Det började som en lurande omotiverad trötthet på måndag, det kändes lite snuvigt på tisdag kväll och idag kom den. Förkylningen. Det var länge sedan sist nu, men åter en gång har jag fått återvända till världen av pappersnäsdukar och känslan av permanent ofräschhet.
Jag börjar läsa lite i On the road, men märker att jag egentligen inte är på så äventyrligt humör idag i alla fall. Tankarna vandrar lite bort mot franskläxorna som jag borde läsa. "Johan", "detta är nivå fem, här måste man böja verben" fick jag höra förra gången.. nog ligger det något i det. Men. Tydligen känner jag mig inte så franskinspirerad heller.
Det slutar med en intevju av William Shattner i Times och sedan tankar på de sakerna jag verkligen borde göra. De med stort V. Suck. Jag längtar till N kommer hem igen.
onsdag 29 september 2010
Kulturrelativist
I det slagfält som det offentliga rummet utgör för idéer så har jag börjat förstå att mina egna tankar och idéer ligger ganska långt mot det kulturrelativistiska hållet. Som jag har förstått det så finns det två motpoler till varandra, det ena är en form av kolonialistiskt tänkande där man t.ex. kan rättfärdiga slavhandeln med "att vi åtminstone räddade Afrikanerna från att fortsätta vara vildar", i andra ändan av spektrummet har du dem som menar att varje kultur själv måste definiera vad som är rätt för dem och att t.ex. hedersmord inte tvunget är fel utan beroende av ur vilket kulturellt perspektiv man väljer att se på det. För att vara tydlig måste jag givetvis förklara att jag tycker att hedersmord är fel och att det är ett samhälles plikt att ställa sig upp mot en sådan föreetelse och dra gränsen.
Men när det gäller kulturella eller religiösa frågor så brukar jag som oftast alltid ha en ståndpunkt närmare den kulturrelativistiska än den kolonialistiska. Varför har jag det egentligen?
När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening.
Oftast så vet man naturligt nog inte ifall något ger mer lycka eller inte när man ska göra ett överslag. Tänk t.ex. en konservativ familj som tvingar sitt barn att komma hem tidigt på kvällen. På den negativa sidan så får barnet inte göra som det vill, på den positiva sidan så får kanske barnet en tätare kontakt med sin familj. I de flesta frågor som man ställer sig så brukar det alltid finnas nyanser och det brukar alltid finnas för- och nackdelar med olika val.
Jag upplever att många människor menar att så vårt samhälle ser ut idag, så är också det optimala samhället. Om man tar till åtanke mängden anti-depressiva medel som används i dagens samhälle jämfört med förr så tycker jag det verkar konstigt. Eller om man ser till mått hur barn mår. Eller till övervikt.
Med detta som utgångspunkt tycker jag det är märkligt hur så många människor har en negativ syn på nästan allt annat än det som är det moderna samhället. Tillståndet av samhället menar jag är lackmustestet på hur väl eller icke välfungerande ett system är. Vi har ju nämligen inte valet att byta ut befolkningen och behålla systemet, det enda vi kan göra är att behålla befolkningen och byta systemet.
Så just därför kan jag mena att t.ex. indianers ologiska naturtro eller att kristnas frälsningstro kanske trots allt har något mer att ge oss människor än vad vi vid första åtanke förstår. Tittar man på ting som ger lycka så är nämligen tro och religion inte en negativ faktor som kanske många skulle tro, utan en positiv. Märk väl att det inte är den största positiva faktorn, saker som trygghet, mat och hälsa väger givetvis tyngre. Likväl hamnar det statistiskt som en faktor som ger mer lycka än vad det tar.
Och även när man gräver djupare in i det hela, en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror. Här är jag också kulturrelativistisk. Varför ska man så ofta välja att dömma ritualer som man inte förstår bara för att man tycker de verkar meningslösa. Visst finns det en gräns, det är oförsvarbart med ritualer som mot en persons egna vilja skadar personen på något sätt. Men utöver detta, vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker? Och vad är det som säger att det vissa människor inte upplever, inte kan uppleves av andra människor. Precis som det finns tondöva människor så kan det väl mycket väl finnas människor som är döva till andra dimensioner av den mänskliga verkligheten.
Så. Även om jag inte valt att sätta denna etiketten på mig själv, utan att den istället är något jag märkt säkert kan passa på mina åsikter, så kan jag undra vad det egentligen är som är så fel med att vara kulturrelativistisk?
Men när det gäller kulturella eller religiösa frågor så brukar jag som oftast alltid ha en ståndpunkt närmare den kulturrelativistiska än den kolonialistiska. Varför har jag det egentligen?
När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening.
Oftast så vet man naturligt nog inte ifall något ger mer lycka eller inte när man ska göra ett överslag. Tänk t.ex. en konservativ familj som tvingar sitt barn att komma hem tidigt på kvällen. På den negativa sidan så får barnet inte göra som det vill, på den positiva sidan så får kanske barnet en tätare kontakt med sin familj. I de flesta frågor som man ställer sig så brukar det alltid finnas nyanser och det brukar alltid finnas för- och nackdelar med olika val.
Jag upplever att många människor menar att så vårt samhälle ser ut idag, så är också det optimala samhället. Om man tar till åtanke mängden anti-depressiva medel som används i dagens samhälle jämfört med förr så tycker jag det verkar konstigt. Eller om man ser till mått hur barn mår. Eller till övervikt.
Med detta som utgångspunkt tycker jag det är märkligt hur så många människor har en negativ syn på nästan allt annat än det som är det moderna samhället. Tillståndet av samhället menar jag är lackmustestet på hur väl eller icke välfungerande ett system är. Vi har ju nämligen inte valet att byta ut befolkningen och behålla systemet, det enda vi kan göra är att behålla befolkningen och byta systemet.
Så just därför kan jag mena att t.ex. indianers ologiska naturtro eller att kristnas frälsningstro kanske trots allt har något mer att ge oss människor än vad vi vid första åtanke förstår. Tittar man på ting som ger lycka så är nämligen tro och religion inte en negativ faktor som kanske många skulle tro, utan en positiv. Märk väl att det inte är den största positiva faktorn, saker som trygghet, mat och hälsa väger givetvis tyngre. Likväl hamnar det statistiskt som en faktor som ger mer lycka än vad det tar.
Och även när man gräver djupare in i det hela, en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror. Här är jag också kulturrelativistisk. Varför ska man så ofta välja att dömma ritualer som man inte förstår bara för att man tycker de verkar meningslösa. Visst finns det en gräns, det är oförsvarbart med ritualer som mot en persons egna vilja skadar personen på något sätt. Men utöver detta, vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker? Och vad är det som säger att det vissa människor inte upplever, inte kan uppleves av andra människor. Precis som det finns tondöva människor så kan det väl mycket väl finnas människor som är döva till andra dimensioner av den mänskliga verkligheten.
Så. Även om jag inte valt att sätta denna etiketten på mig själv, utan att den istället är något jag märkt säkert kan passa på mina åsikter, så kan jag undra vad det egentligen är som är så fel med att vara kulturrelativistisk?
Fågeln som vrider upp världen
Jag läste ut Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami igår och försöker fortfarande få mitt huvud runt vad boken egentligen handlade om. Jag menar huvudlinjen var hyfsat tydlig, men in i detalj.. Jag vet åtminstone att jag gillade boken. Den klarade av att väva ihop en form av drömvärld med den verkliga världen till en enda lång tråd av naturligt medvetande som sedan obönhörligt fortsatte fram och där man tillsist inte längre brydde sig så mycket om vad som var verkligt eller inte. Allt var verkligt, och inget av det var det. Och huvudpersonen som ständigt ovetande fortsatte planlöst framåt. En helt vanlig person som ändå på något sätt blev högst exceptionell genom den situation han hamnade i.
Där lurade också en form av fatalistisk underström någonstans mellan raderna i boken där karaktärerna var tvugna att göra som de gjorde, inte för att de kanske inte visste bättre själva, men för att ödet verkade driva dem framåt och när ödet kallade så fanns det inget de kunde sätta emot.
Där lurade också en form av fatalistisk underström någonstans mellan raderna i boken där karaktärerna var tvugna att göra som de gjorde, inte för att de kanske inte visste bättre själva, men för att ödet verkade driva dem framåt och när ödet kallade så fanns det inget de kunde sätta emot.
tisdag 28 september 2010
Krig och kamp
I Norge så har afghanistansoldaterna fått ge sina egna perspektiv på kriget som de deltar i. Givetvis så är Norska försvarsministern förskräckt. Bland andra saker har följande komit fram:
«Det er sånn som det er her nå, vi håpet det skulle bli. Man verver seg ikke til Afghanistan for å redde verden, men for å være med i en skikkelig krig», sier soldatene.
Jag minns hur det var intressant att höra en radioteater baserat på dagboken till en av de svenska FN-soldaterna nere i Kongo på Dag Hammarskölds tid. Rasismen var, vilket man kanske kunde vänta sig, utbredd hos de Svenska soldaterna och de flesta visste knappt varför de egentligen var där. Det var som om de blev en tredje maktfaktor i staden. Egentligen inte på någons sida och inte heller mot något. Bara några som hindrade att saker hände (och kanske det egentligen var ganska bra). Det intressanta med skildringen är hur alla dessa människor hamnade i en situation som ingen av dem egentligen förstod. Och hur detta skapade rädsla och osäkerhet hos dem. Själv tror jag kanske inte tvunget det är dumt att soldater som ska ner till Afghanistan gör det under förevändningen att de faktiskt ska till ett krig. Jag tror det är det bästa sättet för dem att hålla sig någorlunda psykiskt friska genom det inferno som krig med största sannolikhet kan innebära. Jag tycker dock det är viktigt att man förstår att soldater är inte tvunget änglar. Inte ens om de kommer från skandinavien.
«Det er sånn som det er her nå, vi håpet det skulle bli. Man verver seg ikke til Afghanistan for å redde verden, men for å være med i en skikkelig krig», sier soldatene.
Jag minns hur det var intressant att höra en radioteater baserat på dagboken till en av de svenska FN-soldaterna nere i Kongo på Dag Hammarskölds tid. Rasismen var, vilket man kanske kunde vänta sig, utbredd hos de Svenska soldaterna och de flesta visste knappt varför de egentligen var där. Det var som om de blev en tredje maktfaktor i staden. Egentligen inte på någons sida och inte heller mot något. Bara några som hindrade att saker hände (och kanske det egentligen var ganska bra). Det intressanta med skildringen är hur alla dessa människor hamnade i en situation som ingen av dem egentligen förstod. Och hur detta skapade rädsla och osäkerhet hos dem. Själv tror jag kanske inte tvunget det är dumt att soldater som ska ner till Afghanistan gör det under förevändningen att de faktiskt ska till ett krig. Jag tror det är det bästa sättet för dem att hålla sig någorlunda psykiskt friska genom det inferno som krig med största sannolikhet kan innebära. Jag tycker dock det är viktigt att man förstår att soldater är inte tvunget änglar. Inte ens om de kommer från skandinavien.
måndag 27 september 2010
Ljus
Vissa människor blir av med sina jobb. De hamnar i vad numera kallar för "utanförskap" vilket inte tvunget betyder att man är så mycket utanför, men åtminstone att man är ganska fattig. Vissa av dessa är som ett litet ljus som sakta slocknar in i en dvala av intetgörande. Andra människor är tvärt om. De inte bara har ett jobb utan de får dessutom massa extra jobb. De jobbar inte 40 timmar i veckan utan 50 och har ju således egentligen inte tid att göra av med sina pengar. För vissa människor så är detta riktigt och en trevlig tillvaro. För andra människor så är det som ett övertänt ljus.. som tillsist blir utbränt.
Och så är det någonstans i Sverige varje dag. Ljus som slocknar, ljus som blir utbrända. Ljus som tänds igen och utbrända ljus som kommer tillbaka. I ett evigt kretslopp vi väljer att kalla för arbetsmarknaden. Och egentligen så är det ju ingen som helt vet vad som skulle hända om man petade runt lite i reglerna i den där marknaden. Som här i Norge. Här jobbar vi bara sju och en halv timme per dag. Frågar du mig så är inte det för lite. Jag undrar vad som hade hänt ifall man hade jobbat sex timmar istället..? Kanske hade färre ljus slocknat och färre behövt bli utbrända. Kanske inte.. Lite tråkigt kan jag åtminstone tycka det är att man inte direkt debatterar det i politiken.
Och så är det någonstans i Sverige varje dag. Ljus som slocknar, ljus som blir utbrända. Ljus som tänds igen och utbrända ljus som kommer tillbaka. I ett evigt kretslopp vi väljer att kalla för arbetsmarknaden. Och egentligen så är det ju ingen som helt vet vad som skulle hända om man petade runt lite i reglerna i den där marknaden. Som här i Norge. Här jobbar vi bara sju och en halv timme per dag. Frågar du mig så är inte det för lite. Jag undrar vad som hade hänt ifall man hade jobbat sex timmar istället..? Kanske hade färre ljus slocknat och färre behövt bli utbrända. Kanske inte.. Lite tråkigt kan jag åtminstone tycka det är att man inte direkt debatterar det i politiken.
söndag 26 september 2010
Zen
Jag hade privilegiet att få visat stenträdgården i Kyoto för mig när jag var där av en Japan. Jag noterade härom veckan att den samma trädgården presenterades som en av sevärdheterna i Kyoto i Times. Min guide bad mig räkna stenarna i trädgården. Sedan gick vi till andra sidan av den och sedan bad han mig räkna stenarna igen. Tillsist förklarade han. Oavsett på vilken plats man stod så skulle det alltid vara en sten som man inte kunde se bakom de andra. Den dolda stenen var olika beroende på var man stod. Legenden sa att man var tvungen att uppnå upplysning för att kunna se alla stenar samtidigt.
Jag antar att det blir en fråga att se det man inte ser efter. Kanske är det det som är Zen. Du kan inte uppnå Zen genom att försöka. Du kan bara vara i Zen. Det är en övning i att se det man inte försöker se. Det är en motsägelse. Kanske det förklarar varför munkar kan spendera hela sina liv med att meditera på hemligheten. Eller hur berättelsen om en av Zen-mästarna tillsynes beskriver en man helt frikopplad från världen som inte verkar ha koll på något alls. Zen går bortom värderingarna vad som är bra eller dåligt. Vad som är normalt eller onormalt. De blir alla hinder på vägen, krokar som gör det svårt att se världen och inte bara sina egna värderingar.
Eller om man tar det perfekta livet. Det perfekta livet är en föreställning vi strävar efter. Men vår strävan hindrar oss från att uppnå det. Vi förstår inte varför världen inte går oss till mötes. Vi förstår inte för att vi inte klarar av att se världen, vi klarar bara av att se en bild av hur den borde vara. Kanske är det därför man inte ser guppet i vägen, eller därför man inte undviker gropen. Man klarar inte av att se dem eftersom de inte borde vara där.
Men. Det är bara en tanke. Utan egentlig praktisk betydelse.
Jag antar att det blir en fråga att se det man inte ser efter. Kanske är det det som är Zen. Du kan inte uppnå Zen genom att försöka. Du kan bara vara i Zen. Det är en övning i att se det man inte försöker se. Det är en motsägelse. Kanske det förklarar varför munkar kan spendera hela sina liv med att meditera på hemligheten. Eller hur berättelsen om en av Zen-mästarna tillsynes beskriver en man helt frikopplad från världen som inte verkar ha koll på något alls. Zen går bortom värderingarna vad som är bra eller dåligt. Vad som är normalt eller onormalt. De blir alla hinder på vägen, krokar som gör det svårt att se världen och inte bara sina egna värderingar.
Eller om man tar det perfekta livet. Det perfekta livet är en föreställning vi strävar efter. Men vår strävan hindrar oss från att uppnå det. Vi förstår inte varför världen inte går oss till mötes. Vi förstår inte för att vi inte klarar av att se världen, vi klarar bara av att se en bild av hur den borde vara. Kanske är det därför man inte ser guppet i vägen, eller därför man inte undviker gropen. Man klarar inte av att se dem eftersom de inte borde vara där.
Men. Det är bara en tanke. Utan egentlig praktisk betydelse.
Att vinna eller förlora. När man gör inget.
Det spelar ju egentligen ingen roll. Förra gången jag såg MFF spela fotboll så minns jag att jag förvånades över hur låg nivå det var på spelet. Ändå så var det tydligen en bra match jag såg, undrar om det inte var mot HIF. Men även om det inte spelar någon roll så är jag glad att det går bra för MFF. Och att det går bra för HIF. Som om det någonstans kan kännas som om en liten del av mig vinner fotbollsallsvenskan. Trots att fotbollsallsvenskan i stort inte existerar i min värld. Så fånigt enkelt kan det vara. Men lite kul iaf.
Andra fåniga saker som kan göra mig glad är när det går bra för Zlatan i Italien eller om Arsenal vinner i Premier League. Barcelona betydde kanske något en gång i tiden när Henrik Larsson eller Zlatan spelade där, nu så känns det helt ointressant. Jag följer ju egentligen inte liggerna på riktigt. Det flashar liksom bara förbi i en högerspalt på dn.se som jag ibland är inne på. Säkert är det flera som känner som jag, annars hade det väl inte varit en första-side-nyhet varje gång Zlatan gjort mål.
Som en parallell tråd frikopplad från mitt övriga liv. Varje dag så vinner eller förlorar jag en liten kamp. Som jag inte har något med att göra överhuvudtaget. Så fånigt. Så enkelt. Och nu har det blivit höst.
torsdag 23 september 2010
Olika
Det regnar i Bergen. I Skåne hade man kallat det för pissregn. Jag trampar enträget på min cykel, ner vid damsgårdssundet och vidare. Byxorna har blivit genomvåta bortom bättring, under min isolerande regnjacka har jag börjat svettas lätt av min framfart. Jag är så oändligt tacksam över att min kropp fungerar. Att jag har möjlighet att sitta på cykeln och trampa mig framåt. Det är mörkt och rått, bilarna är kalla och många. De står och brummar i sina slingrande bilköer som aldrig verkar vilja ta slut.
Jag tänker plötsligt på Bush.
Kanske det ligger något i det. Det går inte att förneka hur tilltalande tanken är att vi alla är olika. Den tilltalande tanken om ett samhälle där människor som tänker olika hjälper varandra att utveckla samhället. Jag antar att det är vad man skulle kalla det mångkulturella samhället. Eller kanske det fungerande mångkulturella samhället. Men likväl, i slutändan, så känns det som om man gång på gång kan förundra sig över vår enfaldighet som samhällsklump. Kanske det är just det som på något märkligt sätt är skönheten.?
Jag tänker plötsligt på Bush.
Kanske det ligger något i det. Det går inte att förneka hur tilltalande tanken är att vi alla är olika. Den tilltalande tanken om ett samhälle där människor som tänker olika hjälper varandra att utveckla samhället. Jag antar att det är vad man skulle kalla det mångkulturella samhället. Eller kanske det fungerande mångkulturella samhället. Men likväl, i slutändan, så känns det som om man gång på gång kan förundra sig över vår enfaldighet som samhällsklump. Kanske det är just det som på något märkligt sätt är skönheten.?
onsdag 22 september 2010
I rörelse
Speciellt framåt andra halvan av året blir man lätt kuvad här i Norge till att inrätta sig i en lugn vardagslunk. Med 200 dagar fram till nästa gång det blir röd dag så slappnar man av, släpper taget, och dagarna går. När man gör som så kan det ibland kännas konstigt med alla dessa människor som är långt från någon vardagslunk överhuvudtaget. Jag menar visst finns det en schablon om vänninorna som åker och helgshoppar i Paris.
Men tänker jag.. sådant kan ju inte vara annat än marginaliserat? Men kanske i alla fall. För när jag cyklade hem häromdagen så var det en del människor med små resväskor. Tillräckligt stora för att ha kläder i för en helg, tillräckligt små för att vara handbagage. Och en av dem hade en Manchester-tröja det stod Berbatov på. Dagen innan hade de visst spelat mot Liverpool och huruvida kopplingen är riktig eller inte vet jag inte, men det känns inte otänkbart att denna personen i löpet av några få dagar flugit fram och tillbaka till London. Det är ju i en mening det moderna samhällets stora plus och minus på samma gång. Det känns märkligt varje gång jag försöker föreställa mig hur många som sitter i ett flyg just.. nu. Eller som sitter i en bilkö. Vi lever i en konstant ström av rörelse, utan början och utan slut. Den finns för att den kan finnas. Den finns för att vi fått för oss att vi vill vara del av den. Den finns för att vi behöver den. Tänkvärt kan jag tycka. Varken jorden eller mänskligheten står någonsin still.
Men tänker jag.. sådant kan ju inte vara annat än marginaliserat? Men kanske i alla fall. För när jag cyklade hem häromdagen så var det en del människor med små resväskor. Tillräckligt stora för att ha kläder i för en helg, tillräckligt små för att vara handbagage. Och en av dem hade en Manchester-tröja det stod Berbatov på. Dagen innan hade de visst spelat mot Liverpool och huruvida kopplingen är riktig eller inte vet jag inte, men det känns inte otänkbart att denna personen i löpet av några få dagar flugit fram och tillbaka till London. Det är ju i en mening det moderna samhällets stora plus och minus på samma gång. Det känns märkligt varje gång jag försöker föreställa mig hur många som sitter i ett flyg just.. nu. Eller som sitter i en bilkö. Vi lever i en konstant ström av rörelse, utan början och utan slut. Den finns för att den kan finnas. Den finns för att vi fått för oss att vi vill vara del av den. Den finns för att vi behöver den. Tänkvärt kan jag tycka. Varken jorden eller mänskligheten står någonsin still.
tisdag 21 september 2010
Ior
Nu är valet (snart) slut och kanske det är lika bra. Även om politik är intressant så är det lite fint att andra saker kommer börja ta plats i det offentliga rummet igen. På radion hör jag dem prata om sverigedemokraterna, det gör dem i Norge också. Det känns som om överallt så nämner och debatterar och stöter och blöter man det här temat som man inte skulle prata om. De man bara skulle ignorera. P1 gjorde ett reportage där man åkte ut till ett litet samhälle där sverigedemokraterna fått många röster och försökte därifrån göra en analys om varför så många röstat på dem. Även om jag tror reportern gjorde sitt bästa så gick det nästan inte att ställa frågan varför man trodde att det gått så bra för sverigedemokraterna på ett annat sätt än som om det vore en tragedi. Jag kan tycka att det är av SR att bryta sitt uppdrag som public service där jag menar man ständigt ska hålla sig politiskt neutralt.
Hat och rädsla är aldrig bra. När SD visar filmer med pensionärer som jagas av muslimer så finns det en stor risk att man inger dessa (hatet och rädslan) i det svenska folket. Men likadant tror jag vi upplevt det åt andra hållet. Media har skapat en rädsla för SD. Eller för de som röstar på dem. Jag är orolig över att kanske media i avsikt att stilla det hat man är rädd ska rikta sig mot invandrarna istället skapar ett hat mot dem vill köra ut invandrarna härifrån. Och det spelar egentligen ingen roll vad människor säger, man kan inte bekämpa eld med eld.
Kanske blir det ingen vågmästarroll trots allt och då är ju inte allt så dramatiskt som det nu verkar. Då blir det ett odramatiskt fortsättande av de borgligas styre och avvecklande av samhället. Kanske man gör samhället en tjänst i det att man tar bort statens stödfunktioner och istället tvingar människor i större grad att ta hand om varandra. Jag tror inte det, USA är ju skräckexemplet där alla låser sin dörr och har vapen hemma och de som har pengar väljer att leva i gated communities medan 20% av alla barn lever i en familj som lever under fattigdomsgränsen (150 000 kr /år i inkomst för en familj på fyra). Jag kan tänka att det kanske är som i bibeln där man hade sju feta år och sedan kom sju magra år. Vi har haft många feta år nu, åtminstone jag. Men alla skördar som slår fel pekar på att snart kanske de sju magra kommer. På sådant sätt upplever jag det oroväckande att den nya svenska regeringen verkar vara ljusår bakom de urtida egypterna när det gäller framförhållning och plannering. Ofta är det ju dock samma logik som gäller. Ingen pratade om tsunamis förrän vi faktiskt utsattes för en. Katastrofer och katastrofrisker finns inte för de har hänt.
