Musiken

Agnija böjde huvudet. Viljelöst hängde hennes hand ned med guldringen Anton givit henne. Hennes flickkropp verkade benig och mer avtärd än någonsin.
- Ja, medgav hon med svagare röst. Ibland är jag fullkomligt medveten om att jag har mycket svårt att leva, att jag har tappat lusten. Folk som jag är överflödiga här på jorden...
Han exploderade. Hon gjorde sitt bästa att inte attrahera honom! Han kände allt mindre lust att gifta sig med Agnija.
Hon lyfte blicken, och forskande och utan minsta leende såg hon på honom.
"Och dessutom är hon ful", tänkte Anton.
- Du kommer säkert att bli berömd och framgångsrik och alltid ha det bra, sade hon sorgset. Men kommer du att bli lycklig, Anton? ... Du skall vara försiktig, du också. När man blir för intresserad av livsprocessen, så mister man... mister man... hur skall jag säga det...
Hon knäppte händerna medan hon sökte efter ordet, och ansträngningen speglade sig i hennes ansikte som ett smärtsamt leende:
- När kyrkklockorna har slutat ringa och ljuden tonat bort, kan man inte få dem att återvända, och i dem fanns hela musiken. Förstår du? ...

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn