Ordet utanförskap

Jag läste ett bra inlägg på Schlaugs blog här om dagen som handlade om en absurditet i det politiska språkbruket. Inlägget handlar om hur man använder ordet utanförskap för att tala om de människor som inte har jobb. Det handlar alltid om att man ska bekämpa utanförskapet. Underförstått handlar det om att man ska ge människor plats i gemenskapen som har hamnat utanför den. Själv klarar jag knappast att formulera det bättre än Schlaug själv, så jag rekommenderar att ni läser hans artikel. Jag har dock några extra tankar jag vill uttrycka runt ämnet.

Det som det i praktiken handlar om när man ska bekämpa utanförskapet är ju inte att man ska ge dessa stackars utanförmänniskor något som hjälper dem, utan om att man ska tvinga dem att ta alla slags jobb. Att man ska tvinga dem att förstå att de inte längre är sjuka trots att de möjligen är övertygade om motsatsen. Det som alltså låter som att staten ska bedriva välgörenhet mot en utsatt grupp handlar i praktiken om att staten ska använda piskan mot en utsatt grupp för att få dem samhällsnyttiga.
För att konkretisera det hela så handlar det om att denna kvinnan ska hållas kvar i sitt jobb så länge som möjligt. Efter det att den här kvinnan har "brutit ihop" (som det hände i verkligheten) så handlar det om att den här kvinnan ska ha rätt till att vara "ihop bruten" i sex månader, sedan måste hon tillbaka in i systemet. Det som politikerna alltså vill benämna som en kamp för de utsatta människornas rättigheter kan man ju enkelt i det här fallet se som en björntjänst.

För inte så länge sedan hörde jag en man tala om arbetspolitik. Han förklarade att när man t.ex. i USA satte upp en minstalön så människor kunde ha så gjorde man något som var dåligt för just den utsatta gruppen som man ville hjälpa. Han menade att minstalönen fick som konsekvens att just de enkla arbetena som man inte kunde betala mer än den låga lönen för försvinner. Personen i fråga var själv en näringsidkare, så han gav ju möjligheten att man fick se ett annat perspektiv på saken än det man själv är van vid att se. Nämligen perspektivet hos de människor som faktiskt anställer människor. Personligen kunde jag dock inte ta hans resonemang och åsikter till mig eftersom det nästan direkt var en laissez-faire-varningsklocka som ringde. En gammal kollega till mig sa en gång att det systemet efter kommunismen som dödat flest människor är faktiskt inte nazismen utan kapitalismen. Han hänvisade till den industriella revolutionen i England och till svältkatastrofen på Irland där bönderna valde att sälja sin mat till England för ett mer förmånligt pris trots att det rådde svält i det egna landet. Detta är en av anledningarna till att det kom så många irländska immigranter till USA. Jag menar att det tidigt industriella Europa där vissa människor blev otroligt rika samtidigt som andra dog i dåliga arbetsmiljöer tydligt visar faran med en laissez-faire politik. Jag tror dessvärre att den åsikt och det perspektiv jag har betyder mindre för hur vår samhälle kommer utveckla sig än vad hans gör av den enkla anledningen att han har mer pengar. Jag tror att de människor som har mycket pengar och är näringsidkare har mer makt att definiera hur vårt samhälle ska fungera, om inget annat eftersom det är de som skapar våra arbetsplatser. Det är de som har makt att skapa de arbetsplatser som det tror är nödvändiga. Eller de arbetsplatser som de tror kommer kunna bli lönsamma.

Jag tror utifrån ett personligt perspektiv att vi har riggat upp ett helt system till vår egna nackdel. Till allas våran nackdel, rik som fattig. För även om det kan kännas rationellt att tänka att vi alla är individer, att vi alla är små öar som måste ta ansvar för oss själva så tror jag att alla människor i ett samhälle har en påverkan på alla andra. Jag tror att ifall vi skulle ta vårt samhälle idag och så skulle vi gett den rika hälften dubbelt så mycket materiellt välstånd, samtidigt som den fattiga hälften skulle fått sitt välstånd halverat så skulle vi sluta upp i ett samhälle som var mindre trivsamt för alla människor. Mängden kriminalitet skulle garanterat öka och även om den rika halvan (där jag nog själv också skulle befunnit mig) skulle klarat av att skärma sig från den fattiga så skulle misären hos de fattiga påverka de mer bemedlade på ett negativt sätt. Vi skulle ha slutat upp i ett samhälle med en betydande BNP ökning, men som jag säger, personligen tror jag att den subjektiva upplevelsen av välstånd skulle ha minskat. Jag menar att vårat system är uppriggat för att alltid öka BNPn. Jag menar att vårat system är riggat så att klyfterna kommer öka (mätningar av skillnad i inkomst mellan rika och fattiga bekräftar detta). Jag menar att vårat system är gjort på ett sätt där kapital blir den enda mätbara storeheten, vi lever i ett systemet som är oförmöget att mäta huruvida vi lever en hållbar livsstil, ifall vi blir lyckligare eller mindre lyckliga. Vi lever ett system där en minskning av konsumption och arbete plötsligt blir ett hot mot vår existens, trots att varken vår konsumption eller vårat arbete i sig själva är livsviktiga.
Ur ett sådant perspektiv så kan politikernas kamp för ökat välstånd ses som ett farligt missförstånd av samhällets komplexitet. Som ett missförstånd där man inte förstår att en människas obehag påverkar andra människor. När nu inte bara ett politiskt parti utan alla väljer att använda samma språkbruk och den politiska diskursen blir på det sätt som den blir så kan man ju bara sätta sitt hopp till förändring. Min första önskan för det nya året är att politiker så som människor flest ska få mer förståelse och respekt för människans och samhällets komplexitet.