Hat och rädsla är aldrig bra. När SD visar filmer med pensionärer som jagas av muslimer så finns det en stor risk att man inger dessa (hatet och rädslan) i det svenska folket. Men likadant tror jag vi upplevt det åt andra hållet. Media har skapat en rädsla för SD. Eller för de som röstar på dem. Jag är orolig över att kanske media i avsikt att stilla det hat man är rädd ska rikta sig mot invandrarna istället skapar ett hat mot dem vill köra ut invandrarna härifrån. Och det spelar egentligen ingen roll vad människor säger, man kan inte bekämpa eld med eld.
Kanske blir det ingen vågmästarroll trots allt och då är ju inte allt så dramatiskt som det nu verkar. Då blir det ett odramatiskt fortsättande av de borgligas styre och avvecklande av samhället. Kanske man gör samhället en tjänst i det att man tar bort statens stödfunktioner och istället tvingar människor i större grad att ta hand om varandra. Jag tror inte det, USA är ju skräckexemplet där alla låser sin dörr och har vapen hemma och de som har pengar väljer att leva i gated communities medan 20% av alla barn lever i en familj som lever under fattigdomsgränsen (150 000 kr /år i inkomst för en familj på fyra). Jag kan tänka att det kanske är som i bibeln där man hade sju feta år och sedan kom sju magra år. Vi har haft många feta år nu, åtminstone jag. Men alla skördar som slår fel pekar på att snart kanske de sju magra kommer. På sådant sätt upplever jag det oroväckande att den nya svenska regeringen verkar vara ljusår bakom de urtida egypterna när det gäller framförhållning och plannering. Ofta är det ju dock samma logik som gäller. Ingen pratade om tsunamis förrän vi faktiskt utsattes för en. Katastrofer och katastrofrisker finns inte för de har hänt.
söndag 19 september 2010
Vilse i demokratin
Jag hörde ett otroligt tänkvärt program på radion angående vad en demokrati är. Vad är det som utgör demokratin, vad är det som gör att den överlever och vad är det som kan göra att den dör? Att höra den engagerade mannen som ledde demokratiutredningen för Göran Persson gör mig glad och ger mig en känsla av att en verklig demokrati verkligen är möjlig.. Om än inte helt befintlig i Sverige idag. Han lägger vikt vid att den effektiviteten vi har i dagens politiska system riskerar att döda nyfikenheten i politiken. Utan nyfikenhet och vilja hos folket är inte demokrati möjligt.
Men.. Gör upp din egna åsikt. Lyssna på programmet, luta dig tillbaka i soffan med ett glas vin i handen och filosofera över vad ett samhälle är och vad det kan vara.
För övrigt lyssnar jag på valvakan och irriterar mig över att man fortfarande tjatar om vad alla människor tycker om Mona Sahlin. Varför handlade inte valet om sakfrågorna?
Men.. Gör upp din egna åsikt. Lyssna på programmet, luta dig tillbaka i soffan med ett glas vin i handen och filosofera över vad ett samhälle är och vad det kan vara.
För övrigt lyssnar jag på valvakan och irriterar mig över att man fortfarande tjatar om vad alla människor tycker om Mona Sahlin. Varför handlade inte valet om sakfrågorna?
lördag 18 september 2010
Johan och de medelålders damerna
Av en eller annan grund, jag vet inte varför, så har jag nästan alltid kommit väl överens med medelålders damer. Och så även dem med mig. Kanske det kan bero på att jag är en fullständig missmatch min egna generation och mitt egna kön när det gäller intressen. Det kunde åtminstone verka så när jag idag påbörjade min Lu Jong kurs. Lu Jong är en form av Tibetansk träning som används av munkar för att hålla hälsan uppe.
I Sverige har man friskis och svettis, och tibetanska höglandet har man Lu Jong. Eller något åt det hållet, så insatt är jag egentligen inte. Det var jag och sedan var det fyra medelåldersdamer som vägleddes en första kursdag av annan medelålders dam med lite mer emfas på ålders än de övriga. Och där stod vi alla tillsammans och gjorde vandrande Qi-gong för ryggen eller vildhäst som vilar eller yak som skrapar sin skuldra. Och det var ju egentligen ganska kul. Men tala om att det skulle sett fånigt ut om någon utomstående varit där! Som små grodorna fast utan en julgran.
Vägledaren, som var utbildad i Sverige, pratade ofta och väl gott om mitt hemland. Varje gång tittade hon på mig och visst kändes det lite bra. Hon berättade att man i Vellinge kommun hade infört Qi-gong som hälsoåtgärd åt människor och att man drivit detta i gott 10 år. Tydligen så hade det fungerat väldigt bra. Ni Svenskar är först sa hon, sedan kommer vi norrmän efter.
Så var det också detta med Lu Jong. Redan nu känner jag att jag är påväg till ett ännu mer hälsosamt liv, länge leve medelåldersdamkultur!
I Sverige har man friskis och svettis, och tibetanska höglandet har man Lu Jong. Eller något åt det hållet, så insatt är jag egentligen inte. Det var jag och sedan var det fyra medelåldersdamer som vägleddes en första kursdag av annan medelålders dam med lite mer emfas på ålders än de övriga. Och där stod vi alla tillsammans och gjorde vandrande Qi-gong för ryggen eller vildhäst som vilar eller yak som skrapar sin skuldra. Och det var ju egentligen ganska kul. Men tala om att det skulle sett fånigt ut om någon utomstående varit där! Som små grodorna fast utan en julgran.
Vägledaren, som var utbildad i Sverige, pratade ofta och väl gott om mitt hemland. Varje gång tittade hon på mig och visst kändes det lite bra. Hon berättade att man i Vellinge kommun hade infört Qi-gong som hälsoåtgärd åt människor och att man drivit detta i gott 10 år. Tydligen så hade det fungerat väldigt bra. Ni Svenskar är först sa hon, sedan kommer vi norrmän efter.
Så var det också detta med Lu Jong. Redan nu känner jag att jag är påväg till ett ännu mer hälsosamt liv, länge leve medelåldersdamkultur!
fredag 17 september 2010
Men varför jag ler nu
För det finns också tillfällen då våra politiker gör mig glad.
Efter att ha sett den sista valdebatten i SVT så vill jag tacka partiledarna för samtliga partier att de bjöd upp så mycket till debatt som de faktiskt gjorde. Jag upplevde att detta var den sakligaste diskussionen man haft genom hela valet. Visst, det fanns övertramp och kanske Ohly pressade samma poäng om skattesänkningarna en eller två gånger för mycket. Men det är väl lite mycket att förvänta sig att ens partiledare ska hålla sig fokuserade genom en två timmar lång debatt och i det stora hela tyckte jag man klarade sig bra med att försöka föra fram sina egna poänger inte bara de andras svagheter. Jag tyckte också att man vid ett eller annat tillfälle klarade av att hålla med varandra och när frågan kom till brottslighet så verkade det nästan som om samtliga partier stod till svars för varför det såg ut som det gjorde. Det var nästan så att jag förväntade mig att man skulle spontant komma fram till en lösning där och då. Oberoende av politisk färg eller åsikt, i slutändan så kommer det starka Sverige byggas ur en dialog och inte genom dumma politiska positioneringar. Och kanske just därför ler jag. Det kändes som om man visade embryot av en dialog.
Efter att ha sett den sista valdebatten i SVT så vill jag tacka partiledarna för samtliga partier att de bjöd upp så mycket till debatt som de faktiskt gjorde. Jag upplevde att detta var den sakligaste diskussionen man haft genom hela valet. Visst, det fanns övertramp och kanske Ohly pressade samma poäng om skattesänkningarna en eller två gånger för mycket. Men det är väl lite mycket att förvänta sig att ens partiledare ska hålla sig fokuserade genom en två timmar lång debatt och i det stora hela tyckte jag man klarade sig bra med att försöka föra fram sina egna poänger inte bara de andras svagheter. Jag tyckte också att man vid ett eller annat tillfälle klarade av att hålla med varandra och när frågan kom till brottslighet så verkade det nästan som om samtliga partier stod till svars för varför det såg ut som det gjorde. Det var nästan så att jag förväntade mig att man skulle spontant komma fram till en lösning där och då. Oberoende av politisk färg eller åsikt, i slutändan så kommer det starka Sverige byggas ur en dialog och inte genom dumma politiska positioneringar. Och kanske just därför ler jag. Det kändes som om man visade embryot av en dialog.
Suck.. Varför jag kommer gråta på söndag
FNs barnkonvention? Mänskliga rättigheter? Eller bara sunt medlidande..? Strunt! Ge mig 1000 kr mer i plånboken i varje månad så jag kan ha råd med min IPhone! För vi är ett modernt Sverige och framåt ska vi marschera hand i hand i en värld där vi alla har rätten att skita högtidligt i varandra.
Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, men efter att ha lyssnat på ekot på radion så vill jag bara gråta inombords. Machiavelli gav fursten till människor i medeltiden och Kafka och Orwell gav oss processen och 1984 i modern tid. Hur leder man ett land utan sådana besvärligheter som demokrati eller andras inspel. Jo, du hackar upp allting, gör det oklart och var mycket tydlig med att ingenting är ditt fel. Inget är någons fel, ingen är ansvarig. Landets styrs av naturlagar.
Reinfeldt fick frågan om han tyckte det var rimligt att de nya sjukförsäkringsreglerna kan få till konsekvens att Annika Holmquist trillar ur sjukförsäkringen och blir tvingad att sälja sin lägenhet ifall hon vill ha socialbidrag. "Vi FÅR inte kommentera enskilda fall" svarade han. Det är inte regeringen som handlägger individuella fall, det är försäkringskassan. Alltså, det är ingens fel att Annika skulle bli tvingad att sälja sin lägenhet (ifall hon då inte får resning vilket det verkar som om hon kan få nu efter mediala påtryckningar), det är inte en konsekvens av någons handlingar. Att regeringen ändrat sjukförsäkringen har ingenting med saken att göra. Detta kommer från mannen som mobbade ut en i sin egna riksdagsgrupp eftersom denna var emot FRA-lagen. Mannen som styr vårt land. Man han fick inte kommentera detta fallet. För vem då? Och när han i partiledardebatten sa att klyftorna i Sverige inte ökat de senaste fyra åren.. !? Är det så att vår statsminister inte är rakryggad nog att stå för sin egna politik?
Man berättade också på ekot om hur en familj som bildats mellan två flyktingar idag framgångsrikt har splittrats. Mamman och hennes tre barn har nu flugits till Ryssland och mannen ska snart flygas till Elfenbenskusten. Vi har idag framgångsrikt sparat Sverige stora kostnader och lyckan borde vara stor. Unicef menar att beslutet bryter mot FNs barnkonvention eftersom pappan är far till två av barnen. Men, barnkonventionen skiter vi heligt i, hur viktiga är barn trots allt om de inte fyller våra politiska målsättningar?
Vi vet ju sedan tidigare att Billström uttryckt att det vore ansvarslöst att tydligare specificera migrationslagarna i Sverige eftersom det skulle kunna leda till att fler flyktingar fick stanna här. Han sa det uttryckligen så. För det är ju en stor kostnad för samhället och kostnader är ju ansvarslösa. Att splittra familjer är det ju tydligen inte.
Och Bildt håller med EU-kommissionen mot Frankrike angående utvisningarna av Romer, vilket är både gott och väl. Men det är inte för att Frankrike eventuellt bryter mot de mänskliga rättigheterna utan istället för att de brutit mot ett EU avtal. När han blev tillfrågad att själv (eller i position som svensk minister) uttala sig om frågan så berättade han bara att "han var Sverige" vilket betydde att han inte hade någon åsikt, det angår honom inte. Plötsligt känns dagarna då Palme vågade kritisera det han upplevde som fel i Vietnam väldigt långt borta. Idag är all politik praktisk och det är nam nam. Mer IPhone till mig!
Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, men efter att ha lyssnat på ekot på radion så vill jag bara gråta inombords. Machiavelli gav fursten till människor i medeltiden och Kafka och Orwell gav oss processen och 1984 i modern tid. Hur leder man ett land utan sådana besvärligheter som demokrati eller andras inspel. Jo, du hackar upp allting, gör det oklart och var mycket tydlig med att ingenting är ditt fel. Inget är någons fel, ingen är ansvarig. Landets styrs av naturlagar.
Reinfeldt fick frågan om han tyckte det var rimligt att de nya sjukförsäkringsreglerna kan få till konsekvens att Annika Holmquist trillar ur sjukförsäkringen och blir tvingad att sälja sin lägenhet ifall hon vill ha socialbidrag. "Vi FÅR inte kommentera enskilda fall" svarade han. Det är inte regeringen som handlägger individuella fall, det är försäkringskassan. Alltså, det är ingens fel att Annika skulle bli tvingad att sälja sin lägenhet (ifall hon då inte får resning vilket det verkar som om hon kan få nu efter mediala påtryckningar), det är inte en konsekvens av någons handlingar. Att regeringen ändrat sjukförsäkringen har ingenting med saken att göra. Detta kommer från mannen som mobbade ut en i sin egna riksdagsgrupp eftersom denna var emot FRA-lagen. Mannen som styr vårt land. Man han fick inte kommentera detta fallet. För vem då? Och när han i partiledardebatten sa att klyftorna i Sverige inte ökat de senaste fyra åren.. !? Är det så att vår statsminister inte är rakryggad nog att stå för sin egna politik?
Man berättade också på ekot om hur en familj som bildats mellan två flyktingar idag framgångsrikt har splittrats. Mamman och hennes tre barn har nu flugits till Ryssland och mannen ska snart flygas till Elfenbenskusten. Vi har idag framgångsrikt sparat Sverige stora kostnader och lyckan borde vara stor. Unicef menar att beslutet bryter mot FNs barnkonvention eftersom pappan är far till två av barnen. Men, barnkonventionen skiter vi heligt i, hur viktiga är barn trots allt om de inte fyller våra politiska målsättningar?
Vi vet ju sedan tidigare att Billström uttryckt att det vore ansvarslöst att tydligare specificera migrationslagarna i Sverige eftersom det skulle kunna leda till att fler flyktingar fick stanna här. Han sa det uttryckligen så. För det är ju en stor kostnad för samhället och kostnader är ju ansvarslösa. Att splittra familjer är det ju tydligen inte.
Och Bildt håller med EU-kommissionen mot Frankrike angående utvisningarna av Romer, vilket är både gott och väl. Men det är inte för att Frankrike eventuellt bryter mot de mänskliga rättigheterna utan istället för att de brutit mot ett EU avtal. När han blev tillfrågad att själv (eller i position som svensk minister) uttala sig om frågan så berättade han bara att "han var Sverige" vilket betydde att han inte hade någon åsikt, det angår honom inte. Plötsligt känns dagarna då Palme vågade kritisera det han upplevde som fel i Vietnam väldigt långt borta. Idag är all politik praktisk och det är nam nam. Mer IPhone till mig!
torsdag 16 september 2010
Bussturné i Sverige
Jag hörde ett väldigt intressant program på P1 idag. Det var en kulturdokumentär där man följde med Maud Olofsson på en av hennes valbussturnéer. Såhär beskrev man programmet på hemsidan:
Det är denna sortens program som jag tycker så bra om. De som saknar en agenda, de som bara går på som en form av meditation över en fråga. När de som blir intervjuade i programmet inte pressas för att presentera ett speciellt svar utan istället får diffusa frågor för att bli tvugna att tänka ett steg längre.
Jag upplevde att programmet mediterade en del över den "moderna" politiken och en av de intervjuade sa något som jag tyckte var ganska bra. Han menade att politiken idag har svängt in sig på ett individualistiskt spår där den enskilda människan hamnar i fokus. Men, menade han, att individualism och egoism som är två vilt skilda begrepp dessvärre kan ligga ganska nära varandra när man ska tala om samhällsvisioner politiskt. Och problemet är att medan 80% av alla svenskar kan klara av att vara individualister med en viss ansträgning och ta vara på sina egna visioner och sina egna livsöden så kan 100% av svenska folket klara av att vara egoister med lätta. Att vara egoist fodrar endast obetänksamhet.
Jag tror jag måste säga att detta programmet har sagt mig mer om min samtid och valet som kommer än samtliga av de politiska debatterna som jag har lyssnat på så här långt.
Mikael Timm hade en gammal idé om att få åka valbuss med politiker, det skulle vara ungefär som att vara på rockturné: förtroliga samtal, avslöjanden, ögonblicksbilder. Tillsammans skulle det ge sanningen om politiken.
Men numera gör politikerna bara korta bussturnéer. Mikael Timm fick i alla fall följa med Maud Olofsson till Gävle och medan centerpartiets ledare sitter längst bak i bussen sitter Mikael Timm längst fram och låter tankarna vandra… Varför är det så bråttom i politiken? Vad är skillnaden mellan att leda ett företag och leda ett parti? Handlar politik egentligen om lycka?
Det är denna sortens program som jag tycker så bra om. De som saknar en agenda, de som bara går på som en form av meditation över en fråga. När de som blir intervjuade i programmet inte pressas för att presentera ett speciellt svar utan istället får diffusa frågor för att bli tvugna att tänka ett steg längre.
Jag upplevde att programmet mediterade en del över den "moderna" politiken och en av de intervjuade sa något som jag tyckte var ganska bra. Han menade att politiken idag har svängt in sig på ett individualistiskt spår där den enskilda människan hamnar i fokus. Men, menade han, att individualism och egoism som är två vilt skilda begrepp dessvärre kan ligga ganska nära varandra när man ska tala om samhällsvisioner politiskt. Och problemet är att medan 80% av alla svenskar kan klara av att vara individualister med en viss ansträgning och ta vara på sina egna visioner och sina egna livsöden så kan 100% av svenska folket klara av att vara egoister med lätta. Att vara egoist fodrar endast obetänksamhet.
Jag tror jag måste säga att detta programmet har sagt mig mer om min samtid och valet som kommer än samtliga av de politiska debatterna som jag har lyssnat på så här långt.
onsdag 15 september 2010
Varje dag är en sällsam ...?
Kurkiala skriver i sin bok om hur gåvogivandet som social instutition inbegriper tre imperativ: kravet att ge, att ta emot och att återgälda. Han går in på djupet på det andra imperativet, att ge och beskriver hur allt som tas emot kan vara en gåva, så länge det tas emot som en gåva. När ett barn kommer med gula löv från skogen, sniglar eller vackra stenar så överräcks dem som gåvor till barnets förädrar. Och löven blir till gåvor genom själva akten av givande och emottagande. Objektet löv laddas med en kvalitet endast i kraft av att det överräcks som en gåva. Gåvan definieras inte bara av att det ges som en gåva men också att det tas emot som en gåva.
Kurkiala går vidare med att fråga sig ifall lönnlövet som ges då verkligen är en gåva och besvarar frågan med ja, om det tas emot som en gåva. Han går vidare med att fråga sig ifall livet är en gåva, tranornas skrin, fågelsträcken eller doften av nypotatis på sommaren. Och ja svarar han, ifall de tas emot som gåvor laddas de med den kvaliten. Men, vem är då givaren?
"Det är den motpart som emottagandet av gåvan förutsätter och frammanar. Genom att ta emot livet som gåva anar man också givaren, gåvans källa och ursprung. Hur återgäldar man en gåva? Genom ett tack, en motgåva, en rit, genom att knäppa sina händer... Att ta emot en gåva är att förutsätta givaren, det är att öppna upp ett samtal mellan denna Andre och sig själv. Gåvan som institution och idé skapar kommunikation."
Ifall någon skulle bli nyfiken på Kurkiala och alla de insikter han satt på pränt så kan jag varmt rekommendera att läsa "I varje trumslag jordens puls"
Dessa ord är bland de vackraste och för mig mest klargörande orden för att försöka förklara vad religion har potential att vara i en människas liv. Enligt mig så kan (även om den ofta inte gör det) religion utgöra den kommunikation, den relation, mellan individen och de gåvor som individen mottar. Det är viktigt att förstå att man som människa gör valet att ta emot gåvan eller att inte ta emot gåvan. Att se en mus springa över vägen kan t.ex. för en individ tas som en gåva och vidare ge individen insikt i hans egna liv. För de flesta av oss kommer händelsen dock gå förbi obemärkt och alltså aldrig laddas med denna kvaliten. Varje andetag, varje dag vi lever har en potential att för oss verka i kvaliten som gåvor. Men det förutsätter att vi väljer att ta emot dem som sådant. Det är skrämmande men sant att ingen högre dommare finns som kan avgöra för oss huruvida det vi får är gåvor eller inte. Det är helt beroende på våran egna inställning.
Och alla dessa tankarna blir verkligare för mig nu än någonsin tidigare när en kollega till mig och tillika god vän ligger på sjukhus efter att ha fått en hjärtinfarkt. Han är bara 36 år och i god form, likväl ligger han inlagd på sjukhuset efter ett händelseförlopp som läkarna fortfarande inte klarat av att förklara. Jag vet att han är en person som alltid förmår se varje dag som en gåva, men allt som händer får även mig att uppleva mig ödmjuk jämtemot min egna hälsa och tacksam över det varande som blivit mig givet.
Kurkiala går vidare med att fråga sig ifall lönnlövet som ges då verkligen är en gåva och besvarar frågan med ja, om det tas emot som en gåva. Han går vidare med att fråga sig ifall livet är en gåva, tranornas skrin, fågelsträcken eller doften av nypotatis på sommaren. Och ja svarar han, ifall de tas emot som gåvor laddas de med den kvaliten. Men, vem är då givaren?
"Det är den motpart som emottagandet av gåvan förutsätter och frammanar. Genom att ta emot livet som gåva anar man också givaren, gåvans källa och ursprung. Hur återgäldar man en gåva? Genom ett tack, en motgåva, en rit, genom att knäppa sina händer... Att ta emot en gåva är att förutsätta givaren, det är att öppna upp ett samtal mellan denna Andre och sig själv. Gåvan som institution och idé skapar kommunikation."
Ifall någon skulle bli nyfiken på Kurkiala och alla de insikter han satt på pränt så kan jag varmt rekommendera att läsa "I varje trumslag jordens puls"
Dessa ord är bland de vackraste och för mig mest klargörande orden för att försöka förklara vad religion har potential att vara i en människas liv. Enligt mig så kan (även om den ofta inte gör det) religion utgöra den kommunikation, den relation, mellan individen och de gåvor som individen mottar. Det är viktigt att förstå att man som människa gör valet att ta emot gåvan eller att inte ta emot gåvan. Att se en mus springa över vägen kan t.ex. för en individ tas som en gåva och vidare ge individen insikt i hans egna liv. För de flesta av oss kommer händelsen dock gå förbi obemärkt och alltså aldrig laddas med denna kvaliten. Varje andetag, varje dag vi lever har en potential att för oss verka i kvaliten som gåvor. Men det förutsätter att vi väljer att ta emot dem som sådant. Det är skrämmande men sant att ingen högre dommare finns som kan avgöra för oss huruvida det vi får är gåvor eller inte. Det är helt beroende på våran egna inställning.
Och alla dessa tankarna blir verkligare för mig nu än någonsin tidigare när en kollega till mig och tillika god vän ligger på sjukhus efter att ha fått en hjärtinfarkt. Han är bara 36 år och i god form, likväl ligger han inlagd på sjukhuset efter ett händelseförlopp som läkarna fortfarande inte klarat av att förklara. Jag vet att han är en person som alltid förmår se varje dag som en gåva, men allt som händer får även mig att uppleva mig ödmjuk jämtemot min egna hälsa och tacksam över det varande som blivit mig givet.
tisdag 14 september 2010
Det nya miljöpartiet
Det är kanske inte alla som minns det, men en gång i tiden utropade moderaterna att de var det nya miljöpartiet. Att miljöpartiet, som ju är ett enfrågeparti sa man, numera var överflödigt. Det nya miljöpartiets miljöpolitik under senaste mandatperioden har granskats av naturskyddsföreningen. Konklusionen blev:
I detta valet så har nya miljöpartiet inte pratat så mycket om miljön, vilket måste ses som att man antingen menar att klimatförändringarna är mindre farliga nu, eller att man är så nöjd med den hårda miljöpolitik man fört under förra mandatperioden att man inte behöver anstränga sig längre.
