i veckan och tjäna en tiondel av det jag tjänar och folk tycker det är ok. Inte konstigt alls egentligen.. eller? Jag kan förundras över att man i samhället säger till sina barn att alla människor är lika värda, att man visar det i filmer och skriver det i böcker. Men att verkligheten är något annat.
Det hela har säkert förklaringar i den mänskliga naturen. Att vi klarar av att uppskatta ett system där vi kommer ut som vinnare är kanske egentligen inte så konstigt. (Rättvisa hade varit fint, men vad hade vi egentligen tyckt om maten och kläderna kostade dubbelt så mycket som de gör nu?) Jag tycker däremot det är svårt att förklara att vi som samhälle inte reagerar på klimatförändringarna, där vi ju också själva kommer drabbas. Mycket arbete är påbörjat för att bromsa förändringarna. Man letar efter sätt att göra om skruvarna i samhället så att det blir mer hållbart. Man frågar sig hur vi kan 'laga' samhället och samtidigt förlora så lite tillväxt som möjligt. Det blir plötsligt väldigt komplicerat. Man kan göra en kalkyl där man räknar ut att man räddar en mängd med fåglar ifall man förhindrar eller sanerar oljeutsläpp. Å andra sidan kommer man fram till att dessa pengarna kunde använts annorlunda och kanske bättre. Är hundra fåglar värda hundra tusen? Plötsligt blir saker komplicerade. Man försöker leta upp den optimala kalkylen. Att man har en arbetslöshet på sju procent till förfogande hjälper inte. Allt måste ske inom systemet och vi har inte råd att låta de arbetslösa arbeta med de här tingen. De kostar mindre om de går på jobbsökarkurs hos arbetsförmedlingen. Frågar du mig är rönen från forskningen entydiga - ifall vi inte adresserar problemen resolut så är risken mycket stor att inget kommer fungera. Människan håller på att förstöra hav, himmel och jord. Man har inte råd att försöka, man måste göra.
fredag 30 januari 2009
måndag 19 januari 2009
Det norska språket
Visste ni att ca 6000 människor håller på att läsa det norska språket utomlands? Programmet typisk norsk har varit i italien där det norska språket i någon mening blomstrar. Italienarna har förstått att ifall man vill sjunga om tunghet och mörka ämnen så gör man det bäst genom att lära sig språket som talas i "svarta metallens" hemland. För oss svenskar är det måhända en dold sida. Åtminstone jag har växt upp med en bild av norskan som det obevekligt optimistiska språket.
Appropå den skandinaviska kulturen så såg vi Adams æbler i helgen. Det är en satirisk komedi där en nynazist försöker övertyga en präst om att han själv är ond. Allt var absurt, men det är den bästa filmen jag sett på länge. Nedanför följer ett klipp när Adam ska visa prästen Ivan hur elak han är. Det går inte riktigt som han tänkt sig.
Appropå den skandinaviska kulturen så såg vi Adams æbler i helgen. Det är en satirisk komedi där en nynazist försöker övertyga en präst om att han själv är ond. Allt var absurt, men det är den bästa filmen jag sett på länge. Nedanför följer ett klipp när Adam ska visa prästen Ivan hur elak han är. Det går inte riktigt som han tänkt sig.
fredag 9 januari 2009
Den svenska religionsdebatten
Jag hade egentligen på förhand tänkt skriva om tingens dualism, hur motpoler förstärker varandra och ofta är del av samma väsen. Jag hade materialet klart för mig och tänkte utgå från saker jag läst i "I varje trumslag jordens puls".
Men. När jag sökte efter debattartiklar om religion kontra humanism stötte jag på något så iögonfallande att jag var tvungen att skriva om det först.
Jag ska ge er en guidning i mina cyberresa..
Jag hittade först en debattartikel där Kurkiala varnar för att se vetenskapen som något annat än den är. Titeln Överdriver förnuftstro farligare än vidskepelse låter kanske bekant i förhållande till saker jag tidigare uttryckt.
Därifrån kom jag till humanisternas hemsida där de formulerade sitt svar (läs det gärna, personligen tycker jag att de väljer bort att svara på de djupare implikationerna av det Kurkiala skriver). På hemsidan följer de kontinuerligt den offentliga debatten om religion kontra ateism.
Där hade den en länk till DN där man skriver om Hatet mot humanismen. Skribenten där oroar sig över hur tidning i allt större utsträckning vänder sig mot upplysningsidealen. Eller tja, egentligen oroar han sig över att tidningar i större grad kritiserar humanisterna.
Nu till det iögonfallande. En av bloggarna som blogat om DN inlägget var Kristoffers blog.. och han har lyckats att personifiera det jag menar är den svenska övertron på förnuft. Jag kunde först inte förstå ifall artikeln var ironiskt skriven eller inte, men när jag kommit till slutet förstod jag att den inte var det. Det går i artikeln att läsa att "Religion om något ska, bör och måste kritiseras. Den är ju inte logisk, inte vetenskaplig och bygger inte på några som helst fakta. I andra situationer är människan logisk och agerar med förnuft, men när hon har vanföreställningar om mystiska väsen som inte existerar hyllas hon för sin "fromhet" och "spiritualism". Hade det inte varit religion inblandat hade personen spärrats in på hispan.".
Utöver smått klumpiga formuleringar tycker jag det är intressant hur den som skrivit verkar ha en fundamentalists tro på att allt som är logiskt är gott och allt som inte är det är av ondo.
Jag tycker att religion kontra humanism är ett intressant debattområde. Tyvärr förstår jag efter att ha företagit min resa över artiklar att gapet mellan de två sidorna är så stor att debatten är meningslös.
Men. När jag sökte efter debattartiklar om religion kontra humanism stötte jag på något så iögonfallande att jag var tvungen att skriva om det först.
Jag ska ge er en guidning i mina cyberresa..
Jag hittade först en debattartikel där Kurkiala varnar för att se vetenskapen som något annat än den är. Titeln Överdriver förnuftstro farligare än vidskepelse låter kanske bekant i förhållande till saker jag tidigare uttryckt.
Därifrån kom jag till humanisternas hemsida där de formulerade sitt svar (läs det gärna, personligen tycker jag att de väljer bort att svara på de djupare implikationerna av det Kurkiala skriver). På hemsidan följer de kontinuerligt den offentliga debatten om religion kontra ateism.
Där hade den en länk till DN där man skriver om Hatet mot humanismen. Skribenten där oroar sig över hur tidning i allt större utsträckning vänder sig mot upplysningsidealen. Eller tja, egentligen oroar han sig över att tidningar i större grad kritiserar humanisterna.
Nu till det iögonfallande. En av bloggarna som blogat om DN inlägget var Kristoffers blog.. och han har lyckats att personifiera det jag menar är den svenska övertron på förnuft. Jag kunde först inte förstå ifall artikeln var ironiskt skriven eller inte, men när jag kommit till slutet förstod jag att den inte var det. Det går i artikeln att läsa att "Religion om något ska, bör och måste kritiseras. Den är ju inte logisk, inte vetenskaplig och bygger inte på några som helst fakta. I andra situationer är människan logisk och agerar med förnuft, men när hon har vanföreställningar om mystiska väsen som inte existerar hyllas hon för sin "fromhet" och "spiritualism". Hade det inte varit religion inblandat hade personen spärrats in på hispan.".
Utöver smått klumpiga formuleringar tycker jag det är intressant hur den som skrivit verkar ha en fundamentalists tro på att allt som är logiskt är gott och allt som inte är det är av ondo.
Jag tycker att religion kontra humanism är ett intressant debattområde. Tyvärr förstår jag efter att ha företagit min resa över artiklar att gapet mellan de två sidorna är så stor att debatten är meningslös.
onsdag 7 januari 2009
I ett av världens mest liberala länder, Sverige, är det okej att tycka saker.. men bara så länge man inte tror på något
Den 22 December så visade SVT sista avsnittet av halal-tv. Egentligen skulle det handlat om varför så många svenska tjejer mår dåligt idag, men med motiveringen att serien skapat så mycket debatt så valde man att istället att sända ett debattprogram.. om debatten halal-tv skapat. Jag har inte varit hemma, så stora delar av debatten kring programmet har desvärre gått mig förbi. Detta till trots tyckte jag att debatten om debatten var intressant. Väldigt intressant. Jag menar att programmet säger väldigt mycket om ett av världens mest liberala länder.
I Sverige är det okej att tycka saker.. men bara så länge man inte tror på något.
Halal-tv var inte menat att förklara vad islam står för eller för vad muslimer tänker. Hur kan tre programledare sammanfatta en miljard människors tankar? Programmet gick istället tydligt ut med att detta är ett program i händerna på tre muslimska tjejer. De har friheten att granska Sverige. Det var deras program, ingen sa något annat. Tråkigt nog stod debatten om programmet nästan still kring att programmet var ett grovt generaliserande av vad muslimer tänker. Programmet är farligt för att man kan få en schablonsartad bild av muslimer hette det i kritiken. Erik Fichtelius, som var programledare för sista programmet, försökte pressa SVTs programansvarig med att ifall man kan göra ett program med muslimer, vad hindrar en från att göra ett med judar eller ett med nazister? I rationella Sverige ska alla med alltid. Ifall inte alla får vara i TV får ingen vara det.
Jag tyckte att de argument som sades mot programmet var dumma och svepande, detta trots att majoriteten av debattprogrammets deltagare var motståndare av programmet. Ett sista argument som fångade min uppmärksamhet var att programledarna hänvisade till koranen. Frågeställningen blir: hur kan man låta någon som tror på något uttala sig om det svenska samhället utifrån sin tro? Här har mina funderingar sin resonansbotten. Jag tror att Sverige är rädd för tro, nästan utan att själv vara medvetet om det.
Efter debattprogrammet tittade jag på första avsnittet för att se vad som skapat hela debatten. Det är de avsnittet där två av programledarna inte vill skaka hand med Carl Hamilton. Jag tyckte programmet var intressant, det var fint att se ett program där folk faktiskt talade om sina åsikter och tankar utan att ständigt hämmat vara rädda för att inte vara korrekta. För mig var det fräscha perspektiv. Kanske inte så mycket för vad de var utan för hur de presenterades, detta var kanske första samhällsprogrammet i Sverige jag sett som varit personligt.
Efter programmet antar jag att debatten om Hamiltons handskakande började. Jag antar att den stod mellan polerna att Hamilton var rasist mot att muslimer i Sverige ska rätta sig efter svensk kultur. Jag tycker den intressanta frågan är ifall tjejerna har rätt till att ha egna traditioner, att bestämma över var deras egna gränser går. Kanske jag är unik här, men ifall någon jag aldrig träffat inte ville skaka hand med mig pga sin religion skulle jag inte sett det som ett problem. Är det en stor skymf i Sverige att inte skaka hand? Jag tycker inte att detta gör Hamilton till en rasist. Ifall han så vore det tycker jag det är ointressant.
Jag tror inte att det känsliga i frågan var ifall man följde Hamiltons kultur eller inte. Jag tror att det känsliga är att har fanns två personer som valde att inte underkasta sig den svenska rationaliteten för att passa in. Vad gör det dem ifall de skakar hand ? frågar folk sig.
Jag vill säga att debattprogrammet ökade min förståelse för den sargade svenska folksjälen. Det kom som ett klart exempel på det kulturella mindervärdeskomplex som Fredrik Lindström ständigt försöker utforska i sina alster.
Med tankarna om detta programmet i bakhuvudet fick jag på julafton boken "Varje trumslag jordens puls" av Mikael Kurkiala. Det var och är (jag har inte läst ut den än) en helt fantastisk bok. Kurkiala är en människa som tänker innan han skriver. Med bakgrund som professor i antropologi vid Uppsala universitet undersöker Kurkiala begreppet kultur, människans rädsla för skillnader och det post moderna samhällets förlust av mening. Boken läses med fördel långsamt och med ordbok. Med risk för att ta saker ur sitt sammanhang vill jag föra fram några poänger. Först ett citat som Kurkiala hämtat från Georg Henrik von Wright:
"Den typ av rationalitet, som förhärskar i ett från tidigare generationers religiösa och sociala fördomar frigjort och i enlighet med förnuftets krav inrättat samhälle, består framför allt i en behärskning av medlen för uppnående av olika målsättningar ... Däremot står den handfallen inför de värdepremisser, som ska legitimera målen för samhälleligt handlande."
citatet handlar om vårat förnuft har för roll i våra liv. Förnuftet kan berätta för oss hur man uppnår ett speciellt mål. Det kan dock inte förklara för oss varför man ska uppnå målet. Vetenskapen är inte skapad för att föklara meningen hos ting. Den rådande synen i Svenska samhället är att religion är en disciplin som är underordnad vetenskapen. Kurkiala kommer med perspektivet att religion och vetenskap fyller två olika funktioner. Vetenskap berättar hur ting sker. Vetenskap förklarar kausala samband, orsak och verkan. Religion förklarar varför ting sker. Religion är den begreppsapparat människan historisk sett använt för att svara på frågan varför. Det är också den begreppsapparat som hjälpt oss att förstå kärlek och lidande. Den som givit människor en möjlighet att tala om sitt inre.
Varför skulle just min farfar gå bort? Vetenskapen svarar för att han hade cancer, men bara religionen klarar att svara på det varför man verkligen undrar över.
Varför berättar jag om den här boken? Jo för att när Halal-tv debatten visat på en irrationalitet i den svenska öppenheten, så förklarar boken vad den bottnar i.
I Sverige är det okej att tycka saker.. men bara så länge man inte tror på något.
Halal-tv var inte menat att förklara vad islam står för eller för vad muslimer tänker. Hur kan tre programledare sammanfatta en miljard människors tankar? Programmet gick istället tydligt ut med att detta är ett program i händerna på tre muslimska tjejer. De har friheten att granska Sverige. Det var deras program, ingen sa något annat. Tråkigt nog stod debatten om programmet nästan still kring att programmet var ett grovt generaliserande av vad muslimer tänker. Programmet är farligt för att man kan få en schablonsartad bild av muslimer hette det i kritiken. Erik Fichtelius, som var programledare för sista programmet, försökte pressa SVTs programansvarig med att ifall man kan göra ett program med muslimer, vad hindrar en från att göra ett med judar eller ett med nazister? I rationella Sverige ska alla med alltid. Ifall inte alla får vara i TV får ingen vara det.
Jag tyckte att de argument som sades mot programmet var dumma och svepande, detta trots att majoriteten av debattprogrammets deltagare var motståndare av programmet. Ett sista argument som fångade min uppmärksamhet var att programledarna hänvisade till koranen. Frågeställningen blir: hur kan man låta någon som tror på något uttala sig om det svenska samhället utifrån sin tro? Här har mina funderingar sin resonansbotten. Jag tror att Sverige är rädd för tro, nästan utan att själv vara medvetet om det.
Efter debattprogrammet tittade jag på första avsnittet för att se vad som skapat hela debatten. Det är de avsnittet där två av programledarna inte vill skaka hand med Carl Hamilton. Jag tyckte programmet var intressant, det var fint att se ett program där folk faktiskt talade om sina åsikter och tankar utan att ständigt hämmat vara rädda för att inte vara korrekta. För mig var det fräscha perspektiv. Kanske inte så mycket för vad de var utan för hur de presenterades, detta var kanske första samhällsprogrammet i Sverige jag sett som varit personligt.
Efter programmet antar jag att debatten om Hamiltons handskakande började. Jag antar att den stod mellan polerna att Hamilton var rasist mot att muslimer i Sverige ska rätta sig efter svensk kultur. Jag tycker den intressanta frågan är ifall tjejerna har rätt till att ha egna traditioner, att bestämma över var deras egna gränser går. Kanske jag är unik här, men ifall någon jag aldrig träffat inte ville skaka hand med mig pga sin religion skulle jag inte sett det som ett problem. Är det en stor skymf i Sverige att inte skaka hand? Jag tycker inte att detta gör Hamilton till en rasist. Ifall han så vore det tycker jag det är ointressant.
Jag tror inte att det känsliga i frågan var ifall man följde Hamiltons kultur eller inte. Jag tror att det känsliga är att har fanns två personer som valde att inte underkasta sig den svenska rationaliteten för att passa in. Vad gör det dem ifall de skakar hand ? frågar folk sig.
Jag vill säga att debattprogrammet ökade min förståelse för den sargade svenska folksjälen. Det kom som ett klart exempel på det kulturella mindervärdeskomplex som Fredrik Lindström ständigt försöker utforska i sina alster.
Med tankarna om detta programmet i bakhuvudet fick jag på julafton boken "Varje trumslag jordens puls" av Mikael Kurkiala. Det var och är (jag har inte läst ut den än) en helt fantastisk bok. Kurkiala är en människa som tänker innan han skriver. Med bakgrund som professor i antropologi vid Uppsala universitet undersöker Kurkiala begreppet kultur, människans rädsla för skillnader och det post moderna samhällets förlust av mening. Boken läses med fördel långsamt och med ordbok. Med risk för att ta saker ur sitt sammanhang vill jag föra fram några poänger. Först ett citat som Kurkiala hämtat från Georg Henrik von Wright:
"Den typ av rationalitet, som förhärskar i ett från tidigare generationers religiösa och sociala fördomar frigjort och i enlighet med förnuftets krav inrättat samhälle, består framför allt i en behärskning av medlen för uppnående av olika målsättningar ... Däremot står den handfallen inför de värdepremisser, som ska legitimera målen för samhälleligt handlande."
citatet handlar om vårat förnuft har för roll i våra liv. Förnuftet kan berätta för oss hur man uppnår ett speciellt mål. Det kan dock inte förklara för oss varför man ska uppnå målet. Vetenskapen är inte skapad för att föklara meningen hos ting. Den rådande synen i Svenska samhället är att religion är en disciplin som är underordnad vetenskapen. Kurkiala kommer med perspektivet att religion och vetenskap fyller två olika funktioner. Vetenskap berättar hur ting sker. Vetenskap förklarar kausala samband, orsak och verkan. Religion förklarar varför ting sker. Religion är den begreppsapparat människan historisk sett använt för att svara på frågan varför. Det är också den begreppsapparat som hjälpt oss att förstå kärlek och lidande. Den som givit människor en möjlighet att tala om sitt inre.
Varför skulle just min farfar gå bort? Vetenskapen svarar för att han hade cancer, men bara religionen klarar att svara på det varför man verkligen undrar över.
Varför berättar jag om den här boken? Jo för att när Halal-tv debatten visat på en irrationalitet i den svenska öppenheten, så förklarar boken vad den bottnar i.
lördag 13 december 2008
Kontratankar om abort
De flesta reaktionerna på Amys abort har varit att hon borde få göra som hon vill. Det intressanta är att motiveringarna som har lett till detta svaret har varit olika.
Jag vill försöka nyansera mitt uttalande mer när jag antyder att jag inte tycker att Amy skulle ha fått göra abort. Jag pratar inte om den enkla individen Amy. Henne har jag ju aldrig träffat, allt jag vet om henne är den knapphändiga informationen som kommer fram genom hennes egna artikeln samt intervjun med henne. Jag pratar inte heller om att man ska förbjuda abort för de kvinnor som inte kan ge en tillräckligt legitim anledning till att göra den. Jag är inte så konstruktiv att jag kan föreslå en lag som skulle ge precis mitt ideal-samhälle kring denna frågan. Jag skulle inte kunna se en person i så besvärlig situation att hon känner att hon måste göra abort i ögat och förneka henne att göra det.
Det kan då verka som ett ganska intetsägande uttalande. 'Efter att ha läst ovanstående artikel vill jag plötsligt förbjuda det för vissa'.
Vad jag pratar om är att det måste finnas en respekt också för livet i samhället, inte bara för individen. Vad jag ponerar blir en moralfråga om ett samhälles inställning till en enkel företeelse. I Sverige tror jag att en sådan av och till bara är nyttigt eftersom vi är påväg att rationalisera bort allt som enligt mig har värde.
När jag nu kommit med påståendet och fått dessa nekande kommentarer så blir jag givetvis inte besviken, jag skrev ju själv att jag inte förväntade mig att med rationella medel kunna övertyga någon om min ståndpunkt. Däremot har jag bjudits på intressant läsning när jag fått ta del av era perspektiv. De har i sin tur väckt lite nya tankar.
Enligt mig har tre ämnen legat som huvudgrund för folks åsikt i frågan. Dessa är kvinnans rättigheter, definitionen av liv och frågan om samhällsmoralen.
Jag börjar vill att tänka lite runt kvinnans rättigheter:
Jag menar att du har helt rätt Markus när du skriver att kvinnan på många sätt blivit underställd mannen i våran nuvarande samhällskultur. Ester gav mig en gång en bok som heter "Egalias döttrar" där man beskriver dagens samhälle men har snurrat på könsrollerna så att männen istället är undertryckta. Man pratar inte om att "Man" ska göra något utan om att "Kvinna" ska göra något. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill få mer perspektiv på jämställdhet.
Du skriver att Peter (hennes pojkvän) antagligen skulle skrattat ifall de diskuterat att dela på ansvaret att ta hand om barnen, här är vi inte överens. Nu vet vi givetvis om möjligt ännu mindre om Peter än om Amy, men ifall man ser på inställningen hos yngre män idag så ser man en trendändring. Runt när vi slutade på gymnasiet så visade enkätundersökningar att värderingarna hos unga män och kvinnor höll på att ändra sig. Det var nu istället en majoritet av kvinnor som såg det som högsta prioritet i livet att göra karriär medan män i större grad än någonsin såg det som sitt livsmål att skaffa en familj. Jag är ödmjuk nog att säga att jag inte vet vilket val jag hade gjort fått välja mellan jobb eller flera barn (för jag har ju aldrig varit i situationen) men som magkänsla hade jag alla gånger valt att ha en stor familj i första hand. Det tillhör min övertygelse att barn i längden kommer vara till mycket större glädje än vad något jobb kan vara. Men denna inställningen har jag givetvis full förståelse för att jag inte delar med alla.
I senaste upplagan av morgonbladet (tidningen där jag först mötte bervväxlingen om abort) har man skrivit om Susan Pinkers bok The Sexual Paradox: Troubled boys, gifted girls and the real difference between the sexes, där detta med att få barn också nämns. Det finns mycket av det hon skriver som jag inte håller med om, men bland några av sakerna jag kan tro på finns följande:
Detta är i en kontext om begåvade kvinnor som trots denna begåvningen valde att jobba deltidsjobb och stå still i karriären (i utbyte mot att få göra mer som de vill med övriga livet).
Angående sig själv skriver Pinker följande:
När du skriver om att ha barn tycker jag du vinklar det som om det bara var en uppoffring. En där man tom har risk för att bli galen? Det finns många föräldrar som kan intyga att det att vara förälder är helt inom vad en människa kan klara avs gränser. Det kan säkert finnas de som förlorar alla sina vuxenvänner efter att ha blivit föräldrar, men det tror jag dels är individens fel också. Samtliga medarbetare på mitt jobb har småbarn (en har tre stycken tom) och ingen av dem verkar det lida någon större nöd på vad gäller umgänge. Jag får intrycket av att barn naturligt leder till att man träffar nya människor i det att man engagerar sig i sitt barns fritid.
Tillsist kan jag tycka att det är olyckligt att kalla det jag skriver för moralpanik. Detta är, precis som alla moraliska frågeställningar, en fråga utan ett svart eller vit svar. Det enda tillfället du kan veta att du har fel infallsvinkel är när du är övertygad om att du har rätt. Kalla hellre det jag kommer med för en önskan om mer respekt för livet i samhället.
Det var en sak som Josefin skrev som jag också tyckte var intressant, nämligen att det vore orätt från barnets perspektiv :
... hur bra tror du en kvinna mår om hon tvingas föda fram ett barn hon inte vill ha ... barnet skulle direkt känna av sin mammans känslor. Alla barn har rätt till kärleksfulla föräldrar och finns det ingen grundtrygghet från början kan saker nog gå riktigt illa för ett litet barn.
Jag tror inte man kommer möta en människa där mamman velat göra abort men inte gjort det som tycker att mamman gjorde fel. Men frågan jag ställer mig är huruvida Amy borde få skaffa barn alls? Återigen spekulerar jag bara utifrån det lilla som står i artikeln och utifrån vad det födda barnets rättigheter är. Hennes motivering till att göra abort lägger speciellt mycket fokus på att graviditeten kommer vara slitsam för henne. Följt av lite fokus på att hon kommer behöva anpassa sin livsstil. Där finns inget som tyder på att hon tänker att hon inte skulle klara av att ta hand om barnen. När hon nu gör abort, tror ni inte att det fostret som överlever, den människan som nu går ibland oss, någon gång kommer undra över de två syskonen som han/hon kunde ha fått? Överväger Amy överhuvudtaget detta? Verkar inte hennes resonemang egentligen väldigt självupptaget?
Om livets uppkomst. Definitionen av liv kan verka som inte helt enkelt. Jag tyckte det Lucas skrev om att rationalitet kan vara livsfarligt var väldigt bra. Är det rätt att "abortera" småbarn, gamla människor och handikappad? givetvis inte. När du invänder Victor att en vuxen människa inte skulle överleva "i ett helt avbränt område med 100 mils radie" så tycker jag du trampar dig själv lite på foten. Att en människa inte skulle överleva under sådana förhållanden är ju för att vi inte är menade för det, precis som ett ofött foster inte är menat att vara utanför livmodern. Att sedan definiera liv som allt som kan klara sig med hjälp av övriga samhällets välvilja tycker jag känns som en väldigt konstlad definition.
Just det med definitionen tycker jag är intressant. För mig låter det som om du tycker att rådande definitionen på liv är självklar Victor. Vetenskapligt korrekt. Som en naturlag. Men hur kan den vara det, det är ju bara någonting människoskapt. Det är en norm som vi har satt upp för oss själva. Varför är det inte intressant att detta med största sannolikhet skulle bli en människa om man inte gjorde abort? Varför är tid så centralt? Hade vi människor kunnat välja hade det varit helt legitimt att abortera de celler som små småningom givit liv åt hela planeten.
Att dra in onani i diskussionen tycker jag känns aningen smaklöst. Jag hoppas att vi alla är överens om att ett abortingrepp och onani är två helt olika ting. Även de som menar att abort inte borde tillåtas alls också. Att använda en kondom innebär att förhindra en process från att börja. Att göra abort innebär att avbryta en process som redan är igång.
När jag läser om resonemangen kring när liv börjar, har en väldigt ärlig uppfattning om att abort borde vara tillåtas in till det att livet börjat. Då får det mig att vilja vända på frågan. När menar det som tycker att abort ska tillåtas att abort inte borde få tillåtas? Ifall man blir upprörd över människor som vill förbjuda abort ner till 5 veckan, blir man också upprörd över folk som vill tillåta det upp den 35 veckan? Är båda ståndpunkterna lika upprörande?
Den sista punkten är människan roll i samhället och samhällets roll i människan. Det är först och främst härifrån jag formar min egna åsikt. I hållpunkter som att våra värderingar håller på att tunnas ut mer och mer. Kanske är det för att vi är bröder som också Lucas verkar hamna på denna punkten för att forma sin egna åsikt. För att upprepa vad jag sa i början så har jag ingen politisk agenda med det jag skriver. Jag förstår att det är väldigt svårt att både respektera individens integritet och samtidigt upprätthålla samhället respekt för liv på samma gång. I industrialistiska revolutionen i England uppkom missär efter att individen fått för mycket frihet (och ingen trygghet), i kommunistiska Ryssland uppkom missär ur motpolen. Lite av den tankeställaren jag fått i ämnet kommer nog från när jag följde det Amerikanska valet och läste på ett forum. Där hade någon lagt ut en video som av texten att dömma visade en abort. Jag tittade inte på videon för att jag förväntade mig att den skulle vara ganska stark. Men det fick mig att undra, ifall jag inte klarar att titta på det här, menar jag fortfarande att detta är något som är självklart och helt OK i det samhället vi lever?
Jag vill försöka nyansera mitt uttalande mer när jag antyder att jag inte tycker att Amy skulle ha fått göra abort. Jag pratar inte om den enkla individen Amy. Henne har jag ju aldrig träffat, allt jag vet om henne är den knapphändiga informationen som kommer fram genom hennes egna artikeln samt intervjun med henne. Jag pratar inte heller om att man ska förbjuda abort för de kvinnor som inte kan ge en tillräckligt legitim anledning till att göra den. Jag är inte så konstruktiv att jag kan föreslå en lag som skulle ge precis mitt ideal-samhälle kring denna frågan. Jag skulle inte kunna se en person i så besvärlig situation att hon känner att hon måste göra abort i ögat och förneka henne att göra det.
Det kan då verka som ett ganska intetsägande uttalande. 'Efter att ha läst ovanstående artikel vill jag plötsligt förbjuda det för vissa'.
Vad jag pratar om är att det måste finnas en respekt också för livet i samhället, inte bara för individen. Vad jag ponerar blir en moralfråga om ett samhälles inställning till en enkel företeelse. I Sverige tror jag att en sådan av och till bara är nyttigt eftersom vi är påväg att rationalisera bort allt som enligt mig har värde.
När jag nu kommit med påståendet och fått dessa nekande kommentarer så blir jag givetvis inte besviken, jag skrev ju själv att jag inte förväntade mig att med rationella medel kunna övertyga någon om min ståndpunkt. Däremot har jag bjudits på intressant läsning när jag fått ta del av era perspektiv. De har i sin tur väckt lite nya tankar.
Enligt mig har tre ämnen legat som huvudgrund för folks åsikt i frågan. Dessa är kvinnans rättigheter, definitionen av liv och frågan om samhällsmoralen.
Jag börjar vill att tänka lite runt kvinnans rättigheter:
Jag menar att du har helt rätt Markus när du skriver att kvinnan på många sätt blivit underställd mannen i våran nuvarande samhällskultur. Ester gav mig en gång en bok som heter "Egalias döttrar" där man beskriver dagens samhälle men har snurrat på könsrollerna så att männen istället är undertryckta. Man pratar inte om att "Man" ska göra något utan om att "Kvinna" ska göra något. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill få mer perspektiv på jämställdhet.
Du skriver att Peter (hennes pojkvän) antagligen skulle skrattat ifall de diskuterat att dela på ansvaret att ta hand om barnen, här är vi inte överens. Nu vet vi givetvis om möjligt ännu mindre om Peter än om Amy, men ifall man ser på inställningen hos yngre män idag så ser man en trendändring. Runt när vi slutade på gymnasiet så visade enkätundersökningar att värderingarna hos unga män och kvinnor höll på att ändra sig. Det var nu istället en majoritet av kvinnor som såg det som högsta prioritet i livet att göra karriär medan män i större grad än någonsin såg det som sitt livsmål att skaffa en familj. Jag är ödmjuk nog att säga att jag inte vet vilket val jag hade gjort fått välja mellan jobb eller flera barn (för jag har ju aldrig varit i situationen) men som magkänsla hade jag alla gånger valt att ha en stor familj i första hand. Det tillhör min övertygelse att barn i längden kommer vara till mycket större glädje än vad något jobb kan vara. Men denna inställningen har jag givetvis full förståelse för att jag inte delar med alla.
I senaste upplagan av morgonbladet (tidningen där jag först mötte bervväxlingen om abort) har man skrivit om Susan Pinkers bok The Sexual Paradox: Troubled boys, gifted girls and the real difference between the sexes, där detta med att få barn också nämns. Det finns mycket av det hon skriver som jag inte håller med om, men bland några av sakerna jag kan tro på finns följande:
"Mange av de kvinnene som Pinker snakket med følte at de ble presset inn i et paradigme som ikke passet dem. Heller enn å snakke om et glasstak som holdt dem nede, forteller de om hender som løftet dem opp og frem, og at det var dette som gjorde at de følte det som et svik når de takket nei"
Detta är i en kontext om begåvade kvinnor som trots denna begåvningen valde att jobba deltidsjobb och stå still i karriären (i utbyte mot att få göra mer som de vill med övriga livet).
Angående sig själv skriver Pinker följande:
" - De gode nyhetene var at jeg følte at jeg kunne gjøre hva jeg ville. ...
- De dårlige nyhetene, om jeg kan kalle det det, var at jeg ikke var forberedt på den ambivalensen jeg følte da jeg skulle tilbake i arbeid etter å ha fått det første barnet mitt. Jeg hadde vokst opp i den tro at kvinner var kloninger av menn, og det var overraskende å oppdage hvilke følelser som bodde i meg."
När du skriver om att ha barn tycker jag du vinklar det som om det bara var en uppoffring. En där man tom har risk för att bli galen? Det finns många föräldrar som kan intyga att det att vara förälder är helt inom vad en människa kan klara avs gränser. Det kan säkert finnas de som förlorar alla sina vuxenvänner efter att ha blivit föräldrar, men det tror jag dels är individens fel också. Samtliga medarbetare på mitt jobb har småbarn (en har tre stycken tom) och ingen av dem verkar det lida någon större nöd på vad gäller umgänge. Jag får intrycket av att barn naturligt leder till att man träffar nya människor i det att man engagerar sig i sitt barns fritid.
Tillsist kan jag tycka att det är olyckligt att kalla det jag skriver för moralpanik. Detta är, precis som alla moraliska frågeställningar, en fråga utan ett svart eller vit svar. Det enda tillfället du kan veta att du har fel infallsvinkel är när du är övertygad om att du har rätt. Kalla hellre det jag kommer med för en önskan om mer respekt för livet i samhället.
Det var en sak som Josefin skrev som jag också tyckte var intressant, nämligen att det vore orätt från barnets perspektiv :
... hur bra tror du en kvinna mår om hon tvingas föda fram ett barn hon inte vill ha ... barnet skulle direkt känna av sin mammans känslor. Alla barn har rätt till kärleksfulla föräldrar och finns det ingen grundtrygghet från början kan saker nog gå riktigt illa för ett litet barn.
Jag tror inte man kommer möta en människa där mamman velat göra abort men inte gjort det som tycker att mamman gjorde fel. Men frågan jag ställer mig är huruvida Amy borde få skaffa barn alls? Återigen spekulerar jag bara utifrån det lilla som står i artikeln och utifrån vad det födda barnets rättigheter är. Hennes motivering till att göra abort lägger speciellt mycket fokus på att graviditeten kommer vara slitsam för henne. Följt av lite fokus på att hon kommer behöva anpassa sin livsstil. Där finns inget som tyder på att hon tänker att hon inte skulle klara av att ta hand om barnen. När hon nu gör abort, tror ni inte att det fostret som överlever, den människan som nu går ibland oss, någon gång kommer undra över de två syskonen som han/hon kunde ha fått? Överväger Amy överhuvudtaget detta? Verkar inte hennes resonemang egentligen väldigt självupptaget?
Om livets uppkomst. Definitionen av liv kan verka som inte helt enkelt. Jag tyckte det Lucas skrev om att rationalitet kan vara livsfarligt var väldigt bra. Är det rätt att "abortera" småbarn, gamla människor och handikappad? givetvis inte. När du invänder Victor att en vuxen människa inte skulle överleva "i ett helt avbränt område med 100 mils radie" så tycker jag du trampar dig själv lite på foten. Att en människa inte skulle överleva under sådana förhållanden är ju för att vi inte är menade för det, precis som ett ofött foster inte är menat att vara utanför livmodern. Att sedan definiera liv som allt som kan klara sig med hjälp av övriga samhällets välvilja tycker jag känns som en väldigt konstlad definition.
Just det med definitionen tycker jag är intressant. För mig låter det som om du tycker att rådande definitionen på liv är självklar Victor. Vetenskapligt korrekt. Som en naturlag. Men hur kan den vara det, det är ju bara någonting människoskapt. Det är en norm som vi har satt upp för oss själva. Varför är det inte intressant att detta med största sannolikhet skulle bli en människa om man inte gjorde abort? Varför är tid så centralt? Hade vi människor kunnat välja hade det varit helt legitimt att abortera de celler som små småningom givit liv åt hela planeten.
Att dra in onani i diskussionen tycker jag känns aningen smaklöst. Jag hoppas att vi alla är överens om att ett abortingrepp och onani är två helt olika ting. Även de som menar att abort inte borde tillåtas alls också. Att använda en kondom innebär att förhindra en process från att börja. Att göra abort innebär att avbryta en process som redan är igång.
När jag läser om resonemangen kring när liv börjar, har en väldigt ärlig uppfattning om att abort borde vara tillåtas in till det att livet börjat. Då får det mig att vilja vända på frågan. När menar det som tycker att abort ska tillåtas att abort inte borde få tillåtas? Ifall man blir upprörd över människor som vill förbjuda abort ner till 5 veckan, blir man också upprörd över folk som vill tillåta det upp den 35 veckan? Är båda ståndpunkterna lika upprörande?
Den sista punkten är människan roll i samhället och samhällets roll i människan. Det är först och främst härifrån jag formar min egna åsikt. I hållpunkter som att våra värderingar håller på att tunnas ut mer och mer. Kanske är det för att vi är bröder som också Lucas verkar hamna på denna punkten för att forma sin egna åsikt. För att upprepa vad jag sa i början så har jag ingen politisk agenda med det jag skriver. Jag förstår att det är väldigt svårt att både respektera individens integritet och samtidigt upprätthålla samhället respekt för liv på samma gång. I industrialistiska revolutionen i England uppkom missär efter att individen fått för mycket frihet (och ingen trygghet), i kommunistiska Ryssland uppkom missär ur motpolen. Lite av den tankeställaren jag fått i ämnet kommer nog från när jag följde det Amerikanska valet och läste på ett forum. Där hade någon lagt ut en video som av texten att dömma visade en abort. Jag tittade inte på videon för att jag förväntade mig att den skulle vara ganska stark. Men det fick mig att undra, ifall jag inte klarar att titta på det här, menar jag fortfarande att detta är något som är självklart och helt OK i det samhället vi lever?
torsdag 4 december 2008
Om abortfrågan igen
Tack för reaktionerna på abortfrågan.
Det var ganska länge sedan jag läste både artikeln i DN och den ursprungliga artikeln i NYTimes. För att åter igen kunna navigera mig fram i mina åsikter sökte jag upp dem på nytt. Den ursprungliga artikeln finns här för den som är intresserad. Ifall man är intresserad över en lite snabbare överblick så kan man också läsa detta blog-inlägget som behandlar artikeln (från 2004). För den som verkligen tycker detta är jätteintressant kan man läsa ett lite längre blog-inlägg, här, men jag får erkänna att tom jag tyckte att det inlägget var lite för långt.
Det är nog tonen i artikeln som får främst får mig att reagera. Givetvis kan man vara oening. Människor kan tycka att abort är ok, eller att det inte är ok. Men enligt förtjänar ämnet mer respekt än att avfärdas som en självklarhet. Såhär motiverar Amy sin andra abort (som jag felaktigt sa var att gå från tre till två barn, egentligen var det från tre till ett):
On the subway, Peter (the boyfriend and the child's father) asked, ''Shouldn't we consider having triplets?'' And I had this adverse reaction: ''This is why they say it's the woman's choice, because you think I could just carry triplets. That's easy for you to say, but I'd have to give up my life.'' Not only would I have to be on bed rest at 20 weeks, I wouldn't be able to fly after 15. I was already at eight weeks. When I found out about the triplets, I felt like: It's not the back of a pickup at 16, but now I'm going to have to move to Staten Island. I'll never leave my house because I'll have to care for these children. I'll have to start shopping only at Costco and buying big jars of mayonnaise. Even in my moments of thinking about having three, I don't think that deep down I was ever considering it.
För mig blir detta över toppen av tillåten dekadens. Att sedan säga att 'de som pratar om barnamord gör det så väldigt lätt för sig'. Vem gör det lätt för sig?
Jag förväntar mig inte att logiskt kunna överbevisa någon att människor borde förnekas rätten till abort. Det enda jag kan vädja till är för läsaren att se på det samhället vi befinner oss i, och att se vilket håll vi är påväg mot.
Sociala experiment har visat att när människor hamnar i en roll där de kan frånsäga sig personligt ansvar för sina handlingar, så kan de mest grymma handlingar göras. Jag menar att vi behöver ett större personligt ansvar.
Problematiken uppstår givetvis alltid kring hur man kan rättfärdiga att samhället tar beslut för enskilda individer. Säg att deras anledning till abort verkligen skulle vara något banalt som att de inte vill köpa stora burkar med majonäs (vilket det givetvis ytterst sällan är), kan man tycka att samhället ska diskvalificera individens prioriteringar?
För att testa gränserna i frågeställningen tänkte jag ta några exempel på andra frågor.
Familjen som enhet måste stå till svars inför samhället för saker den gör inom sig. Det är t.ex. inte OK för en förälder att misshandla sina barn. Och det borde det inte heller vara, sådan misshandel (som dessvärre existerar ändå) sätter ärr i barnet som individ för alltid.
Aktiv dödshjälp är inte tillåtet i Sverige. Detta är ju ett tydligt exempel där den enkla individen inte har rätt att bestämma över sig själv. Anledning till att föbjuda aktiv dödshjälp är att människor lätt kan ta beslut som man vid en senare tidpunkt ångrar. En liten lustig parallell till abort är att kvinnan ofta blir laddad med en mängd olika hormoner, något som gör sinnet kraftigt mycket mer svängande. Personligen tycker jag att aktiv dödshjälp borde vara tillgängligt för de som har stora smärtor och ligger inför döden.
Droger utöver cigarretter, kaffe och alkohol (+ säkert några till) har blivit förbjudna att använda i vårat samhälle. Det är enkelt att förstå att droger där man under ruset blir direkt farlig är föbjudna, men varför har man t.ex. förbjudit hasch? Senaste gången jag var i Taizé berättade en holländare om sina erfarenheter av hasch, och vad hon sätt det göra med hennes vänner. Det finns de som kan hantera det berättade hon, men många börjar röka lite för mycket och blir helt nedbrutna. Speciellt berättade hon om en otroligt begåvad person som kunde läsa latin i det närmaste flytande, men som rökt så mycket att han blev helt dimmig. Alltid.
Det finns alltså exempel på där samhället sätter gränser för vad individen får göra. Både vad gäller droger och dödshjälp är det ju handlingar som har mycket stor påverkan på individen. Hur är det med abort? Eftersom abort är ett tabubelagt ämne känner jag inte till någon i min omgivning som gjort det. Jag vet en person som jobbade på Fretex och väntade tvillingar där det blev missfall. Jag vet inte hur det är med honom nu, men då gled han in i en depression. Jag har full respekt för det du säger Josefine om att detta är känsliga frågor för individer. Att det gör ont för en kvinna att behöva bära fram ett barn som hon inte önskar. Men visste ni att barnmorskor rekommenderar abort i vissa fall. Hur kommer det kännas när man har tagit detta beslutet dels pga någon annans rekommendation?
Jag kan inte hålla med om att detta gör kvinnan till en barnmaskin. Allt jag menar är att beslutet om att skaffa barn inte borde röra sig om huruvida man ska göra abort utan i fasen före, innan det att fostret verkligen blir till.
Vad gäller att "osynliga/omätbara krafter finns inte" så tycker jag att den tesen är lite väl girig. Jag kan hålla med om att osynliga/omätbara krafter kan inte mätas.. fast det betyder ju inte så mycket. De geniala grekerna kunde varken mäta eller se den starka kraften mellan atomer, ändå är det något fysiker idag tar för existerande. Vad kommer man i framtiden se finns som vi idag inte kunde föreställa oss ens i fantasin? Jag håller med dig om att det finns en dubbelmoral i frågan Victor, men jag tycker inte att den handlar om djur. För mig är dubbelmoralen alla människor (och jag tror de är många) som är mot abort, men som själv gör det. Eller alla de som behandlar andra människor illa för att de har begått abort. Något sådant kan aldrig försvaras.
Det fanns lite kul artikel om den enda abortkliniken i en konservativ amerikansk delstat. Det stod demonstranter utanför kliniken varje dag, men läkaren fortsatte pga sin övertygelse att kvinnan måste få välja. Ibland berättade han att han folk som stod och demonstrerade kom in i kliniken för att själva göra abort, för att sedan några dagar stå där utanför och demonstrera igen. För dem var det alltid annorlunda.
Det var ganska länge sedan jag läste både artikeln i DN och den ursprungliga artikeln i NYTimes. För att åter igen kunna navigera mig fram i mina åsikter sökte jag upp dem på nytt. Den ursprungliga artikeln finns här för den som är intresserad. Ifall man är intresserad över en lite snabbare överblick så kan man också läsa detta blog-inlägget som behandlar artikeln (från 2004). För den som verkligen tycker detta är jätteintressant kan man läsa ett lite längre blog-inlägg, här, men jag får erkänna att tom jag tyckte att det inlägget var lite för långt.
Det är nog tonen i artikeln som får främst får mig att reagera. Givetvis kan man vara oening. Människor kan tycka att abort är ok, eller att det inte är ok. Men enligt förtjänar ämnet mer respekt än att avfärdas som en självklarhet. Såhär motiverar Amy sin andra abort (som jag felaktigt sa var att gå från tre till två barn, egentligen var det från tre till ett):
On the subway, Peter (the boyfriend and the child's father) asked, ''Shouldn't we consider having triplets?'' And I had this adverse reaction: ''This is why they say it's the woman's choice, because you think I could just carry triplets. That's easy for you to say, but I'd have to give up my life.'' Not only would I have to be on bed rest at 20 weeks, I wouldn't be able to fly after 15. I was already at eight weeks. When I found out about the triplets, I felt like: It's not the back of a pickup at 16, but now I'm going to have to move to Staten Island. I'll never leave my house because I'll have to care for these children. I'll have to start shopping only at Costco and buying big jars of mayonnaise. Even in my moments of thinking about having three, I don't think that deep down I was ever considering it.
För mig blir detta över toppen av tillåten dekadens. Att sedan säga att 'de som pratar om barnamord gör det så väldigt lätt för sig'. Vem gör det lätt för sig?
Jag förväntar mig inte att logiskt kunna överbevisa någon att människor borde förnekas rätten till abort. Det enda jag kan vädja till är för läsaren att se på det samhället vi befinner oss i, och att se vilket håll vi är påväg mot.
Sociala experiment har visat att när människor hamnar i en roll där de kan frånsäga sig personligt ansvar för sina handlingar, så kan de mest grymma handlingar göras. Jag menar att vi behöver ett större personligt ansvar.
Problematiken uppstår givetvis alltid kring hur man kan rättfärdiga att samhället tar beslut för enskilda individer. Säg att deras anledning till abort verkligen skulle vara något banalt som att de inte vill köpa stora burkar med majonäs (vilket det givetvis ytterst sällan är), kan man tycka att samhället ska diskvalificera individens prioriteringar?
För att testa gränserna i frågeställningen tänkte jag ta några exempel på andra frågor.
Familjen som enhet måste stå till svars inför samhället för saker den gör inom sig. Det är t.ex. inte OK för en förälder att misshandla sina barn. Och det borde det inte heller vara, sådan misshandel (som dessvärre existerar ändå) sätter ärr i barnet som individ för alltid.
Aktiv dödshjälp är inte tillåtet i Sverige. Detta är ju ett tydligt exempel där den enkla individen inte har rätt att bestämma över sig själv. Anledning till att föbjuda aktiv dödshjälp är att människor lätt kan ta beslut som man vid en senare tidpunkt ångrar. En liten lustig parallell till abort är att kvinnan ofta blir laddad med en mängd olika hormoner, något som gör sinnet kraftigt mycket mer svängande. Personligen tycker jag att aktiv dödshjälp borde vara tillgängligt för de som har stora smärtor och ligger inför döden.
Droger utöver cigarretter, kaffe och alkohol (+ säkert några till) har blivit förbjudna att använda i vårat samhälle. Det är enkelt att förstå att droger där man under ruset blir direkt farlig är föbjudna, men varför har man t.ex. förbjudit hasch? Senaste gången jag var i Taizé berättade en holländare om sina erfarenheter av hasch, och vad hon sätt det göra med hennes vänner. Det finns de som kan hantera det berättade hon, men många börjar röka lite för mycket och blir helt nedbrutna. Speciellt berättade hon om en otroligt begåvad person som kunde läsa latin i det närmaste flytande, men som rökt så mycket att han blev helt dimmig. Alltid.
Det finns alltså exempel på där samhället sätter gränser för vad individen får göra. Både vad gäller droger och dödshjälp är det ju handlingar som har mycket stor påverkan på individen. Hur är det med abort? Eftersom abort är ett tabubelagt ämne känner jag inte till någon i min omgivning som gjort det. Jag vet en person som jobbade på Fretex och väntade tvillingar där det blev missfall. Jag vet inte hur det är med honom nu, men då gled han in i en depression. Jag har full respekt för det du säger Josefine om att detta är känsliga frågor för individer. Att det gör ont för en kvinna att behöva bära fram ett barn som hon inte önskar. Men visste ni att barnmorskor rekommenderar abort i vissa fall. Hur kommer det kännas när man har tagit detta beslutet dels pga någon annans rekommendation?
Jag kan inte hålla med om att detta gör kvinnan till en barnmaskin. Allt jag menar är att beslutet om att skaffa barn inte borde röra sig om huruvida man ska göra abort utan i fasen före, innan det att fostret verkligen blir till.
Vad gäller att "osynliga/omätbara krafter finns inte" så tycker jag att den tesen är lite väl girig. Jag kan hålla med om att osynliga/omätbara krafter kan inte mätas.. fast det betyder ju inte så mycket. De geniala grekerna kunde varken mäta eller se den starka kraften mellan atomer, ändå är det något fysiker idag tar för existerande. Vad kommer man i framtiden se finns som vi idag inte kunde föreställa oss ens i fantasin? Jag håller med dig om att det finns en dubbelmoral i frågan Victor, men jag tycker inte att den handlar om djur. För mig är dubbelmoralen alla människor (och jag tror de är många) som är mot abort, men som själv gör det. Eller alla de som behandlar andra människor illa för att de har begått abort. Något sådant kan aldrig försvaras.
Det fanns lite kul artikel om den enda abortkliniken i en konservativ amerikansk delstat. Det stod demonstranter utanför kliniken varje dag, men läkaren fortsatte pga sin övertygelse att kvinnan måste få välja. Ibland berättade han att han folk som stod och demonstrerade kom in i kliniken för att själva göra abort, för att sedan några dagar stå där utanför och demonstrera igen. För dem var det alltid annorlunda.
söndag 16 november 2008
De som pratar om 'barnamord' gör det så väldigt enkelt för sig.
Jag lyssnade på dokumentären som du rekommenderade Markus, men det är svårt att säga något om den. Det är ett förfärlig tema, det om barnpornografi. Det är en intressant vinkel att intervjua de som arbetar med det. Kanske det inte finns mer att säga helt enkelt. Jag har däremot velat skriva om något annat en längre tid.
Det är ganska länge sedan jag läste Amy Richards intervju under rubriken "De som pratar om 'barnamord' gör det så väldigt enkelt för sig.". Det är en intervju med en NY-times skribent som gjorts av DN för att ge lite perspektiv på hur abortdebatten ser ut i USA. Abort har jag ju skrivit om tidigare, t.ex. när man i några artiklar i Morgonbladet debatterade det hela. Då skrev jag att jag givetvis inte ville förbjuda abort, men att man behöver en debatt runt det. Efter att ha läst ovanstående artikel vill jag plötsligt förbjuda det för vissa.
Det är en intellektuell tjej från en fattigare bakgrund men som studerat vid ett prestigeuniversitet som pratar om sina två aborter som hon gjort. En när hon var runt 20 år, och en i äldre ålder där hon väntade trillingar men valde att få tvillingar. Tydligen så fick hennes ursprungliga artikel vågor att gå genom blogvärlden. Allt från fördömande för sin lättsinthet till beröm för sitt mod.
Det som fick mig att reagera på artikeln är att den nästan helt uppfyller nidbilden av den lättsamma moderna människan som abortmotståndare målar upp. Ofta när abort diskuteras kommer man in på de svåra fallen med kvinnor som har våldtagits, folk som är minderåriga osv. Människor som är i situationer där de inte klarar att ta hand om barnet. Amy uppfyller vad jag kan utläsa från intervjun inte några dessa kriterier. Ändå är det hon som väljer att säga "De som pratar om 'barnamord' gör det så väldigt enkelt för sig.". För att snurra på det. Är det inte att göra det lätt för sig att bara tillåta abort?
Frågan om varför ett kollektiv ska bestämma över en persons valmöjligheter spelar givetvis in här. Men utan att komma in i de krokiga semantiska frågorna som när liv börjar, så måste jag reagera på den lättsinnighet Amy visar.
Det är ganska länge sedan jag läste Amy Richards intervju under rubriken "De som pratar om 'barnamord' gör det så väldigt enkelt för sig.". Det är en intervju med en NY-times skribent som gjorts av DN för att ge lite perspektiv på hur abortdebatten ser ut i USA. Abort har jag ju skrivit om tidigare, t.ex. när man i några artiklar i Morgonbladet debatterade det hela. Då skrev jag att jag givetvis inte ville förbjuda abort, men att man behöver en debatt runt det. Efter att ha läst ovanstående artikel vill jag plötsligt förbjuda det för vissa.
Det är en intellektuell tjej från en fattigare bakgrund men som studerat vid ett prestigeuniversitet som pratar om sina två aborter som hon gjort. En när hon var runt 20 år, och en i äldre ålder där hon väntade trillingar men valde att få tvillingar. Tydligen så fick hennes ursprungliga artikel vågor att gå genom blogvärlden. Allt från fördömande för sin lättsinthet till beröm för sitt mod.
Det som fick mig att reagera på artikeln är att den nästan helt uppfyller nidbilden av den lättsamma moderna människan som abortmotståndare målar upp. Ofta när abort diskuteras kommer man in på de svåra fallen med kvinnor som har våldtagits, folk som är minderåriga osv. Människor som är i situationer där de inte klarar att ta hand om barnet. Amy uppfyller vad jag kan utläsa från intervjun inte några dessa kriterier. Ändå är det hon som väljer att säga "De som pratar om 'barnamord' gör det så väldigt enkelt för sig.". För att snurra på det. Är det inte att göra det lätt för sig att bara tillåta abort?
Frågan om varför ett kollektiv ska bestämma över en persons valmöjligheter spelar givetvis in här. Men utan att komma in i de krokiga semantiska frågorna som när liv börjar, så måste jag reagera på den lättsinnighet Amy visar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)