Religion är något som kan vara otroligt mycket. Och kanske är det en av anledningarna till varför det blir så svårt när offentligheten ska föra en debatt om saken. I Sverige kan jag uppleva att religion ofta ses med stor skepsis. Jag kan tycka att det är tråkigt att vi i Sverige, som har religionsfrihet, har människor som går runt och upplever att de måste dölja för sina medmänniskor vad det är de tror på, vad det är som ger deras liv mening. Det är som om det finns en rädsla i det offentliga rummet över att få höra vad det är som är andra människors upplevelse av livet.
Men det är inte utan att religion är en komplicerad fråga, för hur människor relaterar till religion är mycket olika. Jag tror att religion rymmer allt från att vara en källa till mod hos människor till att vara en identitet som man gömmer sig i av rädsla. Och när det nu ofta är den senare versionen som målas fram i debatten så är skepsisen kanske inte fullt så märklig. Det är min övertygelse att religion kan verka som en relation i varje människas liv. Att det kan vara en relation i vilken man både ger och får. En form av relation som inte syns och är svår att ta på, men som av den enskilda individen upplevs och därför även är verklig. En sådan relation förs alltid som en dialog. En dialog mellan personen och samvetet, personen och kärleken, personen och upplevelsen av livet. När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende. Och visst hittar man människor som lever efter religion på det sättet! Men jag tror det gemene religionskritikern har svårt att se denna andra sida av vad en religion kan vara. Denna dialog. Denna källa ur vilken en människa kan dricka för att uppleva livets meningsfullhet.
Världen är full av människor som har utfört otroliga saker. Vissa av dem har varit kristna, andra budhister, andra muslimer och andra ateister. Och dessa stordåd är imponerande oberoende av den bakgrund som en person kommer från. Jag tror att möjligheten till stordåd finns hos oss alla och jag skulle önska att det hade funnits en ödmjukare och mer givande debatt människor emellan om vad det är som driver dem framåt i livet. Jag tillhör de människor som menar att olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning. Kanske det är en sanning som vi aldrig kan hitta, men en sanning genom vilket även sökandet efter den berikar oss i vår vardag. Det var en gång en katolik som reste på spirituell resa till Indien. Han berättade att när han åkte till Indien så upptäckte han att han var hinduist. Han kom tillbaka därifrån som en budhist, men utan att hans kristendom på något sätt försvunnit. Jag tror att vi som är jordens människor har möjlighet att berika varandras liv på ett sätt som vi omöjligt kan förstå förrän vi själva upplevt det. Därför kan jag tycka att denna instinktiva rädsla för det som är okänt och främmande är sorglig.
9 kommentarer:
Jag läste just att blasfemi är olagligt i Norge och att det kan ge upp till ett halvt års fängelse. Maktmissbruk av kyrkan menar jag! Är Gud så svag att han behöver folk att folk skickas till fängelse för att ha smädat hans namn?
Jag vet inte riktigt vad du menar med att "olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning". Då undrar jag givetvis vad du menar med sanning. Själv ser jag sanning som ett logiskt eller ett faktuellt påstående. Sanningen är endimensionell - sant, icke-sant eller falskt. Huruvida du ser extra dimensioner i att utsagan "icke-sant" inte är det samma "falskt", är irrelevant då det ändå inte är "sant", alltså inte sk sanning. ("Icke-sant" må i mångt och mkt överlappa med "falskt", men de är inte identiska i strikt mening)
Jag finner det intressant att du fyller ut begreppet "religion" med så mkt, därmed inte sagt att religion i sig inte kan fylla dessa funktioner. Religion i sin strikta betydelse är en samling riter och trosföreställningar rörande den icke-naturalistiska världen, dvs det övernaturliga. "religion [..] trossystem som främst kännetecknas av tron på viss(a) gud(ar)" (Norstedts Svenska ordbok, 1999) No more, no less! Som att påstå att konst är väldigt mycket, att det motiverar människor att begå goda handlingar, föra en dialog med olika känslor eller få en att lära känna sig själv. Det må vara effekterna av konst, men det är inte en del av begreppet "konst" (förrutom i ngn flummig postmodernistisk begreppsförvridning)
"När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende." Att jag (eller ngn annan) skulle rättfärdiga mitt egna skeva beteende genom att inte tro på gudar är åsikt som du saknar grund för. Är mitt beteende skevt för att jag baserar min moral utifrån en konsekvensanalys av mina handlingar snarare än en 2000 år gammal skrift som har blivit delvis omskriven flera gånger tills vi fick tryckpressar och slapp skriva kopior av den för hand? Hur många felläsningar/felskrivningar (både de med och utan egen agenda) har smygit sig in i vår nuvarande bibel? (OK, vi har en bra uppfattning om det nu, men du förstår min poäng?)
Visst motiverar religion folk att utföra handlingar som vi uppfattar som goda. Men religion motiverar folk av fel anledningar. När jag var i England så blev det väldigt klart för mig att orsaken till att kristna vill hjälpa de fattiga osv är för att det tillfredställer Gud och gör att man har större odds att hamna i himlen, inte för att det är en god handling i sig. Religion, iaf kristendomen, besudlar det goda i en handling, när man ska ta åt sig och känna sig duktig över att man gjort en vettig och god handling. I min mening bör man vara god för godhetens skull. I kristendomen är det egoismen som driver en till att vara god - är jag god tillfredställer jag Gud och kanske slipper att hamna i helvetet. (Ok, nu tror inte Svenska kyrkan på helvetet sen 1997(?), men många många många andra kyrkor har det som dogm, tex Church of England som är väldigt mainstream och en av de mer liberala kyrkorna i världen, även om de har identitetsproblem i HBT- och kvinnofrågor)
Såvitt jag vet så är Norge ett sekulärt samhälle. På sådant sätt har jag svårt att se hur man kan belasta kyrkan för beslut som är tagna i stortinget..?
Detta med religion har ju du och jag försökt reda ut flera gånger tidigare utan jätte stor framgång, men vi kan göra ännu ett försök. Jag tror att jag med sanning menar lite det Jesus menade (oavsett om han var gud eller människa) när han sa "Jag är vägen och sanningen och livet". Du undrar säkert, kan sanning betyda mer än en sak? Ja. För vissa kan det det. För mig kan det det och för många andra kan det det också. För många andra igen kan det det inte. Men se också ordet sanning i ljuset av följande exempel: "Varför dog morfar? -För att han blev överkörd av en bil." Det är sanningen, men kanske inte den sanningen man letade efter. Kanske istället man letade efter meningen. Sanningen som besvarar frågan är meningen med varför morfar dog. Det som klarar av att sätta händelsen i ett större sammanhang.
"Att jag (eller ngn annan) skulle rättfärdiga mitt egna skeva beteende genom att inte tro på gudar är åsikt som du saknar grund för."
Jag tror du missförstår vad jag skivit. Jag skriver att jag tror att många (lekmän) som analyserar religion kommer till konklusionen att de som utövar religion använder religionen för att rättfärdiga ett skevt beteende.
Tillsist vill jag framhäva viss skepsis över att du verkligen förstått hela den kristna rörelsen i England och att allt bara är en fråga om bigotteri. Det tror jag helt enkelt inte på. Jag vet att detta är chockerande Victor, men alla människor tänker helt enkelt inte som dig.. eller som mig. Folk tänker olika.
Så vitt jag vet har Norge en statskyrka. Du verkar inte argumentera emot eller ens antyda att du avstånd från en blasfemilag. Är det så att du tycker det är okej och rimligt att man kan få 6 månaders fängelse genom att smäda Gud?
"Du undrar säkert, kan sanning betyda mer än en sak? Ja. För vissa kan det det. För mig kan det det och för många andra kan det det också. För många andra igen kan det det inte." Jag vet inte vilket slags sanning du pratar om då. Menar du att sanningen är relativ? Är det inte sant att det kortaste avståndet mellan Malmö och Lund är 1½ mil? Bara för att jag upplever det som 3,8 mil, så betyder det ju inte som att det skulle vara sant. Sanningsrelativism leder bara in dig i dunkla korridorer, Johan. Sanningsbegreppet är endimensionellt. Jag inväntar dina argument för att den inte skulle vara det.
Ang morfadern, så blandar du ihop begreppen "sanning" med "mening". Sanningen är sann oavsett om den är meningslös eller inte. Det är två helt icke-överlappande mängder. Mening påverkar inte sanningshalten.
Mea culpa! Jag må ha läst fel. Men det är väl inte bara lekmän som kommer till slutsatsen att om man tror att man har Gud på sin sida, så är allt tillåtet. Pedofiliskandalerna inom den katolska kyrkan är väl ett talande exempel. Eller varför inte massakerna på tutsierna i Rwanda, som inte sällan utfördes av kristen milis?
Jag har aldrig påstått att jag till fullo förstår den kristna rörelsen i England. Därmed påstår jag att jag är införstådd med huvuddogmen inom den kristna tron (i protestantisk tappning) - att genom att acceptera Jesus som sin frälsare så är man befriad från arvssynden, och kan - om man avgudar Gud tillräckligt mkt - få komma till himlen efter döden. Avgudan oftast tar sig i uttryck genom att följa Jesu exempel och följa Guds flera hundra olika lagar och bud. Att detta sedan kallas personligt förhållande med Jesus, och att man ska älska Gud, är mer formalia än substans.
Jag är inte upprörd över att det finns en blasfemi-lag. Jag har inte skapat lagen, men jag kan tycka att det låter rimligt. Tycker du det är rimligt att bli straffad för ärekränkning?
Jag menar att Jesus sa dessa sakerna och att det varit del av världens mest sålda bok i alla tider. Att det i bibeln finns en annan betydelse av ordet sanning än rätt och fel är helt uppenbar, är det då så otänkbart att det även i vårt språk kan finnas en annan mening? Jag ser en annan mening i ordet och jag skulle till vissa andra människor kunna använda ordet i denna betydelsen utan att vara rädd för att de inte kommer förstå det. Ord kan ibland tolkas utifrån sitt sammanhang och jag tillhör den skaran människor som menar att poesi och dubbla meningar av ord kan förklara saker som inte låter sig förklaras i torftigt fack-språk.
"Jag må ha läst fel. Men det är väl inte bara lekmän som kommer till slutsatsen att om man tror att man har Gud på sin sida". Jag tror du vore bättre om du läste långsamt och gick in i läsandet med en inställning att du verkligen ville förstå och inte bara gå till angrepp. Du har läst fel en andra gång. Jag skrev inte att lekmännen uppfattade religion som något som rättfärdigade medlen, jag sa att det uppfattade att människor uppfattade religion på det sättet.
"genom att acceptera Jesus som sin frälsare så är man befriad från arvssynden, och kan - om man avgudar Gud tillräckligt mkt - få komma till himlen efter döden.". "Att detta sedan kallas personligt förhållande med Jesus, och att man ska älska Gud, är mer formalia än substans". Dessa två citat gör mig väldigt skeptisk till att du verkligen förstått huvuddogmen. De flesta protestantiska gudstjänster jag varit på så lägger man mycket starkt fokus på just det personliga förhållandet till gud (och lägger inte alls upp det som om det vore formalia). Däremot lägger man inte väldigt liten tyngd på att man måste följa guds lagar för att komma till himlen.
Det här får bli en hastig replik då det är galet sent.
Ang blasfemilagar. Förvisso är det ärekränkning, men skillnaden mellan en blasfemilag och en lag om ärekräkning så i det senare fallet så anmäler den kränkta parten detta till domstol. I fallet med blasfemilag så behöver inte Gud (det är väl honom vi kränker och ingen annan?) göra sådan anmälan. Gud som är allmäktig, vis och god, bör inte han kunna skipa sin rättvisa i livet efter detta, eller tränger Gud straff här å nu? Räcker det inte med en evighet i helvetet? Vilken skillnad kan en begränsad mängd bestraffning göra mot den evighet av bestraffning? Är det dessutom inte lite suspekt att man kan begå ett brott mot någon man inte vet huruvida denna individ ens existerar? Poängen med tron är väl att man inte vet?
Nu är det väl inte så att det inte är Gud som är ärekränkt utan de troende, vilka anser sig behöva skydd av lagen. En sådan inskränkning av yttrandefriheten, som en blasfemilag innebär, anser jag inte vara förenligt med demokratiska principer. Det handlar inte om att sprida lögner eller att förtala ngn fysisk person, som kan anmäla detta till domstol. Som företeelse är en blasfemilag märklig. Dock är jag intresserad av att höra dina argument för en sådan lag då du "kan tycka att det låter rimligt" med en sådan lag.
Själva vitsen med en poet är att vara en sån skicklig hantverkare med språket att ens meningar uttrycker mer än de enskilda orden tillsammans. Att mena att sanningen skulle vara beroende av situationen är antingen ett trivialt påstående (1), eller ologiskt (2). (tex 1. A är sant om B inträffar, inträffar inte B är inte A sant. 2. A är sant om B inträffar och oberoende av C. A är sant om B inträffar men falskt när C inträffar) Om Jesus i bibeln pratar om sanning* istället för sanning, så låt honom göra det. Det säger väl mer om Jesus än vad sanning är.
"Dessa två citat gör mig väldigt skeptisk till att du verkligen förstått huvuddogmen." Det citatet får mig att undra om du har läst Paulus brev (den tidigaste dokumentationen inom kristendomen!) på senaste tiden. Romarbrevet och Korintierbrevet är väl de som tar mest upp huvuddogmen om arvssynden och hur Jesu död (offer) förlåter denna medfödda synd. Det är en übercentral dogm inom den katolska kyrkan att vi är alla födda syndare och kan bara nå frälsning genom kyrkan. Så värst okristet eller icke-Lutherskt är det inte heller.
Ska jag be om ursäkt för att jag erkände ett misstag? Nu hänger jag inte med.
Jag är bekväm med att du avfärdar Jesus' ord som intetsägande. Där tog dock diskussionen om ordet sanning slut.
Blasfemilagen intresserar mig väldigt lite. När vi träffas kan vi gärna diskutera den, men här och nu önskar jag inte lägga ner min tid på den.
Det var inte min mening att avkräva en ursäkt. Jag försökte bara påpeka att du läste min text fel andra gången du läste den också.
Angående kyrkan kan jag bara tala utifrån min egan erfarenhet. Kanske du har helt rätt.
Skicka en kommentar