Det regnar i Bergen. I Skåne hade man kallat det för pissregn. Jag trampar enträget på min cykel, ner vid damsgårdssundet och vidare. Byxorna har blivit genomvåta bortom bättring, under min isolerande regnjacka har jag börjat svettas lätt av min framfart. Jag är så oändligt tacksam över att min kropp fungerar. Att jag har möjlighet att sitta på cykeln och trampa mig framåt. Det är mörkt och rått, bilarna är kalla och många. De står och brummar i sina slingrande bilköer som aldrig verkar vilja ta slut.
Jag tänker plötsligt på Bush.
Kanske det ligger något i det. Det går inte att förneka hur tilltalande tanken är att vi alla är olika. Den tilltalande tanken om ett samhälle där människor som tänker olika hjälper varandra att utveckla samhället. Jag antar att det är vad man skulle kalla det mångkulturella samhället. Eller kanske det fungerande mångkulturella samhället. Men likväl, i slutändan, så känns det som om man gång på gång kan förundra sig över vår enfaldighet som samhällsklump. Kanske det är just det som på något märkligt sätt är skönheten.?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar