lördag 18 december 2010

Ett icke fullständigt utvecklat stort frågetecken

För att påpeka det uppenbara, mängden självmordsbombare i Sverige har ökat lavinartat på sistone. Vi har passerat 0 och ligger nu på 1. Debatten stormar i landet i det att man försöker få grepp om situationen. Huruvida vi försöker förstå eller inte får stå osagt, men att få grepp är jag tämligen säker på att vi gör. Eller åtminstone känna att vi har grepp.

Så vi borde ställa oss frågan vem det är som vet något om terrorister. På radion hörde jag att man i Storbritannien exporterar terrorister så kanske det finns viss expertis att finna där. Först en digression, en kommentar till debatten som uppkommit kring att Säpo skulle få använda sig av signalspaning. I England avslyssnar man sina medborgare utan att det tvunget verkar ha minskat mängden terrorister. Och nu var det ju t.ex. så att Säpo fick mail av bombaren men missade att läsa det (även om mailet då givetvis skickades strax innan dådet och därför troligen haft mindre betydelse även om man läst det). Mitt tips är att Säpo kan läsa sin egna inbox först innan de ska få makt att sitta och avslyssna mina telefonsamtal och min mailkommunikation. I Sverige har vi ju infört FRA utan att det verkar ha förhindrat just detta dådet.

Debatten förs kring vad som skapar terrorister och hur man kan förebygga terrorism. Detta är givetvis ingen ny debatt och MI5 skrev en gång en rapport på just detta området. Jag citerar från Guardian artikeln som omnämnde rapporten:

"Far from being religious zealots, a large number of those involved in terrorism do not practise their faith regularly. Many lack religious literacy and could actually be regarded as religious novices. Very few have been brought up in strongly religious households, and there is a higher than average proportion of converts. Some are involved in drug-taking, drinking alcohol and visiting prostitutes. MI5 says there is evidence that a well-established religious identity actually protects against violent radicalisation."

Jag undrar ifall detta perspektivet kommer komma fram i den svenska debatten också, eller ifall debatten kommer fortsätta byggas främst på spekulation från personer som har ett stort behov av att föra fram just sina gissningar.

På radion hörde jag en person åter och åter igen upprepa att eftersom dådet utfördes i Islams namn så är det de muslimska ledarnas plikt att fördömma dådet.. För att de skulle göra det är något man menar inte är självklart. Av någon märklig anledning känner sig muslimerna både förerättade och utpekade.. Hmm, undrar varför? Själv är jag spänd på när Reinfeldt, i kraft av att vara ledare för ett demokratiskt land, ska fördöma den krigföring som USA för i demokratins namn med obemannade flygplan som åt gången kan döda upp till 50-tals oskyldiga kvinnor och barn. Om rätt ska vara rätt så borde han ju ta avstånd från denna krigföring varje gång en sådan massaker förekommer, för det är ju, handen på hjärtat, det vårt samhälle förväntar sig av de muslimska ledarna. Eller kanske borde vi alla be om ursäkt för varje irakisk kristen som nekas uppehållstillstånd i Sverige och sedan dödas nere i Irak. Kanske det hade varit "balanserat?". Sedan tycker jag det är intressant att man säger att detta utfördes i Islams namn. Det enda vi (i offentligheten) vet om dådet är baserat på den ljudinspelning som mannen gjorde innan dådet hände. Visst nämner han här Lars Vilks och kriget i Afghanistan som anledningar till att han gjorde som han gjorde. Och visst säger han att islam förnedras i västvärlden. Men säger han verkligen att "detta dådet utför jag i islams namn?". Om du hade lyssnat på det radioprogram jag lyssnade på så hade du trott det, men efter att ha lyssnat på ljudklippet kan jag säga att det gör han inte. Varför kan man inte tänka sig att han agerade efter en egen personlig övertygelse? Det var väl det vi sa när skytten i Malmö började skjuta människor? Inte har jag hört Reinfeldt be om ursäkt för det heller för den delen. Istället klassade man det som ett integrationsproblem genom att skicka dit integrationsministern. Nä.. denna debatten och det svenska agerande är helt enkelt för rörigt för mig att kunna reda ut.

tisdag 14 december 2010

Det rädda samhället

I Sverige tornar det sig upp en debatt om religiös extremism. Kanske inte främst med anledning av det som hände, utan istället med anledning av allt det som varit innan. Med anledning av allt det som förväntats skulle komma. Med anledning av att ett samhälle upplever fått sig bekräftat en tanke det redan haft.

Själv blev jag förvånad. Inte över terroristdådet (som jag givetvis fördömer) men av vad jag läste i kommentarfältet på Schlaugs blog. Europol för statistik över allt möjligt, terrorism också. Någon som vill gissa hur många procent av alla terroristdåd som gjorts med islamistisk bakgrund under perioden 2006 - 2009 i Europa? 80%? 60%? 40%?
Rätt svar enligt kommentaren, 0,34%. Statistiken följer här under:

Europols statistik över terrordåd i Europa 06-09:
Total number: 1770
Islamic: 6 (0.34%)
Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)
Left Wing: 106 (5.99%)
Other/Not Specified: 62 (3.50%)

Påminner mig lite om Peps låttext, "Det är den vite mannens spår, du har allt att frukta". Men att peka finger hjälper aldrig. Vi är en stor grupp individer, alla olika lite på sitt egna sätt. Det finns kulturella koncept man kan använda för att i grova termer dela upp oss i olika grupper, men att peka ut 1,2 miljarder+ människor faller på sin egna orimlighet.

Jag har inte blivit mer rädd att gå på stan sedan självmordsbomben. Jag är inte orolig att det ska hända här, även om allt givetvis är möjligt. Det som oroar mig är den debatten som nu tornar upp sig. För inte är det väl så att procentsatsen tidningsmeter som skrivits om islamistisk terrorism i Svenska tidningar relativt annan terrorism uppgår till ringa 0,34 procent. Dessvärre tror jag 60% är en rimligare estimat. Hur många kommer ihåg hur man stötte och blötte terroristkvinnan som skulle spränga ett kommunhus? Inte jag.

söndag 12 december 2010

Ekonomi

Att Orwell lekte med konceptet nyspråk i 1984 var nog inte en slump utan snarare en produkt av hans förståelse kring hur vårt dagliga tal formar oss som samhälle. En förståelse av hur en diskurs kan leda oss mot kreativitet eller likriktning, mot förnuft eller mot galenskap. Den politiska striden om våra hjärtan förs faktiskt inte främst i den lagstiftande församlingen utan istället i den ständiga och oavbrutna ström av ord som utgör vår offentliga debatt. Vi är ett land som formas mer av det våra politiker säger än vad de beslutar. Och den politiker eller det parti vars verklighetsbeskrivning klarar av att slå starkast rot i valdebatten är också det parti som mest sannolikt vinner valet. Jag kan inte vara annat än enig med moderaternas valanalys där de säger att de väl lyckades förmedla sin bild av verkligheten. Detta står i kontrast till tanken att partier vinner eller förlorar medlemmar baserat på en nogrann och rationell kalkyl av väljarkåren kring vilka beslut som bäst gynnar just dem. Det är min övertygelse att den större delen av väljarna tar sitt val baserat på förtroende och identifierande med ett koncept snarare än genom idoga läsande av de olika partiernas partiprogram.

Den som följer debatten och de ord som väljes i ett samhälle kan säga mycket om vilken zeitgheist som är rådande. Det är därför för mig kuriöst hur vi i Sverige, liksom för all del även i övriga världen svänger oss med vissa termer.

Kanske mest intressant kan jag tycka att användadet av ordet ekonomi är. Ekonomi härstammar ur grekiskan och från betydelsen att hushålla. I ett tidevarv som vi lever i där vi ser en större och större konsumtion av jordens resurser samtidigt som tecken på bland annat peak oil börjar göra sig gällande i kulisserna. När man på ekot i radion eller i tidningen skriver att det går "bra för svensk ekonomi" så tycker jag detta skulle kunnat översättas med att det går bra för svensk hushållning. Vad är bra eller dåligt när det gäller hushållning? Det blir ju givetvis en definitionsfråga, men det känns inte orimligt att sparsamhet skulle kunna kallas bra för hushållningen och slöseri skulle kunna kallas dåligt. Likväl kan man på radion säga att det går bra för svensk ekonomi när vi i Sverige t.ex. köper en hög med plastsopor integrerade med elektronik som vi sedan ger våra barn och sedan slänger inom fem till tio år. Detta är alltså vad man i modern svenska kan benämna som bra hushållning med resurser? Konceptet konsumtionssamhället som ibland används som etikett för vårat samhälle innebär att man producerar produkter som räknas hålla i 2 till 5 år så att man sedan kan sälja en ny apparat efter att den förra gått sönder. Nu i dagarna har det i Norge gått en dokumentär om glödlampan som lyst oavbrutet sedan början av 1900-talet. Det fanns en tid någon var så "dum" att han byggde en glödlampa som inte gick i sönder. Idag är vi givetvis mycket smartare och bygger glödlampor som håller i några månader. Det är ju bra för tillväxten.. av sophögen våra barn får ärva av oss. För när det kommer till kritan, hur skulle det annars gå med vår ekonomi?

lördag 4 december 2010

Delicat Essen

Tyvärr gick det inte att få videon inbakad på bloggen.. men den som har möjlighet kan gärna titta på detta youtubeklippet. Det är från en fantastisk fransk film som heter delikatessen som jag såg för en vecka sedan; om inget annat är det ett bevis på att fransmännen vet hur man gör film. För de av er som av en eller annan anledning har lust på att dansa kan jag rekommendera följande:

Dansas helst i en överdimmensionerad rock och med ukulele i handen, men det går säkert annars också.

Kannibalerna och de civiliserade

För 400 år sedan så skrev Michel de Montaigne en essay kallad "Om Kannibaler". I den skrev han bland annat om Syd Amerikanska indianer som kommit till Frankrike. Han skrev att "de infödda, som inte var uppmärksamma på vilket pris de skulle behöva betala, i form av fred och lycka, för att köpa sig kunskap om vårt fördärv." Indianerna blev tagit med på rundtur och förfasades över att se människor som "levde i överflöd och komfort [...] [andra] tiggde vid deras dörrar, urmargade av fattigdom och svält. De tyckte det var konstigt att dessa lutfattiga [...] [människorna] accepterade denna orättvisan". Alltså, när kannibalerna kom till Europa för 400 år sedan, förvånades de över hur människor kunde finna sig i en sådan orättvisa.

Jag ser för mig för mitt inre hur dåtidens ekonomer (eller kungar kanske?) resonerade att om vi bara hade lite ekonomisk tillväxt så skulle ingen längre behöva leva i armod. 400 år och X gånger tusen procent tillväxt senare så är vi fortfarande här.. folk lever fortfarande i överflöd och komfort medans deras bröder fortfarande sitter på gatan och tigger. I kajen neren i hamnen här i Bergen ligger båtarna förtöjda, 25 meter långa. Kanske tillhör någon de i oljefonden som fick 100-tals miljoner kronor i bonus för bra arbete. Samtidigt så fryser min fransklärare om fötterna eftersom hon köpte skor som var en storlek för små och nu är vintern här. Varför köpte hon skor som var för små då? Jo, för att de var på rea och den rätta storleken fanns inte. Någon som funderat på hur ett klädesplagg på H&M kan vara så billigt som 100 kr? Hur mycket tror du går till H&M, till den som transporterade plagget, till den som ägde fabriken och slutligen till den kvinnan eller mannen som sydde plagget?

400 år senare, likväl kan kannibalernas fråga verka lika relevant som den var då. Varför blev det så?

lördag 13 november 2010

Filosofi

Frågan var, hur ställer du dig till denna videon?



Jag skulle gärna vilja veta vad ni tycker om filmen. Personligen var jag (kanske som väntat?) inte helt begeistrad över hans idéer.

Hans huvudtes är att vetenskap kan bestämma vad som är rätt och fel. Det finns en rad olika saker jag är oenig med honom om.

Först säger han att det bara är han och de stora religiösa ledarna som tror på en objektiv moral. Enligt min erfarenhet är detta en tanke många människor bär på rent intuitivt. På frågan om vet man trodde det var mest sannolikt skulle komma till himlen, en själv eller moder Theresa så svarade 60% att det var en själv. När jag frågade mina familjemedlemmar vem man trodde var visast i familjen svarade alla utom min syster att de trodde det var de själva. Alltså, jag köper inte bilden av att han skulle vara ensam på att tro på objektiv moral, där ens egna moral allt som oftast är den "korrekta".

Han menar att människors moralsyn i slutändan kokar ner till en syn på varelsers subjektiva upplevelser, det antyds att det blir en fråga om optimerande av varelsers lycka (utilitarism med andra ord) bara det att verktygen för att mäta lycka är olika. Detta upplever jag som en otroligt etnocentrisk syn på kulturer. Från vad jag läst har det funnits kulturer där man sett sin existens som en naturlig del av en helhet. Kulturer där man inte skiljt på ens egna jag och på andra. Det är min övertygelse att där finns kulturer där man inte använder sig av ett analytiskt perspektiv för att avgöra vad som är rätt och fel, där vad som är rätt och fel helt enkelt förefallit naturligt. I ett sådant fall skulle hans tes om att deras moralsyn skulle kunna kokas ner till en syn på optimerande av entiteters lycka bli intetsägande.

