Om svårigheter

De skrattade.
- Så om du vill skall jag gärna meddela dig med en del rättesnören?
- Javisst. Gör det.
Nerzjin sjönk ned på vedhögen och Sologdin satte sig obekvämt på sågbocken.
- Nå - hur är din inställning till svårigheter?
- Att inte deppa?
- Det räcker inte.
Sologdin såg förbi Nerzjin ut mot zonen, mot de små täta buskarna, som var täckta av frost och en vag rosa gryningsfärg: solen tvekade om den skulle visa sig eller ej. Sologdins ansikte var koncentrerat och tärt, med ljust, krulligt skägg och korta, ljusa mustascher; det hade något gammalryskt över sig och påminde om Alexander Nevsjkijs.
- Om inställningen till svårigheter, mässade han. När det gäller det okända måste svårigheterna betraktas som en dold skatt! Vanligtvis är det så, att ju värre de är, desto nyttigare är de. Det är inte lika värdefullt om svårigheterna uppstår ur ens egen kamp mot jaget. Men när svårigheterna beror på föremålets tilltagande motstånd - då är det storartat!! sade han, och det var som om den rosafärgade gryningen glänste hans Alexander Nevskijs-ansikte, som bar spår av svårigheter lika väldiga som solen. Den tacksammaste insiktsvägen är "största möjliga yttre och minsta möjliga inre motstånd". Misslyckanden bör betraktas som nödvändiga för fortsatt ansträngning och viljeanspänning. Och om man redan har gjort betydande ansträngningar - hur mycket glädjerikare blir inte misslyckandet! Det betyder, att hackan har drämt i järnkistan, där skatten ligger gömd! Och att övervinna ökade svårigheter är så mycket värdefullare eftersom det är genom misslyckandena som den arbetande växer till i förhållande till de svårigheterna han möter!
- Utmärkt! Storartat! sade Nerzjin från vedhögen.

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn