.. eller förlåt, det är ju alliansledda Sverige som är det nuförtiden.
Det regnade i Bergen när jag kom tillbaka vid två-tiden i Söndags. Bara lite demonstratict lätt. Asfalten var blöt men fullt framkomlig för mig som bara hade sandaler och ingen jacka. Det är en annan luft här borta, lite friskare på något sätt. Jag vet inte om jag ska säga att det kändes som att komma hem, men något speciellt var det att stiga ur det där tåget.
Fram till idag har jag bott i denna studentkorridor utan att träffa någon annan. Jag har bara vagt varit medveten om någons närvaro eftersom små enkla föremål ibland flyttat sig emellan att jag varit på jobb och kommit tillbaka. Annars har här varit helt tyst. Nu sitter jag åter igen och blickar ut över bryggen från Nathalies rum. Det är fullt av Nathalie, men utan Nathalie.. lite tomt trots alla saker med andra ord.
På jobbet fick jag höra uppmuntrande ord om mina prestationer än så länge.. det piggar ju alltid upp. Jag närmare mig än mer planer på att köpa lägenhet. Det gäller att taima det hela rätt mellan att bostadspriserna faller och hyperinflationen slår in.
En gång i tiden skrev jag om hur Nathalie inte riktigt var vän med sin telefonen. Denna gången är det min tur. I kombination med att PIN-koden fallit mig ur minne så har lappen där den står på också gjort det. För att göra det ännu värre så har en korridorare inte lämnat tillbaka nyckeln till förrådet som hon skulle, så den sista platsen att leta på är otillgänglig. Det gör ju en onekligen lite strandsatt, men samtidigt är det lite interessant att inte vara uppkopplad till det stora människoklustret.
Jag har ju fortfarande internet, men man kan fråga sig hur länge. På de tre dagar jag har varit här så här så har automatsäkringarna gått lika många gånger. Föga förtroendeingivande. Första gången var jag rädd att jag skulle bli tvungen att ringa vaktmästaren. Den uppmärksamme kanske ser dilemmat. Visst finns Skype också, men jag föredrar att prata med folk som har förståelse för att man låter som en robot när jag använder Skype.
Idag visade det sig att yogacentret här har sommarstängt också. Utanför satt det en gammal dam med alldeles för mycket läppstift och en knallröd sylvest. Smått överviktig var hon också. Hon letade efter Katte-Kari, Kari som jobbar på caféet och skulle ge henne en kattunge. Förlåt sa jag, men hon kommer nog inte tillbaka förrän till Augusti, det är då caféet öppnar igen. Hon frågade mig om jag visste var någon förmodad ort med obskyrt namn låg. Jag hade inte en aning. Vi enades om att vi var dumma både hon och jag som inte kunde komma in. Sedan gick jag därifrån. Solen skiner i Bergen nu, och för er som har haft förmånen att se det, så vet ni hur vacker här är då.
Ikväll är kvällen då jag slutligen ska bli av med min buss-lagg, det har jag bestämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar