Att komma hem

När jag kom hem igen från det underbara Skåne så möttes jag av mina sorgsna blommor. Det var som om de tittade anklagande på mig. Inget jag tog personligt dock och efter att jag gett dem lite vatten hoppas jag att de så småningom kommer bli lite gladare.

Bergen har för ovanligheternas skull (om jag förstått mina kollegor rätt) lyckats hålla på snön genom hela julen. Det finns snö och is lite varstans och så sent som i morse lyckades jag med en vacker vurpa när jag var påväg till bussen. Kallt har det också hållit sig. Min lägenhet som har varit utan värme under min frånvaro har fortfarande inte helt lyckats värmas upp, trots ett element med termostaten på 25 grader som har varit igång i över ett dygn. En tomat som jag hade glömt framme i mitt kök var lika välbevarad nu som när jag åkte. Som tur är så har jag en så snäll flickvän som låter mig vara på hennes lilla rum där det är fullt möjligt att få temperaturer över 20 grader med hjälp av ett element.

Bacon is good for me

Det kan hända att de flesta av er redan har sett det här klippet, men för dem av er som inte har gjort det vill jag ge en inblick i den kommande generationen på denna jord.

Om inget annat måste man åtminstone se det som positivt att han vet vad han vill.

Något som var vackert

Idag lyssnade jag på studio etts radiointervju med statsministern Fredrik Rheinfeldt. Så som våra tider är idag så var det många som ringde in och undrade kring samhällets fungerande. Det var stora frågor som Afghanistan, FRA, Klimat, ekologiskt kött, SAAB etc. Jag kunde stundvis tycka lite synd om vår statsminister som fick sitta där och få stå till tals, mängden av saker att klaga på överträffar ju som vanligt mängden med saker som är bra. Jag tycker det var modigt av statsministern att ställa upp på en intervju av detta slaget. Framförallt kunde jag tycka synd om honom när man frågade var människan Fredrik Rheinfeldt fanns. Att ofta framställas som en känslokall och professionell människa är nog egentligen inte så kul.

Alla dessa samtal kom alltså in. Själv hade jag velat ringa in och fråga om Rheinfeldt kunde se något samband mellan de klimat/miljöproblem som världen kämpar med och vår ständiga strävan efter att öka konsumptionen. Men så hände det något vackert. Det var en elvaåringen som ringde in för att ställa en fråga till Rheinfeldt. När bestämde du dig för att bli statsminister? frågade elvaåringen på ett sådant avväpnande sätt som ofta bara barn kan få till. Efter att Rheinfeldt hade svarat så blev det tyst i luren. Vad händer nu kunde man börja undra. Hade du några fler frågor frågade radiomannen tillsist. En kort paus till. "Ja, två till" sa sedan elvaåringen bestämt.

Om att skjuta saker på framtiden

Jag ser det som ett mycket mänskligt drag att skjuta saker på framtiden. De flesta av oss har nog någon gång tänkt att "jag gör läxan imorgon istället" eller "disken försvinner ju inte, jag orkar inte ta det ikväll" - för andra dagen på rad. Men lite konfunderad blir jag ändå när hela nationer tänker likadant. Tänk dig ett land som styrs av ett helt stab med ytterst välutbildade och intelligent människor (USA t.ex.) och så kommer man fram till att man ska sänka koldioxidutsläppen med 17 procent... till 2020. Är inte detta lite bakvänt på något sätt. Hur populär Obama än blir så tillåter inte ens konstitutionen att han har makten ända fram till 2020. För mig låter det lite som att jag skulle säga att jag ska städa mitt rum... jag lovar att det är klart åtminstone till två år efter jag har flyttat ut.

Fast det är ju inte bara USA som tänker på det sättet. I Sverige har vi förstått att detta med våran ständiga ökning av sopor är ett problem.. så till år 2020 så ska mängden sopor inte längre ÖKA.. per person. Hur man än vrider på det så känns det inte så ambitiöst.

Jag menar att verkligheten är sådan beskaffad att nuet är allt vi har. Antingen gör vi något nu, eller så låter vi bli. Resonmang som att ekonomin är så känslig nu, vi måste stabilisera ekonomin först sedan tar vi miljön är att helt bortse från det tydliga samband som finns mellan vår ökade BNP och våra ökade koldioxidutsläpp.

Aux Armes et caetera

Det kanske låter märkligt när det kommer från mig.. men detta är min personliga hyllning till Serge Gainsbourg. En artist jag inte ens visste fanns för någon månad sedan. Nu tänker jag på hans Aux Armes varje gång min fransklärare säger etc. .. och det är ganska ofta.

Det är min övertygelse att vi alla har vårt egna bäst ägnade sätt att utrycka oss och leva på och det fyller mig med beundran och fascination varje gång jag upplever att någon lyckats hitta detta deras sätt. Samhällets krav och förväntningar till trots.

Sea Shepherds

I min lilla Bergen-kupa så har vi haft vår första riktiga jobbfest. Vår käraste S tog med sig ett Wii hemifrån som vi sedan kopplade upp mot en projektor och satt och spelade på. Wii har ju revolutionerat detta med spelande genom att låta spelaren interagera med spelen genom att röra på sig. För den loje så går det dock lätt att bara sitta på en stol och vicka lite på handleden vid rätt tillfälle.

Det gick inte att ta miste på att entusiasmen och inlevelsen i spelet växte i takt med att kvällen gick och prestigen ökade. Det känns märkligt i efterhand, men vi blev faktiskt sittandes i sex timmar spelandes på den där projektorn. Tv-spelskvällen avrundades med att jag förjäves försökte engagera amerikanske B. i att besegra A och K i Curling. Något man inte kunde ta miste om var en prestigesport här i landet. Vi lämnade klokt nog WO efter tre runder. Kvällen fortsatte senare i (nästan förvånande?) trevlig kväll ute på stan tillsammans med B, hans tjej och några av hans gamla arbetskamrater.

Under festen hade jag med mig min "gaming"-keps. Eftersom jag egentligen inte är en särskilt enträgen kepsmänniska så är min gamingkeps en Sea Shepherds-keps som jag fått av L i födelsedagspresent. För er som inte känner till det så är Sea Shepherds en organisation som tagit som uppgift att skydda havets valar. Detta gör de genom att ramma valfångstfartyg, skjuta stinkbomber eller rent allmänt ställa till besvär och uppståndelse. I Sverige låter detta kanske inte så väldigt kontroversiellt, men här i Norge som tillsammans med Island(tror jag) och Japan är det enda landet som fortfarande fiskar valar så är detta stämplat som en terroristorganisation. Jag har förstått att detta är ganska rotat i den norska kulturen då samtliga på jobbet kunde berätta hur de tycker att valkött smakar. Jag kunde alltså nästan haft en bin laden keps på mig. Nåväl, mina kollegor är mycket vänliga och respekterande och kvällen förflöt likväl i god stämning.
På senare tid har organisationens metoder kommit upp till diskussion på lunchen, jag upplever dock att det är ett ämne jag inte vill diskutera för djupt eftersom jag egentligen inte är så insatt.

Doften av en vacker höstdag

Det kan ju vara besvärligt att vara förkyld, men det är inte utan sina belöningar. Nu när förkylningen har släppt så har jag åter fått uppleva den otroligt häftiga känslan av att återfå luktsinnet. Idag har i tillägg varit en helt exemplarisk dag. När jag vaknade i morse så utbröt jag "oj, vilket vacker dag". Det tog ett tag, men sedan förstod jag att den klarblå himmeln egentligen var ljusgrå. Det är sådant som är lätt hänt när man vant sig vid en svart himmel.. nyanserna flyter ut. Likväl, efter att dagen varit igång ett tag så skingrade sig molnen och solen kom faktiskt fram.
Vackert väder, höst. Luktsinnet tillbaka. Det är mitt recept på en bra dag.