Ny sida. Slut?

Dag för dag så närmar sig tiden för avresa och efter att lägenheten blivit såld måste det erkännas att jag börjat längta efter det som ska komma mer än jag kanske borde. Häromdagen tog jag fram de gamla böckerna med japanska tecken igen. Kom jag ihåg hur man gjorde mån tro? I början vad det kanske lite trögt, men det visade sig snabbt att handen kom ihåg. Och när det blivit fart på handen så väcktes också gamla minnen. Precis som doftar ofta kan fungera som ett kraftigt minnesstimuli så blev det att sitta och teckna de små japanska kurvorna fram och tillbaka en övning som förde mig bakåt i tiden. Och kanske också framåt?

Det är svårt med den kraftiga längtan i sitt bröst att samtidigt känna ett vemod över det man ska lämna. Det är märkligt med tanke på att jag ska till andra sidan jorden, men på ett plan kan jag uppleva det som att jag samtidigt ska hem. Hem till en plats jag aldrig varit på. Hem till den plats jag upplever jag borde vara på.

Vissa goda saker för det ju också med sig. Nu blir det slut på det ständiga politiska käbblet här. I det att jag lämnar Skandinavien så avser jag också sluta slå mig för pannen och förundras varje gång det ena nya förslaget ter sig precis lika absurt som det föregående gjorde. Och för att vara ärligt tror jag Skandinavien kommer klara sig helt fint utan det. Tack till alla som tagit sig tiden att läsa, förlåt till alla som upplever att de slösat bort sin tid. Nu är det hög tid för mig att vända sida.

Det är så absurt att det nästan är lustigt

Det har ju sedan länge stått klart att vi i Sverige säljer "dynamit" och att ingen i det "finare" politiska etablissemanget tycker det är något direkt problem. Det hjälper ju oss trots allt att finansiera vår steg för steg nermonterade välfärd. Hmm, undra att uttrycket "the chickens are coming home too roost" är ett så känsligt uttryck för oss här i väst.

När jag läser om hur polisen sprejar ner den egna befolkningen med pepparspray i Montreal i Kanada så blir det dock plötsligt logiskt för mig. Folk är arga på kapitalismen, högre studieavgifter och ting i allmänhet. Ifall man inte säljer dynamit, hur ska man då betala polisen för att med pepparspray förklara för människor att de har fel?

Centimeterrättesnöret

Morgonrodnadens skiftningar drog fram över buskaget och släcktes av täta grå moln.
Som om han lyfte blicken från lagtavlorna han läste, såg Sologdon frånvarande ned på Nerzjin.
- Hör nu på: cenimeterrättesnöret! Den sista centimeterns område! På Den Yttersta Klarhetens Språk är det omedelbart begripligt vad jag menar. Arbetet är nästa färdigt; målet är nästan nått; allt förefaller klart och övervunnet; men det man har åstadkommit är inte så utmärkt som man skulle önska! Det måste snyggas till ytterligare, kanske måste man forska mer. I detta ögonblick av trötthet och självbelåtenhet är det särskilt frestande att lämna arbetet utan att ha nått utsökthetens höjdpunkt. Arbetet i den sista centimeterns område är mycket, mycket svårt, men också särskilt värdefullt, eftersom det utförs med de mest fulländade medlen! Den sista centimeterns rättesnöre innebär att man inte ger upp arbetet! Och att man inte uppskjuter det, eftersom tanken lämnar den sista centimeterns område! Och man skall inte vara rädd för att ödsla tid på det, eftersom man vet att målet aldrig är att slutföra arbetet snabbt utan att nå fullkomning!

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Om svårigheter

De skrattade.
- Så om du vill skall jag gärna meddela dig med en del rättesnören?
- Javisst. Gör det.
Nerzjin sjönk ned på vedhögen och Sologdin satte sig obekvämt på sågbocken.
- Nå - hur är din inställning till svårigheter?
- Att inte deppa?
- Det räcker inte.
Sologdin såg förbi Nerzjin ut mot zonen, mot de små täta buskarna, som var täckta av frost och en vag rosa gryningsfärg: solen tvekade om den skulle visa sig eller ej. Sologdins ansikte var koncentrerat och tärt, med ljust, krulligt skägg och korta, ljusa mustascher; det hade något gammalryskt över sig och påminde om Alexander Nevsjkijs.
- Om inställningen till svårigheter, mässade han. När det gäller det okända måste svårigheterna betraktas som en dold skatt! Vanligtvis är det så, att ju värre de är, desto nyttigare är de. Det är inte lika värdefullt om svårigheterna uppstår ur ens egen kamp mot jaget. Men när svårigheterna beror på föremålets tilltagande motstånd - då är det storartat!! sade han, och det var som om den rosafärgade gryningen glänste hans Alexander Nevskijs-ansikte, som bar spår av svårigheter lika väldiga som solen. Den tacksammaste insiktsvägen är "största möjliga yttre och minsta möjliga inre motstånd". Misslyckanden bör betraktas som nödvändiga för fortsatt ansträngning och viljeanspänning. Och om man redan har gjort betydande ansträngningar - hur mycket glädjerikare blir inte misslyckandet! Det betyder, att hackan har drämt i järnkistan, där skatten ligger gömd! Och att övervinna ökade svårigheter är så mycket värdefullare eftersom det är genom misslyckandena som den arbetande växer till i förhållande till de svårigheterna han möter!
- Utmärkt! Storartat! sade Nerzjin från vedhögen.

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Musiken

Agnija böjde huvudet. Viljelöst hängde hennes hand ned med guldringen Anton givit henne. Hennes flickkropp verkade benig och mer avtärd än någonsin.
- Ja, medgav hon med svagare röst. Ibland är jag fullkomligt medveten om att jag har mycket svårt att leva, att jag har tappat lusten. Folk som jag är överflödiga här på jorden...
Han exploderade. Hon gjorde sitt bästa att inte attrahera honom! Han kände allt mindre lust att gifta sig med Agnija.
Hon lyfte blicken, och forskande och utan minsta leende såg hon på honom.
"Och dessutom är hon ful", tänkte Anton.
- Du kommer säkert att bli berömd och framgångsrik och alltid ha det bra, sade hon sorgset. Men kommer du att bli lycklig, Anton? ... Du skall vara försiktig, du också. När man blir för intresserad av livsprocessen, så mister man... mister man... hur skall jag säga det...
Hon knäppte händerna medan hon sökte efter ordet, och ansträngningen speglade sig i hennes ansikte som ett smärtsamt leende:
- När kyrkklockorna har slutat ringa och ljuden tonat bort, kan man inte få dem att återvända, och i dem fanns hela musiken. Förstår du? ...

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyn

Som en fisk

Fiskarna simmar så fridfullt i sitt akvarium. När det inte är så många gäster där så blir det som en liten bubbla - en egen värld - med egna regler. Under dem ser man skuggsiluetterna flyta fram på akvariebotten. Det är inte svårt att förstå hur kineserna kunde finna inspiration till sina vackra teckningar med karpmotiv. Både vattnet i sig själv och fisken är ju som manifestationer av Tao, av icke-motståndet. Vinden tar tag i presenningen de satt upp längs ena väggen. De håller på att utvidga akvariet med en ny basäng, man ska skaffa sig sjölejon. Men utöver presenningen och vinden är det lugnt och fridfullt där, bara jag och fiskarna. De skänker en viss frid och jag hoppas jag får bo nära ett akvarium även i framtiden.

Vildanden

"Tar vi livslögnen från en genomsnittsmänniska tar vi lyckan från honom på samma gång"

Lite vila

Jag var precis igenom en längre kedja tankar när det plötsligt blev uppenbart för mig. Jag utbrister på kontoret "Pengar är roten till allt ont i mitt liv, tänkt så mycket lyckligare jag hade varit om inte pengar fanns". Det är tidigt på morgonen, så tidigt att det bara är jag och Brian där. Brian vänder sig om och tittar skeptiskt från sitt skrivbord. "Du har en del bra idéer ibland, men detta fattar jag inte". Nåväl, det hade jag väl inte trott heller, fast det spelar ingen roll. Det är ju en bra början på att ta en liten paus från jobbet och lite vila.

Satisfied Mind

När Schlaug skriver på sin blog om banker som spekulerar i livsmedelspriset, något som (ifall banken gör sitt jobb riktigt) driver upp priset på mat och puttar ut miljontals människor i en fattigdom där de inte längre har råd att köpa mat för dagen så vill man bara skaka på huvudet. Det kommer som en i raden av många rapporter på sistone om hur de rastlösa i de "övre" skikten vårdslöst stressar i jakten på virtuella siffror med konsekvens för miljontals oskyldiga. T.ex. så har ju de respektabla herrarna på Lundin Oil nu slagit fast att man inte ska ha någon oberoende utredning av deras verksamhet nere i Afrika. Och visst känns det fräscht att höra en Bildt hög i hatten prata stolt om internet, frihet och demokrati samtidigt som han inte klarar av att uttala sig om huruvida det är bra eller dåligt att Telia Sonera hjälper diktaturer, bland andra Vitryssland, med att övervaka oppositionella.

Och det hela är ju så dumt. Så förbannat korkat. Dagens sanning kommer Johnny Cash med:

Här kunde man bott.. ?

Jo, man kunde nog det. Mer t.o.m. mer så än när jag en gång i tiden flyttade in här.

Efter kämpade långt ut på kvällen så blev det tillsist städat. Och så idag kom fotografen och tog bilderna. Nu kan det inte vara långt kvar.

Mitt sista bekymmer var toalettsätet. Att en toalett kan orsaka sådana problem. Precis som i sagan visade det sig dock att jag åkt världen runt i onödan, för lösning fanns precis framför näsan på mig. Precis innan det att jag skulle beställa ett säte i Sverige för att skicka det till Norge så tog jag ett sista telefonsamtal..

.. till badbutiken som ligger precis på hörnet. Hör och häpna, inte bara kunde de få tag på sätet. De t.o.m. hade det på lager. Så 20 minuter innan fotografen kom så lyckades jag faktiskt fixa ett nytt toasäte också.

Kors i taket hur saker kan ordna sig. Igår var egentligen en ganska besvärlig dag. Det är länge sedan jag slått mitt huvud i så många olika saker. Jag fick köpt ett toalettsäte igår som inte passade. Och på toppen av allt ville inte fretex ha mina möbler.

Men idag var en ny dag. Imorgon bär det av på hyttetur för (nästan) första gången här i Norge. Då ska det bli fiske, lugn och ro. Och framförallt inget lägenhetsfixande.

Förhoppningsvis sista fixet

Så ser det äntligen ut som om det kan vara slut på allt det här. Det var alltså den lilla äckliga luckan i hörnet som stannade kvar som en nagel i ögat. Det var bara att ta ett djupt andetag...

Och sedan slipa bort ännu lite mer. Trixet var att försöka få bort någon form av brun, småfettig grej som antagligen orsakade att färgen sprack upp.

Sedan var det dags att måla igen. Detta kunde man ju sedan tidigare. Nu aningen mer komplicerat iom silikonlisten som jag lagt dit.

Men tillsist gick det likväl att få dit färgen och till min lättnad så var det inte heller något som sprack upp.

Och när köksfläkten väl var på plats så kunde jag åter andas ut.

Nu var det bara toalettsitsen kvar. Den "kom" idag. Vem stjäl egentligen en toalettsits till 285 kr? Ingen aningen, men han bor i Bergen. Nåväl, en ny är redan beställd.

Sista delen av byggare Johan ?

Två steg fram och ett tillbaka brukar det ju heta. Idag trodde jag att jag gav mig i kast med mitt sista projekt här hemma i lägenheten, nämligen att lägga en silikonlist på väggen över ugnen. 

Det var faktiskt med viss entusiasm jag gav mig i kast med uppgiften; vid detta laget har jag börjat tycka att det är kul att tejpa med blå maskeringstejp.

Dessvärre tyckte inte det lilla området nere till höger om att man tejpade på det, så det ser ut som om det sista projektet kommer få bli att tvätta där ordentligt och sedan måla om området. Fotografen har blivit bokad till på Torsdag, så det gäller att få det gjort inom en rimlig tidsrymd.

Standarden som gud glömde

Är detta en lägenhet som är redo för försäljning? Det börjar nog närma sig åtminstone.

I stora drag är det bara att få undan alla saker som ligger runt omkring och egentligen inte hör hemma någonstans.

Och så ett problem till då så klart. Det ska ju alltid vad något..

Standarden som gud glömde. Sista punkten på listan är att hitta en ny toalettsist för att ersätta min nuvarande söndriga. Något som hittills visat sig svårare än man kunnat tro. Min toalett är nämligen av ett äldre snitt och kortare än sådant som säljs idag. Likväl så tror jag att jag har lyckats hitta vad det är för modell, så jag känner mig likväl hoppfull.

Byggaren fortsätter

Nu så börjar det äntligen gå mot sitt slut och de sista sakerna börjar komma på plats.

Först så var det dags att fixa området bakom den gamla köksfläkten.

Det blev ganska bra, även om hörnet nere till höger sprack upp lite. Kanske hade jag inte tvättat tillräckligt med salmiak i förväg? Det är åtminstone långt bättre än tidigare.

Sedan var det dags för golvet. Att svabba in en hel lägenhet med golvputs är inte alltid en helt enkel sak. Som tur var så var Tetris-N där för att hjälpa till, så tillsist lyckades vi faktiskt få gjort hela lägenheten.

När är det bara ett toalettsäte och eventuellt lite silikon över ugnen kvar, sedan är det klart.

Slutet på ett parti?

Igår lyssnade jag på ekots lördagsintervju där Annie Lööf intervjuades och jag undrar om det jag lyssnade på kanske markerade slutet på ett anrikt parti. Jag kan inte förstå annat än att de människor som tidigare röstade ett grönt parti som förde böndernas talan måste känna sig alienerade för det som nog best beskrivs som "stureplanscentern". Utöver Annies icke klädsamma luddighet kring vapenförsäljning till diktaturer så var nog det som överraskade mig mest att hon drar in en årslön på ca 1,8 miljoner parallellt med att hon pläderar för sänkta löner för de som har det sämst. Tomas förde fram en intressant siffra att för en ung person som har en månadslön runt 18000 så betalar bara arbetsgivaren ca 3500 i månaden, resten kommer väl antagligen från staten. Lite intressant för näringstopparna brukar ju klaga sig gula och blå över hur mycket skatt vi har i detta landet, samtidigt som det då kan framstå som att det kollektiva sponsrar lönerna till det som sedan genererar aktievinsterna till de samma människorna.

Tomas som intervjuare satt inne med en del intressant information under intervjun, men annars måste det sägas att han till misslyckades med sin intervju. Han fick ett stick av hånfullhet i sitt skratt när han vid en punkt i intervjun fick floskel på floskel till icke-svar på sina frågor. En intervjuare måste klara av att upprätthålla tålamodet bättre än så.

Hur centern ska klara av att upprätthålla balansgången där man samtidigt vill vara ett laissez-faire parti och profilera sig som ett miljöparti är för mig en gåta. Jag kan inte förstå annat än att fasaden kommer spricka och att partiet sakta men säkert kommer tyna bort.

A sky full of kindness

The little bird landed upon the ledge of the tower. All of the birds made way for the very oldest bird, who very slowly came right up close and gently whispered to her "welcome back", and in a voice just as small the little bird replied "I think I'm ready" the oldest bird smiled, "My dearest child, most people spend their entire lives only trying to get hold of as much as they possibly can, but you are different, all through your great journey you never once gave up and through the kindness that you gave and the kindness you received you learnt the greatest lesson that any mother could teach her child, that the real thing is not to see how much you can get, but to see how much you can give.

- A sky full of kindness, Bob Ryan

Citerad Idéhistoria

Från Schlaugs blog står följande att läsa angående vad tidigare tänkare tänkt om tillväxt i redan materiellt välstående länder:

Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ordförande i det svenska Högerpartiet och professor på Handelshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969) vad som skulle prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.” Man klan således som god konservativ vara djupt kritiskt till tillväxtjakten.

John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: fritiden, kulturen och andligheten. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom.... Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete." Man kan alltså vara god liberal och ändå kritisk till föreställningen om den eviga tillväxten.

The emptiness, the spiritual bleakness

The true picture of what is going on in here, and it can even be seen in the american television if you look at it long enough. The emptiness, the spiritual bleakness, the loss of meaning, the loss of purpose.

Black Power, the Mix Tape

41' försöker någon förstå sig på den kritik som den amerikanska TV-guiden riktar mot Sveriges mediatäckning av USA som man menar är anti-amerikansk. Bland TV-bilder man kunde se, som faktiskt antagligen kommit ursprungligen från amerikansk TV är hur en amerikansk soldat upprepade gånger sparkar på en vietnamesisk man (kanske soldat?) med bar överkropp som ligger ner på marken. Igen. och igen. och igen.

The emptiness, the spiritual bleakness, the loss of meaning, the loss of purpose.

När vi nu själva inte drar oss från att sälja vapen till diktaturer, vad är vår mening, vårt syfte?

Visste du att?

1970
J Edgar Hoover states that the Free Breakfast Program is the most dangerous internal threat to the U.S.

- Black Power Mix Tape

De svarta pantrarna talade för övrigt också om att det strukturella hotet som mötte de svarta i USA kan hellre kunde förklaras genom kapitalism än genom rasism. De, som bland annat ledde the Free Breakfast Program, hade också en rad andra gratis program där man försökte stärka de utsatta människorna i USAs svarta slumområden. Just en gratis frukost kan ses som ett ganska konkret tilltag här eftersom det de-facto i rika Amerika på den tiden var många människor som fick klara sig utan.

Kunde inte varit annorlunda

Skymningen har börjat lägga sig över Bergen och även den sortens tystnad som hör skymningen till. Det är inte längre några ljud från bilar där jag står på parkeringsplatsen. Från himlen börjar plötsligt små, små fina snöflingor dala ner. Hade man inte stannat upp och sett hade man kanske inte ens märkt dem, men när man ser dem mot den relativt klara himlen så är det som att vara i en stor snökula. Där, i tystnaden, mitt i den grå asfalten i vad som tidigare varit ett industriområde så är det som att jorden får möjlighet att berätta. En historia som går på en annan frekvens än den ständigt pipande telefonen. Ett annat lunk än den spända rösten hos nyhetsuppläsaren när han berättar om si och så många döda i ett land långt bort som vi kan ha åsikter om. Ingen reklam. Inga anspråk. Bara tystnad. En vacker himmel, ful betong, små snöflingor, och en känsla av att det inte kunde varit på något annat sätt.

Saker faller på plats

Idag har varit en bra dag för mig och de som önskar mig lycka i mina planer. Taxeringsmannen var på besök. Han hade tydligen en utvecklad känslighet för mögel och han kunde inte märka något i lägenheten. Han tyckte lägenheten var i bra tillstånd för att säljas. Det är bara några mindre saker som hantverkarna ska fixa imorgon, sedan ska allt vara på plats.

Samtidigt så har jag fått ett e-mail där det står att jag blivit antagen till Okinawa. ..!

Jag ser redan fram emot den varma asiatiska luften som blivit som en vän för mig. Alla möjligheterna och alla människor jag kommer få träffa. Allt jag ska lära mig och allt jag ska få se. Vi säger ju ständigt att vi är lyckligt lottade här i Norden och så känner jag det. Jag är lyckligt lottad.

What are we fighting for?

En parlant de mon appartement

Billy 2

Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:

Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.

Så det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.

Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?

I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.

Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.

Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.

Billy

Ingen behöver oss som blir över, ingen behöver oss som blir över!

- Barnen i filmen Sopor av Tage Danielsson



En gång gick jag på kyrkokaffet efter studentgudstjänsten i Bergen. Mitt emot mig satte sig en äldre ungdom, kanske 35 - 40 år. Det var tydligt att han inte var student. På hans uppsvällda händer och hans ansikte kunde man lätt se att han var eller hade varit narkoman även innan han sagt något. När man levt i Bergen ett tag så är det inte en ovanlig syn, det har hänt mig mer än en gång att jag mitt i folkmyllret en vacker lördag sett drogmissbrukare med halvöppna ögon sakta stappla sig fram på huvudgågatan samtidigt som folk zick zackar sig fram runt dem.

Han börjar prata och även rösten släpar lite. Jag tror inte att det är för att han är under påverkan där och då, men när jag tittar in i hans pupiller är de väldigt stora. Har kroppen en sådan varaktig verkan? Hans tanke verkar åtminstone klar även när den döljs under den släpande rösten. Han har tänkt mycket i sitt liv och han börjar berätta en del om den vandring han har gjort. Hur han redan som 12-åring började missbruka. Då var det en form av rengöringsmedel för kaffebryggare men saker trappades ju upp. Det brukar ju vara så. Uppvuxen i Danmark fast med norska föräldrar. När han började närma sig myndighet så åkte han iväg. Precis som Billy så blev det ner mot Europa. Både Berlin och Amsterdam. Det var narkotika och det var övergivna tågvagnar. Han var en ensam vandrare, ensam med sina tankar. I korta möten med andra människor som drev omkring. Han kunde inte hantera ondskan i världen, det var så han beskrev det. Den gick inte att stänga ute, och försökte begå självmord mer än en gång. Vid ett tillfälle var han död. Han lyckades dränka sig, men han kom tillbaka. Läkarna fick honom tillbaka.

Men det var ingen bruten man som satt mitt emot mig, tvärtom verkade han ha funnit en frid med världen; även dess ondska. Han var tacksam och lycklig att han fortfarande fanns. Nu satt han där på caféet drickandes den ena koppen kaffe efter den andra. Jag gillar att vara här sa han, här är alla välkomna. När det slutar vara så kommer jag sluta komma sa han. Sedan berömmer han prästen som inte är där, han berömmer han för hans förmåga att engagera och att lyssna.

Vi kom bra överens han och jag. Det slår mig att vi inte var så annorlunda. Livet har förvisso dragit oss åt olika håll, men i grunden är vi båda människor som simmar i denna tillvaro vars strömmar vi inte alltid kan styra. Han har blivit mitt ansikte för narkotikamissbruk. Det är ingen dålig ting, han representerar hopp för mig. Han representerar för mig hopp för alla andra ungdomar som samlar sig i små klungor runt rhododendronbruskarna i nygårdsparken. Även för det djupt ansatte finns möjligheten att finna frid.

En sekulär stat

Democratic thought's starting point is of course the idea of the sovereignity of the people. So long as power finds its legitimacy in tradition, right of conquest, or the will of God, democracy is unthinkable; democracy becomes possible only when the holders of power are regarded as representatives of the people. They are responsible for implementing the decisions of the people, and the people alone hold sovereignity.

- Alain Tourraine, What is Democracy?

Laissez-moi tranquille, laissez-moi faire

Inom laissez-faire liberalismen finns det en intressant tankefigur. Man önskar att staten skall skruvas ner till ett direkt minimum. Genom att släppa våra plikter mot staten ges vi istället själva ett spelrum att verka gott i samhället med de pengar vi har. Det är, skulle jag tro enligt vissa, en höjden av demokrati eftersom individen då har frigjorts. Den grundpelare som staten skulle fortsätta garantera är lag och ordning via ett polisväsende. Och äganderätten förstås. Det intressanta med tankefiguren är att en sådan ordning på saker och ting skulle ju i det närmaste onödigförklara allmäna val, eftersom den regering man röstat fram inte skulle haft en statsapparat att styra över. En sådan ordning skulle varit ett avskaffande av demokrati så vi känner den idag. På gott och ont kanske?

The Stonecutter

There was once a stonecutter. who was dissatisfied with himself and with his position in life.
One day, he passed a wealthy merchant's house, and through the open gateway, saw many fine possessions and important visitors. "How powerful the merchant must be!" thought the stonecutter. He became very envious, and wished that he could be like the merchant. Then he would no longer have to live the life of a mere stonecutter. 

To his great surprise, he suddenly became the merchant, enjoying more luxuries and power than he had ever dreamed of, envied and detested by those less wealthy than himself. But soon a high official passed by, carried in a sedan chair, accompanied by attendants, and escorted by soldiers beating gongs. Everyone, no matter how wealthy, had to bow low before the procession. "How powerful that official is!" he thought. "I wish I could be a high official!" 

Then he became the high official, carried everywhere in his embroidered sedan chair, feared and hated by the people all around, who had to bow down before him as he passed. It was a hot summer day, and the official felt very uncomfortable in the sticky sedan chair. He looked up at the sun. It shone proudly in the sky, unaffected by his presence. "How powerful the sun is!" he thought. "I wish I could be the sun!" 

Then he became the sun, shining fiercely down on everyone, scorching the fields, cursed by the farmers and laborers. But a huge black cloud moved between him and the earth, so that his light could no longer shine on everything below. "How powerful that storm cloud is!" he thought. "I wish that I could be a cloud!" 

The he became the cloud, flooding the fields and villages, shouted at by everyone. But soon he found that he was being pushed away by some great force, and realized that it was the wind. "How powerful it is!" he thought. "I wish that I could be the wind!" 

Then he became the wind, blowing tiles off the roofs of houses, uprooting trees, hated and feared by all below him. But after a while, he ran up against something that would not move, no matter how forcefully he blew against it - a huge, towering stone. "How powerful that stone is!" he thought. I wish that I could be a stone!" 

Then he became the stone, more powerful than anything else on earth. But as he stood there, he heard the sound of a hammer pounding a chisel into the solid rock, and felt himself being changed. "What could be more powerful than I, the stone?" he thought. He looked down and saw far below him the figure of a stonecutter.

- Chinese story of The Stonecutter (Benjamin Hoff, The Tao of Pooh)

Busy, Back Soon

It's not surprising, therefore, that the Backson thinks of progress in terms of fighting and overcoming. One of his little idiosyncrasies, you might say. Of course, real progress involves growing and developing, which involves changing inside, but that's something the inflexible Backson is unwilling to do. The urge to grow and develop, present in all forms of life, becomes perverted in the Bisy Backson's mind into a constant struggle to change everything (the Bulldozer Backson) and everyone (the Bigoted Backson) else but himself, and interfere with things he has no business interfering with, including practically every form of life on earth. At least to a limited extent, his behavior has been held in check by wiser people around him. But, like parents with hyperactive children, the wise find that they can't be everywhere at once. Baby-sitting the Backsons wears you out.

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Anställningsansökan

While sitting on the banks of the P'u River, Chuang-tse was approached by two representatives of the Prince of Ch'u, who offered him a position at court. Chaung-tse watched the water flowing by as if he had not heard. Finally, he remarked, "I am told that the Prince has a sacred tortoise, over two thousands years old, which is kept in a box, wrapped in silk and brocade." "That is true," the officials replied. "If the tortoise had been given a choice," Chuang-tse continued, "which do you think he would have liked better - to have been alive in the mud, or dead within the palace?" "To have been alive in the mud, of course," the men answered. "I too prefer the mud," said Chuang-tse. "Good-bye."

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

A Crooked Tree

Hui-tse said to Chuang-tse, "I have a large tree which no carpenter can cut into lumber. Its branches and trunk are crooked and tough, covered with bumps and depressions. No builder would turn his head to look at it. Your teachings are the same - useless, without value. Therefore, no one paus attention to them."

"As you know," Chuang-tse replied, "a cat is very skilled at capturing its prey. Crouching low, it can leap in any direction, pursuing whatever it is after. But when it is focused on such things it can be easily caught with a net. On the other hand, a huge yak is not easily caught or overcome. It stands lika a stone, or a cloud in the sky. But for all its strength, it cannot catch a mouse.

"You complain that your tree is not valuableas lumber. But you could make use of the shade it provides, rest under its sheltering branches, and stroll beneath it, admiring its character and appearance. Since it would not be endangered by an axe, what could threaten its existence? It is useless to you only because you want to make it into something else and do not use it in its proper way."

- Chuang-tse, översatt och del av The Tao of Pooh.

En vandring

Det är Sverige och mitt svenska bankkort. Likväl blinkar bankomaten trotsigt mot mig. "Ogiltigt kort, vänligen ta ditt kort". Jag kliar mig i det trottsiga skägget som egentligen aldrig blir så mycket till skägg. "Äsch då, så dumt". Det andra kortet, det fungerar bra. Men på det står det ju 4/12. Betyder det att det kommer sluta fungera imorgon? Vet inte riktigt, kanske har det en månad till. Bäst att prata med Swedbank. Göteborg är ju en stor stad, någonstans måste man ju kunna hitta dem. Solen skiner, men vinden är kall när jag beger mig ut på Göteborgs gator. Swedbank, swedbank, swedbank. Var kan de tänkas finnas? Ah, en turistinformation, de kanske vet?
-Är du bekant med Göteborg?
-Inte överhuvudtaget.
Nåväl, Avenyn var tydligen inte svår att hitta. Inte ens för en sådan som mig. På gatorna går unga människor i olika stilar. Längs dem sitter flera tiggare. På ett eller annat ställe så har gatuartisterna monterat upp. Jag kommer att ha frågats om jag kan ge pengar säkert 10 gånger innan jag kommer tillbaka till stationen igen, tänker jag. Men ingen gång vad jag heter. Sedan filosoferar jag lite och konstaterar att jag nog inte känt mig bekväm om någon bara kom fram till mig och frågade vad jag hette. Alltid är det ju något man vill. Varför det? Längs gatan ser jag SEB och Handelsbanken. Är inte Swedbank bankernas alternativ till ICA - den största? Kanske hon hörde fel. Tillsist, när jag nästan nått slutet på avenyn så ser jag kontoret. Jag var ju påväg att ge upp. På utsidan står det bostadsförmedling. Undrar om de kan hjälpa mig med mitt kort? Jag kan ju försöka.

Det är tyst där inne. Så tyst som det liksom bara riktigt blir i Mycket Viktiga Byggnader. Kanske för att det är för tråkigt för barn, så där är bara Mycket Viktiga vuxna. Eller för att allt går så långsamt där. Det är bara en disk som är öppen. Där sitter en blek tjej och vad som kan vara hennes pojkvän och pratar med en anställd på banken. Så unga de alla är tänker jag. Klienterna såsom den anställde. Där finns ingen kö att påtala, men givetvis så får man ta en nummer lapp. På två bänkar sitter det två Sydkoreaner. En på en bänk lite längre fram. Den andra snett bakom till vänster. Det är tydligt att de är där tillsammans. De är klädda i lite punkaktig stil, den ena med en damhatt som egentligen passar rätt bra ihop med resten av dräkten. Jag går fram och tar en lapp och sätter mig på en av bänkarna. Ett nummer framför mig. Tiden går. Allt är tyst. Och långsamt. En person kommer in. Han är klädd i träningsskor och lite småsjaskiga byxor och jacka. Han står och väger lite på fötterna, går lite fram och tillbaka. Han går fram brevid mig och tar upp en godis ur en skål, hur kunde jag missa den tidigare? Han ställer sig och väger på fötterna. Den ena koreanen går fram och sätter sig brevid den andra, nu börjar det ju bli lite mycket folk där inne. En högljud göteborgare kommer in. "Löördags goodis" utbrister han och sätter sig brevid skålen med godis. Han tar upp den i sin hand och börjar ta några bitar. Han räcker den till sin tjej som också tar en röd ferrari. Han sträcker den mot mannen med träningsskorna som verkar ursäkta sig lite, jag har tagit en bit säger han.

Ett gäng till kommer in. Tiden går. De vid disken börjar bli klara. De reser sig, tackar och går, men innan koreanerna hunnit fram till disken är det någon annan som gått före. Vem vet hur det gick till, men plötstligt har vi blivit ett litet gäng där inne. Kanske kösystemet blivit upplöst nu tänker jag lite förstrött för mig själv. Nåväl, jag har gott om tid. En äldre dam går ut och tittar lite i lokalen, kanske är hon förvånad över att där är så många människor på en lördag. Hon frågar om det är någon som är där för att skaffa nytt kort. Jag kan knappt tro det är sant. Ingen säger något utom jag. "Visst" säger jag. "Okej," säger hon, "du kan bli med mig in här".

Efter konsultationen har jag lärt mig två ting - ett, att mitt bankkort fungerar helt fint, förutom i verkligheten. två, att mitt ID-kort gått ut. Ut vandrar jag i det kalla men ack så härliga lördagsvädret.

Les indégivrables 29/3

- Rien ne se crée, tout se transforme: c'est une loi physique?

- bah, oui

- L'économie est-elle une science?

- sûr!

- S'enrichir, est-ce créer de la richesse... ou capter de la valeur?

 

 

 

 

Expedit upp, expedit ner

För de flesta är ovanstående bara en expeditmöbel uppmonterad och sedemera nermonterad. För mig är det dock, när man tar alla minnen knutna till denna möbel i beaktning, en stark symbol för en början och ett slut på en vistelse. Det är konstigt att tänka på att den möbel som jag en gång i tiden spenderade så mycket möda på att få upp nu har blivit nermonterad, och att den med största sannolikhet också så kommer förbli.

Och hur det går med den nya ventilationen? Det går, fast långsammare än planerat. Ifall inte de två kvarstående hålen blir gjorda imorgon vet jag inte riktigt vad som händer.. men de två som har blivit gjorda ser väldigt fina ut, och luften har faktiskt blivit märkbart lättare här inne.

Owl

It seems rather odd, somehow, that Taoism, the way of the Whole Man, the True Man, the Spirit Man (to use a few Taoist terms), is for the most part interpreted here in the West by the Scholarly Owl - by the Brain, the Academician, the dry-as-dust Absentminded Professor. Far from reflecting the Taoist ideal of wholeness and independence, this incomplete and unbalanced creature divides all kinds of abstract things into little categories and compartments, while remaining rather helpless and disorganized in his daily life. Rather than learn from Taoist teachers and from direct experience, he learns intellectually and indirectly, from books. And since he doesn't usually put Taoist principles into practice in an everyday sort of way, his explanations of them tend to leave out some rather important details, such as how they work and where you can apply them.

On top of that, it is very hard to find any of the spirit of Taoism in the lifeless writings of the humorless Academic Mortician, whose bleached-out Scholarly Dissertations contain no more  of the character of Taoist wisdom than does the typical wax museum.

But that is the sort of thing we can expect from the Abstract Owl, the dried-up Western descendant of the Confucianist Dedicated Scholar, who, unlike his Noble but rather Unimaginative ancestor, thinks he has some sort of monopoly on--- 

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Hur man klarar sig

Hur ska Sverige klara sig i den allt hårdare globala konkurrensen?


Escalade from Birdo Studio on Vimeo.

Fragmentering, sanning, lögn och hat

Det är så bekvämt. Vi blir så mycket enklare att leda då, inget oväntat händer ifall vi är fragmenterande, ständigt stötandes ihop med varandra. Jesus kom med ett nytt bud kring det hela, han ville byta ut "öga för öga, tand för tand" med "vänd andra kinden till". Han var revolutionär. Makten önskade inte fred, har aldrig önskat det. Finns det inget att vara rädd för har vi inte längre någon anledning att underkasta oss. Sälja vapen för död? Visst, ifall det innebär att jag får behålla mitt jobb! Makten tog kristendomen och gjorde om det till något annat. 1900 år gick och Tolstoj kom. Han var övertygad om att saker skulle ändra sig. Som en evolutionärstroende menade han att det var det naturliga nästa steget. Från att vi som varelser gått från ett tillstånd där vi endast tänkte på oss själva till ett där vi även omfattade vår familj och våra närmaste. Vad han kallade för "a social life conception". Han trodde att omfamnandet av Jesus ideal var naturligt, vi var nu så uppvaknade att vi insåg att det var fel med slavar. Fel med tortyr. Fel med misshandel. Det var bara en tidsfråga innan skenheligheten skulle vara tvungen att ge vika för sanningen. I det att vi blev mer och mer upplysta så var det naturligt att samhälle skulle utveckla sig. Han skrev boken som var med att inspirera Gandhi till det motstånd som fällde det mäktiga engelska imperiet. Ifall du tittar på videon där uppe så ser du Mandela, Gandhi och Martin Luther King. En terrorist. En som var djupt hatad av Churchill. En som var snedsett av sin samtid och vars hem var under ständigt bombhot. De var hatade, länge. De talade sanningen som avslöjade vår lögn. Hur kunde vi annat än hata? Men sanningen består.

"– Ni kommer aldrig få mig att darra på manschetten när det gäller det som ger jobb, det som ger exportinkomster till Sverige. Sverige har byggt sitt välstånd, sin rikedom, våra möjligheter att ha bra sjukvård, bra välfärd, på att vi handlar med andra länder. Det är det vi har diskuterat under en lång stund, hur små, öppna ekonomier ska kunna klara den konkurrensen."  

-Fredrik Reinfeldt angående vapenexporten till Saudiarabien

"I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character."  

– Martin Luther King, I Have a Dream Quote 

Fast allt detta har jag ju sagt tidigare. Flera gånger tidigare. Sanningen är naken, enkelt, kall och framförallt kompromisslös. Man kan dock sätta all denna information in i en kontext. Judiska församlingen i Malmö har tappat förtroendet för en politiker.
Är det Carl Bildt efter avslöjandena som knyter det företag han tidigare satt i styrelsen för närmare folkmordet i Sudan? - Nej.
Är det Tolgfors som i genom sitt bruk av nysvenska och "mycket korrekta" tal förvandlat en vapenfabrik till något helt oproblematiskt? - Nej.
Är det Reinfeldt som säger att "aldrig kommer darra på manchetterna" när det gäller att exportera vapen till en diktature som hatar Israel? - Nej.

Nämen, vem är det då? Ifall man kan svälja att man säljer vapen till Israels fiender, då måste ju någon gjort något rent fruktansvärt...

Det är Reepalu. Tydligen har han sagt följande i en intervju:

Det som är speciellt här är att det inte finns någon ömsesidighet – det finns inga muslimer som säger att man lämnar stan för att man hotas av judar?

– Jag vet inte riktigt hur de här grupperna ser ut, men jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om den starka kopplingen mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan får jag höra att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.

– Och att SD stenhårt driver sin antimuslimska kampanj genom att säga att man är för den judiska gruppen. Det störde mig väldigt mycket.

Du menar alltså att det finns ett muslimhat i den judiska församlingen i Malmö som kanaliseras via SD?

– Nej, det tror jag inte, däremot att SD:are har infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat.

Andra saker som går att läsa i intervjun är följande:

Ilmar Reepalu fick själv under ett par års tid ha ständig polisbevakning.

– För sju år sedan var det någon som sköt in i min bostad. Det var tur att jag inte satt i mitt arbetsrum, då hade jag fått kulan i huvudet, säger han när vi har satt oss ner. Ett tag fick han förflytta sig i en skottsäker bil.

Rabbinen i judiska församlingen i Malmö blir ständigt utsatt för hot, glåpord och spottloskor. Han får skjuts av församlingsmedlemmar när han ska någonstans.

– Ja, och nu vet jag att jag är ute på minerad mark igen. Och jag går gärna ut på den marken så vi har rätt proportioner. Jag blir ju anklagad för att vara antisemit när jag säger att det inte bara är judar som har det jobbigt, det är faktiskt lika jobbigt och ibland ännu jobbigare för andra grupper.

– För Malmös judar har det varit kränkningar i form av att det målats svastikor på bilar, och att man blir hånad av unga killar och så.

[...]

Eller min släkting som blev nedslagen för att han handlade i en judisk butik?

– Det känner jag faktiskt inte till. Hittills vet jag att en flicka fick en flaska kastad på sig i samband med judiska församlingens demonstration på Stortorget 2009. Polisen har sagt att det var ett antisemitiskt dåd. Vi vet att det var muslimer som kastade flaskan.

– Däremot har vi muslimer som blivit dödade för att de varit homosexuella. Vi har spänningar som är jättejobbiga som vi försöker hålla borta från Malmö.

Ilmar sitter på en krutdurk det är väl lite tvivel om det. Motsättningarna i Malmö finns. Han har ju tydligen själv också drabbats (men säkert i mindre utsträckning än många andra). Han verkar dock anstränga sig för att de olika sidorna ska lugna ner sig. Han verkar ogilla hatet dem emellan. Kanske därifrån föds uttalandet att han upplever den judiska församlingen som infiltrerad av SD. Sant är dock att denna episoden med stor sannolikhet kommer lämna Ilmar själv hatad, av Judar såsom kristna. Jesus hade predikat försoning, vårt samhälle idag, till sonika många som predikar Jesus, gillar hatets enkla lösning.

Lundin Oil och Sudan

Kanske speciellt i vår tid idag är det bättre att låta handlingar snarare än ord få avgöra vilket skrot och korn en ledare eller människa är av. Ifall Obama predikar fred men trappar upp krigen blir han inte fredens man. Ifall Reinfeldt predikar mänskliga rättigheter och samtidigt låter den svenska vapenindustrin exportera vapen till Saudiarabien är han inget ädlare än en lögnare. Om Jens Stoltenberg efter terrordåden predikar mer demokrati utan att faktiskt backa upp det är han i bästa fall nostalgisk i värsta bara förblindad av sin egna makt.



Nu senast så har kopplingen mellan folkmord i Sudan och företaget Lundin Oil gjorts än starkare via dokument aftonbladet kommit över samt bilder som angivligen skall vara på en av dessa svenska entrepenörer tillsammans med barnsoldater tillhörande milisledaren Matip. Vad som har gjort mig lite optimistisk är att även hårdnackade moderatanhängare har menat att ifall oegentligheter utförts av Lundin Oil som Bildt har känt till så borde Bildt hållas ansvarig. Man har dock menat att så länge inget är bevisat så är Bildt oskyldig. Och visst är det svårt att finna honom skyldig då även om både FN, Amnesty, Human Rights Watch och International Crisis Group påtalar ett Sudan där brott mot mänskliga rättigheterna förekommer så har ju Lundin Oils egna rapporter visat upp en annan bild.

Det föregår en rättsprocess mot Lundin Oil i nuläget, som har fötts ur rapporten "Unpaid Debt". Följande står att läsa på DN:

I juni 2010 presenterade European Coalition on Oil in Sudan (ECOS) – ett nätverk bestående av mer än 50 olika frivilligorganisationer – en rapport vid namn ”Unpaid Debt”. I denna rapport hävdar ECOS att tusentals människor dödades och närmare 200 000 människor fördrevs som del av den sudanesiska regeringens försök att ta kontroll över oljefält Block 5 a, där Lundin Oil ägde prospekteringsrätterna. Uppgifterna stöds av satellitbilder över odlingsmark som visar hur civilbefolkningen fördrevs från sina områden. Rapporten menar också att det finns tydliga kopplingar mellan regeringen och Lundin Oil. Bland annat beskriver rapporten att regeringssoldater var anställda av Lundin Oil.

Tidigare har man kunnat läsa om hur en nederländsk före detta medarbetare på Lundin Oil rapporterat om hur företaget har samarbetat med regeringen för att fördriva människor. Visste Bildt detta? Vi ska inte gräva ner oss i detaljerna. Vi kan bara konstatera att krig som business är en sjuk idé. Och att det verkar som om moderaterna har en bit kvar innan de lever upp till sitt egna partiprogram.

Tolstoj del 6, delar av hans sista ord till läsaren

No matter by what names we may be called, nor what garments we may wear, nor in the presence of what priest we may be anointed, nor how many millions our subjects may number, nor how many guards may be posted on our journey, nor how many policemen may protect our property, nor how many so-called criminals, revolutionists, or anarchists we may execute - no matter what exploits we may perform, nor what states we may establish, nor what fortresses and towers we may erect - from the Tower of Babel to the Eiffel Tower - we have before us two ever present and unavoidable conditions, that deprive our mode of life of all significance: (1) death, that may overtake each of us at any moment, and (2) the transitory nature of all our undertakings, that disappear, leaving no trace behind them. No matter what we may do, found kingdoms, build palaces and monuments, write poems and songs - all is but fleeting and leaves no trace behind. Therefore no matter how much we may attempt to conceal this from ourselves, we cannot fail to perceive that the true significance of our life lies neither in our individual, physical existence, subjected to unavoidable suffering and death, nor in any institution or social organization.

Whoever you are, you who read these lines, reflect upon your position and your duties, not upon the position of landowner, merchant, judge, emperor, president, minister, priest or soldier, which you may assume but for a time, not upon the imaginary duties which these positions impose upon you, but upon your actual and eternal position as a being, who, after a whole eternity of non-existence, is called by the will of Some One from unconsciousness into life, and who may at any moment return whence he came by the same will. Consider your duties! Not your imaginary duties of landowner in regard to your estate, nor of merchant to your capital, nor of emperor, minister, or governor to the State, but of your real duties, of a being called forth into life and endowed with love and reason. Do that which He who has sent you into this world, and to whom you will shortly returns, demands of you. Are you doing what He requires? Are you doing right when, as landowner or manufacturer, you take the products of the labour of the poor, and establish your life on this spoliation, or when, as governor or judge, you do violence in condemning men to death; or when, as soldier, you prepare for war, for fighting, robbery, and murder - are you doing right?

[...]

If you are told that all this is essential for the support of the existing system of life; that this system, with its pauperism, famine, prisons, executions, armies, wards, is necessary for society, and that if it were to be abolished worse evils would follow, you are told so only by those who benefit by this system; while those who suffer from it - and their numbers are ten times greater - all think and say the opposite. And at the bottom of your heart you know that this is false - that the existing system has had its day, and must inevitably be remodelled on new foundations; and that there is no need whatsoever to support it by the sacrifice of human life. 

 Tolstoj, The kingdom of God is within you

"Jag är marxist"

Och då var det alltså sagt. Dalai Lama  är hellre socialist än kapitalist. Och han menar att marxismen är den bäst moraliskt grundade ekonomiska teorin. Det tyckte ju som tidigare nämnt även de tidiga kristna som antagligen hade fokus på annat än det rent materiella på den tiden.

Fast att Dalai Lama säger att han är marxist (inte leninist är han noga med att påpeka), föds nog mer av att han får frågan än för att han brinner för ekonomisk teori. Han skrattar så som man kan kosta på sig när man är äldre, när man förstått förgängligheten av sitt egna liv och även accepterat den. Jag vet hur jag ska använda de pengarna jag har i fickan säger han. Men jag har ingen aningen om hur man får tag på dem. Och varför skulle han veta det? Han aspirerar ju inte på att bli president eller statsminister (misstänker att han hade stoppat Sveriges vapenexport om han varit ledare här), han är bara en andlig ledare. Hans domän är inte de digitala siffrorna på bankernas dataservrar utan istället människans moral i det dagliga livet.

Haidt, som vi såg även i mitt förra inlägg, inflikar att han som psykolog kan berätta att ett samhälle inrättat efter "till varje människa efter behov, från varje människa efter förmåga" är dömt att misslyckas. Det gör människor lata och leder till kollaps. Det ironiska är ju att vi idag står i mitten av ett korthus som håller på att rasa samman. Det rika Europa. Det förmögna USA. Aldrig har vi kunnat producera så mycket som vi kan idag. Likväl så är det något som vibrerar i marken. Att vi aldrig varit "bättre" till trots, är måhända hela systemet byggt på sand? Klyftorna ökar kontinuerligt. Barnfattigdomen ökar. Ungdomarna har inga jobb. Fast samhället går snart mot ljusning, man har konstaterat att vårt problem är att inkomstskillnaderna är för små. Genom att sänka minsta lönerna för ungdomar så kommer vi snart se ett samhälle där klyftorna minskar. Logiskt nog. Som om politik alltid var logiskt.

