Något som var vackert

Idag lyssnade jag på studio etts radiointervju med statsministern Fredrik Rheinfeldt. Så som våra tider är idag så var det många som ringde in och undrade kring samhällets fungerande. Det var stora frågor som Afghanistan, FRA, Klimat, ekologiskt kött, SAAB etc. Jag kunde stundvis tycka lite synd om vår statsminister som fick sitta där och få stå till tals, mängden av saker att klaga på överträffar ju som vanligt mängden med saker som är bra. Jag tycker det var modigt av statsministern att ställa upp på en intervju av detta slaget. Framförallt kunde jag tycka synd om honom när man frågade var människan Fredrik Rheinfeldt fanns. Att ofta framställas som en känslokall och professionell människa är nog egentligen inte så kul.

Alla dessa samtal kom alltså in. Själv hade jag velat ringa in och fråga om Rheinfeldt kunde se något samband mellan de klimat/miljöproblem som världen kämpar med och vår ständiga strävan efter att öka konsumptionen. Men så hände det något vackert. Det var en elvaåringen som ringde in för att ställa en fråga till Rheinfeldt. När bestämde du dig för att bli statsminister? frågade elvaåringen på ett sådant avväpnande sätt som ofta bara barn kan få till. Efter att Rheinfeldt hade svarat så blev det tyst i luren. Vad händer nu kunde man börja undra. Hade du några fler frågor frågade radiomannen tillsist. En kort paus till. "Ja, två till" sa sedan elvaåringen bestämt.

Om att skjuta saker på framtiden

Jag ser det som ett mycket mänskligt drag att skjuta saker på framtiden. De flesta av oss har nog någon gång tänkt att "jag gör läxan imorgon istället" eller "disken försvinner ju inte, jag orkar inte ta det ikväll" - för andra dagen på rad. Men lite konfunderad blir jag ändå när hela nationer tänker likadant. Tänk dig ett land som styrs av ett helt stab med ytterst välutbildade och intelligent människor (USA t.ex.) och så kommer man fram till att man ska sänka koldioxidutsläppen med 17 procent... till 2020. Är inte detta lite bakvänt på något sätt. Hur populär Obama än blir så tillåter inte ens konstitutionen att han har makten ända fram till 2020. För mig låter det lite som att jag skulle säga att jag ska städa mitt rum... jag lovar att det är klart åtminstone till två år efter jag har flyttat ut.

Fast det är ju inte bara USA som tänker på det sättet. I Sverige har vi förstått att detta med våran ständiga ökning av sopor är ett problem.. så till år 2020 så ska mängden sopor inte längre ÖKA.. per person. Hur man än vrider på det så känns det inte så ambitiöst.

Jag menar att verkligheten är sådan beskaffad att nuet är allt vi har. Antingen gör vi något nu, eller så låter vi bli. Resonmang som att ekonomin är så känslig nu, vi måste stabilisera ekonomin först sedan tar vi miljön är att helt bortse från det tydliga samband som finns mellan vår ökade BNP och våra ökade koldioxidutsläpp.

Aux Armes et caetera

Det kanske låter märkligt när det kommer från mig.. men detta är min personliga hyllning till Serge Gainsbourg. En artist jag inte ens visste fanns för någon månad sedan. Nu tänker jag på hans Aux Armes varje gång min fransklärare säger etc. .. och det är ganska ofta.

Det är min övertygelse att vi alla har vårt egna bäst ägnade sätt att utrycka oss och leva på och det fyller mig med beundran och fascination varje gång jag upplever att någon lyckats hitta detta deras sätt. Samhällets krav och förväntningar till trots.