I det slagfält som det offentliga rummet utgör för idéer så har jag börjat förstå att mina egna tankar och idéer ligger ganska långt mot det kulturrelativistiska hållet. Som jag har förstått det så finns det två motpoler till varandra, det ena är en form av kolonialistiskt tänkande där man t.ex. kan rättfärdiga slavhandeln med "att vi åtminstone räddade Afrikanerna från att fortsätta vara vildar", i andra ändan av spektrummet har du dem som menar att varje kultur själv måste definiera vad som är rätt för dem och att t.ex. hedersmord inte tvunget är fel utan beroende av ur vilket kulturellt perspektiv man väljer att se på det. För att vara tydlig måste jag givetvis förklara att jag tycker att hedersmord är fel och att det är ett samhälles plikt att ställa sig upp mot en sådan föreetelse och dra gränsen.
Men när det gäller kulturella eller religiösa frågor så brukar jag som oftast alltid ha en ståndpunkt närmare den kulturrelativistiska än den kolonialistiska. Varför har jag det egentligen?
När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening.
Oftast så vet man naturligt nog inte ifall något ger mer lycka eller inte när man ska göra ett överslag. Tänk t.ex. en konservativ familj som tvingar sitt barn att komma hem tidigt på kvällen. På den negativa sidan så får barnet inte göra som det vill, på den positiva sidan så får kanske barnet en tätare kontakt med sin familj. I de flesta frågor som man ställer sig så brukar det alltid finnas nyanser och det brukar alltid finnas för- och nackdelar med olika val.
Jag upplever att många människor menar att så vårt samhälle ser ut idag, så är också det optimala samhället. Om man tar till åtanke mängden anti-depressiva medel som används i dagens samhälle jämfört med förr så tycker jag det verkar konstigt. Eller om man ser till mått hur barn mår. Eller till övervikt.
Med detta som utgångspunkt tycker jag det är märkligt hur så många människor har en negativ syn på nästan allt annat än det som är det moderna samhället. Tillståndet av samhället menar jag är lackmustestet på hur väl eller icke välfungerande ett system är. Vi har ju nämligen inte valet att byta ut befolkningen och behålla systemet, det enda vi kan göra är att behålla befolkningen och byta systemet.
Så just därför kan jag mena att t.ex. indianers ologiska naturtro eller att kristnas frälsningstro kanske trots allt har något mer att ge oss människor än vad vi vid första åtanke förstår. Tittar man på ting som ger lycka så är nämligen tro och religion inte en negativ faktor som kanske många skulle tro, utan en positiv. Märk väl att det inte är den största positiva faktorn, saker som trygghet, mat och hälsa väger givetvis tyngre. Likväl hamnar det statistiskt som en faktor som ger mer lycka än vad det tar.
Och även när man gräver djupare in i det hela, en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror. Här är jag också kulturrelativistisk. Varför ska man så ofta välja att dömma ritualer som man inte förstår bara för att man tycker de verkar meningslösa. Visst finns det en gräns, det är oförsvarbart med ritualer som mot en persons egna vilja skadar personen på något sätt. Men utöver detta, vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker? Och vad är det som säger att det vissa människor inte upplever, inte kan uppleves av andra människor. Precis som det finns tondöva människor så kan det väl mycket väl finnas människor som är döva till andra dimensioner av den mänskliga verkligheten.
Så. Även om jag inte valt att sätta denna etiketten på mig själv, utan att den istället är något jag märkt säkert kan passa på mina åsikter, så kan jag undra vad det egentligen är som är så fel med att vara kulturrelativistisk?
6 kommentarer:
Det koloniala tänkandet för kulturrelativisterna är väl lika mkt verklighet som Högerspöket är för socialdemokratin. Utmärkt som propaganda, men saknar i mångt och mycket täckning i verkligheten. Det koloniala tänkandet är en strawman. Lika mycket strawman som kreationister hävdar att utvecklingsläran säger att vi är besläktade med stenar.
"När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening." Precis så gör jag också! Bra, Johan!
"en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror" På samma sätt som att placebopiller funkar på folk? De tror att den ska funka, alltså funkar det. Inget i själva riten elelr pillret som gör folk mer välmående, det är, vad jag förstått, en fråga om att låta immunförsvaret aktiveras. (Immunförsvaret är väldigt energikrävande och kan inte vara påslaget på 100% hela tiden) Gällande teori ang placebo effekten är att man inser att man är trygg, dvs inte kommer bli uppäten av en tiger eller motsv, och därför kan ödsla energi på att hela sig istället för att vara på jakt efter mat eller på flykt från att bli mat. Det är därför inte på ngt sätt främmande eller orimligt att många religiösa riter funkar på samma sätt.
"vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker?" Insinuerar du nu att alla religioner är sanna? Eller blandar du bara ihop "effekt" med "sanning"? Eller pratar vi om "sanning*" som Jesus pratade om?
Ett problem med kulturell relativism - så här på rak arm. Jag såg en dokumentär om homosexualitet inom islam på SVTPlay igår. Även de mest liberala och västligt sinnade imamer är helt emot det, och ser det som en oren handling (och kan ge ett dussintal korancitat som stöd för sin uppfattning). Att dessa homosexuella män blir misshandlade av fäder, kusiner och bröder måste väl i en kulturrelativistisk syn vara okej? De följer bara sin egen kulturella syn på saken. Att vi är öppna mot homosexuella och låter dem bli biskopar och gifta sig i kyrkan är vår kultur. Som kulturrelativist förstår jag inte hur du inte skulle kunna vara annat än likgiltig för den dåliga behandling som muslimska homosexuella män får - bara för att de är sanna inför sig själva och vill leva ut vilka de är.
Nu kanske du tycker att alla kulturer MÅSTE följa tex FN:s mänskliga rättigheter eller Europakonventionen. Fast då är du ju där med de objektiva pekpinnar du försöker undvika genom att säga att allt är relativt.
Du hittade en strawman i texten jag skrev, men missade att även exemplet på kulturrelativist var en. Det som beskrevs var två extremer.
"Det är därför inte på ngt sätt främmande eller orimligt att många religiösa riter funkar på samma sätt." Placebo är ett intressant fenomen som, såvitt jag förstått, men inte helt förstår hur det fungerar, men jag kan ha fel. Ifall det nu aktiverar immunförsvaret och vi är robotar av kött och blod varför inte bara skapa ett piller som startar immunförsvaret? Ska jag förstå det hela som att du menar att religiösa riter är direkt farliga för den mänskliga hälsan eftersom de håller immunförsvaret i ett aktivt tillstånd över en lång tid?
"Insinuerar du nu att alla religioner är sanna?" Nej, men jag insinuerar att många menar att alla religioner per definition är osanna och att detta är en orimlig ståndpunkt.
Som jag har förstått det använder du bara ordet sanning som ett binärt begrepp som antingen appliceras på axiom eller på saker som härledits från axiom. Det känns därför rimligt att sanning så jag använder ordet inte stämmer överens med så du använt ordet. Jag noterar dock att du använt begreppet "för att de är sanna inför sig själva" och undrar hur ordet sann här möjligtvis kan förklaras utifrån den binära naturen du använder till ordet sanning.
När jag pratar om kulturrelativism så gör inte jag det för att jag vill promotera muslimer som vill diskriminera homosexuella, jag hoppas och tror att du förstår att det inte är detta jag vill belysa. Jag är enig med dig att det är fel att trackasera dessa människorna och både du och jag verkar ju vara eniga om att muslimerna i denna frågan borde inta en mer kulturrelativistisk ståndpunkt i den meningen att man borde acceptera och respektera de homosexuellas liv och kultur. Alltså, jag tror vi är eniga i praktiken i många sakfrågor (trodde du verkligen jag tyckte det var OK? jag tyckte det i texten fanns flera saker som antydde att jag inte skulle tycka det vara det. Varför valde du att tolka mig på ett så dumt sätt?). Men det jag vill belysa som jag menar finns (och kanske du menar inte finns) är en arrogans blandat med rädsla jämtemot andra kulturer än just våran egna och att denna arrogans hämmar en konstruktiv debatt om vad samhället är och kan vara.
Och sedan finns det ett annat praktiskt perspektiv, för även om du och jag är eniga om att denna diskriminering är fel så tror jag det får väldigt lite praktisk effekt eftersom jag (och jag misstänker du också) sällan varken väljer eller har möjlighet att välja att agera på denna åsikt.
Ett annat kontroversiellt exempel som kanske du också tycker är intressant i denna frågan. Det handlar om en ö där infödingarna skickar iväg sina gamla på en båt för att klara sig bäst de kan när mängden invånare på ön blivit för många. Beteendet är givetvis förkastligt utifrån västerländsk moralsyn (skicka iväg sina gamla att dö). Men, hade det inte varit för denna riten hade antagligen inte ön klarat av att ge mat till alla invånare. Finns det då fall där det kan vara OK att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
Jag har inget speciellt förhållande till varken FN:s mänskliga rättigheter eller Europakonventionen, men jag är instinktivt emot alla former av omotiverat, hänsynslöst förtryck och våld mot människor. Jag kan även tycka att Sverige som samhälle är fegt som inte gör mer på ett bättre sätt för att hjälpa världens verkligt fattiga, men det är en annan fråga.
Jag vet inte om kulturrelativism är så mkt av en strawman, den används tyvärr rätt ofta inom den välvilliga intellektuella vänstern.
Exempelt med hur muslimska homosexuella män behandlas av sin medmuslimer var ett exempel på varför kulturrelativism inte är en hållbar position, och blottlägger dess stora svaghet - att allt är tillåtet och leder till anarki ang socialt accepterat beteende.
Det är inte min uppfattning att du är villig att acceptera de konstiga effekterna av kulturrelativismen.
Det är min övertygelse att det går att objektivt bestämma vilka beteenden och normer som är bäst, och givetvis att det finns sådana normer och beteenden. Det hela handlar om att fråga sig huruvida handlingen eller normen bidrar till ökad lycka och välbefinnande för människor, och reducerar lidandet - alltså sett på hela populationen. (En filosofiskt ngt kontroversiell ståndpkt) Säg mig den människa som inte vill uppnå dessa tre pkter, som inte lider av ngn psykisk störning.
Om man ska bedöma varje handling eller norm enl de tre pkter jag nämnde ovan så kan man inte tycka det är ok att ett samhälle tvingar sina kvinnor att stanna i hemmet såsom i Saudiarabien eller stena homosexuella bara för att de spelar i hemmalaget.
"Ifall det nu aktiverar immunförsvaret och vi är robotar av kött och blod varför inte bara skapa ett piller som startar immunförsvaret?" Huruvida vi är robotar, beror väl helt på hur mkt du böjer begreppet, men jag antar att kan böjas tillräckligt mkt för att innefatta även oss. Varför vi inte skapar ett sånt piller? Välkommen till nästa generations medicin, Johan! Det är det vi satsar på inom biotekniken. Nuvarande medicin påverkar hela system med enzymer, som ska ge önskad effekt, men ger även en hel del biverkningar. Dessutom så kan inte immunförsvaret fixa alla problem, tex svårare former av cancer.
Jag använde placebo som en analogi för hur olika riter kan påverka oss fysiologiskt. Att religiösa riter skulle vara skadliga, vågar jag inte uttala mig om. Det vore även vågat att hävda att de skulle påverka immunförsvaret i ngn större utsträckning, om ens alls. Därmed inte sagt att de inte kan inducera välmående genom samma typ av mekanismer som placebo använder sig av. Jag är ingen expert på medicin, men jag vet att man är ganska haj på vad som inducerar placeboeffekten och har en aning om hur det funkar. Forskningen får utvisa.
"[J]ag insinuerar att många menar att alla religioner per definition är osanna och att detta är en orimlig ståndpunkt." Inget är osant bara för att det är religion i sig, men det ter sig högst osannolikt att det skulle kunna finnas många sig emellan motstridiga versioner på hur gudar och hur dessa ska tillbes och dessutom att deras sätt är det enda rätt, skulle kunna vara sant eller ens troligt. Dessutom så kan man ju avfärda alla de religioner som åberopar övernaturliga krafter, då vi saknar grund för att tro att sådana finns. De religioner som lägger stor tyngd på själen, andar eller spöken, måste också vara falska då det inte finns ngt belägg för dessa. Och så vidare.
Ang dina öbor så vet jag inte om det är så kontroversiellt. Om dessa gamlingar på eget bevåg lämnar ön, så kan det väl inte vara fel? Så länge man äger rätten över sin egen kropp så får man väl göra vad man vill med den? Att det sedan finns en kultur som uppmuntrar folk att ta sitt ansvaroch får dem att känna sig stolta över att de gjort det, är väl inget fel i sig? Så länge det inte handlar om tvång så är jag för det! Det verkar dessutom som att det är en naturlig del av deras liv att försvinna till havs, så det är väl orimligt att ngn skulle få ngt trauma över att farfar en dag får en brakfest och sedan aldrig ses igen?
Skicka en kommentar