Det var lite anmärkningsvärt att höra Reinfeldt svara på att skillnaden mellan de rödgrönas och de borgligas miljöpolitik var att de rödgröna vill minska utsläppen med 45% medan de borgliga vill minska dem med 40%. Det anmärkningsvärda är att de båda blocken använt sig av två olika sätt att räkna ut sina procentsatser på, vilket innebär att dessa 45% resp. 40% är två icke-jämförbara storheter. Det är ju lite pinsamt att partiledaren för det nya miljöpartiet inte kände till dess skillnaderna i hur man räknar utsläppsminskningar.
Få av förra valets miljöpolitiska löften har omsatts i politisk handlingskraft. Av 20 frågor får regeringspartierna underkänt i elva, tveksamt i fem och godkänt i fyra.
– Vi ser ett stort glapp mellan vallöften och konkret utfall i politiken. Det är tydligt att de små regeringspartiernas politik tycks ha fått ge vika för Moderaternas dominans. Utifrån de goda förutsättningarna är det unikt att en regering backar så mycket i så många frågor på så kort tid som vår granskning visar, säger Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande.
I detta valet så har nya miljöpartiet inte pratat så mycket om miljön, vilket måste ses som att man antingen menar att klimatförändringarna är mindre farliga nu, eller att man är så nöjd med den hårda miljöpolitik man fört under förra mandatperioden att man inte behöver anstränga sig längre.
Det var lite anmärkningsvärt att höra Reinfeldt svara på att skillnaden mellan de rödgrönas och de borgligas miljöpolitik var att de rödgröna vill minska utsläppen med 45% medan de borgliga vill minska dem med 40%. Det anmärkningsvärda är att de båda blocken använt sig av två olika sätt att räkna ut sina procentsatser på, vilket innebär att dessa 45% resp. 40% är två icke-jämförbara storheter. Det är ju lite pinsamt att partiledaren för det nya miljöpartiet inte kände till dess skillnaderna i hur man räknar utsläppsminskningar.
måndag 13 september 2010
Trygghet
Den enklaste sanningen är oftast också den kraftfullaste och dagens sanning får gå till en av de som ringde in till Ring P1. Han tyckte att vi som bor i Sverige och har det bortskämt bra borde klara av att lyfta blicken lite och fokusera oss på viktigare och större saker än ifall vi ska ha tillbaka 100 kr på skatten eller inte.
Den obehagligaste retoriken är den ogreppbart krångliga. Och jag kan undra om inte många i valet kommer rösta av rädsla för vad som kan hända om man röstar fel snarare än om en önskan att kämpa mot se större visioner som man kan nå ifall man röstar rätt. Och så tänker eventuellt väljare i en tid där vi har ett större materiellt välstånd än någonsin.. Hmmm.
Den obehagligaste retoriken är den ogreppbart krångliga. Och jag kan undra om inte många i valet kommer rösta av rädsla för vad som kan hända om man röstar fel snarare än om en önskan att kämpa mot se större visioner som man kan nå ifall man röstar rätt. Och så tänker eventuellt väljare i en tid där vi har ett större materiellt välstånd än någonsin.. Hmmm.
söndag 12 september 2010
Ledarskap
Jag tror att de borgliga kommer vinna det här valet. Men jag tror att de kommer få problem i valet som kommer. Eller. Jag tror åtminstone att Reinfeldt kommer få det.
Såhär långt in i valrörelsen så har man framgångsrikt målat upp en ledare som är mer pålitlig än det röda alternativet. Och så valkampanjen sett ut så är det säkert många människor som snarare väljer att rösta mot något än vad det är människor som är villiga att rösta för något. Mot Ohly i ministerpost eller mot urholkandet av välfärden. Man har gjort en lyckad valkampanj där man lovar att göra.. nästan ingenting. Men på ett mycket ansvarsfullt sätt. Anledningen till att jag inte tror att Reinfeldt kommer klara sig i många fler val är den sjukdom som brukar drabba människor som har mycket makt. Makt korrumperar. Ibland märkar man det själv, ibland gör man inte det.
När Reinfeldt fick frågan varför man inte skulle redovisa vem gåvor till partierna på över 10.000 kr kom från så viftar han bort det som en dum fråga. "Man ska inte röja valhemligheterna". Valhemligheterna ja.. de läste vi inte om på SO-lektionerna i skolan, vad innebär de egentligen? Jag kan tycka att det blir lite skevt i ljuset av en annan mycket känslig fråga för liberalerna. Nämligen hur de röstade igenom FRA-lagen vilket ger regeringen rätt att avlyssna alla våras e-mail och telefonsamtal. Alltså, vi anställer regeringen men ändå så är dem som har rätt att avlyssna oss. Och vi har inte rätt att veta vilka som var med och betalade för att de skulle komma till makten. Vilken kommunistdiktator som helst hade givetvis hållt med om att detta maktförhållandet är fullt rimligt.
Men det är inte bara på denna frågan det kan bli lite problematiskt för liberalerna. Moderaterna är ju egentligen ett parti som Sverigedemokrater med gott samvete skulle kunna rösta på eftersom det är uppenbart att Tobias Billström för en invandringspolitik helt baserad på ekonomisk rationalitet. Så mycket att vi tom får FN-kritik. Likväl valde Reinfeldt att säga att "den som röstar på SD älskar inte Sverige". Det är ett ganska järvt uttalande att göra i en demokrati. De som röstar på ett speciellt sätt är inte med på laget. Kanske de är i utanförskap? Ser man till de borgligas förhållande till vänstern borde de kanske säga samma sak om de som röstar på vänsterpartiet. De är inte svenskar på riktigt liksom. Deras åsikter är ju pinsamma..?
Sverige behöver ha en stark regering för att kunna styras på ett bra sätt säger moderaterna. Eftersom vi vet att man i senaste mandatperioden satt riksdagen ur spel så innebär i praktiken en stark regering att några få i partiets ledning bestämmer över Sverige. Övriga personer är ren formalia och ska rätta sig efter partipiskan eller mobbas ut. Den tröghet som är både förbannelsen och garanten för en demokrati har vi rationaliserat bort. Reinfeldt målar upp sig själv som den stora försvararen av allmänintresset i Sverige. Det faktum att jag tror att han faktiskt tror att han är det gör att jag tror det kommer växa fram en klyfta mellan hur han ser sig själv och hur väljarna ser honom. Och detta kommer tillsist leda till att man tappar förtroendet för honom.
Såhär långt in i valrörelsen så har man framgångsrikt målat upp en ledare som är mer pålitlig än det röda alternativet. Och så valkampanjen sett ut så är det säkert många människor som snarare väljer att rösta mot något än vad det är människor som är villiga att rösta för något. Mot Ohly i ministerpost eller mot urholkandet av välfärden. Man har gjort en lyckad valkampanj där man lovar att göra.. nästan ingenting. Men på ett mycket ansvarsfullt sätt. Anledningen till att jag inte tror att Reinfeldt kommer klara sig i många fler val är den sjukdom som brukar drabba människor som har mycket makt. Makt korrumperar. Ibland märkar man det själv, ibland gör man inte det.
När Reinfeldt fick frågan varför man inte skulle redovisa vem gåvor till partierna på över 10.000 kr kom från så viftar han bort det som en dum fråga. "Man ska inte röja valhemligheterna". Valhemligheterna ja.. de läste vi inte om på SO-lektionerna i skolan, vad innebär de egentligen? Jag kan tycka att det blir lite skevt i ljuset av en annan mycket känslig fråga för liberalerna. Nämligen hur de röstade igenom FRA-lagen vilket ger regeringen rätt att avlyssna alla våras e-mail och telefonsamtal. Alltså, vi anställer regeringen men ändå så är dem som har rätt att avlyssna oss. Och vi har inte rätt att veta vilka som var med och betalade för att de skulle komma till makten. Vilken kommunistdiktator som helst hade givetvis hållt med om att detta maktförhållandet är fullt rimligt.
Men det är inte bara på denna frågan det kan bli lite problematiskt för liberalerna. Moderaterna är ju egentligen ett parti som Sverigedemokrater med gott samvete skulle kunna rösta på eftersom det är uppenbart att Tobias Billström för en invandringspolitik helt baserad på ekonomisk rationalitet. Så mycket att vi tom får FN-kritik. Likväl valde Reinfeldt att säga att "den som röstar på SD älskar inte Sverige". Det är ett ganska järvt uttalande att göra i en demokrati. De som röstar på ett speciellt sätt är inte med på laget. Kanske de är i utanförskap? Ser man till de borgligas förhållande till vänstern borde de kanske säga samma sak om de som röstar på vänsterpartiet. De är inte svenskar på riktigt liksom. Deras åsikter är ju pinsamma..?
Sverige behöver ha en stark regering för att kunna styras på ett bra sätt säger moderaterna. Eftersom vi vet att man i senaste mandatperioden satt riksdagen ur spel så innebär i praktiken en stark regering att några få i partiets ledning bestämmer över Sverige. Övriga personer är ren formalia och ska rätta sig efter partipiskan eller mobbas ut. Den tröghet som är både förbannelsen och garanten för en demokrati har vi rationaliserat bort. Reinfeldt målar upp sig själv som den stora försvararen av allmänintresset i Sverige. Det faktum att jag tror att han faktiskt tror att han är det gör att jag tror det kommer växa fram en klyfta mellan hur han ser sig själv och hur väljarna ser honom. Och detta kommer tillsist leda till att man tappar förtroendet för honom.
lördag 11 september 2010
Religion och samhället
Religion är något som kan vara otroligt mycket. Och kanske är det en av anledningarna till varför det blir så svårt när offentligheten ska föra en debatt om saken. I Sverige kan jag uppleva att religion ofta ses med stor skepsis. Jag kan tycka att det är tråkigt att vi i Sverige, som har religionsfrihet, har människor som går runt och upplever att de måste dölja för sina medmänniskor vad det är de tror på, vad det är som ger deras liv mening. Det är som om det finns en rädsla i det offentliga rummet över att få höra vad det är som är andra människors upplevelse av livet.
Men det är inte utan att religion är en komplicerad fråga, för hur människor relaterar till religion är mycket olika. Jag tror att religion rymmer allt från att vara en källa till mod hos människor till att vara en identitet som man gömmer sig i av rädsla. Och när det nu ofta är den senare versionen som målas fram i debatten så är skepsisen kanske inte fullt så märklig. Det är min övertygelse att religion kan verka som en relation i varje människas liv. Att det kan vara en relation i vilken man både ger och får. En form av relation som inte syns och är svår att ta på, men som av den enskilda individen upplevs och därför även är verklig. En sådan relation förs alltid som en dialog. En dialog mellan personen och samvetet, personen och kärleken, personen och upplevelsen av livet. När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende. Och visst hittar man människor som lever efter religion på det sättet! Men jag tror det gemene religionskritikern har svårt att se denna andra sida av vad en religion kan vara. Denna dialog. Denna källa ur vilken en människa kan dricka för att uppleva livets meningsfullhet.
Världen är full av människor som har utfört otroliga saker. Vissa av dem har varit kristna, andra budhister, andra muslimer och andra ateister. Och dessa stordåd är imponerande oberoende av den bakgrund som en person kommer från. Jag tror att möjligheten till stordåd finns hos oss alla och jag skulle önska att det hade funnits en ödmjukare och mer givande debatt människor emellan om vad det är som driver dem framåt i livet. Jag tillhör de människor som menar att olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning. Kanske det är en sanning som vi aldrig kan hitta, men en sanning genom vilket även sökandet efter den berikar oss i vår vardag. Det var en gång en katolik som reste på spirituell resa till Indien. Han berättade att när han åkte till Indien så upptäckte han att han var hinduist. Han kom tillbaka därifrån som en budhist, men utan att hans kristendom på något sätt försvunnit. Jag tror att vi som är jordens människor har möjlighet att berika varandras liv på ett sätt som vi omöjligt kan förstå förrän vi själva upplevt det. Därför kan jag tycka att denna instinktiva rädsla för det som är okänt och främmande är sorglig.
Men det är inte utan att religion är en komplicerad fråga, för hur människor relaterar till religion är mycket olika. Jag tror att religion rymmer allt från att vara en källa till mod hos människor till att vara en identitet som man gömmer sig i av rädsla. Och när det nu ofta är den senare versionen som målas fram i debatten så är skepsisen kanske inte fullt så märklig. Det är min övertygelse att religion kan verka som en relation i varje människas liv. Att det kan vara en relation i vilken man både ger och får. En form av relation som inte syns och är svår att ta på, men som av den enskilda individen upplevs och därför även är verklig. En sådan relation förs alltid som en dialog. En dialog mellan personen och samvetet, personen och kärleken, personen och upplevelsen av livet. När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende. Och visst hittar man människor som lever efter religion på det sättet! Men jag tror det gemene religionskritikern har svårt att se denna andra sida av vad en religion kan vara. Denna dialog. Denna källa ur vilken en människa kan dricka för att uppleva livets meningsfullhet.
Världen är full av människor som har utfört otroliga saker. Vissa av dem har varit kristna, andra budhister, andra muslimer och andra ateister. Och dessa stordåd är imponerande oberoende av den bakgrund som en person kommer från. Jag tror att möjligheten till stordåd finns hos oss alla och jag skulle önska att det hade funnits en ödmjukare och mer givande debatt människor emellan om vad det är som driver dem framåt i livet. Jag tillhör de människor som menar att olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning. Kanske det är en sanning som vi aldrig kan hitta, men en sanning genom vilket även sökandet efter den berikar oss i vår vardag. Det var en gång en katolik som reste på spirituell resa till Indien. Han berättade att när han åkte till Indien så upptäckte han att han var hinduist. Han kom tillbaka därifrån som en budhist, men utan att hans kristendom på något sätt försvunnit. Jag tror att vi som är jordens människor har möjlighet att berika varandras liv på ett sätt som vi omöjligt kan förstå förrän vi själva upplevt det. Därför kan jag tycka att denna instinktiva rädsla för det som är okänt och främmande är sorglig.
fredag 10 september 2010
Qi gong till folket
Jag läste att man i Kristiansand i Norge erbjuder qi gong till alla invånare. Först ska man göra det på prövobasis och sedan, om det slår an, ska man införa det permanent. Och det hela känns uppiggande och inspirerande i förhållande till allt detta tjat om RUT och ROT och allt möjligt annat gråtråkigt praktikalitetsprat. Det får mig att drömma om jag hade fått ha en alldeles egen kommun jag bestämde över. Isåfall så skulle jag skickat några av kommuninvånarna till Kina för att lära sig ordentlig qi gong för att de sedan skulle kunna komma tillbaka och erbjuda människor att träna i staden. Jag tycker det skulle vara spännande att se hur den ekonomiska kalkylen skulle se ut för ett sådant tilltag. Å ena sidan kostar det ju uppenbarligen pengar att skicka människor till Kina. Men det kostar ju också pengar att ha dem gåendes arbetslösa och modlösa hemma i samhället. Och sedan har man hälsoaspekten av det hela. Hur kan man ekonomiskt räkna på ett tilltag som förhoppningsvis ökar den allmäna folkhälsan? Jag brukar tänka på det varje gång jag tar cykeln till jobbet.. Hur mycket pengar skulle man sparat ifall alla de som kunde valde att ta cykeln istället för bilen till jobbet? Hur mycket skulle fetma och ohälsa gå ner i samhället?
Jag räknar väl dessvärre inte att se min idé framfört som ett faktiskt förslag i ett grått och snusförnuftigt Sverige, men likväl gör tankarna på allt som är möjligt mig glad och inspirerad.
Qi gong är förresten lite som yoga fast det kommer från Kina istället för Indien och man rör sig långsamt långsamt istället för anstränger sig så mycket. Det är en form av träning som visat sig väldigt bra för hälsan hos människor och används ibland för människor som ska rehabiliteras fysiskt.
Jag räknar väl dessvärre inte att se min idé framfört som ett faktiskt förslag i ett grått och snusförnuftigt Sverige, men likväl gör tankarna på allt som är möjligt mig glad och inspirerad.
Qi gong är förresten lite som yoga fast det kommer från Kina istället för Indien och man rör sig långsamt långsamt istället för anstränger sig så mycket. Det är en form av träning som visat sig väldigt bra för hälsan hos människor och används ibland för människor som ska rehabiliteras fysiskt.
Kärnkraft
Kanske kärnkraft trots allt är rätt svar för Sverige.. Men till fel fråga. Jag upplever att frågan är hur Sverige ska kunna tillgodose energibehoven till sin stora industri även i framtiden när vi lagt ner våra gamla kärnkraftverk och därför förlorat ca halva vår energiförsyning. Frågan är hur ska man kunna göra det men samtidigt också ha ett samhälle som inte släpper ut för mycket koldioxid så att man inte klarar av klimatmålen. Och bland alla alternativ som finns så är det kanske kärnkraft som är det svaret som står starkast. Eller åtminstone billigast i svenska kronor räknat.
Men jag kan uppleva att det är fel fråga. Jag tycker istället att frågan hur vi ska kunna omforma vårat samhälle på ett sådant sätt att det inte längre behöver så mycket energi är intressant. Hur gör man det utan att människor behöver svälta eller att samhället kollapsar? Alltså, inte hur man ska kunna anpassa vår energiproduktion till det samhället vi har byggt upp idag, utan hur vi kan bygga om vårt samhälle för att klara sig med en betydligt mindre elproduktion. För även om man historiskt alltid har blickat framåt med idéen om att i framtiden kommer allt vara större och mer. Så kanske vi snart har nått en punkt där det är dags att ställa sig frågan hur saker kan vara mer hållbara och adekvata våra behov.
En annan intressant fråga som kärnkraften ofta för fram är frågan om uranbrytning. Det fascinerar sig att centerpartiet som ju ska vara landsbygdspartiet menar att landsbygden ska räddas genom att man exploaterar de naturresurserna som finns där. Kanske blir det så att den vackra natur och den orördheten från storstadens betong och asfalt som får människor att vilja bo på landsbygden blir just det man blir tvungen till att offra för att få fortsätta bo kvar. Så debatten förs kan det låta som att alla vi människor är totalt hjälplösa och saknar en egen vilja. Marknaden är det enda som styrs och övriga värderingar är överflödiga.
Men jag kan uppleva att det är fel fråga. Jag tycker istället att frågan hur vi ska kunna omforma vårat samhälle på ett sådant sätt att det inte längre behöver så mycket energi är intressant. Hur gör man det utan att människor behöver svälta eller att samhället kollapsar? Alltså, inte hur man ska kunna anpassa vår energiproduktion till det samhället vi har byggt upp idag, utan hur vi kan bygga om vårt samhälle för att klara sig med en betydligt mindre elproduktion. För även om man historiskt alltid har blickat framåt med idéen om att i framtiden kommer allt vara större och mer. Så kanske vi snart har nått en punkt där det är dags att ställa sig frågan hur saker kan vara mer hållbara och adekvata våra behov.
En annan intressant fråga som kärnkraften ofta för fram är frågan om uranbrytning. Det fascinerar sig att centerpartiet som ju ska vara landsbygdspartiet menar att landsbygden ska räddas genom att man exploaterar de naturresurserna som finns där. Kanske blir det så att den vackra natur och den orördheten från storstadens betong och asfalt som får människor att vilja bo på landsbygden blir just det man blir tvungen till att offra för att få fortsätta bo kvar. Så debatten förs kan det låta som att alla vi människor är totalt hjälplösa och saknar en egen vilja. Marknaden är det enda som styrs och övriga värderingar är överflödiga.
torsdag 9 september 2010
Jobs Reports
I Times så gjorde man en intressant analys av de två Jobs reports som nyligen kommit från USA. En visade "goda" tal och en "dåliga". Den som visade dåliga var rapporten över hur många människor som i nuläget var i arbete i USA. Även om den amerikanska ekonomin har börjat hämta sig så verkar inte situationen blivit så mycket enklare för den stora mängd människor som söker arbete. Arbetslösheten är fortfarande hög. Den andra rapporten, den "goda" är rapporten från Steve Jobs. Den visar att Apples försäljning står sig starkt och att företaget går med stor vinst.
Hur ska man då få dessa två bilder att gå samman. Att på ena sidan så råder det i det närmast depression och stor arbetslöshet medan det å andra sidan säljs mer tekniska apparater än någonsin. Apparater som egentligen inte har någon funktion utöver att roa oss. Jo, förklarar artikelförfattaren. I USA finns det nämligen två ekonomier. En ekonomi där folk flest är med. Människor utan någon längre utbildning som jobbar i fabriker eller liknande. I denna ekonomin råder det kris. Arbetena går inte att få tag på och mängden sökande människor är långt större än mängden jobb. Jag vill minnas att det i denna gruppen rådde en arbetslöshet på ca 16%. I den andra ekonomin finns människor som t.ex. jag själv. Människor med en lång utbildning och tekniskt kunnande. Fortfarande idag så skriker marknaden efter att få tag på fler människor med sådan utbildning. I Norge så har man stor brist på ingenjörer. I USA räknade man att arbetslösheten på högutbildade människor ligger runt 4,2 %. Detta är ett tal som knappt rört sig under finanskrisen. Det råder alltså en finanskris, eller om det kanske blivit till en arbetslöshetskris vid det här laget? Men det är inte alla som känner av det. Vi priviligierade har bara märkt hur räntan blivit löjligt låg och hur vi därför har mer pengar än någonsin. Pengar vi kan använda för att köpa onödiga duppeditter eller liknande.
Hur ska man då få dessa två bilder att gå samman. Att på ena sidan så råder det i det närmast depression och stor arbetslöshet medan det å andra sidan säljs mer tekniska apparater än någonsin. Apparater som egentligen inte har någon funktion utöver att roa oss. Jo, förklarar artikelförfattaren. I USA finns det nämligen två ekonomier. En ekonomi där folk flest är med. Människor utan någon längre utbildning som jobbar i fabriker eller liknande. I denna ekonomin råder det kris. Arbetena går inte att få tag på och mängden sökande människor är långt större än mängden jobb. Jag vill minnas att det i denna gruppen rådde en arbetslöshet på ca 16%. I den andra ekonomin finns människor som t.ex. jag själv. Människor med en lång utbildning och tekniskt kunnande. Fortfarande idag så skriker marknaden efter att få tag på fler människor med sådan utbildning. I Norge så har man stor brist på ingenjörer. I USA räknade man att arbetslösheten på högutbildade människor ligger runt 4,2 %. Detta är ett tal som knappt rört sig under finanskrisen. Det råder alltså en finanskris, eller om det kanske blivit till en arbetslöshetskris vid det här laget? Men det är inte alla som känner av det. Vi priviligierade har bara märkt hur räntan blivit löjligt låg och hur vi därför har mer pengar än någonsin. Pengar vi kan använda för att köpa onödiga duppeditter eller liknande.
tisdag 7 september 2010
Valduell i studio ett
Var blev egentligen miljöpartiets retoriska slagkraft av? Jag lyssnade på radioduellen (jag drar mig från att använda ord som dialog eller debatt) i studio ett. Ifall en valrörelse kan liknas vid en fotbollsmatch så upplevde jag att Andreas Carlgren mest rullade boll i vetskap om att hans lag leder medan det var Maria Wetterstrand som blev den som valde att gå till angrepp. Inför debatten så kändes det ju naturligt att Maria skulle ligga i en bra situation för angrepp och att Carlgren skulle få det svårt att försvara sig. Förbifart Stockholm är ju bara ett exempel på förslag man lagt fram och samtidigt marknadsför som rent av bra för miljön. Och så väldigt svårt kan det väl inte vara och visa fram gapet mellan verkligheten och den verkligheten man visar upp.
Men när debatten väl startade så kändes det som om det mesta bara gled ut till inget. Centerpartiet framhöll sin slagkraftiga klimatpolitik, nämligen att subventionera miljöbilar. Här tycker jag det fanns en tydlig öppning för Maria att påpeka att klimatvinsterna av att vår konsumtion av miljöbilar ökar inte kan räknas ut bara genom att räkna på minskad bensinförbrukning utan att man också måste räkna med utsläppen som ges när man producerar bilen. Detta påpekade aldrig Maria. Istället talade hon om hur de rödgröna vill satsa på järnvägarna för att få ner klimatutsläppen. Varje potentiellt inslag av konsumtionskritik i debatten uteblev. Centerpartiet är ju tydliga med att de menar att man ska konsumera sig bort från klimatproblemet, varför tog inte Maria upp problematiken med detta? Den enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att man är rädd för att skrämma bort mittenväljare från Socialdemokraterna och att hon därför valde att hålla en låg profil. Även om jag känner mig säker på att Miljöpartiets kärna fortfarande har kvar samma både sunda och konventionsbrytande åsikter sedan tidigare så tycker jag det är sorgligt att man slätat över dessa åsikterna för att passa in. Jag kan förstå varför Birger Schlaug ofta uttrycker sorg över den riktningen som miljöpartiet börjat lägga an till.
Angående de borgliga förresten. Det finns något som den kan ta upp till sin fördel i miljöfrågan. Utsläppen i Sverige har minskat med historiskt mycket under den senaste regeringsperioden. Man kan påpeka det och man gör det också. Man framhåller dock inte hur detta hänger ihop med den minskningen i BNP vi upplevt.
Men när debatten väl startade så kändes det som om det mesta bara gled ut till inget. Centerpartiet framhöll sin slagkraftiga klimatpolitik, nämligen att subventionera miljöbilar. Här tycker jag det fanns en tydlig öppning för Maria att påpeka att klimatvinsterna av att vår konsumtion av miljöbilar ökar inte kan räknas ut bara genom att räkna på minskad bensinförbrukning utan att man också måste räkna med utsläppen som ges när man producerar bilen. Detta påpekade aldrig Maria. Istället talade hon om hur de rödgröna vill satsa på järnvägarna för att få ner klimatutsläppen. Varje potentiellt inslag av konsumtionskritik i debatten uteblev. Centerpartiet är ju tydliga med att de menar att man ska konsumera sig bort från klimatproblemet, varför tog inte Maria upp problematiken med detta? Den enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att man är rädd för att skrämma bort mittenväljare från Socialdemokraterna och att hon därför valde att hålla en låg profil. Även om jag känner mig säker på att Miljöpartiets kärna fortfarande har kvar samma både sunda och konventionsbrytande åsikter sedan tidigare så tycker jag det är sorgligt att man slätat över dessa åsikterna för att passa in. Jag kan förstå varför Birger Schlaug ofta uttrycker sorg över den riktningen som miljöpartiet börjat lägga an till.
Angående de borgliga förresten. Det finns något som den kan ta upp till sin fördel i miljöfrågan. Utsläppen i Sverige har minskat med historiskt mycket under den senaste regeringsperioden. Man kan påpeka det och man gör det också. Man framhåller dock inte hur detta hänger ihop med den minskningen i BNP vi upplevt.
måndag 6 september 2010
Därför ska du rösta på de borgliga
Det är väldigt få saker i de borgligas retorik som har klarat av att locka mig. Det är mycket tal om individens ökade självständighet (läs köpkraft) osv. Men ifall man ska tro den här artikeln så verkar det åtminstone som om de borgliga har en sak som talar för sig. En person har undersök den ekonomiska utvecklingen under såväl höger som vänster styre och han har konstaterat att den genomsnittliga tillväxten under de borgliga regeringsperioderna legat på -0,9% medan den legat på 3,3% under socialdemokratiskt styre. Givetvis så är ju detta siffror som döljer de mer komplicerade skeendena som funnits de gånger de borgliga fått makten, men faktum är att man under borgligt styre även haft en lägre tillväxt än genomsnittet hos OECD-länderna medan man under socialdemokratiskt styre haft en starkare tillväxt.
Det artikelförfattaren ville skapa med sitt fynd var en debatt om vad egentligen sänkta skatter innebär för ekonomin som helhet, för även om Bo Lundgren lyckades driva en hel valkampanj i ett försök att indoktrinera budskapet "lägre skatter = bättre ekonomi" i det svenska folket så är ekonomi ett mer komplicerat ämne än så. Det är tydligt att artikelförfattaren anser det ytterst viktigt med en BNP tillväxt och att han av den grunden vill ha igång en diskussion på ämnet, personligen tycker jag det är mer viktigt med en ekonomisk tillväxt (dvs en tillväxt där man försöker göra vara sparsam (ekonomisk) med resurserna.
Även i USA minns jag att man innan valet gjorde en analys av när ekonomin växte som bäst, om det var under demokratiskt eller republikanskt styre och jag vill minnas att man även där fann att ekonomin historiskt har haft bäst tillväxt under demokratiskt styre. Det som är intressant när man ska mäta sådan här ting är ju att det är enkelt att förstå hur ökad köpkraft hos konsumenterna kan leda till ökad konsumtion och därför också ökad BNP. Men det är inte alltid lika lätt att förstå hur sociala klyftor kan skapa spänningar i ett samhälle som skapar osämja och som försämrar produktivitet. Eller hur det att ena sonen i en familj dör eftersom han inte får tillgång till vård också påverkar hur de övriga i familjen till att vara mindre produktiva. Alltså hur den välfärd vi har i samhället på ett komplicerat sätt samverkar med hur vår ekonomi växer. Det är ju också så att demokraterna räknade med att deras hälsoreform i slutändan kommer visa sig vara en ekonomisk vinst för det amerikanska samhället. Ingen kan ju säkert veta om det kommer bli så, men man kan ju inte heller utesluta det.
De skandinaviska länder som vi lever i har länge varit en nagel i ögat för de som önskar ett mer "liberaliserat" samhälle (alltså ett samhälle där staten lägger sig i på ett minimum). För våra samhällen har ju trots allt inte kollapsat och retligt nog har de gå på gång kommit fram som de "bästa" samhällena i världen att leva i. Jag är säker på att Reinfeldt är lite stolt över sitt land, men märkligt nog är detta (alltså hur Sverige har otroligt hög skatt men samtidigt också är väldigt bra att leva i) inte något som han så ofta nämner. Varför kan man fråga sig?
Och angående han som skrev artikeln så håller jag med honom om att det vore intressant att få en mer grävande debatt om vad konsekvenserna av skattesänkningar egentligen blir. Så länge diskussionen inte kommer leda till att vi får en ökad BNP-tillväxt förstås.
Det artikelförfattaren ville skapa med sitt fynd var en debatt om vad egentligen sänkta skatter innebär för ekonomin som helhet, för även om Bo Lundgren lyckades driva en hel valkampanj i ett försök att indoktrinera budskapet "lägre skatter = bättre ekonomi" i det svenska folket så är ekonomi ett mer komplicerat ämne än så. Det är tydligt att artikelförfattaren anser det ytterst viktigt med en BNP tillväxt och att han av den grunden vill ha igång en diskussion på ämnet, personligen tycker jag det är mer viktigt med en ekonomisk tillväxt (dvs en tillväxt där man försöker göra vara sparsam (ekonomisk) med resurserna.
Även i USA minns jag att man innan valet gjorde en analys av när ekonomin växte som bäst, om det var under demokratiskt eller republikanskt styre och jag vill minnas att man även där fann att ekonomin historiskt har haft bäst tillväxt under demokratiskt styre. Det som är intressant när man ska mäta sådan här ting är ju att det är enkelt att förstå hur ökad köpkraft hos konsumenterna kan leda till ökad konsumtion och därför också ökad BNP. Men det är inte alltid lika lätt att förstå hur sociala klyftor kan skapa spänningar i ett samhälle som skapar osämja och som försämrar produktivitet. Eller hur det att ena sonen i en familj dör eftersom han inte får tillgång till vård också påverkar hur de övriga i familjen till att vara mindre produktiva. Alltså hur den välfärd vi har i samhället på ett komplicerat sätt samverkar med hur vår ekonomi växer. Det är ju också så att demokraterna räknade med att deras hälsoreform i slutändan kommer visa sig vara en ekonomisk vinst för det amerikanska samhället. Ingen kan ju säkert veta om det kommer bli så, men man kan ju inte heller utesluta det.
De skandinaviska länder som vi lever i har länge varit en nagel i ögat för de som önskar ett mer "liberaliserat" samhälle (alltså ett samhälle där staten lägger sig i på ett minimum). För våra samhällen har ju trots allt inte kollapsat och retligt nog har de gå på gång kommit fram som de "bästa" samhällena i världen att leva i. Jag är säker på att Reinfeldt är lite stolt över sitt land, men märkligt nog är detta (alltså hur Sverige har otroligt hög skatt men samtidigt också är väldigt bra att leva i) inte något som han så ofta nämner. Varför kan man fråga sig?
Och angående han som skrev artikeln så håller jag med honom om att det vore intressant att få en mer grävande debatt om vad konsekvenserna av skattesänkningar egentligen blir. Så länge diskussionen inte kommer leda till att vi får en ökad BNP-tillväxt förstås.
söndag 5 september 2010
Kampsportsshow
Kropp och själ kan vi människor ibland påstås bestå av. I vårt samhälle kan jag dock uppleva att man främst inriktar sig på det som intellektet till människor och eventuellt det som är utseendet på kroppen. Därför var det spännande att idag gå på en kampsportsshow där det fanns människor som utforskat gränserna för vad deras kroppen egentligen är. Det var människor som gjorde volter både framåt och tillbaka.
Människor som gick ner i spagat eller som kunde slå isönder träplankor. Där var en japansk man som genom att använda sig av Qi kunde paralysera sina motståndare i det närmaste bara genom att röra vi dem. Det var imponerande att titta på och fascinerande att se den rörlighet som dessa människorna lyckats uppnå med sina kroppar.
Människor som gick ner i spagat eller som kunde slå isönder träplankor. Där var en japansk man som genom att använda sig av Qi kunde paralysera sina motståndare i det närmaste bara genom att röra vi dem. Det var imponerande att titta på och fascinerande att se den rörlighet som dessa människorna lyckats uppnå med sina kroppar.
Opinionsmätningarnas tidevarv
.. kan det verka som om vi befinner oss i nu. Vissa skulle kankse hävda att det är den relativa enigheten partierna i mellan som gör att opinionsmätningarna istället blir ett bekvämt val när man vill ha något att debattera i medierna. Och kanske det ändå känns lite typiskt Svensk att starta en stor debatt om debatten så här inför valet istället för att fokusera på vad valet handlar om i grund och botten. Okej, för att vara rättvis så försöker ju medierna också föra debatter och ge partierna möjligheter att förklara vad det är de önskar göra. Även om man kanske oftare hamnar i diskussioner om hur väljarna kommer reagera på de olika förslagen än i debatter av sakkunniga om vad de olika åtgärderna kan få för konsekvenser.
Sverige är ett litet land, men i likhet med de flesta andra länder så är det också en trögt utvecklande process. Saker som händer idag får konsekvenser långt framåt. Och idag när så mycket händer hela tiden så blir konsekvenserna och den framtiden vi står inför allt svårare att sia om. Men det faktum att det är svårt att säga något om betyder ju inte att man inte borde försöka. Varifrån kan man hitta icke politiker eller icke politiskt färgade människor föra en saklig debatt om vad det försämrade försäkringssystemet kommer innebära för Sverige? Jag är personligen övertygad om att regeringen har tagit många beslut vars konsekvenser vi inte kommer få se resultatet från förrän längre in i framtiden. Och jag är nog enig med Schlaug om att vi i en ännu större grad än för blir motade in i det hamsterhjulet som jobb-konsumtion-tv riskerar vara i mångas vardag.
Sverige är ett litet land, men i likhet med de flesta andra länder så är det också en trögt utvecklande process. Saker som händer idag får konsekvenser långt framåt. Och idag när så mycket händer hela tiden så blir konsekvenserna och den framtiden vi står inför allt svårare att sia om. Men det faktum att det är svårt att säga något om betyder ju inte att man inte borde försöka. Varifrån kan man hitta icke politiker eller icke politiskt färgade människor föra en saklig debatt om vad det försämrade försäkringssystemet kommer innebära för Sverige? Jag är personligen övertygad om att regeringen har tagit många beslut vars konsekvenser vi inte kommer få se resultatet från förrän längre in i framtiden. Och jag är nog enig med Schlaug om att vi i en ännu större grad än för blir motade in i det hamsterhjulet som jobb-konsumtion-tv riskerar vara i mångas vardag.
fredag 3 september 2010
Katastroftrötthet, politikertrötthet och katastrofpolitiker
Ibland kan jag undra varför man tillåter en sådan begreppsförvirring i politiken. Ofta på radion så hör man politiker säga att eftersom väljarstödet för deras parti har gått upp så innebär det att man för en "bra" politik. Man blandar alltså ihop begreppet hur bra politik någon för med det man faktiskt mäter vilket är hur bra folk uppfattar att den politiken man för kommer vara. Det är inte utan att en känsla av att debatten befinner sig på en ooootroligt låg nivå infinner sig varje gång man hör dessa politiker raljera i sådana termer. Vad mer är så kan jag undra varför man bjuder in representanter för de olika partierna att uttala sig om vardagliga händelser. Som t.ex. romernas situation eller Euro-orphans. Man vet ju redan på förhand vad de kommer säga och det är ytterst sällan något sägs som faktiskt bringar nytt ljus över situationen. Förvisso var det ju lite lustigt att höra Göran Hägglund och Tobias Billström prata i ring när man talade om vad man egentligen skulle göra åt alla dessa romer som vi utvisar för att de tigger. Och att höra den tydliga oviljan att berätta vem av dessa personer som representerade alliansens politik i frågan (litet tips, Billström är migrationsminister så man kan gissa att det är han som är representant). Jag spår till framtiden att man kommer ha debattprogram där ljudet till politikernas mikrofon stängs av när de inte egentligen svarar på de frågorna som de får och när man sedan i slutet av programmet räknar ut vem som kunde vara minst för vad det är för politik man egentligen för. För en bättre politik i Sverige i framtiden.
Nåväl politikertrötthet till trots, jag är iaf stolt över att idag ha utövat mina demokratiska rättigheter.
Nåväl politikertrötthet till trots, jag är iaf stolt över att idag ha utövat mina demokratiska rättigheter.
HQ-bank och Kapitalism
I morse hörde jag två personer på radion som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Man hade lyckats få tag på två offer för HQ-banks kollaps och frågade dem vad de tänkte kring allt detta som hade hänt. Jaha tänkte jag, här kommer det komma två personer som temporärt fått sina tillgångar låsta. Det är väl säkert inte så kul. Men riktigt så var det inte. Problemet var inte att de hade fått sina tillgångar låsta utan.. att de hade förlorat massa pengar på att aktien till HQ-bank förlorat över 80% av sitt värde. Och vem var det man var arg på, var det de ansvarslösa förvaltarna som inte bara förlorat enorma belopp på marknaden utan dessutom försökt dölja det genom kreativ bokföring? Nej, man var arg på FI. Det var som om jag plötsligt kommit till mars och lyssnade på utomjordingsradio. Har hade vi alltså två personer som säkert var väl insatta i vad aktier är för något och hur det fungerar. Och en av dem var alltså arg på FI, (för att vara rättvis var nämligen inte den kvinnliga personen man fått tag på lika irriterad) som om det var FI som hade orsakat det stora värdefallet på aktien. En grundkurs i kapitalism säger att man har en mängd företag. De som gör det bra vill folk investera i och därför går värdet upp. De som gör det dåligt vill folk inte investera och värdet sjunker. De som gör det dåligt och bryter mot lagen för att dölja det, de är antingen smarta entreprenörer som klarar av att lura systemet på massa pengar, eller restavfall man bör hålla sig lååångt borta från. Och när nu FI redan för två år sedan varnat HQ bank för att de behövde se över sina rutiner så skulle man kanske varit lite på vakt.
Jag tyckte det var lustigt att mannen menade att om bara FI hade sagt lite tidigare att HQ-bank kunde förlora sin licens, då hade han ju kunnat sälja sina aktier först och hade inte behövt förlora så mycket pengar.. Som om inte alla andra hade sålt sina aktier då också, precis som nu.
Icke-förståelsen hos mannen fick mig att tänka på när Eva Jolie besökte Skavlan. Eva fick leva med livvakter dygnet runt eftersom några av de otroligt rika finansmän som hon ledde rättegångar mot helt enkelt inte kunde tackla att de var anklagade för något. Det var som om de menade att de själva var orörbara. Som om de aldrig kunde göra fel. Nästan som om det var Evas fel att de var anklagade och inte att det berodde på deras egna handlingar. Det är alltid någon annans fel.
Själv kan jag uppröras lite vid tanken att en eventuell bankgaranti skulle gå in och ge många av de människor som förlorat sina pengar i banken (nu går ju carnegie in, så nu förlorar de kanske inte pengarna iaf) deras pengar tillbaka. Inte för att jag tycker det är fel att dessa människor ska få sina pengar tillbaka som de satt in i banken, för det tycker jag att de ska få. Men eftersom de pengar som dessa människor har förlorat någonstans säkert går att hitta i pengar som betalats ut i stora bonusar till de anställda på banken. Det blir alltså som om staten, alltså vi skattebetalare, går in och betalar bonusarna till dessa finansmänniskor som lämnar ett sjunkande företag efter sig. Det enda rimliga skulle vara att pengarna togs från delar av de intäkter som de felande människorna fått. Det skulle motsvara att man faktiskt fick ta ansvar för sina egna handlingar.
Det hela gör mig också beklämd när det i andra ändan av nyhetsspektrumet pratas om romerna som uppenbart diskrimmineras och är oönskade, inte bara i Paris utan även i Sverige eller här i Bergens gator. Visst är det fint att människor i Paris går ihop och demonstrerar för romernas rättigheter, men när det i praktiken är så att dessa människor kan gå runt och tigga i timmar på tunnelbanan i Paris utan att få en enda Euro så kan man egentligen undra vad det är för rättigheter som man slåss för. Och att Sverige skulle gå in och peka moraliskt pekfinger åt Frankrike får mig bara att må dåligt. Jag hörde Billström så sent som idag säga att "det vore dumt att ge tydligare definitioner av vad en krigszon är till migrationsverket eftersom då skulle fler människor få uppehållstillstånd". Alltså. Ett helt folkslag vandrar oönskat runt på gatorna i Europa och den bitterheten som kommer växa från diskrimmineringen är något vi kommer få leva med långt in i framtiden. Det är bara att titta på Israel och Palestina.
Jag tyckte det var lustigt att mannen menade att om bara FI hade sagt lite tidigare att HQ-bank kunde förlora sin licens, då hade han ju kunnat sälja sina aktier först och hade inte behövt förlora så mycket pengar.. Som om inte alla andra hade sålt sina aktier då också, precis som nu.
Icke-förståelsen hos mannen fick mig att tänka på när Eva Jolie besökte Skavlan. Eva fick leva med livvakter dygnet runt eftersom några av de otroligt rika finansmän som hon ledde rättegångar mot helt enkelt inte kunde tackla att de var anklagade för något. Det var som om de menade att de själva var orörbara. Som om de aldrig kunde göra fel. Nästan som om det var Evas fel att de var anklagade och inte att det berodde på deras egna handlingar. Det är alltid någon annans fel.
Själv kan jag uppröras lite vid tanken att en eventuell bankgaranti skulle gå in och ge många av de människor som förlorat sina pengar i banken (nu går ju carnegie in, så nu förlorar de kanske inte pengarna iaf) deras pengar tillbaka. Inte för att jag tycker det är fel att dessa människor ska få sina pengar tillbaka som de satt in i banken, för det tycker jag att de ska få. Men eftersom de pengar som dessa människor har förlorat någonstans säkert går att hitta i pengar som betalats ut i stora bonusar till de anställda på banken. Det blir alltså som om staten, alltså vi skattebetalare, går in och betalar bonusarna till dessa finansmänniskor som lämnar ett sjunkande företag efter sig. Det enda rimliga skulle vara att pengarna togs från delar av de intäkter som de felande människorna fått. Det skulle motsvara att man faktiskt fick ta ansvar för sina egna handlingar.
Det hela gör mig också beklämd när det i andra ändan av nyhetsspektrumet pratas om romerna som uppenbart diskrimmineras och är oönskade, inte bara i Paris utan även i Sverige eller här i Bergens gator. Visst är det fint att människor i Paris går ihop och demonstrerar för romernas rättigheter, men när det i praktiken är så att dessa människor kan gå runt och tigga i timmar på tunnelbanan i Paris utan att få en enda Euro så kan man egentligen undra vad det är för rättigheter som man slåss för. Och att Sverige skulle gå in och peka moraliskt pekfinger åt Frankrike får mig bara att må dåligt. Jag hörde Billström så sent som idag säga att "det vore dumt att ge tydligare definitioner av vad en krigszon är till migrationsverket eftersom då skulle fler människor få uppehållstillstånd". Alltså. Ett helt folkslag vandrar oönskat runt på gatorna i Europa och den bitterheten som kommer växa från diskrimmineringen är något vi kommer få leva med långt in i framtiden. Det är bara att titta på Israel och Palestina.
onsdag 1 september 2010
Centerpartiet
Centerpartiet har gått ner i opinionsmätningarna. Maud Olofsson tror att många väljare kommer mobiliseras fram till valet och jag tror hon har rätt. Man har redan tidigare konstaterat i mätningar att många människor är beredda att stödrösta på ett parti ifall det finns risk för att det ska falla ur riksdagen. Alltså, kanske det fortfarande finns hopp för alliansens gröna röst (även om naturskyddsföreningen menar att Kristdemokraterna är det grönaste partiet i alliansen) i det kommande valet.
Jag tror som sagt inte att centerpartiet kommer åka ur riksdagen, men jag kan dra paralleller till vad som hänt i Norge och undrar ifall inte centerpartiet är på väg in i en långvarig kris. I Norge heter högermiljöpartiet Venstre. Venstre gjorde ett väldigt dåligt val förra valet, att jämföra med ett väldigt bra val i valet tidigare. Varför gick det så dåligt senast då? Jo, för att i senaste valet såg det omöjligt ut att skapa en högerregering utan att även Frp (Fremskrittspartiet) fick vara med och bestämma. Frp är ett popultistiskt parti som spelar lite på samma strängar som SD försöker göra i Sverige. De har dock en bredare politisk agenda och t.ex. menar man att miljöfrågan är rent strunt. Nåväl. Att sammarbeta med Frp var uteslutet för Venstre. Man sa tydligen att det inte skulle gå för sig. Valet tidigare hade många röstat på Venstre i rädsla att de kanske skulle åka ur riksdagen utan sympatiröster. Beskedet att Frp-sammarbete var uteslutet ledde alltså till kraftigt försämrat valresultat. Det Venstre gjorde var att offra sitt valresultat för sin politiks skull. Kanske är det denna saxen som centerpartiet också har satt sig, men där man istället har valt att offra sin politik för sitt valresultats skull. Detta kommer kanske fungera i ett eller två val. Men jag misstänker starkt att folk kommer börja undra vad man egentligen ska ha partiet till i takt med att det blir mer och mer svängande efter vinden.
Jag tror som sagt inte att centerpartiet kommer åka ur riksdagen, men jag kan dra paralleller till vad som hänt i Norge och undrar ifall inte centerpartiet är på väg in i en långvarig kris. I Norge heter högermiljöpartiet Venstre. Venstre gjorde ett väldigt dåligt val förra valet, att jämföra med ett väldigt bra val i valet tidigare. Varför gick det så dåligt senast då? Jo, för att i senaste valet såg det omöjligt ut att skapa en högerregering utan att även Frp (Fremskrittspartiet) fick vara med och bestämma. Frp är ett popultistiskt parti som spelar lite på samma strängar som SD försöker göra i Sverige. De har dock en bredare politisk agenda och t.ex. menar man att miljöfrågan är rent strunt. Nåväl. Att sammarbeta med Frp var uteslutet för Venstre. Man sa tydligen att det inte skulle gå för sig. Valet tidigare hade många röstat på Venstre i rädsla att de kanske skulle åka ur riksdagen utan sympatiröster. Beskedet att Frp-sammarbete var uteslutet ledde alltså till kraftigt försämrat valresultat. Det Venstre gjorde var att offra sitt valresultat för sin politiks skull. Kanske är det denna saxen som centerpartiet också har satt sig, men där man istället har valt att offra sin politik för sitt valresultats skull. Detta kommer kanske fungera i ett eller två val. Men jag misstänker starkt att folk kommer börja undra vad man egentligen ska ha partiet till i takt med att det blir mer och mer svängande efter vinden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)