Demokratibegreppet i det moderna samhället

I min vokabulär så ligger det ofta en negativ klang till orden "det moderna samhället". Detta bottnar säkert i ett flertal associationer som genom en längre tid har byggts upp i mig. Som de flesta ord som försöker beskriva något som ständigt förändras så blir också det moderna samhället ett begrepp som har en flytande definition och som beroende på kontext egentligen kan stå för olika betydelser. För mig handlar "det" moderna samhället främst om "vårt" moderna samhälle. Om de kollektiva föreställningar som ryms i oss som grupp i det nutida Norge eller det nutida Sverige. De kollektiva föreställningar som injicerats in i samhällskroppen som konsekvens av att vi i förlängningen är en del av den västerländska kultursfären. Även ifall det i vårt samhälle ryms en stor mångfald av åsikter och föreställningar. Allt från de som menar att USA är det yttersta onda till de som menar att kommunismen är det till de som menar att muslimerna är det. Denna diversiteten till trots menar jag att det finns vissa begrepp som vi matats med så från barnsben att de ses på liknande sätt nästan tvärs över samhällskroppen. Föreställningen må ändra sig över tid i samhället, men föreställningen menar jag står ganska konstant över samhället vid varje given tid. Bland dessa grundpelare i vårat samhälle, detta grundkit som håller samhället ihop menar jag att begreppet demokrati är.

Själv menar jag att demokrati, i likhet med ord som t.ex. feminism och liberalism, har blivit dränerat av sin betydelse. Ifall du vill diskutera avigsidorna med demokrati kan du ofta hamna i en diskussion där fördelarna med demokrati snarare debatteras för i form av nackdelar med andra styrelsesätt. För det kan väl vara nog så konkret vad en tyrann innebär, eller vad ett kommunistiskt förtryck innebär. Bland annat kan man ju läsa Aleksandr Solzjenitsyn ifall man vill få insikt i grymheter som kan sättas i system av människor mot människor.
Men ifall du vill konkretisera vad en demokrati är så blir det svårare. Jag minns att på gymnasiet så var rätt svar "folkstyre". En person, en röst. Men Sverige är en demokrati. Det är Afghanistan också. Ändå är Sverige och Afghanistan två vitt skilda samhällen.
En föreställning som känns naturlig om vad en demokrati är, är att det handlar om flertalets tyranni. Det kännas logiskt att tänka att en demokrati är ett land där medianåsikten hos landets befolkning i varje tillfälle kommer bli det som bestämmer vilket beslut som kommer tas. I praktiken kan ting verka mer komplicerade än så. I Sverige ville en majoritet av befolkningen avskaffa kärnkraften till år 2010. Detta blev inte gjort. I Sverige ville en majoritet av befolkningen inte ha en FRA-lagstiftning. Likväl så är nästan samtliga riksdagsrepresentanter positiva till det.

Vad driver en demokrati? Politiska analytiker har menat att Karl Rove införde en ny dimension i politiken när han ledde Bushs politiska kampanj i guvenörsvalet i Texas. I filmen W. av Oliver Stone kan man se hur Karl Rove drillar Bush inför den politiska debatten. Debattekniken handlade om att aldrig erkänna svagheter. Att alltid hamra in sitt budskap oberoende av vilken fråga man fick och att belysa att man sett ett problem utan att konkret säga vad man ska göra åt det. För dem av oss som lyssnar på politiska debatter på radion eller på TV så är det lätt att känna igen sjargongen. Bush vann guvernörsvalet, så något kan tyda på att debattekniken var en teknik som fungerade för att vinna val. Dessvärre tror jag också att det är en teknik som fungerar för att avveckla kärnan i det de flesta av oss föreställer sig är den demokrati vi lever i.
Ifall det nu inte går att avgöra från en politisk debatt vilka beslut som kommer fattas när man väljer den ena eller andra personen, hur kan då valet av folkrepresentanter spegla de val som folket önskar att dess folkrepresentanter ska ta? Var det inte detta vi trodde att demokrati innebar?
Ur ett annat perspektiv - vissa samhällsanalytiker menar att ett samhälle är väldigt beronde av kapital för att kunna utvecklas. Detta innebär att den ledande regeringen, oberoende av färg, är djupt beroende av att kapitalet inte ska flyttas ut ur landet. Regeringen blir därför, i rädsla för konsekvenserna, tvungna att föra en politik i konkurrens med andra länder för att behålla kapital inom landet. Beslut måste alltså tas, inte på grundlag av vad folket i det landet råkar önska sig, utan på grundlag av hur regeringen tror att kapitalet kan fortsätta hållas inom landets gränser. För att ge ett konkret exempel på hur det kan dåligt för ett land när kapitalet flyr iväg så kan man kolla på Asienkrisen, i Syd Korea hjälpte det inte att folket smälte ner guldtänder i landets tjänst, för när kapitalet bestämt sig för att dra sig ur så fanns det inget att sätta emot. Konsekvenserna ser vi fortfarande idag i form av Kinas gigantlån till USA. Alltså, det att föra en politik som är rotad i folkets vilja blir inte alltid bra eftersom ett land i stor mån är beroende av krafter som ligger utanför landets påverkningssfär. Slutsatsen blir lite som när Victor sa att stommen i alla politiska visioner är ekonomisk tillväxt, med skillnaden att det inte är stommen i politiska visioner i sig, men stommen i den realpolitik som förs av de flesta representanter för politiska visioner, att ge en god grogrund för tillväxt. Inte tvunget för att folket önskar sig det utan för att man inte vågar göra något annat.

Hur reflekterade är vi över demokratibegreppet? Ifall man väljer att gräva djupare i demokratibegreppet, i demokrati i praktik och i teori, så kan det alltså framkomma konklusioner som inte tvunget överensstämmer med de intuitiva föreställningar man får när man hör ordet demokrati. Men, kan man fråga sig, hur mycket reflekterar vi människor över saker som detta i vardagen? Jag tillhör dem som tror att människor är känslovarelser. Att det inte tvunget är den mannen med det bästa förslaget som kommer få folket med sig, utan att det är den personen som klarar av att tala bäst för sin sak. Människor är beredda att slåss för demokrati eftersom de har en känsla av att de slåss för något som är gott. Men i verkligheten är ju saker ofta mer komplicerade än vad vi tror. Hade människor varit beredda att offra sina liv för demokrati i Afghanistan ifall de hade förstått att demokrati i verkligheten inte tvunget stämmer överens med demokrati i föreställningarna? Jag tror att det finns strukturella orättvisor i vårt moderna samhälle som är svåra att förändra på eftersom människor inte har reflekterat djupt nog över vad vårt samhälle är och varför vårt samhälle är som det är. Precis som med pengar, som innehar ett värde endast därför att vi alla samtidigt tror att det har något värde, så tror jag att demokrati fungerar och är legitimerat bara för att vi alla tror att demokrati fungerar och är legitimt. Vi tänker att demokrati är det enda som är legitimt, utan att förstå att anledningen till att det är legitimt är just för att vi själva legitimerar det.

Vad betyder det när USA säger att man slåss för demokrati i Afghanistan? Detta är en fråga jag ställt mig själva flera gånger under årens lopp. Vad betyder det egentligen? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar. Politiker har ju gjort sig kända för att kunna använda stora ord utan att tvunget ha någon direkt betydelse under dessa orden. Slåss vi alltså för att införa ett system med potentiella intressekonflikterna som jag nämnt tidigare? Ett system som till synes leds av folket, och därför legitimeras, men som i praktiken drivs av andra krafter. Är detta värt att offra tusentals människors liv för? Det starkaste argumentet menar jag för att kämpa i Afghanistan är inte för att kämpa för något, utan för att kämpa mot något. Mot förtryck. Varför bjuder man inte in folk i en mer explicit tankegång kring varför det är så viktigt att slåss, för som sagt, att bara slåss för demokrati säger åtminstone inte mig något.

Hur kunde samhället varit? Kommunismens fall har av flera beskrivits som de stora visionernas fall. Plötsligt blev det den ledande tanken att så vårat samhälle ser ut är kanske inte optimalt. Men det finns inga alternativ. Så vi hamnade här. Tidningarna berättar för oss att vårt samhälle omöjligt kan fortsätta se ut som det gör pga inskränkningar som görs av vår planets kapacitet. Men så sitter vi här i vår demokrati. Intuitivt förstår vi att det inte finns några alternativ, för alternativen är ju kommunism, teokrati eller tyranni och dem vet vi ju alla hur de är. Och när nu allt är upp till den enskilda individen i hur han vill förvalta sina ägodelar, hur kan man då göra för att ändra vårt kollektiva beteende? Om du frågar mig så är allt möjligt. Av jord är vi komna och till jord skall vi åter bliva, utöver det verkar inget givet. Jag tror det är viktigt att människor förstår att man till varje tid ofta innehar en mängd föreställningar som inte tvunget är sanna. Att vi t.ex. gärna tenderar att se begränsningar där inga begränsningar finns att se. Det är viktigt att folk förstår vad det egentligen innebär att varje människa är lika mycket värd. Det är också viktigt att folk förstår varför saker är som de är, och hur de kan vara annorlunda.

Tillsist vill jag ha alla er läsares hjälp till att reda ut en tanke.
Victor nämnde att ALLA politiska visioner har ekonomisk tillväxt som stomme. Jag vill uppmuntra alla som råkar läsa detta att i kommentarerna försöka beskriva/konkretisera en politisk vision. Desto mer jag tänker på det, desto svårare blir det nämligen för mig att komma på konkreta visioner. Jag svarade på Victors påstående med att säga att anarki är ett exempel på en politisk vision helt frikopplad från tillväxtbegreppet. Victor svarade mig personligen att han bara menade konstruktiva politiska visioner, medans anarkin är en destruktiv politisk vision. På en jobblunch för någon dag så startades ett samtal som till viss del faktiskt anknöt till Victors och min diskussion. En kollega hade genom National Geographics hört talas om ett folk i centrala Afrika som levde helt frikopplade från tidsbegreppet. De levde också i ett samhälle där ingen bestämd ledare fanns. Där fanns inget äktenskapsbegrepp, utan folk bytte fruar/män lite då och då. Folket var fortfarande ett jägarsamhälle vilket tydligen inte var något större problem. Att börja odla? Det såg de ingen vits i. De levde tillsammans i stammar med runt 20 individer, så ifall man fällde ett djur så kunde maten räcka en längre tid. Kriminaliteten var obefintlig, något som är naturligt eftersom det inte fanns något att stjäla. Detta folk hade funnits i runt 1500 år, något du kan jämföra med t.ex. hur länge det mäktiga romarrike härjade. På sättet detta samhället beskrivs så låter det ju onekligen som en anarki. Samtidigt låter det ju knappast som ett destruktivt samhälle. Slutsatsen då? I vissa sammanhang fungerar även anarki som styrelsesätt. Varför ser vi demokrati som det naturliga och enda sättet ett land kan ledas på?

Om att vara ett steg efter

Det kallas för vargavinter. Dessa vintrar som blir så exceptionellt kalla. Och som vanligt när något blir exceptionellt på det ena eller andra sättet så är det väldigt många människor som inte förutsätt att det kunde bli exceptionellt just så. Då kommer alla, oftast samtidigt, på att de måste göra ett eller annat för att förebygga problem.
Således kunde det kännas ganska hopplöst när jag för någon dag sedan vandrade in på expert för att köpa ett nytt element. Där stod fem pallar på golvet där elementen skulle vara, men inga ordentliga element. Dagen efter försökte jag på Jernia. Samma resultat där. De berättade att de hade fått in ett last med element på torsdagen och att elementen sedan hade blivit slutsålda på fredagen. Idag har jag dock haft tur. Kanske det är det lite mildare vädret, men när jag gick till Jernia idag så hade den nya leveransen med element inte tagit slut än.

Samma mekanism kunde jag märka när jag skulle ringa efter rörmokare som skulle kunna hjälpa mig att tina upp rören i byggnaden. Första numret jag ringde så sa de att de dessvärre var fullbokade. Jag kunde höra någon skratta lite i bakgrunden. De nästkommande sex numren jag ringde var det precis samma svar hos. Alla var ute för att tina rör. Och listan med folk som behövde hjälp sträckte sig åtminstone en vecka framåt. Man kan bara tänka hur mycket arbete detta i nästa instans kommer skapa hos försäkringsbolaget.

För egen del, turligt nog, så verkar problemet ha löst sig, och detta utan rörmokares hjälp. Idag gick vattnet igång igen i det röret där det hade frusit och där finns inga tecken på vattenläckage. Hur dessa rören kan ha klarat kylan så länge är lite av ett mysterium för mig, men tacksam är jag åtminstone.

Europas sämsta luft

De sju "fjällena", bergen runt Bergen kan vara bra till mycket. Av och till har det dock också sina dåliga sidor. Eftersom kall luft har lagt sig nere i dalen mellan de sju bergen samtidigt som varmare luft ligger över så menar forskarna att Bergen har blivit till någon form av växthus. Avgaserna har inte klarat av att komma bort från statskärnan och mängden kvävedioxid har bara ökat och ökat. Från bra nivå till dålig till mycket dålig. Nu verkar det som tur är att vindarna har kommit ner och renat luften lite, men på den korta tid då avgasnivån sköt i höjden så fick man i kommunstyret diskutera olika varianer av nödtilltag. Bland annat funderade man på att förbjuda bilar helt och hållet i Bergen centrum. Man bestämde att småbarn som gick i skolan i centrum skulle köras ut för att få undervisning utanför staden.
Tidningarna hjälpte till för att mobilisera människor att i solidaritet lämna bilen hemma. På måndagen när jag skulle till jobb så valde jag att gå istället för att ta bussen eftersom det var så mycket människor på busstationen att man inte ens kunde stå på perrongen.

Nåväl, problemet verkar löst för denna gången. Nu får man bara se om politikerna vågar göra någon åtgärd för att förebygga problemet till nästa gång, eller ifall man bara väntar tills nästa krissituation.

Fimbulvinter i Bergen

Överraskningarna runt det kalla Bergen skulle visa sig inte helt vara över. När jag skulle ner i tvättstugan idag för att sätta på min tvätt så var dörren till tvättmaskinen något trögare än jag brukade komma ihåg den som att vara. När jag tillsist lyckades få upp den så hittade jag kläder inuti den. Vackert fast-isade i insidans metallväggar. Jag prövade att skruva på vattnet nere i tvättstugan.. Lite rassel i rören kanske, men inget vatten. Jag kollar ner i slasken där vattnet ska åka ner. Ca en centimeter is kan jag se. Under en av de två kranarna har det rest sig en hög istapp, antagligen bildad av droppe till droppe som läckt från en liten glipa mellan kranmunstycket och röret som vattnet ska gå genom.

Det har funnits positiva överraskningar också. Mitt vardagsrum har jag lyckats få upp i 21 grader. Med hjälp av ett femtontal samtidiga stearinljus och två element så var det möjligt. Allt jag behövde göra var att stänga dörren till sovrummet och ut till hallen. Med hjälp av en termometer har jag kunnat mäta upp hur varmt det blir på de olika ställena. Toaletten var nere i 5,5 grader när jag senast kollade, sovrummet lite mer optimistiska 13 grader. Men men, det är inte riktigt så illa som det låter, toaletten har trots allt golvvärme vilket innebär att kaklet som potentiellt kunde varit mördande kallt faktiskt känns helt OK. Om inget annat ser jag detta som ett utmärkt tillfälle att öva på sina bakfärdigheter, all hjälp ugnen kan ge till uppvärmandet är ju en ren bonus.

Ordet utanförskap

Jag läste ett bra inlägg på Schlaugs blog här om dagen som handlade om en absurditet i det politiska språkbruket. Inlägget handlar om hur man använder ordet utanförskap för att tala om de människor som inte har jobb. Det handlar alltid om att man ska bekämpa utanförskapet. Underförstått handlar det om att man ska ge människor plats i gemenskapen som har hamnat utanför den. Själv klarar jag knappast att formulera det bättre än Schlaug själv, så jag rekommenderar att ni läser hans artikel. Jag har dock några extra tankar jag vill uttrycka runt ämnet.

Det som det i praktiken handlar om när man ska bekämpa utanförskapet är ju inte att man ska ge dessa stackars utanförmänniskor något som hjälper dem, utan om att man ska tvinga dem att ta alla slags jobb. Att man ska tvinga dem att förstå att de inte längre är sjuka trots att de möjligen är övertygade om motsatsen. Det som alltså låter som att staten ska bedriva välgörenhet mot en utsatt grupp handlar i praktiken om att staten ska använda piskan mot en utsatt grupp för att få dem samhällsnyttiga.
För att konkretisera det hela så handlar det om att denna kvinnan ska hållas kvar i sitt jobb så länge som möjligt. Efter det att den här kvinnan har "brutit ihop" (som det hände i verkligheten) så handlar det om att den här kvinnan ska ha rätt till att vara "ihop bruten" i sex månader, sedan måste hon tillbaka in i systemet. Det som politikerna alltså vill benämna som en kamp för de utsatta människornas rättigheter kan man ju enkelt i det här fallet se som en björntjänst.

För inte så länge sedan hörde jag en man tala om arbetspolitik. Han förklarade att när man t.ex. i USA satte upp en minstalön så människor kunde ha så gjorde man något som var dåligt för just den utsatta gruppen som man ville hjälpa. Han menade att minstalönen fick som konsekvens att just de enkla arbetena som man inte kunde betala mer än den låga lönen för försvinner. Personen i fråga var själv en näringsidkare, så han gav ju möjligheten att man fick se ett annat perspektiv på saken än det man själv är van vid att se. Nämligen perspektivet hos de människor som faktiskt anställer människor. Personligen kunde jag dock inte ta hans resonemang och åsikter till mig eftersom det nästan direkt var en laissez-faire-varningsklocka som ringde. En gammal kollega till mig sa en gång att det systemet efter kommunismen som dödat flest människor är faktiskt inte nazismen utan kapitalismen. Han hänvisade till den industriella revolutionen i England och till svältkatastrofen på Irland där bönderna valde att sälja sin mat till England för ett mer förmånligt pris trots att det rådde svält i det egna landet. Detta är en av anledningarna till att det kom så många irländska immigranter till USA. Jag menar att det tidigt industriella Europa där vissa människor blev otroligt rika samtidigt som andra dog i dåliga arbetsmiljöer tydligt visar faran med en laissez-faire politik. Jag tror dessvärre att den åsikt och det perspektiv jag har betyder mindre för hur vår samhälle kommer utveckla sig än vad hans gör av den enkla anledningen att han har mer pengar. Jag tror att de människor som har mycket pengar och är näringsidkare har mer makt att definiera hur vårt samhälle ska fungera, om inget annat eftersom det är de som skapar våra arbetsplatser. Det är de som har makt att skapa de arbetsplatser som det tror är nödvändiga. Eller de arbetsplatser som de tror kommer kunna bli lönsamma.

Jag tror utifrån ett personligt perspektiv att vi har riggat upp ett helt system till vår egna nackdel. Till allas våran nackdel, rik som fattig. För även om det kan kännas rationellt att tänka att vi alla är individer, att vi alla är små öar som måste ta ansvar för oss själva så tror jag att alla människor i ett samhälle har en påverkan på alla andra. Jag tror att ifall vi skulle ta vårt samhälle idag och så skulle vi gett den rika hälften dubbelt så mycket materiellt välstånd, samtidigt som den fattiga hälften skulle fått sitt välstånd halverat så skulle vi sluta upp i ett samhälle som var mindre trivsamt för alla människor. Mängden kriminalitet skulle garanterat öka och även om den rika halvan (där jag nog själv också skulle befunnit mig) skulle klarat av att skärma sig från den fattiga så skulle misären hos de fattiga påverka de mer bemedlade på ett negativt sätt. Vi skulle ha slutat upp i ett samhälle med en betydande BNP ökning, men som jag säger, personligen tror jag att den subjektiva upplevelsen av välstånd skulle ha minskat. Jag menar att vårat system är uppriggat för att alltid öka BNPn. Jag menar att vårat system är riggat så att klyfterna kommer öka (mätningar av skillnad i inkomst mellan rika och fattiga bekräftar detta). Jag menar att vårat system är gjort på ett sätt där kapital blir den enda mätbara storeheten, vi lever i ett systemet som är oförmöget att mäta huruvida vi lever en hållbar livsstil, ifall vi blir lyckligare eller mindre lyckliga. Vi lever ett system där en minskning av konsumption och arbete plötsligt blir ett hot mot vår existens, trots att varken vår konsumption eller vårat arbete i sig själva är livsviktiga.
Ur ett sådant perspektiv så kan politikernas kamp för ökat välstånd ses som ett farligt missförstånd av samhällets komplexitet. Som ett missförstånd där man inte förstår att en människas obehag påverkar andra människor. När nu inte bara ett politiskt parti utan alla väljer att använda samma språkbruk och den politiska diskursen blir på det sätt som den blir så kan man ju bara sätta sitt hopp till förändring. Min första önskan för det nya året är att politiker så som människor flest ska få mer förståelse och respekt för människans och samhällets komplexitet.

Att komma hem

När jag kom hem igen från det underbara Skåne så möttes jag av mina sorgsna blommor. Det var som om de tittade anklagande på mig. Inget jag tog personligt dock och efter att jag gett dem lite vatten hoppas jag att de så småningom kommer bli lite gladare.

Bergen har för ovanligheternas skull (om jag förstått mina kollegor rätt) lyckats hålla på snön genom hela julen. Det finns snö och is lite varstans och så sent som i morse lyckades jag med en vacker vurpa när jag var påväg till bussen. Kallt har det också hållit sig. Min lägenhet som har varit utan värme under min frånvaro har fortfarande inte helt lyckats värmas upp, trots ett element med termostaten på 25 grader som har varit igång i över ett dygn. En tomat som jag hade glömt framme i mitt kök var lika välbevarad nu som när jag åkte. Som tur är så har jag en så snäll flickvän som låter mig vara på hennes lilla rum där det är fullt möjligt att få temperaturer över 20 grader med hjälp av ett element.