När Lama frågas att välja mellan kapitalism och socialism så menar jag att han ställs en väldigt typisk västerländsk fråga. I våra analytiska sinnen är detta de två ideologierna som finns. Inget annat. På ett sätt kan vi ju vara lite nöjda med oss själva, för vi vet ju redan att kapitalismen vann. Det hade ju förresten redan Darwin förutsett för länge sedan. Hur skulle Lama kunna svara något annat än kapitalism? Hade jag varit Lama (vilket jag ju inte är) hade jag inte svarat alls. Vad han än svarar så kommer människors fördomar tillskriva hans svar implikationer långt utöver det han egentligen menar. Att gå in i debatten på våra premisser är att stänga sig in i en endimensionell värld där det bästa vi kan få är ett system som driver rovdrift på naturen för att förse oss med elektronik och plastleksaker som vi slänger efter två tre år och som i slutändan hamnar på en soptipp där gifter långsamt droppas ut i naturen. Ett system som sannolikt skulle kollapsa tidigare om det inte vore för den enorma reklamindustrin som egentligen mest är riggad för att göra oss mindre nöjda med det vi har. Det är ett system där vi slåss mot varandra, som överlever tack vare den rovdrift av resurser vi fortfarande kan föra. När överflödet ej längre finns, vad händer då? Redan nu så håller EU och USA på att dra Kina inför WTO, för att Kina vill minska exporten av vissa metaller som är viktiga i elektroniktillverkning. Kina menar att de behöver materialen själva. Nu vill man tvinga någon att sälja något han inte vill sälja.

Det är som barnen i Danielssons Sopor insiktsfullt säger: "Vad ska ni ha oss till? Jo, vi ska ta hand om alla sopor och betala tillbaka alla lånade pengar som ni lånar så att ni kan leva alldeles för flott". Och mest av allt bryr vi oss om våra barn.

Om religion och samhälle

Jag blev tillfrågad vad jag trodde om ovanstående klipp och kom fram till att jag nog lättare kunde skapa ett nytt inlägg om det än skriva en kommentar, då kan man ju läsa det i full bredd ju.

I klippet så talar en Jonathan Haidt, som är professor i psykologi vid Virginias universitet i USA om en mänsklig önskan av själv-trancendens. Han talar dels om varför han menar att denna önskan finns, och resonerar sedan att den faktiskt kan ses som en naturlig del av evolutionen. Med detta ramverk som han skapat kan man sedan åter titta på religion i samhället och tänka att den kanske trots allt har en naturlig evolutionär roll hos oss.

Först vill jag säga att jag tror det är svårt för vem som helst att presentera en genomgripande (som jag önskar att ordet profound fanns på svenska) idé på loppet av bara 20 minuter och det är naturligt att man måste göra en del förenklingar för att helt enkelt kunna pressa ihop idéerna på en kort tidsrymd. Sedan vill jag säga, efter att ha läst en del av kommentarerna och sett klippet, att jag misstänker mig inte fullt tillhöra målgruppen för det föredraget som har givits. Vissa människor har reagerat starkt på enkla inslag i klippet och någon gjorde ett utlägg om att detta bara var ett dumt försök på att argumentera mot "the selfish gene" och att föredragshållaren borde läsa boken igen. Själv klarade jag inte alls av att läsa in denna "skarpa" kritiken mot varken sekularism eller Dawkins i föredraget, fast jag har möjligen inte följt med i hela den globala debatten.

Så vad tror jag om idéerna som presenteras? Det beror lite på i vilken kontext jag väljer att se dem. Vissa saker som han presenterade gillar jag. Jag gillar tanken på att se vårt sinne som rum där det plötsligt kan öppna sig en dörr som man inte tidigare såg. I föredraget leder dörren uppåt, själv tänker jag att de nog kan leda lite vart som helst, men själva liknelsen fungerar bra för mig med mina erfarenheter så här långt av livet. Andra idéer som presenterades i föredraget hade jag lite svårare med. Föredraget är ett sätt att få religion att gå ihop med evolutionen och som Haidt själv säger en bit in så är den stora frågan han som vetenskapsman ställer sig "är religion en naturlig del av evolutionen, eller ett fel?". Jag förstår och respekterar att det är just den frågan man som vetenskapsman måste ställa sig, likväl gillar jag personligen inte frågan eftersom jag upplever att den förminskar rörelsefriheten när man filosoferar kring ämnet.

Om man skulle kort sammanfatta vad jag tänker om föredraget så gillar jag idén och slutsatsen att "no man is an island", fast jag har likväl lite svårt med de resonemang som användes för att komma fram till det hela.

Om jag ser det från en personlig kontext så sympatiserar jag starkt med liknelsen med den gömda dörren. I litteraturen talar man ibland om konstnärer som personen som klarar av att visa oss mer av verkligheten genom att se detaljer som inte vi ser och sedan frambringa dem för oss. Jag tror världen är full av saker vi inte ser och jag tror det sättet vi beter oss på och det som händer oss kan antingen hjälpa oss att se nya detaljer eller få oss att se färre. Jag tror inte där måste finnas en faktisk strävan efter att hitta de dolda dörrarna, utan jag tror det är sådant som livet helt enkelt för med sig ibland.. och ibland inte. I Kyoto så finns en känd stenträdgård, i trädgården finns det en mer sten än vad man från varje vinkel kan se. Den som är upplyst sägs kunna upptäcka detta, för de ser utan fördomar, utan förenklande.

Utifrån en kontext där man ser till vad Tolstoj skrev så kan man konstatera att Haidt och Tolstoj båda konstaterat att krig är ständiga konflikter där båda ser sig själv som den goda sidan, mot den onda. Denna godtycklighet för vad som är gott och ont är ett av de logiska resonemang Tolstoj använder för icke-våld. Man kan också konstatera att medan Haidt i sin presentation beskriver en form av självändamål för gruppen att kämpa för gruppens heliga symboler så talar Tolstoj endast om en trancendens som går bortom den egna gruppen, religionen, hudfärgen osv. (Även om jag inte tror att Tolstoj såg trancendensen som ett självändamål såsom det antyds kunna vara i föredraget).

Utifrån ett Darwinistiskt perspektiv så tycker jag att de idéer som han presenterar håller vatten, men ifall det jag önskat mig var en presentation som talar om en mänsklig naturlig strävan efter sanning eller spirituella värden så är det ju något som aldrig kan ges mig. När presentationen tar utgångspunkt i survival of the fittest, så måste även religionen sammanfattas som en mänsklig överlevnadsmekanism som fungerar bäst i konkurrens med andra. Ifall man tänker efter vad han säger så beskriver han faktiskt religionen som ett bra fungerande koncept just för att den måste kämpa mot andra idéer. I det att endast en idé finns kvar, eller i det vi alla ser oss som del av samma grupp, när vi förlorar vår egna identitet helt, total trancendens,  så uppstår ju direkt "free loader" dilemmat som är dömt att omvandla ett samhälle till egoistiskt. Problemet har i någon mening flyttats till en ny nivå, på gruppnivå, men eftersom tankesättet är det samma så har det inte försvunnit. Själv menar jag att människan i grunden inte är egoistisk, utan snarare att den bilden av oss själva vi har där vi menar att vi skulle vara själviska har uppkommit från ett behov av att beskriva vår samhällsutveckling som naturlig och därför också korrekt.