En konstgourmands försvarstal

Kul att höra ifrån dig Victor, och kul att få en mini-debatt om kvaliteten hos anime kontra opera.

Anime är ju ett ganska vitt begrepp, något man förstår bäst när man överblickat hela utbudet som finns där. Eftersom du är eller var en animeälskare Victor, så får jag ju givetvis respektera din ståndpunkt. Dock vill jag invända att anime av vissa, mer eller mindre lyckat, har försökt användas som bas för konst (här menas japansk anime, L'amour de loin är inte exempel på detta).

När L'amour de loin först hade premiär så misstänker jag att den största nyheten var hur man försökte använda just tecknade animationer som medel för att föra fram sin historia. I en mening så blandar man ju då in ett element av popkultur i operan. Och konstkommuniteten applåderar det nyaskapande greppet.

Det är min mening (till skillnad från t.ex. Brecht) att konst ska beröra betraktaren. Ett tecken på dålig konst är att man halvt medvetslös sitter och glor sig igenom något för att inte ens märka att det har blivit reklamavbrott. Såpoperor hör till den genren som typiskt sammankopplas med detta tillstånd. Ett annat tecken på vad som för mig är dålig konst är när jag under halva föreställningen önskar att den ska ta slut så att jag blir fri igen.
Anime däremot vill jag mena vid flera tillfällen har kunnat beröra mig. Man kan avfärda anime som bara popkultur och lättsmält, men t.ex. såg jag i nostalgiska 20 minuter ett avsnitt av Windy tales härom veckan. Avsnittet handlade om att huvudpersonen fick feber och låg i sjuksängen brevid sin lärare som brukade låtsas att han var sjuk för att slippa vara på personalrummet. Efter 20 minuter hade nästan inget hänt, men ändå var avsnittet väldigt bra pga sättet som tal och pauser effektivt kombinerats med en speciell tecknarstil. Jag vill tom säga att det var berikande att se avsnittet.

Charles Bukowski har uttryckt att debatten om bra eller dålig konst är irrelevant. Han menar att det för allt för många blivit en ryggmärgsreflex att kalla den erkända konsten för bra, och den icke erkända som dålig. Även om jag tycker att man kan sätta lappen bra eller dålig kultur på litterära verk, så vill jag mena att det i stort sett är omöjligt att sätta lappen på något så generellt som genrer, och att man först efter man har sett en föreställning kan uttala sig om ifall det är bra eller dålig konst.

Tillsist vill jag ta debatten om den lättsmälta kulturen in på en mer generell arena. Marcus sa en gång att poplåtar är som socker medans klassikerna är stärkelse. Sockret ger en snabb kick, sedan klarar man inte av att lyssna på smörjan längre.
På ett sätt tror jag att den väldigt lättillgängliga kulturen vi har idag bidrar till att vi blir mindre tålmodiga och att vi tappar förmågan att ta till oss saker. Detta är ju givetvis inte önskvärt. Men jag menar också att viss del av den kritiken som riktas mot popkultur är präglad av popkulturen egna dåliga symptom.
Med detta menar jag att det som utmärker popkultur är hur åskådaren slipper ta ställning till det som visas. Man rör sig inom ramar med välanammade floskler och gör inte anspråk på att vilja utmana lyssnaren. När den vanligaste kritiken kommer mot enskilda verk så kommer den oftast utan att man själv ifrågasatt sina egna fördomar. Det finns en "sanning" där ute att Britney Spears är en popdrottning (vet inte vilka som är kända nuförtiden, så jag tar Britney som exempel). Det faktum att denna erkända "sanning" finns gör att man snabbt avfärdar hennes alster som innehållslösa, utan att ens försöka utmana sina fördomar genom att leta djupare drag i verken. Personligen har jag återupptäckt Aqua, Spice Girls och Hanson och bytat mening från att deras verk är skräp till att de har en djupare dimension där någonstans om man verkligen vill leta efter den.


I tisdags såg jag en väldigt bra konsert tillsammans med Nathalie, där man låtit sig inspireras av mellanösternmusik från 1100-talet. Tydligen så har den Spanska inkvisitionen förstört mycket av dokumentationen från denna perioden, men likväl så hade man lyckats snickra ihop några stycken från de pusselbitar man hade till hands. Innan konserten gick jag runt på Bergens gator. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud, lite som en didgeridoo. I tidningen efteråt kunde jag läsa att man i Bergens högsta byggnad hade haft en person som kunde sjunga mongolisk övertonssång. Varje kväll de senaste dagarna har man haft musikanter från olika musiktraditioner som har fått framföra sin musik där uppifrån. Effekten blev väldigt häftig eftersom ljudet studsade mot väggar och lät sig ledas väldigt långt. När man var nere i stan var det väldigt förvirrande att försöka lista ut var musiken kom ifrån.

Jag försöker följa med bäst jag kan i världspolitiken, och på senaste tiden har en ny fråga oväntat bubblat upp i medierna. De stigande bensinpriserna har fått människor runt om i Europa att demonstrera och kräva av sina regeringar att en prisgaranti ska införas. I USA har det t.o.m. gått så långt att folk inte längre haft råd att ta bilen till jobbet utan varit tvugna att ta bussen istället. Där kostar bensinen ca 5 NOK / liter. Det är både märkligt och naturligt att folk reagerar först när skruvarna vrids åt om en själv. Jag kan ha fel, men jag kan inte minnas några större demonstrationer i Europa mot de stigande matpriserna, åtminstone inte i skandinavien.
Iaf har de ökande priserna återuppväckt en smula av hopp i mig. Ifall man har lyckats chockera fram visst liv i kollektivtrafiken i USA, vilka konsekvenser kommer då priserna kunna få på oss i Europa? Vi är ju givetvis inte på den prisnivån där det påverkar oss mycket än, men prognoser talar om att råoljepriset kan stiga upp till 150 - 200 dollar/fat. Samtidigt hörde jag en man uttala sig om att spekulationerna nog bidrar till att föra upp priset (den haltande ekonomin i USA har fått investera i säkrare vinstobjekt, som t.ex. oljan) och att ifall bara tillgång och efterfrågan skulle få vara prissättande så skulle priset ligga kring 90 dollar/fatet. Han var dock noga med att poängtera att 90 dollar var en väldigt osäker siffra, men att priset iaf skulle vara lägre.

På jobbet talar jag och en arbetskollega entusiastisk om hur priset kommer tvinga på samhället omstruktureringar. Vi skakar på huvudet synkront i misstro mot borgliga regeringar drar bort pengar från järnvägarna, som ju ur energisynpunkt, när det är kopplat till el-nätet, måste ses som det flexiblaste transportmedlet. Sedan enas vi om att det är intressanta tider vi lever i.
På hans företag har man funderat på att köpa en moped, eftersom det skulle spara bensin på kundbesöken i närområdet relativt att åka ut med en bil.

Tillsist fick jag häromdagen ett infall att jag skulle lyssna på senaste debatten mellan Clinton och Obama. Det gick ju upp för mig att jag egentligen inte visste så mycket om den sakpolitiken de vill föra. De första 55 minuterna av 90 totalt gick nästan uteslutande åt till att Obama fick försöka säga att saker som Jeremiah Wright, och frågor kring varför Obama inte har en flaggpinn, tar bort fokus från den viktiga debatten, som hur USA ska kunna ta sig ur den värsta depressionen sedan 20-talet eller knipan de befinner sig i Irak.
Bilden av att medier är mer intresserad av personerna Obama och Clinton än den politiken de vill föra förstärktes. Efter det fick man som tur var höra lite om deras ställningstaganden kring Irak och ekonomi. Aldrig var det dock så att man blev riktigt klok på vad det var de var för åsikter som de representerade och vad det var som deras alternativ skulle vara.
Obama sa något klokt när han sa att det var presidenten som satte målen för militären, och sedan militären som utförde den. Skulle han bli president skulle han sätta upp målet till att dra tillbaka soldaterna från Irak. Jag tror det ligger något i det han säger, jag tror inte Bush klarlagt ett tydligt mål för militären att deras prioritet är att dra sig ur Irak.
Mot slutet ramlade man in på vapenlagarna och ifall det är korrekt av stater att inskränka folks vapenrätt. I sammanhanget helt ointressant. Ifall någon är nyfiken på debatten, så var det den som genomfördes i Philadelphia den 16e April - finns på youtube.

L'amour de loin

Igår arbetade jag som guide på festspillena här i Bergen. Festspillena är ett årligt återkommande evenemang här, och räknas som ett av Norges största kultursatsningar. Tunga jättar som statiolhydro är med och sponsrar när ansträgningen att samla hela kulturnorge på en plats görs. Över två veckor så har man klassiska konserter, operaföreställningar och teater om vartannat. Igår fick jag höra att självaste kungen varit i Grieghallen för evenemangets öppningscermoni. Han hade dock valt bort den experimentella och kritikerrosade operan till förmån för teater istället. Grieghallen och operan ja.. det var alltså där jag hamnade. Fördelen med att vara anmäld som hjälpare på en föreställning är att man slipper betala inträde. Nackdelen är att utöver att man givetvis måste arbeta, så har man ingen platsgaranti. När de Jaufré och den mystiske pilgrimmen upprepat om vartannat att "de lärt sig tala om lyckan, men inte känna den" i över en halvtimme måste jag erkänna att min stackars känsliga bak började nå bristningsgränsen för vad den tål. det är väl ungefär där gränsen går för mystiskt gapande på franska går från att vara charmerande till att bara bli jobbigt.
Föreställning var skapad av Kaijo Saariaho, som tydligen är en stor internationell kulturprofil. Den var inspirerad av ett verk om den kända italienska trubaduren Jaufré Rudel och "korreografin" försökte ta denna 1100-tals historia in även i en modern kontext. Istället för det hopplöst utdaterade sättet att framföra opera på där man faktiskt har skådespelare, så använde man sig nu istället av en animerad film som sångarna sjöng till. Jag kunde inte hjälpa att tänka att sju animeavsnitt (som ungefär motsvarar samma längd i tid) nog trots allt skulle varit mer berikande.

Nu närmar det sig snabbt tiden då jag ska flytta ut från mitt kära rum på Grönnlien och flytta ner till centrum. Eller tja, för att effektivisera hyran ska jag bo hos Nathalie medans hon pluggar i Itallien. Jag är spännd på att se hur det ska gå när mina saker, som små pusselbitar, ska passas in i Nathalies redan så fulla rum. Första flyttlastet går nu på Lördag, sista på lördag om en vecka. Jag ser detta som ett bra sätt att underhålla min tidigare asketism vad gäller ting.

17 Maj i Norge var allt som man kunde vänta sig. Massor av folk, konserter och bodar där man kunde köpa mat och dricka. Jag fick tillfälle att äta sockervadd och förundras att jag inte ätit mer av denna fantastiska onyttighet tidigare. En stor debatt föranledde 17 Maj angående om andra flaggor än den Norska skulle få vara med i tåget. Debatten fördes mest i Oslo, och eftersom de nog ändå kom fram till att det bara borde vara den norska flaggan, så la Bergen stor vikt vid att alla flaggor var välkomna. En man ifrån Stavanger fick hålla Bergens 17 Maj tal. Eller ja, han fick hålla 17 Majs Bergental. Kan inte komma ihåg om det var så i Oslo också, men i Bergen hade man flera tal, och det som kanske verkade mest viktigt var just Bergentalet.
Säga vad man vill, men 17 Maj är och förblir en högtid för alla i Norge. För ett år sedan minns jag hur de invandrarna jag såg på tunnelbanan såg precis lika entusiastiska ut, och var precis lika finklädda. I Bergen kunde man också se väldigt många leende ansikten från alla möjliga ställen. Med viss avund kunde jag se den stiliga Skotska processionen vandra fram med kilt och säckpipa.

Appropå utlänningar och Norge, så var jag igår inbjuden till att iscensätta en Svensk invasion av Norge. Alla Bergens svenskar var ombedda att komma iklädda bruna kläder. Vi skulle därefter låtsas storma en Norsk fästning (eller något liknande) och därmed vara del i ett konstprojekt. Det fanns också möjlighet att diskutera med konstnärinan om olika sätt som svenskarna kan invadera Norge på. Hon hoppades nämligen få vatten på sin kvarn om teorin att det i realiteten pågår en svensk invasion av Norge.

I nyheterna har det varit mycket tråkigheter. Lars berättade att man hade kännt jordbävningen i Kina ända bort till Taiwan. Ganska skrämmande.. den största kinesiska jordbävningen i modern historia.
Och från Kina är det ju ett stenkast bort till Burma. Någon som fått med sig att i valet kring grundlagsändring har 99% röstat, medans man fortfarande inte vet hur många hundra tusen som har, eller kommer till att ha, dött som konsekvens av cyklonen. Gör man lite enkel matematik skulle det inte förvåna mig om det är teoretiskt omöjligt med en 99%s valdeltagelse, iaf om procenten räknas mot röstlängderna.

I Norge har vi haft en gigantiskt flygstrejk som orsakade stora problem för helikopterberoende statoilhydro i några dagar. För att den sedan snabbt blev avklarad. Nu tror jag att offentligt anställda rent generellt gått ut i strejk, men jag vet inte så noga. Att vara ett av världens rikaste länder har nog dessvärre inte förvandlat Norge till ett av världens nöjdaste.

Roliga klipp med Bush

Så blev det bekfäftat i DN också, Bush är inkompetent. Det är generalen som ledde USAs invasion av Irak som har uttalat sig i sina memoarer om att ingen plan fanns för vad man skulle göra efter man tagit över landet.

Ifall ni vill ha lite roligt kan jag bjuda på de här klippen med presidenten i världens överlägset mäktigaste land.



En favorit är "The last couple of months, I have been trained by Al-Qaeda".

Jag hittade också ett nyhetsklipp där en panel med två personer diskuterar om Bush är en idiot eller inte. Inslaget är seriöst och sänds på NBC. "Is bush an Idiot" står det med stora bokstäver genom hela klippet. Det innehåller dessutom lite mer roliga Bush-klipp. Som t.ex. "Our enemies are innovative and resourceful, so are we. They never stop thinking about new ways to harm our country and our people, and neither do we."

Mediabruk

Nu när vi börjar närma oss 17 Maj känns det naturligt att man börjar tänka lite kring begrepp som nationalism. På Schalugs blog kommer den gröna kandidaten, Cynthia McKinney, i det Amerikanska presidentvalet upp. Lite kul att notera att hon är både svart och kvinna, jag menar om nu kön och hudfärg beräknas vara ett stort hinder för Obama och Clinton kan man ju undra hur svårt Cynthia kommer få. Jag blev lite nyfiken på vad det egentligen var som hon stod för, så jag letade efter lite klipp på youtube, och ifall ni inte sett kopplingen bara jag nämnde USA, så är de här jag knyter samman nationalism och USAs presidentval. Ett av klippen jag kom över handlade om presidentutfrågningen efter elfte September.



Det är skrämmande hur CNN kan vara så oproffesionella i sin behandling av en sak. Vad som kanske är ännu mer skrämmande är hur det hela också till viss del går hem hos publiken.
Som sådant sätter jag inget större hopp till att Cynthia kommer kunna rädda USA, av det jag sett är hon en för svag retoriker för att kunna komma någonstans från den under dog-position hon börjar ifrån. Inte sätter jag så mycket hopp till Clinton heller. I DN kan man läsa att Iran lämnat in en officiell protest till FN efter att Clinton uttryckt att hon "Om jag är president skulle vi attackera Iran. Vi har möjligheten att utplåna dem totalt..." detta är menat under förutsättningen att Iran attackerade Israel med kärnvapen, och protesten mot Clinton är faktiskt främst eftersom hon antyder att Iran har kärnvapen, något de tillbakavisar. Man kan ju inte vara säker på att översättningen är helt rätt, men ordet utplåna är starkt.
Här har vi förresten några klipp om Iran från den gammla favoriten Ron Paul. Det första klippet är om det Iranska hotet.

Någon som kan märka hur moderatorn blir smått otålmodig?

Det andra klippet ville jag helst få med det som sades tidigare också, men jag kunde dessvärre bara hitta detta korta klippet, och ett helt 10 minuters klipp. När moderatorn säger att alla andra stött kaptenens passiva beslut i den tidigare dramatiska situationen som varit så är det sant. Men alla övriga kandidater spelade också på de patriotiska strängarna och sa att ifall detta skulle hända igen så skulle de inte dra sig för att ge båten order om att skjuta först.



Är det förresten någon som har fått med sig matkrisen som börjat drabba världens U-länder? När jag i veckan hörde att Brasilien infört exportförbud på ris (eftersom man är rädda för att inte kunna täcka sitt egna behov) så fick det mig att haja till lite. Nu överväger jag ifall jag ska gå och köpa en fem eller tio kilos säck i butiken. Sist jag kollade så fanns det ju ingen naturlag som sa att I-länderna är imuna mot livsmedelskriser och vad jag vet odlar vi inte ris i Norge.
I den offentliga debatten går meningarna isär om vad som är orsak till krisen. FN har hittat sju stycken orsaker som man menar gemensamt bidrar till nuvarande situationen. En av anledningarna, nämligen att man börjat producera bio-bränsle, har jag vid ett antal gånger hörts som resonemang för att matkrisen egentligen är miljörörelsens fel. Det är intressant ur mediasynpunkt hur folk verkar vilja poleras och bara hitta en anledning som förklarar allt. Det är som ifall människor inte riktigt vill acceptera att saker även kan ha komplicerade anledningar, eller tom bara hända spontant.