Ny sida. Slut?

Dag för dag så närmar sig tiden för avresa och efter att lägenheten blivit såld måste det erkännas att jag börjat längta efter det som ska komma mer än jag kanske borde. Häromdagen tog jag fram de gamla böckerna med japanska tecken igen. Kom jag ihåg hur man gjorde mån tro? I början vad det kanske lite trögt, men det visade sig snabbt att handen kom ihåg. Och när det blivit fart på handen så väcktes också gamla minnen. Precis som doftar ofta kan fungera som ett kraftigt minnesstimuli så blev det att sitta och teckna de små japanska kurvorna fram och tillbaka en övning som förde mig bakåt i tiden. Och kanske också framåt?

Det är svårt med den kraftiga längtan i sitt bröst att samtidigt känna ett vemod över det man ska lämna. Det är märkligt med tanke på att jag ska till andra sidan jorden, men på ett plan kan jag uppleva det som att jag samtidigt ska hem. Hem till en plats jag aldrig varit på. Hem till den plats jag upplever jag borde vara på.

Vissa goda saker för det ju också med sig. Nu blir det slut på det ständiga politiska käbblet här. I det att jag lämnar Skandinavien så avser jag också sluta slå mig för pannen och förundras varje gång det ena nya förslaget ter sig precis lika absurt som det föregående gjorde. Och för att vara ärligt tror jag Skandinavien kommer klara sig helt fint utan det. Tack till alla som tagit sig tiden att läsa, förlåt till alla som upplever att de slösat bort sin tid. Nu är det hög tid för mig att vända sida.

Det är så absurt att det nästan är lustigt

Det har ju sedan länge stått klart att vi i Sverige säljer "dynamit" och att ingen i det "finare" politiska etablissemanget tycker det är något direkt problem. Det hjälper ju oss trots allt att finansiera vår steg för steg nermonterade välfärd. Hmm, undra att uttrycket "the chickens are coming home too roost" är ett så känsligt uttryck för oss här i väst.

När jag läser om hur polisen sprejar ner den egna befolkningen med pepparspray i Montreal i Kanada så blir det dock plötsligt logiskt för mig. Folk är arga på kapitalismen, högre studieavgifter och ting i allmänhet. Ifall man inte säljer dynamit, hur ska man då betala polisen för att med pepparspray förklara för människor att de har fel?

Centimeterrättesnöret

Morgonrodnadens skiftningar drog fram över buskaget och släcktes av täta grå moln.
Som om han lyfte blicken från lagtavlorna han läste, såg Sologdon frånvarande ned på Nerzjin.
- Hör nu på: cenimeterrättesnöret! Den sista centimeterns område! På Den Yttersta Klarhetens Språk är det omedelbart begripligt vad jag menar. Arbetet är nästa färdigt; målet är nästan nått; allt förefaller klart och övervunnet; men det man har åstadkommit är inte så utmärkt som man skulle önska! Det måste snyggas till ytterligare, kanske måste man forska mer. I detta ögonblick av trötthet och självbelåtenhet är det särskilt frestande att lämna arbetet utan att ha nått utsökthetens höjdpunkt. Arbetet i den sista centimeterns område är mycket, mycket svårt, men också särskilt värdefullt, eftersom det utförs med de mest fulländade medlen! Den sista centimeterns rättesnöre innebär att man inte ger upp arbetet! Och att man inte uppskjuter det, eftersom tanken lämnar den sista centimeterns område! Och man skall inte vara rädd för att ödsla tid på det, eftersom man vet att målet aldrig är att slutföra arbetet snabbt utan att nå fullkomning!

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Om svårigheter

De skrattade.
- Så om du vill skall jag gärna meddela dig med en del rättesnören?
- Javisst. Gör det.
Nerzjin sjönk ned på vedhögen och Sologdin satte sig obekvämt på sågbocken.
- Nå - hur är din inställning till svårigheter?
- Att inte deppa?
- Det räcker inte.
Sologdin såg förbi Nerzjin ut mot zonen, mot de små täta buskarna, som var täckta av frost och en vag rosa gryningsfärg: solen tvekade om den skulle visa sig eller ej. Sologdins ansikte var koncentrerat och tärt, med ljust, krulligt skägg och korta, ljusa mustascher; det hade något gammalryskt över sig och påminde om Alexander Nevsjkijs.
- Om inställningen till svårigheter, mässade han. När det gäller det okända måste svårigheterna betraktas som en dold skatt! Vanligtvis är det så, att ju värre de är, desto nyttigare är de. Det är inte lika värdefullt om svårigheterna uppstår ur ens egen kamp mot jaget. Men när svårigheterna beror på föremålets tilltagande motstånd - då är det storartat!! sade han, och det var som om den rosafärgade gryningen glänste hans Alexander Nevskijs-ansikte, som bar spår av svårigheter lika väldiga som solen. Den tacksammaste insiktsvägen är "största möjliga yttre och minsta möjliga inre motstånd". Misslyckanden bör betraktas som nödvändiga för fortsatt ansträngning och viljeanspänning. Och om man redan har gjort betydande ansträngningar - hur mycket glädjerikare blir inte misslyckandet! Det betyder, att hackan har drämt i järnkistan, där skatten ligger gömd! Och att övervinna ökade svårigheter är så mycket värdefullare eftersom det är genom misslyckandena som den arbetande växer till i förhållande till de svårigheterna han möter!
- Utmärkt! Storartat! sade Nerzjin från vedhögen.

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Musiken

Agnija böjde huvudet. Viljelöst hängde hennes hand ned med guldringen Anton givit henne. Hennes flickkropp verkade benig och mer avtärd än någonsin.
- Ja, medgav hon med svagare röst. Ibland är jag fullkomligt medveten om att jag har mycket svårt att leva, att jag har tappat lusten. Folk som jag är överflödiga här på jorden...
Han exploderade. Hon gjorde sitt bästa att inte attrahera honom! Han kände allt mindre lust att gifta sig med Agnija.
Hon lyfte blicken, och forskande och utan minsta leende såg hon på honom.
"Och dessutom är hon ful", tänkte Anton.
- Du kommer säkert att bli berömd och framgångsrik och alltid ha det bra, sade hon sorgset. Men kommer du att bli lycklig, Anton? ... Du skall vara försiktig, du också. När man blir för intresserad av livsprocessen, så mister man... mister man... hur skall jag säga det...
Hon knäppte händerna medan hon sökte efter ordet, och ansträngningen speglade sig i hennes ansikte som ett smärtsamt leende:
- När kyrkklockorna har slutat ringa och ljuden tonat bort, kan man inte få dem att återvända, och i dem fanns hela musiken. Förstår du? ...

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Som en fisk

Fiskarna simmar så fridfullt i sitt akvarium. När det inte är så många gäster där så blir det som en liten bubbla - en egen värld - med egna regler. Under dem ser man skuggsiluetterna flyta fram på akvariebotten. Det är inte svårt att förstå hur kineserna kunde finna inspiration till sina vackra teckningar med karpmotiv. Både vattnet i sig själv och fisken är ju som manifestationer av Tao, av icke-motståndet. Vinden tar tag i presenningen de satt upp längs ena väggen. De håller på att utvidga akvariet med en ny basäng, man ska skaffa sig sjölejon. Men utöver presenningen och vinden är det lugnt och fridfullt där, bara jag och fiskarna. De skänker en viss frid och jag hoppas jag får bo nära ett akvarium även i framtiden.

Vildanden

"Tar vi livslögnen från en genomsnittsmänniska tar vi lyckan från honom på samma gång"