Kurkiala skriver i sin bok om hur gåvogivandet som social instutition inbegriper tre imperativ: kravet att ge, att ta emot och att återgälda. Han går in på djupet på det andra imperativet, att ge och beskriver hur allt som tas emot kan vara en gåva, så länge det tas emot som en gåva. När ett barn kommer med gula löv från skogen, sniglar eller vackra stenar så överräcks dem som gåvor till barnets förädrar. Och löven blir till gåvor genom själva akten av givande och emottagande. Objektet löv laddas med en kvalitet endast i kraft av att det överräcks som en gåva. Gåvan definieras inte bara av att det ges som en gåva men också att det tas emot som en gåva.
Kurkiala går vidare med att fråga sig ifall lönnlövet som ges då verkligen är en gåva och besvarar frågan med ja, om det tas emot som en gåva. Han går vidare med att fråga sig ifall livet är en gåva, tranornas skrin, fågelsträcken eller doften av nypotatis på sommaren. Och ja svarar han, ifall de tas emot som gåvor laddas de med den kvaliten. Men, vem är då givaren?
"Det är den motpart som emottagandet av gåvan förutsätter och frammanar. Genom att ta emot livet som gåva anar man också givaren, gåvans källa och ursprung. Hur återgäldar man en gåva? Genom ett tack, en motgåva, en rit, genom att knäppa sina händer... Att ta emot en gåva är att förutsätta givaren, det är att öppna upp ett samtal mellan denna Andre och sig själv. Gåvan som institution och idé skapar kommunikation."
Ifall någon skulle bli nyfiken på Kurkiala och alla de insikter han satt på pränt så kan jag varmt rekommendera att läsa "I varje trumslag jordens puls"
Dessa ord är bland de vackraste och för mig mest klargörande orden för att försöka förklara vad religion har potential att vara i en människas liv. Enligt mig så kan (även om den ofta inte gör det) religion utgöra den kommunikation, den relation, mellan individen och de gåvor som individen mottar. Det är viktigt att förstå att man som människa gör valet att ta emot gåvan eller att inte ta emot gåvan. Att se en mus springa över vägen kan t.ex. för en individ tas som en gåva och vidare ge individen insikt i hans egna liv. För de flesta av oss kommer händelsen dock gå förbi obemärkt och alltså aldrig laddas med denna kvaliten. Varje andetag, varje dag vi lever har en potential att för oss verka i kvaliten som gåvor. Men det förutsätter att vi väljer att ta emot dem som sådant. Det är skrämmande men sant att ingen högre dommare finns som kan avgöra för oss huruvida det vi får är gåvor eller inte. Det är helt beroende på våran egna inställning.
Och alla dessa tankarna blir verkligare för mig nu än någonsin tidigare när en kollega till mig och tillika god vän ligger på sjukhus efter att ha fått en hjärtinfarkt. Han är bara 36 år och i god form, likväl ligger han inlagd på sjukhuset efter ett händelseförlopp som läkarna fortfarande inte klarat av att förklara. Jag vet att han är en person som alltid förmår se varje dag som en gåva, men allt som händer får även mig att uppleva mig ödmjuk jämtemot min egna hälsa och tacksam över det varande som blivit mig givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar