.. eller förlåt, det är ju alliansledda Sverige som är det nuförtiden.
Det regnade i Bergen när jag kom tillbaka vid två-tiden i Söndags. Bara lite demonstratict lätt. Asfalten var blöt men fullt framkomlig för mig som bara hade sandaler och ingen jacka. Det är en annan luft här borta, lite friskare på något sätt. Jag vet inte om jag ska säga att det kändes som att komma hem, men något speciellt var det att stiga ur det där tåget.
Fram till idag har jag bott i denna studentkorridor utan att träffa någon annan. Jag har bara vagt varit medveten om någons närvaro eftersom små enkla föremål ibland flyttat sig emellan att jag varit på jobb och kommit tillbaka. Annars har här varit helt tyst. Nu sitter jag åter igen och blickar ut över bryggen från Nathalies rum. Det är fullt av Nathalie, men utan Nathalie.. lite tomt trots alla saker med andra ord.
På jobbet fick jag höra uppmuntrande ord om mina prestationer än så länge.. det piggar ju alltid upp. Jag närmare mig än mer planer på att köpa lägenhet. Det gäller att taima det hela rätt mellan att bostadspriserna faller och hyperinflationen slår in.
En gång i tiden skrev jag om hur Nathalie inte riktigt var vän med sin telefonen. Denna gången är det min tur. I kombination med att PIN-koden fallit mig ur minne så har lappen där den står på också gjort det. För att göra det ännu värre så har en korridorare inte lämnat tillbaka nyckeln till förrådet som hon skulle, så den sista platsen att leta på är otillgänglig. Det gör ju en onekligen lite strandsatt, men samtidigt är det lite interessant att inte vara uppkopplad till det stora människoklustret.
Jag har ju fortfarande internet, men man kan fråga sig hur länge. På de tre dagar jag har varit här så här så har automatsäkringarna gått lika många gånger. Föga förtroendeingivande. Första gången var jag rädd att jag skulle bli tvungen att ringa vaktmästaren. Den uppmärksamme kanske ser dilemmat. Visst finns Skype också, men jag föredrar att prata med folk som har förståelse för att man låter som en robot när jag använder Skype.
Idag visade det sig att yogacentret här har sommarstängt också. Utanför satt det en gammal dam med alldeles för mycket läppstift och en knallröd sylvest. Smått överviktig var hon också. Hon letade efter Katte-Kari, Kari som jobbar på caféet och skulle ge henne en kattunge. Förlåt sa jag, men hon kommer nog inte tillbaka förrän till Augusti, det är då caféet öppnar igen. Hon frågade mig om jag visste var någon förmodad ort med obskyrt namn låg. Jag hade inte en aning. Vi enades om att vi var dumma både hon och jag som inte kunde komma in. Sedan gick jag därifrån. Solen skiner i Bergen nu, och för er som har haft förmånen att se det, så vet ni hur vacker här är då.
Ikväll är kvällen då jag slutligen ska bli av med min buss-lagg, det har jag bestämt.
tisdag 1 juli 2008
torsdag 19 juni 2008
Tillbaka från Taizé
Nu har halva semestern gått och första posten, Taizé, är avslutad. Här hemma i Sverige känns det ständigt som om det är för många saker man vill få gjort, men för lite tid att göra det på.
Att komma hem har varit något av en chock förresten, helt utan att vara förbered har jag fått höra om hur FRA-förslaget har röstats igenom. Jag överdriver inte när jag säger att en lätt känsla av illamående kommer över mig vid blotta tanken. Ni som i likhet med mig inte varit hemma i Sverige på i sistone kanske inte har hört talas om ett förslag i riksdagen om att all kommunikation som går över Sveriges gränser ska få avlyssnas av Försvarets Radioanstalt. Detta förslaget innebär att denna radioanstalt (FRA) får rättighet att läsa varenda mail, avlyssna vartenda telefonsamtal och se varenda web-förfrågan som görs så fort denna information passerar över landets gränser. Ifall du har en man som eller fru som arbetar på FRA kan jag rekommendera dig att inte skriva kärleksbrev till din älskare, en lätt filtrering och vips så läser din man brevet på en terminal på sin arbetsplats. För även mail som skickas inom Sverige kommer med stor sannolikhet först lämna landets gränser och sedan komma tillbaka igen.
Ifall den faktiska tillämpningen av denna nya svenska lag kommer bli just så att människor sitter och söker igenom mail på vissa nyckelord kan jag inte säga. Men ifall FRA vill det så har de numera befogenhet att göra det.
Kanske det som gör mig speciellt matt i hela den här historien är att jag inte fått höra någon argumentera för det här förslaget. Hur kan man klubba igenom ett förslag som varenda ledarskribent, och en sannolikt mycket stor andel av befolkningen är emot? och detta utan att ens motivera sig?
Jag var ju klart inte här när debatten föregick (borde ha föregått) så kanske argumenten finns där. Kanske är det terroristerna som hotar, det var ju så Bush lyckades underminera den personliga intergriteten i USA. Men tillskillnad från USA har vi en enligt mig i princip obefintlig hotbild från terrorister. Ifall man investerar 300 miljarder dollar på att kriga i mellanöstern (vet inte den faktiska siffran) är det klart att man får ovänner. Men vi i Sverige?
Låt säga att nu terroristerna verkligen är anledningen till att införa den här lagen, modern kryptering är enligt min vetskap oknäckbart inom rimlig tidshorizont. Super-dator eller inte. Först när vi har byggt färdigt vår första kvant-dator om femton-tjugo år så uppkommer ett hot mot krypteringen.
Att komma hem har varit något av en chock förresten, helt utan att vara förbered har jag fått höra om hur FRA-förslaget har röstats igenom. Jag överdriver inte när jag säger att en lätt känsla av illamående kommer över mig vid blotta tanken. Ni som i likhet med mig inte varit hemma i Sverige på i sistone kanske inte har hört talas om ett förslag i riksdagen om att all kommunikation som går över Sveriges gränser ska få avlyssnas av Försvarets Radioanstalt. Detta förslaget innebär att denna radioanstalt (FRA) får rättighet att läsa varenda mail, avlyssna vartenda telefonsamtal och se varenda web-förfrågan som görs så fort denna information passerar över landets gränser. Ifall du har en man som eller fru som arbetar på FRA kan jag rekommendera dig att inte skriva kärleksbrev till din älskare, en lätt filtrering och vips så läser din man brevet på en terminal på sin arbetsplats. För även mail som skickas inom Sverige kommer med stor sannolikhet först lämna landets gränser och sedan komma tillbaka igen.
Ifall den faktiska tillämpningen av denna nya svenska lag kommer bli just så att människor sitter och söker igenom mail på vissa nyckelord kan jag inte säga. Men ifall FRA vill det så har de numera befogenhet att göra det.
Kanske det som gör mig speciellt matt i hela den här historien är att jag inte fått höra någon argumentera för det här förslaget. Hur kan man klubba igenom ett förslag som varenda ledarskribent, och en sannolikt mycket stor andel av befolkningen är emot? och detta utan att ens motivera sig?
Jag var ju klart inte här när debatten föregick (borde ha föregått) så kanske argumenten finns där. Kanske är det terroristerna som hotar, det var ju så Bush lyckades underminera den personliga intergriteten i USA. Men tillskillnad från USA har vi en enligt mig i princip obefintlig hotbild från terrorister. Ifall man investerar 300 miljarder dollar på att kriga i mellanöstern (vet inte den faktiska siffran) är det klart att man får ovänner. Men vi i Sverige?
Låt säga att nu terroristerna verkligen är anledningen till att införa den här lagen, modern kryptering är enligt min vetskap oknäckbart inom rimlig tidshorizont. Super-dator eller inte. Först när vi har byggt färdigt vår första kvant-dator om femton-tjugo år så uppkommer ett hot mot krypteringen.
torsdag 29 maj 2008
En konstgourmands försvarstal
Kul att höra ifrån dig Victor, och kul att få en mini-debatt om kvaliteten hos anime kontra opera.
Anime är ju ett ganska vitt begrepp, något man förstår bäst när man överblickat hela utbudet som finns där. Eftersom du är eller var en animeälskare Victor, så får jag ju givetvis respektera din ståndpunkt. Dock vill jag invända att anime av vissa, mer eller mindre lyckat, har försökt användas som bas för konst (här menas japansk anime, L'amour de loin är inte exempel på detta).
När L'amour de loin först hade premiär så misstänker jag att den största nyheten var hur man försökte använda just tecknade animationer som medel för att föra fram sin historia. I en mening så blandar man ju då in ett element av popkultur i operan. Och konstkommuniteten applåderar det nyaskapande greppet.
Det är min mening (till skillnad från t.ex. Brecht) att konst ska beröra betraktaren. Ett tecken på dålig konst är att man halvt medvetslös sitter och glor sig igenom något för att inte ens märka att det har blivit reklamavbrott. Såpoperor hör till den genren som typiskt sammankopplas med detta tillstånd. Ett annat tecken på vad som för mig är dålig konst är när jag under halva föreställningen önskar att den ska ta slut så att jag blir fri igen.
Anime däremot vill jag mena vid flera tillfällen har kunnat beröra mig. Man kan avfärda anime som bara popkultur och lättsmält, men t.ex. såg jag i nostalgiska 20 minuter ett avsnitt av Windy tales härom veckan. Avsnittet handlade om att huvudpersonen fick feber och låg i sjuksängen brevid sin lärare som brukade låtsas att han var sjuk för att slippa vara på personalrummet. Efter 20 minuter hade nästan inget hänt, men ändå var avsnittet väldigt bra pga sättet som tal och pauser effektivt kombinerats med en speciell tecknarstil. Jag vill tom säga att det var berikande att se avsnittet.
Charles Bukowski har uttryckt att debatten om bra eller dålig konst är irrelevant. Han menar att det för allt för många blivit en ryggmärgsreflex att kalla den erkända konsten för bra, och den icke erkända som dålig. Även om jag tycker att man kan sätta lappen bra eller dålig kultur på litterära verk, så vill jag mena att det i stort sett är omöjligt att sätta lappen på något så generellt som genrer, och att man först efter man har sett en föreställning kan uttala sig om ifall det är bra eller dålig konst.
Tillsist vill jag ta debatten om den lättsmälta kulturen in på en mer generell arena. Marcus sa en gång att poplåtar är som socker medans klassikerna är stärkelse. Sockret ger en snabb kick, sedan klarar man inte av att lyssna på smörjan längre.
På ett sätt tror jag att den väldigt lättillgängliga kulturen vi har idag bidrar till att vi blir mindre tålmodiga och att vi tappar förmågan att ta till oss saker. Detta är ju givetvis inte önskvärt. Men jag menar också att viss del av den kritiken som riktas mot popkultur är präglad av popkulturen egna dåliga symptom.
Med detta menar jag att det som utmärker popkultur är hur åskådaren slipper ta ställning till det som visas. Man rör sig inom ramar med välanammade floskler och gör inte anspråk på att vilja utmana lyssnaren. När den vanligaste kritiken kommer mot enskilda verk så kommer den oftast utan att man själv ifrågasatt sina egna fördomar. Det finns en "sanning" där ute att Britney Spears är en popdrottning (vet inte vilka som är kända nuförtiden, så jag tar Britney som exempel). Det faktum att denna erkända "sanning" finns gör att man snabbt avfärdar hennes alster som innehållslösa, utan att ens försöka utmana sina fördomar genom att leta djupare drag i verken. Personligen har jag återupptäckt Aqua, Spice Girls och Hanson och bytat mening från att deras verk är skräp till att de har en djupare dimension där någonstans om man verkligen vill leta efter den.
I tisdags såg jag en väldigt bra konsert tillsammans med Nathalie, där man låtit sig inspireras av mellanösternmusik från 1100-talet. Tydligen så har den Spanska inkvisitionen förstört mycket av dokumentationen från denna perioden, men likväl så hade man lyckats snickra ihop några stycken från de pusselbitar man hade till hands. Innan konserten gick jag runt på Bergens gator. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud, lite som en didgeridoo. I tidningen efteråt kunde jag läsa att man i Bergens högsta byggnad hade haft en person som kunde sjunga mongolisk övertonssång. Varje kväll de senaste dagarna har man haft musikanter från olika musiktraditioner som har fått framföra sin musik där uppifrån. Effekten blev väldigt häftig eftersom ljudet studsade mot väggar och lät sig ledas väldigt långt. När man var nere i stan var det väldigt förvirrande att försöka lista ut var musiken kom ifrån.
Jag försöker följa med bäst jag kan i världspolitiken, och på senaste tiden har en ny fråga oväntat bubblat upp i medierna. De stigande bensinpriserna har fått människor runt om i Europa att demonstrera och kräva av sina regeringar att en prisgaranti ska införas. I USA har det t.o.m. gått så långt att folk inte längre haft råd att ta bilen till jobbet utan varit tvugna att ta bussen istället. Där kostar bensinen ca 5 NOK / liter. Det är både märkligt och naturligt att folk reagerar först när skruvarna vrids åt om en själv. Jag kan ha fel, men jag kan inte minnas några större demonstrationer i Europa mot de stigande matpriserna, åtminstone inte i skandinavien.
Iaf har de ökande priserna återuppväckt en smula av hopp i mig. Ifall man har lyckats chockera fram visst liv i kollektivtrafiken i USA, vilka konsekvenser kommer då priserna kunna få på oss i Europa? Vi är ju givetvis inte på den prisnivån där det påverkar oss mycket än, men prognoser talar om att råoljepriset kan stiga upp till 150 - 200 dollar/fat. Samtidigt hörde jag en man uttala sig om att spekulationerna nog bidrar till att föra upp priset (den haltande ekonomin i USA har fått investera i säkrare vinstobjekt, som t.ex. oljan) och att ifall bara tillgång och efterfrågan skulle få vara prissättande så skulle priset ligga kring 90 dollar/fatet. Han var dock noga med att poängtera att 90 dollar var en väldigt osäker siffra, men att priset iaf skulle vara lägre.
På jobbet talar jag och en arbetskollega entusiastisk om hur priset kommer tvinga på samhället omstruktureringar. Vi skakar på huvudet synkront i misstro mot borgliga regeringar drar bort pengar från järnvägarna, som ju ur energisynpunkt, när det är kopplat till el-nätet, måste ses som det flexiblaste transportmedlet. Sedan enas vi om att det är intressanta tider vi lever i.
På hans företag har man funderat på att köpa en moped, eftersom det skulle spara bensin på kundbesöken i närområdet relativt att åka ut med en bil.
Tillsist fick jag häromdagen ett infall att jag skulle lyssna på senaste debatten mellan Clinton och Obama. Det gick ju upp för mig att jag egentligen inte visste så mycket om den sakpolitiken de vill föra. De första 55 minuterna av 90 totalt gick nästan uteslutande åt till att Obama fick försöka säga att saker som Jeremiah Wright, och frågor kring varför Obama inte har en flaggpinn, tar bort fokus från den viktiga debatten, som hur USA ska kunna ta sig ur den värsta depressionen sedan 20-talet eller knipan de befinner sig i Irak.
Bilden av att medier är mer intresserad av personerna Obama och Clinton än den politiken de vill föra förstärktes. Efter det fick man som tur var höra lite om deras ställningstaganden kring Irak och ekonomi. Aldrig var det dock så att man blev riktigt klok på vad det var de var för åsikter som de representerade och vad det var som deras alternativ skulle vara.
Obama sa något klokt när han sa att det var presidenten som satte målen för militären, och sedan militären som utförde den. Skulle han bli president skulle han sätta upp målet till att dra tillbaka soldaterna från Irak. Jag tror det ligger något i det han säger, jag tror inte Bush klarlagt ett tydligt mål för militären att deras prioritet är att dra sig ur Irak.
Mot slutet ramlade man in på vapenlagarna och ifall det är korrekt av stater att inskränka folks vapenrätt. I sammanhanget helt ointressant. Ifall någon är nyfiken på debatten, så var det den som genomfördes i Philadelphia den 16e April - finns på youtube.
Anime är ju ett ganska vitt begrepp, något man förstår bäst när man överblickat hela utbudet som finns där. Eftersom du är eller var en animeälskare Victor, så får jag ju givetvis respektera din ståndpunkt. Dock vill jag invända att anime av vissa, mer eller mindre lyckat, har försökt användas som bas för konst (här menas japansk anime, L'amour de loin är inte exempel på detta).
När L'amour de loin först hade premiär så misstänker jag att den största nyheten var hur man försökte använda just tecknade animationer som medel för att föra fram sin historia. I en mening så blandar man ju då in ett element av popkultur i operan. Och konstkommuniteten applåderar det nyaskapande greppet.
Det är min mening (till skillnad från t.ex. Brecht) att konst ska beröra betraktaren. Ett tecken på dålig konst är att man halvt medvetslös sitter och glor sig igenom något för att inte ens märka att det har blivit reklamavbrott. Såpoperor hör till den genren som typiskt sammankopplas med detta tillstånd. Ett annat tecken på vad som för mig är dålig konst är när jag under halva föreställningen önskar att den ska ta slut så att jag blir fri igen.
Anime däremot vill jag mena vid flera tillfällen har kunnat beröra mig. Man kan avfärda anime som bara popkultur och lättsmält, men t.ex. såg jag i nostalgiska 20 minuter ett avsnitt av Windy tales härom veckan. Avsnittet handlade om att huvudpersonen fick feber och låg i sjuksängen brevid sin lärare som brukade låtsas att han var sjuk för att slippa vara på personalrummet. Efter 20 minuter hade nästan inget hänt, men ändå var avsnittet väldigt bra pga sättet som tal och pauser effektivt kombinerats med en speciell tecknarstil. Jag vill tom säga att det var berikande att se avsnittet.
Charles Bukowski har uttryckt att debatten om bra eller dålig konst är irrelevant. Han menar att det för allt för många blivit en ryggmärgsreflex att kalla den erkända konsten för bra, och den icke erkända som dålig. Även om jag tycker att man kan sätta lappen bra eller dålig kultur på litterära verk, så vill jag mena att det i stort sett är omöjligt att sätta lappen på något så generellt som genrer, och att man först efter man har sett en föreställning kan uttala sig om ifall det är bra eller dålig konst.
Tillsist vill jag ta debatten om den lättsmälta kulturen in på en mer generell arena. Marcus sa en gång att poplåtar är som socker medans klassikerna är stärkelse. Sockret ger en snabb kick, sedan klarar man inte av att lyssna på smörjan längre.
På ett sätt tror jag att den väldigt lättillgängliga kulturen vi har idag bidrar till att vi blir mindre tålmodiga och att vi tappar förmågan att ta till oss saker. Detta är ju givetvis inte önskvärt. Men jag menar också att viss del av den kritiken som riktas mot popkultur är präglad av popkulturen egna dåliga symptom.
Med detta menar jag att det som utmärker popkultur är hur åskådaren slipper ta ställning till det som visas. Man rör sig inom ramar med välanammade floskler och gör inte anspråk på att vilja utmana lyssnaren. När den vanligaste kritiken kommer mot enskilda verk så kommer den oftast utan att man själv ifrågasatt sina egna fördomar. Det finns en "sanning" där ute att Britney Spears är en popdrottning (vet inte vilka som är kända nuförtiden, så jag tar Britney som exempel). Det faktum att denna erkända "sanning" finns gör att man snabbt avfärdar hennes alster som innehållslösa, utan att ens försöka utmana sina fördomar genom att leta djupare drag i verken. Personligen har jag återupptäckt Aqua, Spice Girls och Hanson och bytat mening från att deras verk är skräp till att de har en djupare dimension där någonstans om man verkligen vill leta efter den.
I tisdags såg jag en väldigt bra konsert tillsammans med Nathalie, där man låtit sig inspireras av mellanösternmusik från 1100-talet. Tydligen så har den Spanska inkvisitionen förstört mycket av dokumentationen från denna perioden, men likväl så hade man lyckats snickra ihop några stycken från de pusselbitar man hade till hands. Innan konserten gick jag runt på Bergens gator. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud, lite som en didgeridoo. I tidningen efteråt kunde jag läsa att man i Bergens högsta byggnad hade haft en person som kunde sjunga mongolisk övertonssång. Varje kväll de senaste dagarna har man haft musikanter från olika musiktraditioner som har fått framföra sin musik där uppifrån. Effekten blev väldigt häftig eftersom ljudet studsade mot väggar och lät sig ledas väldigt långt. När man var nere i stan var det väldigt förvirrande att försöka lista ut var musiken kom ifrån.
Jag försöker följa med bäst jag kan i världspolitiken, och på senaste tiden har en ny fråga oväntat bubblat upp i medierna. De stigande bensinpriserna har fått människor runt om i Europa att demonstrera och kräva av sina regeringar att en prisgaranti ska införas. I USA har det t.o.m. gått så långt att folk inte längre haft råd att ta bilen till jobbet utan varit tvugna att ta bussen istället. Där kostar bensinen ca 5 NOK / liter. Det är både märkligt och naturligt att folk reagerar först när skruvarna vrids åt om en själv. Jag kan ha fel, men jag kan inte minnas några större demonstrationer i Europa mot de stigande matpriserna, åtminstone inte i skandinavien.
Iaf har de ökande priserna återuppväckt en smula av hopp i mig. Ifall man har lyckats chockera fram visst liv i kollektivtrafiken i USA, vilka konsekvenser kommer då priserna kunna få på oss i Europa? Vi är ju givetvis inte på den prisnivån där det påverkar oss mycket än, men prognoser talar om att råoljepriset kan stiga upp till 150 - 200 dollar/fat. Samtidigt hörde jag en man uttala sig om att spekulationerna nog bidrar till att föra upp priset (den haltande ekonomin i USA har fått investera i säkrare vinstobjekt, som t.ex. oljan) och att ifall bara tillgång och efterfrågan skulle få vara prissättande så skulle priset ligga kring 90 dollar/fatet. Han var dock noga med att poängtera att 90 dollar var en väldigt osäker siffra, men att priset iaf skulle vara lägre.
På jobbet talar jag och en arbetskollega entusiastisk om hur priset kommer tvinga på samhället omstruktureringar. Vi skakar på huvudet synkront i misstro mot borgliga regeringar drar bort pengar från järnvägarna, som ju ur energisynpunkt, när det är kopplat till el-nätet, måste ses som det flexiblaste transportmedlet. Sedan enas vi om att det är intressanta tider vi lever i.
På hans företag har man funderat på att köpa en moped, eftersom det skulle spara bensin på kundbesöken i närområdet relativt att åka ut med en bil.
Tillsist fick jag häromdagen ett infall att jag skulle lyssna på senaste debatten mellan Clinton och Obama. Det gick ju upp för mig att jag egentligen inte visste så mycket om den sakpolitiken de vill föra. De första 55 minuterna av 90 totalt gick nästan uteslutande åt till att Obama fick försöka säga att saker som Jeremiah Wright, och frågor kring varför Obama inte har en flaggpinn, tar bort fokus från den viktiga debatten, som hur USA ska kunna ta sig ur den värsta depressionen sedan 20-talet eller knipan de befinner sig i Irak.
Bilden av att medier är mer intresserad av personerna Obama och Clinton än den politiken de vill föra förstärktes. Efter det fick man som tur var höra lite om deras ställningstaganden kring Irak och ekonomi. Aldrig var det dock så att man blev riktigt klok på vad det var de var för åsikter som de representerade och vad det var som deras alternativ skulle vara.
Obama sa något klokt när han sa att det var presidenten som satte målen för militären, och sedan militären som utförde den. Skulle han bli president skulle han sätta upp målet till att dra tillbaka soldaterna från Irak. Jag tror det ligger något i det han säger, jag tror inte Bush klarlagt ett tydligt mål för militären att deras prioritet är att dra sig ur Irak.
Mot slutet ramlade man in på vapenlagarna och ifall det är korrekt av stater att inskränka folks vapenrätt. I sammanhanget helt ointressant. Ifall någon är nyfiken på debatten, så var det den som genomfördes i Philadelphia den 16e April - finns på youtube.
torsdag 22 maj 2008
L'amour de loin
Igår arbetade jag som guide på festspillena här i Bergen. Festspillena är ett årligt återkommande evenemang här, och räknas som ett av Norges största kultursatsningar. Tunga jättar som statiolhydro är med och sponsrar när ansträgningen att samla hela kulturnorge på en plats görs. Över två veckor så har man klassiska konserter, operaföreställningar och teater om vartannat. Igår fick jag höra att självaste kungen varit i Grieghallen för evenemangets öppningscermoni. Han hade dock valt bort den experimentella och kritikerrosade operan till förmån för teater istället. Grieghallen och operan ja.. det var alltså där jag hamnade. Fördelen med att vara anmäld som hjälpare på en föreställning är att man slipper betala inträde. Nackdelen är att utöver att man givetvis måste arbeta, så har man ingen platsgaranti. När de Jaufré och den mystiske pilgrimmen upprepat om vartannat att "de lärt sig tala om lyckan, men inte känna den" i över en halvtimme måste jag erkänna att min stackars känsliga bak började nå bristningsgränsen för vad den tål. det är väl ungefär där gränsen går för mystiskt gapande på franska går från att vara charmerande till att bara bli jobbigt.
Föreställning var skapad av Kaijo Saariaho, som tydligen är en stor internationell kulturprofil. Den var inspirerad av ett verk om den kända italienska trubaduren Jaufré Rudel och "korreografin" försökte ta denna 1100-tals historia in även i en modern kontext. Istället för det hopplöst utdaterade sättet att framföra opera på där man faktiskt har skådespelare, så använde man sig nu istället av en animerad film som sångarna sjöng till. Jag kunde inte hjälpa att tänka att sju animeavsnitt (som ungefär motsvarar samma längd i tid) nog trots allt skulle varit mer berikande.
Nu närmar det sig snabbt tiden då jag ska flytta ut från mitt kära rum på Grönnlien och flytta ner till centrum. Eller tja, för att effektivisera hyran ska jag bo hos Nathalie medans hon pluggar i Itallien. Jag är spännd på att se hur det ska gå när mina saker, som små pusselbitar, ska passas in i Nathalies redan så fulla rum. Första flyttlastet går nu på Lördag, sista på lördag om en vecka. Jag ser detta som ett bra sätt att underhålla min tidigare asketism vad gäller ting.
17 Maj i Norge var allt som man kunde vänta sig. Massor av folk, konserter och bodar där man kunde köpa mat och dricka. Jag fick tillfälle att äta sockervadd och förundras att jag inte ätit mer av denna fantastiska onyttighet tidigare. En stor debatt föranledde 17 Maj angående om andra flaggor än den Norska skulle få vara med i tåget. Debatten fördes mest i Oslo, och eftersom de nog ändå kom fram till att det bara borde vara den norska flaggan, så la Bergen stor vikt vid att alla flaggor var välkomna. En man ifrån Stavanger fick hålla Bergens 17 Maj tal. Eller ja, han fick hålla 17 Majs Bergental. Kan inte komma ihåg om det var så i Oslo också, men i Bergen hade man flera tal, och det som kanske verkade mest viktigt var just Bergentalet.
Säga vad man vill, men 17 Maj är och förblir en högtid för alla i Norge. För ett år sedan minns jag hur de invandrarna jag såg på tunnelbanan såg precis lika entusiastiska ut, och var precis lika finklädda. I Bergen kunde man också se väldigt många leende ansikten från alla möjliga ställen. Med viss avund kunde jag se den stiliga Skotska processionen vandra fram med kilt och säckpipa.
Appropå utlänningar och Norge, så var jag igår inbjuden till att iscensätta en Svensk invasion av Norge. Alla Bergens svenskar var ombedda att komma iklädda bruna kläder. Vi skulle därefter låtsas storma en Norsk fästning (eller något liknande) och därmed vara del i ett konstprojekt. Det fanns också möjlighet att diskutera med konstnärinan om olika sätt som svenskarna kan invadera Norge på. Hon hoppades nämligen få vatten på sin kvarn om teorin att det i realiteten pågår en svensk invasion av Norge.
I nyheterna har det varit mycket tråkigheter. Lars berättade att man hade kännt jordbävningen i Kina ända bort till Taiwan. Ganska skrämmande.. den största kinesiska jordbävningen i modern historia.
Och från Kina är det ju ett stenkast bort till Burma. Någon som fått med sig att i valet kring grundlagsändring har 99% röstat, medans man fortfarande inte vet hur många hundra tusen som har, eller kommer till att ha, dött som konsekvens av cyklonen. Gör man lite enkel matematik skulle det inte förvåna mig om det är teoretiskt omöjligt med en 99%s valdeltagelse, iaf om procenten räknas mot röstlängderna.
I Norge har vi haft en gigantiskt flygstrejk som orsakade stora problem för helikopterberoende statoilhydro i några dagar. För att den sedan snabbt blev avklarad. Nu tror jag att offentligt anställda rent generellt gått ut i strejk, men jag vet inte så noga. Att vara ett av världens rikaste länder har nog dessvärre inte förvandlat Norge till ett av världens nöjdaste.
Föreställning var skapad av Kaijo Saariaho, som tydligen är en stor internationell kulturprofil. Den var inspirerad av ett verk om den kända italienska trubaduren Jaufré Rudel och "korreografin" försökte ta denna 1100-tals historia in även i en modern kontext. Istället för det hopplöst utdaterade sättet att framföra opera på där man faktiskt har skådespelare, så använde man sig nu istället av en animerad film som sångarna sjöng till. Jag kunde inte hjälpa att tänka att sju animeavsnitt (som ungefär motsvarar samma längd i tid) nog trots allt skulle varit mer berikande.
Nu närmar det sig snabbt tiden då jag ska flytta ut från mitt kära rum på Grönnlien och flytta ner till centrum. Eller tja, för att effektivisera hyran ska jag bo hos Nathalie medans hon pluggar i Itallien. Jag är spännd på att se hur det ska gå när mina saker, som små pusselbitar, ska passas in i Nathalies redan så fulla rum. Första flyttlastet går nu på Lördag, sista på lördag om en vecka. Jag ser detta som ett bra sätt att underhålla min tidigare asketism vad gäller ting.
17 Maj i Norge var allt som man kunde vänta sig. Massor av folk, konserter och bodar där man kunde köpa mat och dricka. Jag fick tillfälle att äta sockervadd och förundras att jag inte ätit mer av denna fantastiska onyttighet tidigare. En stor debatt föranledde 17 Maj angående om andra flaggor än den Norska skulle få vara med i tåget. Debatten fördes mest i Oslo, och eftersom de nog ändå kom fram till att det bara borde vara den norska flaggan, så la Bergen stor vikt vid att alla flaggor var välkomna. En man ifrån Stavanger fick hålla Bergens 17 Maj tal. Eller ja, han fick hålla 17 Majs Bergental. Kan inte komma ihåg om det var så i Oslo också, men i Bergen hade man flera tal, och det som kanske verkade mest viktigt var just Bergentalet.
Säga vad man vill, men 17 Maj är och förblir en högtid för alla i Norge. För ett år sedan minns jag hur de invandrarna jag såg på tunnelbanan såg precis lika entusiastiska ut, och var precis lika finklädda. I Bergen kunde man också se väldigt många leende ansikten från alla möjliga ställen. Med viss avund kunde jag se den stiliga Skotska processionen vandra fram med kilt och säckpipa.
Appropå utlänningar och Norge, så var jag igår inbjuden till att iscensätta en Svensk invasion av Norge. Alla Bergens svenskar var ombedda att komma iklädda bruna kläder. Vi skulle därefter låtsas storma en Norsk fästning (eller något liknande) och därmed vara del i ett konstprojekt. Det fanns också möjlighet att diskutera med konstnärinan om olika sätt som svenskarna kan invadera Norge på. Hon hoppades nämligen få vatten på sin kvarn om teorin att det i realiteten pågår en svensk invasion av Norge.
I nyheterna har det varit mycket tråkigheter. Lars berättade att man hade kännt jordbävningen i Kina ända bort till Taiwan. Ganska skrämmande.. den största kinesiska jordbävningen i modern historia.
Och från Kina är det ju ett stenkast bort till Burma. Någon som fått med sig att i valet kring grundlagsändring har 99% röstat, medans man fortfarande inte vet hur många hundra tusen som har, eller kommer till att ha, dött som konsekvens av cyklonen. Gör man lite enkel matematik skulle det inte förvåna mig om det är teoretiskt omöjligt med en 99%s valdeltagelse, iaf om procenten räknas mot röstlängderna.
I Norge har vi haft en gigantiskt flygstrejk som orsakade stora problem för helikopterberoende statoilhydro i några dagar. För att den sedan snabbt blev avklarad. Nu tror jag att offentligt anställda rent generellt gått ut i strejk, men jag vet inte så noga. Att vara ett av världens rikaste länder har nog dessvärre inte förvandlat Norge till ett av världens nöjdaste.
lördag 3 maj 2008
Roliga klipp med Bush
Så blev det bekfäftat i DN också, Bush är inkompetent. Det är generalen som ledde USAs invasion av Irak som har uttalat sig i sina memoarer om att ingen plan fanns för vad man skulle göra efter man tagit över landet.
Ifall ni vill ha lite roligt kan jag bjuda på de här klippen med presidenten i världens överlägset mäktigaste land.
En favorit är "The last couple of months, I have been trained by Al-Qaeda".
Jag hittade också ett nyhetsklipp där en panel med två personer diskuterar om Bush är en idiot eller inte. Inslaget är seriöst och sänds på NBC. "Is bush an Idiot" står det med stora bokstäver genom hela klippet. Det innehåller dessutom lite mer roliga Bush-klipp. Som t.ex. "Our enemies are innovative and resourceful, so are we. They never stop thinking about new ways to harm our country and our people, and neither do we."
Ifall ni vill ha lite roligt kan jag bjuda på de här klippen med presidenten i världens överlägset mäktigaste land.
En favorit är "The last couple of months, I have been trained by Al-Qaeda".
Jag hittade också ett nyhetsklipp där en panel med två personer diskuterar om Bush är en idiot eller inte. Inslaget är seriöst och sänds på NBC. "Is bush an Idiot" står det med stora bokstäver genom hela klippet. Det innehåller dessutom lite mer roliga Bush-klipp. Som t.ex. "Our enemies are innovative and resourceful, so are we. They never stop thinking about new ways to harm our country and our people, and neither do we."
torsdag 1 maj 2008
Mediabruk
Nu när vi börjar närma oss 17 Maj känns det naturligt att man börjar tänka lite kring begrepp som nationalism. På Schalugs blog kommer den gröna kandidaten, Cynthia McKinney, i det Amerikanska presidentvalet upp. Lite kul att notera att hon är både svart och kvinna, jag menar om nu kön och hudfärg beräknas vara ett stort hinder för Obama och Clinton kan man ju undra hur svårt Cynthia kommer få. Jag blev lite nyfiken på vad det egentligen var som hon stod för, så jag letade efter lite klipp på youtube, och ifall ni inte sett kopplingen bara jag nämnde USA, så är de här jag knyter samman nationalism och USAs presidentval. Ett av klippen jag kom över handlade om presidentutfrågningen efter elfte September.
Det är skrämmande hur CNN kan vara så oproffesionella i sin behandling av en sak. Vad som kanske är ännu mer skrämmande är hur det hela också till viss del går hem hos publiken.
Som sådant sätter jag inget större hopp till att Cynthia kommer kunna rädda USA, av det jag sett är hon en för svag retoriker för att kunna komma någonstans från den under dog-position hon börjar ifrån. Inte sätter jag så mycket hopp till Clinton heller. I DN kan man läsa att Iran lämnat in en officiell protest till FN efter att Clinton uttryckt att hon "Om jag är president skulle vi attackera Iran. Vi har möjligheten att utplåna dem totalt..." detta är menat under förutsättningen att Iran attackerade Israel med kärnvapen, och protesten mot Clinton är faktiskt främst eftersom hon antyder att Iran har kärnvapen, något de tillbakavisar. Man kan ju inte vara säker på att översättningen är helt rätt, men ordet utplåna är starkt.
Här har vi förresten några klipp om Iran från den gammla favoriten Ron Paul. Det första klippet är om det Iranska hotet.
Någon som kan märka hur moderatorn blir smått otålmodig?
Det andra klippet ville jag helst få med det som sades tidigare också, men jag kunde dessvärre bara hitta detta korta klippet, och ett helt 10 minuters klipp. När moderatorn säger att alla andra stött kaptenens passiva beslut i den tidigare dramatiska situationen som varit så är det sant. Men alla övriga kandidater spelade också på de patriotiska strängarna och sa att ifall detta skulle hända igen så skulle de inte dra sig för att ge båten order om att skjuta först.
Är det förresten någon som har fått med sig matkrisen som börjat drabba världens U-länder? När jag i veckan hörde att Brasilien infört exportförbud på ris (eftersom man är rädda för att inte kunna täcka sitt egna behov) så fick det mig att haja till lite. Nu överväger jag ifall jag ska gå och köpa en fem eller tio kilos säck i butiken. Sist jag kollade så fanns det ju ingen naturlag som sa att I-länderna är imuna mot livsmedelskriser och vad jag vet odlar vi inte ris i Norge.
I den offentliga debatten går meningarna isär om vad som är orsak till krisen. FN har hittat sju stycken orsaker som man menar gemensamt bidrar till nuvarande situationen. En av anledningarna, nämligen att man börjat producera bio-bränsle, har jag vid ett antal gånger hörts som resonemang för att matkrisen egentligen är miljörörelsens fel. Det är intressant ur mediasynpunkt hur folk verkar vilja poleras och bara hitta en anledning som förklarar allt. Det är som ifall människor inte riktigt vill acceptera att saker även kan ha komplicerade anledningar, eller tom bara hända spontant.
Det är skrämmande hur CNN kan vara så oproffesionella i sin behandling av en sak. Vad som kanske är ännu mer skrämmande är hur det hela också till viss del går hem hos publiken.
Som sådant sätter jag inget större hopp till att Cynthia kommer kunna rädda USA, av det jag sett är hon en för svag retoriker för att kunna komma någonstans från den under dog-position hon börjar ifrån. Inte sätter jag så mycket hopp till Clinton heller. I DN kan man läsa att Iran lämnat in en officiell protest till FN efter att Clinton uttryckt att hon "Om jag är president skulle vi attackera Iran. Vi har möjligheten att utplåna dem totalt..." detta är menat under förutsättningen att Iran attackerade Israel med kärnvapen, och protesten mot Clinton är faktiskt främst eftersom hon antyder att Iran har kärnvapen, något de tillbakavisar. Man kan ju inte vara säker på att översättningen är helt rätt, men ordet utplåna är starkt.
Här har vi förresten några klipp om Iran från den gammla favoriten Ron Paul. Det första klippet är om det Iranska hotet.
Någon som kan märka hur moderatorn blir smått otålmodig?
Det andra klippet ville jag helst få med det som sades tidigare också, men jag kunde dessvärre bara hitta detta korta klippet, och ett helt 10 minuters klipp. När moderatorn säger att alla andra stött kaptenens passiva beslut i den tidigare dramatiska situationen som varit så är det sant. Men alla övriga kandidater spelade också på de patriotiska strängarna och sa att ifall detta skulle hända igen så skulle de inte dra sig för att ge båten order om att skjuta först.
Är det förresten någon som har fått med sig matkrisen som börjat drabba världens U-länder? När jag i veckan hörde att Brasilien infört exportförbud på ris (eftersom man är rädda för att inte kunna täcka sitt egna behov) så fick det mig att haja till lite. Nu överväger jag ifall jag ska gå och köpa en fem eller tio kilos säck i butiken. Sist jag kollade så fanns det ju ingen naturlag som sa att I-länderna är imuna mot livsmedelskriser och vad jag vet odlar vi inte ris i Norge.
I den offentliga debatten går meningarna isär om vad som är orsak till krisen. FN har hittat sju stycken orsaker som man menar gemensamt bidrar till nuvarande situationen. En av anledningarna, nämligen att man börjat producera bio-bränsle, har jag vid ett antal gånger hörts som resonemang för att matkrisen egentligen är miljörörelsens fel. Det är intressant ur mediasynpunkt hur folk verkar vilja poleras och bara hitta en anledning som förklarar allt. Det är som ifall människor inte riktigt vill acceptera att saker även kan ha komplicerade anledningar, eller tom bara hända spontant.
tisdag 15 april 2008
Hur Day of the Tentacle skulle varit som pjäs
Kanske ni någon gång frågat er just den frågan. Nu vet jag. I Fredags var jag och Nathalie och såg Oklahoma Nature's Theatres uppsättning No Dice. Den tre och en halv långa pjäsen var baserad på samtal som de olika skådespelarena och regissören hade haft. Samtalen hade spelats in under en längre tid för att sedan bli analyserade och dekonstruerade på scenen. Jag tror att poängen med pjässen var att vi använder onödigt många ord i vardagen. Att vi ibland bara pratar för att prata. Det var ganska tydligt hur karaktärerna under pjässen pratade förbi varandra. När sedan samma dialog precist upprepades på scenen fick man en känsla av att se en samling hamstrar i ett hamsterhjul.
Vad har det med Day of the Tentacle att göra? Egentligen ingenting, men kroppsspråket var fantastiskt likt det i det gamla klassiska spelet. Av och till under pjäsen gick en tjej i hög vit peruk och ogenomsiktliga svarta solglasögon fram till en synt och spelade en härligt lugn synthslinga som kunde varit med i egentligen vilket spel som helst. Med magen lustigt framskjutande kunde det varit Bernard som stod där framme. Under dialogen passade skådespelarna också på att vifta på händerna på ett lustigt tilltalande sätt.
För några veckor sedan var jag och Nathalie på Ikea och köpte en byrå. Att få hem den var minst sagt ett äventyr! Lådan vägde 38,5 kg. Bara att baxa bort den från lagret och bort till busshållplatsen var ett äventyr. Där stod en dam som hade fått punktering precis efter där bussen stannar. Även om tanken givetvis fanns där att fråga henne om hon kunde köra oss, så utstrålade hon inte det typiska lugn där man tycker det är kul att någon påpekar att hon varit snäll som stannat där bara för oss. Det blev buss istället för vår del. När vi hade kommit halvvägs från Åsane mot Bergen, så gick det på en man med munkjacka och en stor rottveiler. Stor i bemärkelsen att den antagligen kunde äta upp mindre barn. Givetvis satte han sig precis vid mittutgången.. och hunden la sig snett över vår byrå. Jag och Nathalie som pratat hela resan om hur besvärligt det skulle bli att få ut den dumma byrån kunde inte låta bli att skratta lite.
Det gick som tur var bra att få fram lådan från under hunden. Att bära hem den från hållplatsen sedan krävde någonstans mellan tio och femton vilopauser. När vi väl var uppe spred sig en viss triumfkänsla.
Studentesamfunnet (vilket är en fantastisk organisation!) höll igår en föreläsning om det nya Kina. En norsk professor från Fudan universitetet i Shanghai talade om hur väst ska förhålla sig till det stadigt växande Kina. Han passade på att ta upp hur debatten kring Tibet har blivit så infikterad att den är nästan omöjlig att nyansera i nuläget. Han berättade också att många i väst kan ha den felaktiga uppfattningen om att det kinesiska folket egentligen inte stöder kommunistpartiet. Baserat på antropoligiska rapporter menade han att det inte stämde.
Han avslutade sitt föredrag med att berätta att Kina har börjat importera mat utifrån och att det är skummelt (skrämmande). Varför? Jo, för att priserna skjuter i höjden, och världens andra fattiga länder får inte längre råd med mat. Detta tycker jag måste vara smått prikärt för alla de som förespråkar att världens fattigdom kommer försvinna med hjälp av frihandel. Faktum är ju att pga fattigdomen minskar i Kina så ökar den på andra ställen.
Jag försökte leta reda på det beviset den brittiska regeringen publiserade på att Usama Bin Laden var ansvarig för World Trade Center. Istället hittade jag bara 911HardFacts där man mycket riktigt påpekade att elfte September inte står på listan över brott som Bin Laden är efterlyst för på FBIs hemsida. Jag har nästan hunnit läsa ut boken Bush at War av Bob Woodward också. Jag tycker det är lite intressant att hela aspekten av att administration kunde haft fel i någon av sina antaganden, eller att media belyste en sådan möjlighet, helt har utelämnats ur boken.
Även om boken inte målar någon direkt dålig bild av Bush så framgår det tydligt hur Bush helt struntade i både världssamfundet och tanken på att icke Amerikaner också är människor vars liv är heliga.
För några dagar sedan fick jag mail från Svensk-Norska föreningen som bad mig betala in medlemsavgift. Det tyckte jag var lite lustigt, eftersom jag inte ens visste att jag var med i den. Mailet var skickat ut till en hel hög med förmodade svenskar i Bergen, inte i gömd kopia, utan i tillfältet, vilket ger en känsla av hur många svenskar vi egentligen är här. Nu väntar man bara på mailet där någon skickar till alla och ber om att inte vara med på listan längre. Förra året fick jag och Nathalie kontinuerligt mail från BSI-dans, där folk om och om igen svarade till alla att de inte ville vara med på listan. Det tog säkert en månad innan alla hade lugnat ner sig och förstått hur man skulle göra för att avanmäla sig från mailinglistan.
Vad har det med Day of the Tentacle att göra? Egentligen ingenting, men kroppsspråket var fantastiskt likt det i det gamla klassiska spelet. Av och till under pjäsen gick en tjej i hög vit peruk och ogenomsiktliga svarta solglasögon fram till en synt och spelade en härligt lugn synthslinga som kunde varit med i egentligen vilket spel som helst. Med magen lustigt framskjutande kunde det varit Bernard som stod där framme. Under dialogen passade skådespelarna också på att vifta på händerna på ett lustigt tilltalande sätt.
För några veckor sedan var jag och Nathalie på Ikea och köpte en byrå. Att få hem den var minst sagt ett äventyr! Lådan vägde 38,5 kg. Bara att baxa bort den från lagret och bort till busshållplatsen var ett äventyr. Där stod en dam som hade fått punktering precis efter där bussen stannar. Även om tanken givetvis fanns där att fråga henne om hon kunde köra oss, så utstrålade hon inte det typiska lugn där man tycker det är kul att någon påpekar att hon varit snäll som stannat där bara för oss. Det blev buss istället för vår del. När vi hade kommit halvvägs från Åsane mot Bergen, så gick det på en man med munkjacka och en stor rottveiler. Stor i bemärkelsen att den antagligen kunde äta upp mindre barn. Givetvis satte han sig precis vid mittutgången.. och hunden la sig snett över vår byrå. Jag och Nathalie som pratat hela resan om hur besvärligt det skulle bli att få ut den dumma byrån kunde inte låta bli att skratta lite.
Det gick som tur var bra att få fram lådan från under hunden. Att bära hem den från hållplatsen sedan krävde någonstans mellan tio och femton vilopauser. När vi väl var uppe spred sig en viss triumfkänsla.
Studentesamfunnet (vilket är en fantastisk organisation!) höll igår en föreläsning om det nya Kina. En norsk professor från Fudan universitetet i Shanghai talade om hur väst ska förhålla sig till det stadigt växande Kina. Han passade på att ta upp hur debatten kring Tibet har blivit så infikterad att den är nästan omöjlig att nyansera i nuläget. Han berättade också att många i väst kan ha den felaktiga uppfattningen om att det kinesiska folket egentligen inte stöder kommunistpartiet. Baserat på antropoligiska rapporter menade han att det inte stämde.
Han avslutade sitt föredrag med att berätta att Kina har börjat importera mat utifrån och att det är skummelt (skrämmande). Varför? Jo, för att priserna skjuter i höjden, och världens andra fattiga länder får inte längre råd med mat. Detta tycker jag måste vara smått prikärt för alla de som förespråkar att världens fattigdom kommer försvinna med hjälp av frihandel. Faktum är ju att pga fattigdomen minskar i Kina så ökar den på andra ställen.
Jag försökte leta reda på det beviset den brittiska regeringen publiserade på att Usama Bin Laden var ansvarig för World Trade Center. Istället hittade jag bara 911HardFacts där man mycket riktigt påpekade att elfte September inte står på listan över brott som Bin Laden är efterlyst för på FBIs hemsida. Jag har nästan hunnit läsa ut boken Bush at War av Bob Woodward också. Jag tycker det är lite intressant att hela aspekten av att administration kunde haft fel i någon av sina antaganden, eller att media belyste en sådan möjlighet, helt har utelämnats ur boken.
Även om boken inte målar någon direkt dålig bild av Bush så framgår det tydligt hur Bush helt struntade i både världssamfundet och tanken på att icke Amerikaner också är människor vars liv är heliga.
För några dagar sedan fick jag mail från Svensk-Norska föreningen som bad mig betala in medlemsavgift. Det tyckte jag var lite lustigt, eftersom jag inte ens visste att jag var med i den. Mailet var skickat ut till en hel hög med förmodade svenskar i Bergen, inte i gömd kopia, utan i tillfältet, vilket ger en känsla av hur många svenskar vi egentligen är här. Nu väntar man bara på mailet där någon skickar till alla och ber om att inte vara med på listan längre. Förra året fick jag och Nathalie kontinuerligt mail från BSI-dans, där folk om och om igen svarade till alla att de inte ville vara med på listan. Det tog säkert en månad innan alla hade lugnat ner sig och förstått hur man skulle göra för att avanmäla sig från mailinglistan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)