Han pratar om ett kontinuerligt rum av sanningar som vi kanske eller kanske inte känner, men som deterministiskt kan bestämma ifall vårt samhälle rör sig mot harmoni eller mot kaos. Han säger också att det finns ett objektivt svar på vilket håll som är rätt att gå i i detta rummet. Detta argumenterar jag inte emot. Och han kan också övertyga mig om att vetenskap kan säga oss något om dessa sanningarna i det kontinuerliga rummet. När han dock säger att "vetenskap kan bestämma vad som är rätt och fel" så säger han enligt mig inte att vetenskapen kan hjälpa oss att bestämma alla dessa delsanningar. Enligt mig säger han istället att det kan finnas en vetenskaplig metod som kan bestämma vilken plats i detta kontinuerliga rummet som är den "korrekta". Visst är jag överens med honom om att vi subjektivt kan känna att vissa platser i detta rummet är bättre än andra. Jag har dock svårt att se vilket vetenskapligt experiment han skulle kunna ställa upp som kunde bevisa att denna platsen är den "bästa". Är den bästa platsen där vi t.ex. befinner oss idag där vi lever materiellt överflöd, men där våra barnbarn antagligen kommer ärva en förstörd jord? Hur kan han ställa upp ett vetenskapligt experiment som klarar av att väga vårt välbefinnande mot våra kommande generationers välbefinnande?

Nu är jag kanske petig, men han säger att vi VET att en persons personlighet är en produkt av hans hjärna. Detta förmodar jag är vetenskapligt bevisat eftersom det är något som vi VET. Jag skulle gärna vilja se det experimentet de har ställt upp för att bevisa det, samt få veta hur nollhypotesen samtidigt skulle kunna bevisas. För i tiden VISSTE man att kvinnor inte var lämpade att studera eftersom de skulle bli svårt sjuka i feber. Och man VISSTE att kvinnor omöjligt kunde vara bra domare pga deras humörsvägningar under sin cyklus. Kvinnor började studera och trots att man visste att de skulle bli svårt sjuka så blev det inte det. Kvinnor blev domare och trots att man visste att det skulle bli en katastrof så blev det inte det. Man VISSTE också att jorden var platt eller att solen roterade runt solen. Styrkan med dagens vetenskap är den objektiva formen den antagit där den arbetar utifrån handling och konsekvens i experiment som kan återskapas. Jag tvivlar starkt på att vi enligt modern vetenskap VET att vår personlighet finns i hjärnan.

Han visualiserar ett moraliskt/kulturellt landskap där man både individuellt och kollektivt upplever vissa nivåer av lycka. Han säger också att våra hjärnor formas utifrån våra kulturer och att vi därför hamnar på olika platser i detta landskapet. Enligt mig skulle detta tillsäga att människor i t.ex. Sverige skulle vara ungefär lika lyckliga. Eller att människor som hade samma åsikter, kom från samma kultur etc. var lika lyckliga. Detta tror jag inte på. Det finns också mätningar som visar att vi svenskar är ett av världens lyckligare folk. Borde inte detta betyda att t.ex. fransmän som kom till Sverige skulle välsignas med samma form av lycka som vi är välsignade med eftersom de skulle bli inkorporerade i vår kultur? Det finns flera dokumenterade fall, både historiskt och bland folk jag träffat där människor från "mindre lyckliga" länder blivit ännu olyckligare när de kommit till det "lyckligare" landet.

Han säger att det är typiskt i det intellektuella USA att säga att även om man tycker att kvinnoförtrycket i mellanöstern är fel så har man ingen rätt att ifrågasätta denna gamla kultur. Sedan fortsätter han med att säga att dessa människorna menar att man inte heller kan fördömma att man kastar syra i ansiktet på sin hustru eller misshandlar henne. Jag har svårt att tro att de flesta Amerikanska intellektuella skulle mena att man inte kan fördömma sådana uppenbart destruktiva beteenden. Jag tror att han kämpar mot en strawman här. Det stämmer säkert att många menar att man inte kan döma andra kulturer i stort, men jag har svårt att tänka mig att man skulle mena att där inte finns gränsen där något uppenbart blir fel.
Kurkiala är ett exempel på en person som tydligt säger att man objektivt kan mena att mordet på Fadime var fel och att det var förkastligt, samtidigt som han talar om att vi i dagens samhälle har en form av kulturimperialism där vi inte fullt förmår att respektera eller förstå andra kulturer. Alltså, där finns nyanser i den här frågan, något jag upplever han försöker måla upp att det inte finns.

Detta är en digression. Utan att försvara något som påven någonsin gjort eller komma göra, men han säger att bla. påven har kommit fram till sina moraliska ståndpunkter eftersom han hört en röst i en virvelvind. Detta kan kännas orättvist med tanke på att den förra påven, Johannes Paulus II, behärskade polska, italienska, franska, tyska, engelska, spanska, kroatiska, portugiska, ryska och latin, han hade flera doktorgrader och skrev bland annat en avhandling i filosofi. Att beskriva påven som obildad kan kännas lite märkligt. