Être

Och en dag, ur vad som medvetandemässigt sett kanske skulle kunna betecknas som inget blev det plötsligt något. Du blev till. Ett skrikande litet knyte som kämpar med muskler du inte än lärt dig behärska i ett vitt sterilt rum. De första stapplande armtagen tas och med munnen söker du bröstet till din mor. Det är den stunden som mödrar runt om i världen ofta beskriver som det största som har hänt i deras liv. Än så länge vet du inget om denna världen. Men du finns. Beslutet är fattat, du existerar.

Oavsett om du lever i en diktatur eller i en demokrati. Oavsett om du bor i ett kallt konkurrenssamhälle eller i en fattig landsby ute i jungeln så finns du. Och oavsett vad folk säger till dig så är du din egna suverän. Vi är alla en mans nationer. För precis som vi alltid kommer hållas ansvariga för vår egna handlingar så måste vi också inse att vi alltid besitter friheten att själv välja dessa handlingar. Låt ingen lura dig, ditt liv tillhör ingen annan än dig själv.

prag·ma·tism

Essensen av Svensk politik? Inte helt otänkbart, faktum är att på senaste tiden så har en rad olika uttalanden och omständigheter kunnat kopplas samman.

Först. Reinfeldt skulle kommentera de 126 miljonerna vi exporterar vapen för till diktaturer kring mellanöstern. Är detta fel? Reinfeldt menar att 126 miljoner trots allt är så pass lite att det nästan inte spelar någon roll. Och visst, det är ju endast en liten del av 13 miljarder som vi exporterar för totalt (Sverige är faktiskt per capita nästan världsledande på exporterad död). Nåväl, hur många kan man väl trots allt döda för 126 miljoner? Och detta måste vi ju sedan väga mot de jobbet vi skapar när vi bygger bomber för självförsvar. Mer om ärorik svensk vapenexport kan man läsa höra eller läsa här.

Sedan kom en annan diskussion upp, i radion i morse. Eller egentligen var det samma diskussion; Ewa Björling ska i radion berätta hur svenska företag gör väl i världen. Hon börjar att hålla flaggan högt och framhåller hur vi djupt respekterar mänskliga rättighter i vår utrikeshandel. När det sedan uppenbart framkommer hur man inte överhuvudtaget brytt sig om de mänskliga rättigheterna när man försökt landa kontrakt med att sälja övervakningsutrustning till Libyens regim som bland annat kan användas för att hålla emigranter i schack så backar hon lite till att säga att "vi handlar i enlighet med hur EU gör". Alltså, mänskliga rättigheter är OK att bryta mot ifall EU också gör det.

Sedan, Carl Bildt. Kanske han stämde in när Göran Persson gjorde sitt uttalande om att det är fantastiskt vad stabilitet kan göra för en ekonomi. Eller kanske han bara lyssnade noga, för nu säger han inte bara att stabilitet är bra för ekonomin utan istället drar han fram stabilitet som viktigare än demokrati. Han blir naturligt nog kritiserad, vilket han enligt vanlig kotym helt enkelt skakar av sig. Bildt står ju över sådana saker som mänskliga rättigheter, demokrati eller andra människors liv.

Tillsist, Tobias Billström. På radio förklarade han hur Sverige står starkt upp för mänskliga rättigheter och att man därför absolut kämpade för att Iran och Irak skulle bli bättre och snällare regimer. Han hoppar helt bock över det faktum att Sverige inte bryr sig om mänskliga rättigheter när det gäller att utvisa människor som egentligen har legitima krav på asyl i Sverige.

Och som en sidonot fortsätter skandalerna kring svensk slavhandel och regerigen gör... inget.

Kort sagt, mänskliga rättigheter är soft, så länge vi inte kan tjäna pengar på motsatsen. Eller förlåt, profitera är rätt ord i detta sammanhanget.. Och över 50% av svenska folket önskar denna politiken?

Citerat kring indianer

Med jämna mellanrum återkommer det rubriker på Newsmill i stil med "Vi måste ha tillväxt för att rädda miljön". Detta är ett uttalande starkt spunnet ur västerländsk idé-tradition. Ordet måste är ett ganska starkt ord. I min mening är det överanvänt i det svenska språket och personligen vill jag undvika det så gått det går. Det kan ju ge människor en föreställning om att saker.. tja. måste. vara på ett eller annat sätt.

Upptakten till västerländsk idétradition kan härledas tillbaka till grekerna eller kanske ännu längre tillbaka. Men modernitetens kärna tror jag trots allt såg sitt materialiserande kring 1800-talets slut när kapitalismen utvecklade sitt ego genom sin ideologiska kamp mot dess motpol - kommunismens. För i konkurransen kan det tänkas att de filofiska tänkarna kände sig manade att genom att arbeta i affirmationer för att befästa och rättfärdiggöra sin egna värdsbild (lite som Sverker Martin-Löf i lördagsintervjun "Jag har läst MASSA rapporter som säger att klimatförändringarna inte är så allvarliga." "Som vilka då?" "MASSA rapporter", men det är en digression).

Runt slutet av 1800-talet så hade pendeln på nytt svängt i den ariska synen på indianerna, den som ständigt pendlade mellan att tycka synd om indianerna till att se dem som oförbätterliga vildar. Man kunde i USA se ironin att den nationen som bygts upp av förtryckta människor i Europa och baserat sin självbild på att vara "the land of the free" själv systematiskt förtyckt indianerna. Vi befinner oss i tid lite före massakern i Wounded Knee (1890). Den amerikanska ideologen Merrill Gates fastslår vad som ska bli "frälsningen" för indianen:

"Vi måste väcka behoven i honom. I hans slöa vildskap måste han märka beröringen av vingarna till missnöjets guddomliga ängel. Då börjar han se framåt och sträcka sig. Önskan om egen egendom kan bli en intensiv upplyftande kraft. Önskan om ett eget hem väcker honom till nya ansträgningar. Missnöjet med tipien och indiannationens svältransoner om vintern är nödvändig för att få indianen ut ur täcket och in i ett par byxor - byxor med en ficka, en ficka som värker efter att fyllas med dollar!"

Efter ett besök hos cherokeserna i 1885 avla senatorm Henry Dawes följande rapport:

"Den översta hövdingen berättade att det inte fanns en familj i hela nationen som inte hade ett hem. Det fanns inte en fattig i nationen och nationen hade inte en dollar i skuld. Den bygde sitt egna Capitol där vi utförde den här utfrågningen och den bygde sina egna skolor och sjukhus. Likväl var bristen vid systemet uppenbar. De hade kommit så långt som de kunde komma, eftersom de ägde jorden gemensamt. Det er Henry Georges system, och till följd finns det ingen drift som säger att du ska göra ditt hem bättre än grannens. Det finns ingen egoism, som ligger till grund för civilsationen. Innan detta folket går med på att dela upp sin jord och dela ut den bland sina medborgare så att varje individ kan äga den jorden de brukar, kommer de inte göra några särskilda framsteg"

Och så tågade den amerikanska ideologin vidare och slutligen styckade man upp indianernas jord (givetvis inte utan tvång). Systemet i sin härlighet har idag skapat en ö av plastsopor i stilla havet större än två USA till ytan och detta på knappa femti år (!). Var sjunde invånare måste ta emot matkuponger för att ha mat att äta, och till följd av finanskrisen så tror jag man säkert kan säga att där finns individer som inte har någonstans att bo. Deras gamla hem har spikats igen så att ingen ska kunna utnyttja det utan att betala. Och skuld.. Jag tror vi med säkerhet kan säga att USAs skuld för tillfället överstiger en dollar.

Antoinette

Marie Antoinette lär angiveligen inte ha sagt orden "om folket har slut på bröd, varför äter de inte bara kakor?", eller ifall hon nu sa det så lär hon trots allt inte ha varit så verklighetsfrånvänd som uttalandet indikerar. Någon som däremot antagligen lär ha sagt precis det som hon citeras är Maud Olofsson. "Ifall folket inte har råd att betala el-räkningen, varför extra-isolerar de inte bara huset för 200 000?" Obs, uttalandet är endast essensen av det hon sa, det är inte ett ordagrant citat. Det vore fel av mig att raljera över hur Maud inte är i kontakt med verkligheten med tanke på att jag själv knappast har några problem att betala min el-räkning och således inte heller själv känner verkligheten för dem som lite pengar har. Likväl kan jag föreställa mig denna verkligheten och det är i någon mening paradoxalt att Alliansens politiker, alternativet för de fattiga, kan fälla ett uttalande så i otakt med essensen i en fråga. Maud beskrivs av människor i omgivningen som en eldsjäl som kämpar på tillsynes outtröttligt. Men, kan man fråga sig, vad hjälper det att man kan springa hundra meter på 12 sekunder ifall man inte vet vilket håll man ska spring åt?

Les grandes personnes ne comprennent jamais rien toutes seules

Nostalgi kanske? Själv har jag inte varit en sådan "sydenturist" i denna meningen, videon är likväl lite kul på något sätt. Inte bara det uppebara men också det subtila i hur regissören lyckas uttrycka känslor och en stämning med hjälp av små rörelser på dockorna, eller hur den ackompanjerande gitarrmusiken har använts på ett ytterst effektivt sätt för att föra fram "berättelsen".

Och nog piggar det upp lite. Jag tror jag håller med författaren till den lilla prinsen när han skriver att vuxna vet inte stort om stort. Kanske samhället som helhet hade varit betjänt av att höja blicken en decimeter eller två över den egna vardagen. Köldrekord? det innebär hundramiljoner tjugotretusen fyrahundrafemtiotre och femti kronors minskning av BNP. Varken mer eller mindre. Uppenbart så, vi kan på pricken räkna ut de lastbilar som inte kan köra och de tåg som stannar vilket i sin tur hindrar skatteintäckterna och strider mot arbetslinjen, och..! Och. Eller.. Ehh?

En söndagskväll

Jag kommer hem från en Wushu-föreställning här i Bergen. Det är angiveligen de bästa juniorerna från Beijing Sports Akademi som har kommit på besök till Norge för att förmedla kinesisk kultur. En förundrande föreställning där atleterna gör saker som man ibland knappt skulle trott var möjligt. Allt är också lagt upp på ett små-charmerande regisserat kinesiskt vis. Den vackra konferencieren går i stilrena kläder med klackar som säker är en decimeter långa. Hennes tal är fullspäckat med ord som "Exotic", "Wonderful", "Incredible" och kunde lika gärna varit tagna från en eller annan intetsägande Apple-reklam. Det är för mina ögon en regisserad kinesisk tolkning av hur västerländsk marknadsföring ska genomföras som utspelar sig på scenen. Det är charmerande och jag är tacksam över att jag får vara där och ta del av föreställningen.

Jag kommer hem till min lägenhet tillsammans med N och är trött. Verkligen trött, likväl ligger disken från dagens middag utspridd över hela köket (som iofs är så litet att disken nästan alltid är spritt över hela köket). Jag har en pizzadeg i kylskåpet som jag ska försteka till nästa gång vi ska göra pizza. N har en kanelbulledeg som har jäst längre än vad den antagligen borde. Nu är de dags att ta kraft tag. Jag ser på köket, kavlar upp armarna och känner att den lilla energin jag trots allt hade lämnar mig. Att få sova, så skönt. Jag börjar i ett hörn och tillsist är disken avklarad. Jag startar Skype och ringer hem. Mamma, hur har det gått med Mamma egentligen? Det hade tydligen gått "bra". Efter en otäck fallolycka på kastrup i en rulltrappa så hade hon brutit ena hälbenet. Brutet i Köpenhamn, men först när hennes flyg landat på Teneriffa så kommer hon in på sjukhus. Naturligt nog oroade jag mig. Men det gick bra, och det gör mig lite glad. Det knyter ihop helgen, jag är nöjd. En ny vecka står för dörren och jag gläder mig.

Fler nationella prov?

Livet, samhället och världen är inte alltid enkelt, eller för den delen det man önskar att de skulle vara. Det finns mig veterligen inte ett svar som klarar att besvara alla frågor, eller för den delen ett svar som klarar av att besvara samma fråga ställd av många olika. Vad denna personen har att säga tror jag dock det ligger en viss poäng i:



När var det vi fick för oss att människor skulle anpassas till konsumtionssamhället och inte tvärt om? och varför blev det så att Jan Björklund fick så mycket trovärdighet i just skolfrågor trots att många menar att hans politik och uttalande både är inkonsekventa och i strid mot gällande forskning?

Och vari ligger värdet av ett människoliv?