Speciellt framåt andra halvan av året blir man lätt kuvad här i Norge till att inrätta sig i en lugn vardagslunk. Med 200 dagar fram till nästa gång det blir röd dag så slappnar man av, släpper taget, och dagarna går. När man gör som så kan det ibland kännas konstigt med alla dessa människor som är långt från någon vardagslunk överhuvudtaget. Jag menar visst finns det en schablon om vänninorna som åker och helgshoppar i Paris.
Men tänker jag.. sådant kan ju inte vara annat än marginaliserat? Men kanske i alla fall. För när jag cyklade hem häromdagen så var det en del människor med små resväskor. Tillräckligt stora för att ha kläder i för en helg, tillräckligt små för att vara handbagage. Och en av dem hade en Manchester-tröja det stod Berbatov på. Dagen innan hade de visst spelat mot Liverpool och huruvida kopplingen är riktig eller inte vet jag inte, men det känns inte otänkbart att denna personen i löpet av några få dagar flugit fram och tillbaka till London. Det är ju i en mening det moderna samhällets stora plus och minus på samma gång. Det känns märkligt varje gång jag försöker föreställa mig hur många som sitter i ett flyg just.. nu. Eller som sitter i en bilkö. Vi lever i en konstant ström av rörelse, utan början och utan slut. Den finns för att den kan finnas. Den finns för att vi fått för oss att vi vill vara del av den. Den finns för att vi behöver den. Tänkvärt kan jag tycka. Varken jorden eller mänskligheten står någonsin still.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar