Det tog tre månader, men nu äntligen så har N fått sin cykel. Den är röd och ståtlig. På ramen sitter det en klisterlapp där det står DBS, det norska adelsmärket, men ifall man tittar närmare på cykeln upptäcker man att det egentligen är en cykel av märket Vello. På den främre stänkskärmen sticker det upp en liten örn. Detta är inte vilken cykel som helst.
Håret står stundvis nästan som ett rakt sträck bakom N när hon far fram över vägarna. Leendet avslöjar att detta är ett nöje hon har varit borta från alltför länge. Redan på första dagen var hon nära att köra över en kostymskille. Hon lyckades få upp en ganska ansenlig fart borta på trottoaren när plötsligt något spännande fångade hennes uppmärksamhet. Jag som såg saken lite från sidan kunde se hur en välskött yngre man steg ut genom huvuddörren till vad som antaligen var hans kontorsbyggnad. Det såg ut som om han var en mimare som ställde sig tätt intill en osynlig vägg när han drog in allt vad armar och mage heter för att parera den framtågande röda blixten. "Unskyld!" ropade N och trampade vidare.
lördag 18 juli 2009
fredag 10 juli 2009
Om att se, höra och tala
Vi som bor i den rika demokratiska väst-världen har ett privilegium som man ständigt påminns om att inte alla har. Vi har nämligen möjlighet att säga vad vi vill. Våra munnar är fria att kritisera det system, eller det styre som vi för tillfället råkar ledas av.
Men ibland kan jag undra vad dessa fria munnar gör för nytta, när de öron och ögon vi förfogar över, vår media, från stund till annan verkar allt annat än fri och otyglad.
Kanske minns ni den kinesesiske diplomat som blev utvisad ur Sverige sedan det visat sig att han åsiktsregistrerat/spionerat på uiguer i Sverige. Kina svarade sedan med att utvisa en svensk diplomat i Kina.
Kinesiska medier rapporterade, naturligt nog, lite annorlunda kring saken. Enligt dem så är det den kinesiska diplomaten som blivit utvisad som hämndaktion, och den svenska diplomaten som blivit utvisad efter att ha haft samröre med terroristorganisationer (uiguerna). Är inte helt säker på vad man sa att den svenska diplomaten hade gjort, men man menade åtminstone att kinesen blev utvisad som hämnd.
Som svensk och med den mediabevakning jag har gjort mig van vid så faller det ju sig naturligt för mig att tänka att den svenska rapporteringen är riktigt och den kinesiska är fabricerad. Vill man vara objektiv får man dock konstatera att ord här står mot ord, och utan vidare kännedom i fallet så går det inte att säga vem som har rätt eller fel.
Mer påtagligt är kanske det som Schlaug skrivit om idag angående hur medier ofta gör misstaget att se en sida som ond och sedan automatiskt stämpla den andra som god.
Det är otroligt fascinerande att se skillnaden på hur CNN har rapporterat om Uiguernas uppror och hur Al-jazeera har valt att göra det. (se följande klipp)
Ifall det stämmer, vilket ju faktiskt inte verkar helt orimligt, som Al-Jazeera säger att soldaterna främst har gripit in i ett område där två etniska grupper ligger i luven på varandra så kan CNNs reportage närmast ses som ett fabrikat.
Någon som känner till kärnkraftverket Krümmel? Det är väl inte något som har dryftats så mycket i de svenska medierna om jag har förstått saken rätt. Kanske det inte är så märkligt att det finns en så stor opinion för kärnkraft när folk flest vet att det är det enda realistiska energialternativet till fossila bränslen i vårt moderna samhälle. Vindkraft är ju för dyrt. Hur många vet egentligen att kärnkraft hela tiden varit subventionerat i Sverige? Eller hur många vet hur många av våra "opererande" reaktorer som fick vara nere över vintern pga olika underhållsarbeten och oväntade fel?
Mycket av de artiklar vi utsätts för i medierna är copy-paste verk från andra tidningar. Den grävande journalistiken, om den fortfarande lever, begravs i bruset. Och i bruset får vi alla ständigt möjlighet att bekräfta våra egna fördomar, när vi egentligen hade behövts erbjuda de mer vida perspektiven.
Men ibland kan jag undra vad dessa fria munnar gör för nytta, när de öron och ögon vi förfogar över, vår media, från stund till annan verkar allt annat än fri och otyglad.
Kanske minns ni den kinesesiske diplomat som blev utvisad ur Sverige sedan det visat sig att han åsiktsregistrerat/spionerat på uiguer i Sverige. Kina svarade sedan med att utvisa en svensk diplomat i Kina.
Kinesiska medier rapporterade, naturligt nog, lite annorlunda kring saken. Enligt dem så är det den kinesiska diplomaten som blivit utvisad som hämndaktion, och den svenska diplomaten som blivit utvisad efter att ha haft samröre med terroristorganisationer (uiguerna). Är inte helt säker på vad man sa att den svenska diplomaten hade gjort, men man menade åtminstone att kinesen blev utvisad som hämnd.
Som svensk och med den mediabevakning jag har gjort mig van vid så faller det ju sig naturligt för mig att tänka att den svenska rapporteringen är riktigt och den kinesiska är fabricerad. Vill man vara objektiv får man dock konstatera att ord här står mot ord, och utan vidare kännedom i fallet så går det inte att säga vem som har rätt eller fel.
Mer påtagligt är kanske det som Schlaug skrivit om idag angående hur medier ofta gör misstaget att se en sida som ond och sedan automatiskt stämpla den andra som god.
Det är otroligt fascinerande att se skillnaden på hur CNN har rapporterat om Uiguernas uppror och hur Al-jazeera har valt att göra det. (se följande klipp)
Ifall det stämmer, vilket ju faktiskt inte verkar helt orimligt, som Al-Jazeera säger att soldaterna främst har gripit in i ett område där två etniska grupper ligger i luven på varandra så kan CNNs reportage närmast ses som ett fabrikat.
Någon som känner till kärnkraftverket Krümmel? Det är väl inte något som har dryftats så mycket i de svenska medierna om jag har förstått saken rätt. Kanske det inte är så märkligt att det finns en så stor opinion för kärnkraft när folk flest vet att det är det enda realistiska energialternativet till fossila bränslen i vårt moderna samhälle. Vindkraft är ju för dyrt. Hur många vet egentligen att kärnkraft hela tiden varit subventionerat i Sverige? Eller hur många vet hur många av våra "opererande" reaktorer som fick vara nere över vintern pga olika underhållsarbeten och oväntade fel?
Mycket av de artiklar vi utsätts för i medierna är copy-paste verk från andra tidningar. Den grävande journalistiken, om den fortfarande lever, begravs i bruset. Och i bruset får vi alla ständigt möjlighet att bekräfta våra egna fördomar, när vi egentligen hade behövts erbjuda de mer vida perspektiven.
fredag 19 juni 2009
En människas röst
Att vara människa idag är inte tvunget så lätt som det en gång i tiden var. På radion talar man om att arbetslösheten i Sverige når upp till en av tio. Ett annat sätt att se det på är att nio av tio har arbete. Egentligen låter det ju inte så illa. 90% har ju arbete. Värre kan det tyckas globalt, i dagarna rapporterar FN att gränsen på en miljard har blivit nådd när det gäller svält. Detta innebär att just nu, på vår planet, så går en miljard människor runt i konstant hunger. Ickeförsvinnande hunger. Vill man vara positiv där kan man tänka att sex människor av sju på jorden slipper gå runt i konstant hunger. Men även det låter ju fel på något sätt. Dåligt.
Att gräva ner sig ångest hjälper ju knappast. Men detta är problem. Klimatet är på väg att bli ett problem. Rasism. Islamofobi, Nationalism. I sitt inre kan man undra hur vi som samhälle, vi som människor på denna jorden, ska klara av att möta de utmaningarna vi står inför. Den som lyssnat på våra politiker får nog snabbt lust att bara lägga sig under täcket och huttra. Precis som Schlaug skriver så är svensk politik i det närmaste helt utan politiska visioner (utom möjligen den om att legalisera fildelning). I Norge, ett av världens rikaste länder, tycker man trots allt att det är OK om Statoil genomför oljesandprojektet. Så mycket för den norska "månlandningen" i klimatbekämpning.
Man kan undra var vi som kollektiv ska hitta styrkan som krävs för att möta de problemen vi tillsammans skapat för oss själva och som vi tillsammans ohämmat också får att växa hos oss själva. Jag fick låna Obamas första bok av L. för ett tag sedan och hittade där en del intressanta och inspirerande tankar. Det Obama lärde sig under sitt grovt underbetalda jobb som organiserare för fattiga människor i Chicago var att första steget för att skapa förändring är att får människor att tro på att den är möjlig. De svarta i förorterna visste att stadsfullmäktige inte brydde sig om dem. De visste att de inte hade något inflytande. Inte hade. Men när Obama fick dem att förstå att de hade rättigheter så började de kämpa för sin sak. Och med kämparviljan som kom också inflytandet. Vi måste alltså veta att det går att förändra.
Jag anar inte vad som egentligen händer i Iran. Om vem som förtrycker vem och vem som verkligen fick flest röster i valet. Men av demonstrationerna att döma så förstår man att inte bara en människa utan en stor del av ett kollektiv tror att de kan skapa förändring. Därför gör dem det som man för en månad sedan aldrig trodde någon skulle göra. Man demonstrerar, man uttalar sina åsikter. Man vandrar med övertygelse.
Sverige är ett land som jag inte helt klarar att förstå. Märkligt kan tyckas när det är det landet jag kommer från. Ta Nord Korea t.ex.. Det finns ju ingen information om Nord Korea som pekar på en ens i närheten av invånarvänlig regim. Likväl är det någon tomte som skriver en debattartikel om avundsjuka väst som klagar på mönstersocialiststaten Nord Korea. Varhelst av nyhetsmedier och debattforum man letar i på internet så kan man hitta de mest skilda idéer om vad i denna världen som är bra och vad som är dåligt. Som man säger om bibeln att ifall du bläddrar igenom den Svenska debatten så kommer du hitta företrädare för precis varenda möjlig åsikt. Personligen smygläser jag ibland humanisternas blog. Varför kan man fråga sig, det är nog inte mer än en gång av tio som jag kan hitta något jag inte direkt avfärdar som extremvinklat eller inskränkt. Men det är som att jag väntar mig att en dag ska de som skriver där förstå den kritiken som riktas mot dem. Jag är så spänd på att läsa vad de svarar. Spänd på den gången i framtiden jag med lättat hjärta kan lämna blogen och känna. Äntligen förstod dem. Givetvis inträffar det aldrig och i de bästa erbjuds jag underhållande läsning. Vi är landet där någon kan säga att han tycker att den nya Svenska morot och piska arbetspolitiken är dålig och få som svar "Jag hatar socialdemokraterna".
Men om man lämnar det bakom sig. Drömmen om ett enhetligt Sverige d.v.s. så finns det ju också många fina saker. Jag hörde Sofia Karlsson sjunga i Bergen och det var väldigt vackert. Politikerna var ju inte så mycket att hänga i granen, men Peps är ju också svensk. Den enighet jag drömmer om. Enigheten som kommer efter vi har förstått både våra problem och vårat beroende av varandra för att kunna lösa det, tror jag bara kan skapas efter att varje individ börjat ett arbete i sig själv istället för sin nästa. För mig att försöka övertyga en tokhögermoderat om klimatförändringar är antagligen lika fruktlösa som när en gammal arbetskollega försökte förklara på en fest det paradoxala i att flytta till Thailand eftersom man ogillar utlänningar. Men ifall jag istället klarar av att internalisera min egna övertygelse i mig själv. Förstå och förändra mitt egna beteende och se bort ifrån "om alla andra gör det är det ok". Om jag klarar det så tror jag att jag tagit det största möjliga klivet mot en verklig förändring..
Att gräva ner sig ångest hjälper ju knappast. Men detta är problem. Klimatet är på väg att bli ett problem. Rasism. Islamofobi, Nationalism. I sitt inre kan man undra hur vi som samhälle, vi som människor på denna jorden, ska klara av att möta de utmaningarna vi står inför. Den som lyssnat på våra politiker får nog snabbt lust att bara lägga sig under täcket och huttra. Precis som Schlaug skriver så är svensk politik i det närmaste helt utan politiska visioner (utom möjligen den om att legalisera fildelning). I Norge, ett av världens rikaste länder, tycker man trots allt att det är OK om Statoil genomför oljesandprojektet. Så mycket för den norska "månlandningen" i klimatbekämpning.
Man kan undra var vi som kollektiv ska hitta styrkan som krävs för att möta de problemen vi tillsammans skapat för oss själva och som vi tillsammans ohämmat också får att växa hos oss själva. Jag fick låna Obamas första bok av L. för ett tag sedan och hittade där en del intressanta och inspirerande tankar. Det Obama lärde sig under sitt grovt underbetalda jobb som organiserare för fattiga människor i Chicago var att första steget för att skapa förändring är att får människor att tro på att den är möjlig. De svarta i förorterna visste att stadsfullmäktige inte brydde sig om dem. De visste att de inte hade något inflytande. Inte hade. Men när Obama fick dem att förstå att de hade rättigheter så började de kämpa för sin sak. Och med kämparviljan som kom också inflytandet. Vi måste alltså veta att det går att förändra.
Jag anar inte vad som egentligen händer i Iran. Om vem som förtrycker vem och vem som verkligen fick flest röster i valet. Men av demonstrationerna att döma så förstår man att inte bara en människa utan en stor del av ett kollektiv tror att de kan skapa förändring. Därför gör dem det som man för en månad sedan aldrig trodde någon skulle göra. Man demonstrerar, man uttalar sina åsikter. Man vandrar med övertygelse.
Sverige är ett land som jag inte helt klarar att förstå. Märkligt kan tyckas när det är det landet jag kommer från. Ta Nord Korea t.ex.. Det finns ju ingen information om Nord Korea som pekar på en ens i närheten av invånarvänlig regim. Likväl är det någon tomte som skriver en debattartikel om avundsjuka väst som klagar på mönstersocialiststaten Nord Korea. Varhelst av nyhetsmedier och debattforum man letar i på internet så kan man hitta de mest skilda idéer om vad i denna världen som är bra och vad som är dåligt. Som man säger om bibeln att ifall du bläddrar igenom den Svenska debatten så kommer du hitta företrädare för precis varenda möjlig åsikt. Personligen smygläser jag ibland humanisternas blog. Varför kan man fråga sig, det är nog inte mer än en gång av tio som jag kan hitta något jag inte direkt avfärdar som extremvinklat eller inskränkt. Men det är som att jag väntar mig att en dag ska de som skriver där förstå den kritiken som riktas mot dem. Jag är så spänd på att läsa vad de svarar. Spänd på den gången i framtiden jag med lättat hjärta kan lämna blogen och känna. Äntligen förstod dem. Givetvis inträffar det aldrig och i de bästa erbjuds jag underhållande läsning. Vi är landet där någon kan säga att han tycker att den nya Svenska morot och piska arbetspolitiken är dålig och få som svar "Jag hatar socialdemokraterna".
Men om man lämnar det bakom sig. Drömmen om ett enhetligt Sverige d.v.s. så finns det ju också många fina saker. Jag hörde Sofia Karlsson sjunga i Bergen och det var väldigt vackert. Politikerna var ju inte så mycket att hänga i granen, men Peps är ju också svensk. Den enighet jag drömmer om. Enigheten som kommer efter vi har förstått både våra problem och vårat beroende av varandra för att kunna lösa det, tror jag bara kan skapas efter att varje individ börjat ett arbete i sig själv istället för sin nästa. För mig att försöka övertyga en tokhögermoderat om klimatförändringar är antagligen lika fruktlösa som när en gammal arbetskollega försökte förklara på en fest det paradoxala i att flytta till Thailand eftersom man ogillar utlänningar. Men ifall jag istället klarar av att internalisera min egna övertygelse i mig själv. Förstå och förändra mitt egna beteende och se bort ifrån "om alla andra gör det är det ok". Om jag klarar det så tror jag att jag tagit det största möjliga klivet mot en verklig förändring..
måndag 25 maj 2009
Piraterna och demokratin
Tidigare har jag skrivit om debatten runt The Pirate Bay. Jag har också skrivit om element med The Pirate Bay som jag inte tycker om. Nu vill jag ta tillfället i akt att uttrycka den sida av vår svenska piratrörelse som faktiskt har fallit mig i smaken.
Jag menar nämligen att piratrörelsen är ett tecken på att den svenska demokratin fortfarande lever. Den svenska demokratin som jag så länge trot varit död och begraven i vår välfärds bekvämlighet. Det faktum att den kommer till uttryck i en kamp om våran rätt att stjäla artisters musik är i sig en lustig företeelse, men jag menar att demokratibegreppet i sig själv inte betyder en rättvis stat. Istället är en demokrati en stat där människor har rätt att vara med och utforma hur deras land ska styras. Och ifall majoriteten av det svenska folket menar att vi ska få stjäla musik och film från USA, då är det så landet ska styras.
Att en rörelse växt fram som har förstått det här. Förstått att makten fortfarande i teorin ligger hos folket. Att vi inte tvunget är underkuvade logikens böjande och inskränkande ramar är något uppfriskande i det annars så konflikträdda "sköta sig och vara tyst"-Sverige.
Jag menar nämligen att piratrörelsen är ett tecken på att den svenska demokratin fortfarande lever. Den svenska demokratin som jag så länge trot varit död och begraven i vår välfärds bekvämlighet. Det faktum att den kommer till uttryck i en kamp om våran rätt att stjäla artisters musik är i sig en lustig företeelse, men jag menar att demokratibegreppet i sig själv inte betyder en rättvis stat. Istället är en demokrati en stat där människor har rätt att vara med och utforma hur deras land ska styras. Och ifall majoriteten av det svenska folket menar att vi ska få stjäla musik och film från USA, då är det så landet ska styras.
Att en rörelse växt fram som har förstått det här. Förstått att makten fortfarande i teorin ligger hos folket. Att vi inte tvunget är underkuvade logikens böjande och inskränkande ramar är något uppfriskande i det annars så konflikträdda "sköta sig och vara tyst"-Sverige.
Festspillene
Festspillene har gjort intåg i Bergen igen och med hjälp av Nathalies initiativ har jag fått förmånen att arbeta som guide även detta året.
På min första konsert på festspillene hade jag förmånen att höra en av Indiens mest framstående musiker inom karnatisk musik. Det är en hinduisk musiktradition som utvalda indier tränas in i från barndom.
Hon använde sig av långa pauser när hon höll sitt öppningsanförande. Långsamt ursäktade hon sig för sin okunskap i det norska språket. Jag tror inte någon klandrade henne för den, men jag tror hon var högst uppriktig i sin ursäkt. Hon berättar om hur hon kommer sjunga sånger för världsaltet. Hon använder sig av neutrala termer, även om hon nämner namnet på hinduiska gudar så talar hon som om det vore guden eller föreställning vilken möjlig religion som helst som hon besjöng.
Med rösten som sitt verktyg vävde hon en samvaro. I snabba tonskiften, utdragna toner om vartannat drog hon publiken närmare sig. Hon såg ledsen ut när hon satt där framme. Kanske kände hon för tamilerna på Sri Lanka. Det var som om hon i sig själv vore brahman att hon var en karnation av världens samlade puls. Musiken blev mer oemotståndlig desto längre konserten gick. Det var som att man kunde känna det. Det var bara ett tunt membran kvar. Ett tunt membran som skiljde individen från världsaltet.
Det är med tillförsikt jag ser fram emot de återstående festspelevenemangen.
På min första konsert på festspillene hade jag förmånen att höra en av Indiens mest framstående musiker inom karnatisk musik. Det är en hinduisk musiktradition som utvalda indier tränas in i från barndom.
Hon använde sig av långa pauser när hon höll sitt öppningsanförande. Långsamt ursäktade hon sig för sin okunskap i det norska språket. Jag tror inte någon klandrade henne för den, men jag tror hon var högst uppriktig i sin ursäkt. Hon berättar om hur hon kommer sjunga sånger för världsaltet. Hon använder sig av neutrala termer, även om hon nämner namnet på hinduiska gudar så talar hon som om det vore guden eller föreställning vilken möjlig religion som helst som hon besjöng.
Med rösten som sitt verktyg vävde hon en samvaro. I snabba tonskiften, utdragna toner om vartannat drog hon publiken närmare sig. Hon såg ledsen ut när hon satt där framme. Kanske kände hon för tamilerna på Sri Lanka. Det var som om hon i sig själv vore brahman att hon var en karnation av världens samlade puls. Musiken blev mer oemotståndlig desto längre konserten gick. Det var som att man kunde känna det. Det var bara ett tunt membran kvar. Ett tunt membran som skiljde individen från världsaltet.
Det är med tillförsikt jag ser fram emot de återstående festspelevenemangen.
söndag 10 maj 2009
Ingen kärlek, inga katter, blott avsaknad av politik
Första gången jag hörde talas om "det sovande folket" av Fredrik Reinfeldt var när jag läste om boken i Dan Josefsons artikel på DN. Givetvis blev jag nyfiken på att få läsa de visionära orden från landets statsminister själv. Att jag inte kunde hitta dem på Bergens bibliotek var kanske ingen större överraskning, här kan man ju inte ens hitta Johan Norberg och andra mer framstående svenska debattförfattare. Däremot hade jag förväntat mig att man skulle kunna hitta den i Svenska bokbutiker. Men inte. Tydligen finns det inte längre något förlag som utger boken.
När Obama blev president. Vad tror ni det första som förlagen gjorde då var? Ge ut hans tidigare böcker givetvis! Här finns det ju pengar att tjäna. Men vad händer i Sverige? Inget. Jag har inte ens hört eller sett Reinfeldt kommentera på den boken han skrev under hans andra år i riksdagen år 1993.
Egentligen var det väl mest slumpartad tur att jag råkade hitta ett exemplar av boken på nätet en dag när jag letade efter var jag kunde köpa den. Två personer har gjort sig jobbet få fram boken i PDF-format och publicerat den.
Än så länge har jag bara läst förordet till boken, detta är skrivet inte av Reinfeldt utan av de som gjort sig jobbet att få den moderata framtidsvisionen ut till folket. Detta kan jag rekommendera er alla att göra, det är inte tung läsning. Egentligen är det inte mycket mer att tillägga om boken utöver det bloggarna du hittar om du söker på Reinfeldt Det sovande folket på google redan har skrivit.
Men om någon tyckte det var konstigt att moderaterna körde på så för att sälja Vin & Sprit när man konstaterade att ekonomisk så fick man knappt mer pengar än vad företaget tjänade på något år. Ifall det var någon som höjde på ögonbrynen när Reinfeldt ville lagstifta att man inte kunde få mer sjukersättning än en fast procentsats strax efter att ett fackförbund framgångsrikt förhandlat fram en bättre sats (efter flera dagar med intenst motstånd fick Reinfeldt backa här, efter att benhårt drivit en linje som ingen riktigt förstod varför man skulle följa så backade han och klargjorde att han ju trots allt är en lyssnande statsminister)? Är det någon som undrade över de kraftigt ökade avgifterna som gjorde att många valde att lämna A-kassan efter att regeringen kommit till makten? Studsade någon över att ALLA som är arbetsföra måste flytta till där jobb finns att få om de ska räkna med pengar? Det som inte Alf Svensson klarade att försvara inför sina gamla väljare när 50-åringar frågade om det var rimligt att de skulle ryckas upp hur hela sitt sociala nätverk för att flytta från Malmö till Svalbard om de vill kunna få pengar från staten.
Av det jag läst om boken så tror jag att svaret på dessa konstiga strider som moderaterna tagit faktiskt kan ligga där. I tankarna på en 28-årig Reinfeldt som jag tror fortfarande bor kvar i vår statsministern. I tankarna som jag ser lever i den politik som genom alliansen styr Sverige idag.
När Obama blev president. Vad tror ni det första som förlagen gjorde då var? Ge ut hans tidigare böcker givetvis! Här finns det ju pengar att tjäna. Men vad händer i Sverige? Inget. Jag har inte ens hört eller sett Reinfeldt kommentera på den boken han skrev under hans andra år i riksdagen år 1993.
Egentligen var det väl mest slumpartad tur att jag råkade hitta ett exemplar av boken på nätet en dag när jag letade efter var jag kunde köpa den. Två personer har gjort sig jobbet få fram boken i PDF-format och publicerat den.
Än så länge har jag bara läst förordet till boken, detta är skrivet inte av Reinfeldt utan av de som gjort sig jobbet att få den moderata framtidsvisionen ut till folket. Detta kan jag rekommendera er alla att göra, det är inte tung läsning. Egentligen är det inte mycket mer att tillägga om boken utöver det bloggarna du hittar om du söker på Reinfeldt Det sovande folket på google redan har skrivit.
Men om någon tyckte det var konstigt att moderaterna körde på så för att sälja Vin & Sprit när man konstaterade att ekonomisk så fick man knappt mer pengar än vad företaget tjänade på något år. Ifall det var någon som höjde på ögonbrynen när Reinfeldt ville lagstifta att man inte kunde få mer sjukersättning än en fast procentsats strax efter att ett fackförbund framgångsrikt förhandlat fram en bättre sats (efter flera dagar med intenst motstånd fick Reinfeldt backa här, efter att benhårt drivit en linje som ingen riktigt förstod varför man skulle följa så backade han och klargjorde att han ju trots allt är en lyssnande statsminister)? Är det någon som undrade över de kraftigt ökade avgifterna som gjorde att många valde att lämna A-kassan efter att regeringen kommit till makten? Studsade någon över att ALLA som är arbetsföra måste flytta till där jobb finns att få om de ska räkna med pengar? Det som inte Alf Svensson klarade att försvara inför sina gamla väljare när 50-åringar frågade om det var rimligt att de skulle ryckas upp hur hela sitt sociala nätverk för att flytta från Malmö till Svalbard om de vill kunna få pengar från staten.
Av det jag läst om boken så tror jag att svaret på dessa konstiga strider som moderaterna tagit faktiskt kan ligga där. I tankarna på en 28-årig Reinfeldt som jag tror fortfarande bor kvar i vår statsministern. I tankarna som jag ser lever i den politik som genom alliansen styr Sverige idag.
söndag 3 maj 2009
Katter, Politik och Kärlek
På dagens Söndagstur var det ovanligt många katter ute. Att se katterna lura omkring, jaga små blad eller vakta på oss människor fick mig att tänka. När läste väl de här katterna tidningen senast? Vad vet väl katterna om svininfluensan i Mexico, hur indignerade blev väl katterna när Påven talade i Afrika? Har katterna hört talas om folkmordet som man lät pågå i Rwanda. Folkmordet som man låter pågå på Sri Lanka? Känner de till att man kan få rotavdrag för hushållsnära tjänster?
Sedan slår det mig, vad vet väl vi egentligen om de här katterna? När hörde jag senast en politiker passionerat stå och prata om trösten i att se en katt leka med ett fallande löv? När stod det senast i tidningen om hur en reporter hittat tillbaka till livet igen efter att ha sett en kattmamma ta hand om sina små kattungar?
Det finns två världar förstår jag. Den man skriver om i tidningen. Den första maj talaren pratar om när han berättar hur många procent den ena skatten måste upp för att procenten med de arbetslösa ska ner. Den som är full av meningsskiljaktigheter. Den som kan göra en så frustrerad när man själv och någon ser så vitt olika på samma sak som man iofs egentligen inte vet något om. Sedan finns det den världen där ute. Den där fåglarna går och äter mask från gräsmattan. Den där katten spanar ut över fältet i jakt efter ett byte, eller kanske den bara njuter av solen.
Givetvis har vi fått berättat vilken värld som är den viktigaste. Känner du inte till hur viktigt det är att just Sverige får sälja sitt krigsflygplan till utlandet så att man kan släppa Sveriges humana bomber istället för USAs barbariska. Känner du inte till hur vi måste skydda vårat land så att inte människor börjar snylta på välfärdssystemet. Om vi inte aktar oss så blir vi utkonkurrerade och lämnade bakom. Om du inte tar dig i kragen så kommer du inte kunna behålla jobbet. Samhället är en pyramid och förste man till toppen vinner. Om du inte bryr dig så mycket om de där politikerna och deras eviga bollande med siffror så har du alltid kändisarna. Vad gjorde egentligen Jennifer Aniston nu i helgen? Har du sett hur solbrännan slått fel för Filippa Reinfeldt? Vad äter Michelle Obama till frukost?
Alla dessa intrycken finns där. Det är detta som för samhället framåt. När diskuterade ni senast kattungar och deras jaktfärdigheter på fjärilar genom en hel arbetslunch? När samhället pulserar så pulserar det i den första världen. Det är den som betyder något. Det är där åsikterna spelar någon roll.
Men så tänker jag. Vad med den andra världen? Katterna behöver inte oss för att kunna leka. Men kanske vi behöver katternas lek för att förstå att vårat land inte egentligen handlar om BNP. För att förstå att för varje ny äpple-maskin vi köper så är det x kilo metallskrot som skapas på den här planeten. Visst är Oprah häftig och visst kan man beundrar Beyonce för att hon har pengar till att försörja sig själv. Men gör de egentligen världen så mycket bättre? Tänk på Martin Luther King som stod upp och vågade säga emot en hel vit värld. Han kunde peka på orättvisan i samhället och när han sträckte på ryggraden så blev det uppenbart vem det var som hade rätt och vem som hade fel. Tänk på moder Theresa som dedikerade sitt liv för att hjälpa fattiga barn i Indien. Tänk på Michael Jackson. Att höra hans Heal the world igen var vackert eftersom man förstår att han menar varje ord. Han drömde och han sa det. Vi var en generation som hade privilegiet att växa upp med en artist som sjöng att vi alla är lika värda, att världen faktiskt kan bli en bättre plats. Vad som är kvar av denna artisten idag är svårt att säga, men precis som med Britney Spears så är han värd mycket mer till den första världen som nedbruten än som kämpe för sina ideal. Vad har vi fått istället? Artister som sjunger om sex, pengar och att bli kända. Var är dagens Michael Jackson?
Jag är knappast den första som önskar att tidningarna skulle skriva mer om de bra tigna som händer och mindre om allt det dåliga. Är det verkligen SÅ intressant för genomsnittssvensken att veta att ännu en självmordsbombare gjort ett vansinnesdåd i Irak? De flesta av oss har aldrig och kommer aldrig åka dit. Men det att jag inte är den första hindrar inte mig från att vilja skriva det här. För desto fler vi är, desto större chans är det kanske att världen kan bli annorlunda. Och desto fler som önskar ideal in i politiken desto större är chansen att någon kommer höra oss.
Jag vill se den politikern som ställer sig upp och säger att han ger fanders i BNP. Ja, min plan kommer sänka den Svenska BNPn, ja den kommer skrämma de rika människorna ut ur landet. Men det kommer ge oss ett land där alla människor är lika värda. Den kommer ge oss ett land där mark har ett värde inte bara utifrån hur mycket det kan producera som man kan sälja men också utifrån hur kul en katt kan ha när den leker där. Ja, vår omvärld kommer köra om oss. Men vi bor i ett frodigt land och vi tolererar inte att människor tvingas att leva utan tak över huvudet under vedervärdiga förhållanden. Ja, vi kan satsa miljoner på att bygga krigsflygplan, men nej. Vi vill ha ett rent samvete. Och afrikaner behöver mer mat än vapen. Vi tar en ståndpunkt nu. Bland land räknat vill vi vara Moder Theresa, inte Darwins praktexempel på bästa rovdjur.
Den politikern längtar jag efter. Jag vet att inte alla gör det. Att alla sannolikt aldrig kommer att göra det heller. Men det är OK, vi är alla olika. Ifall du hoppat över videon där uppe så kan jag rekommendera dig att se den. Den första jag hittade var lite otäck, men jag letade vidare och hittade den här mer sväljbara versionen. När du tittar på den så ska du känna efter i ditt indre. Ifall det tänds ett litet hopp där inne, ett ljus hur än litet, isåfall är vi på samma våglängd. Då kan vi marschera för mer kärlek och mindre abstrakta nummer i politiken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)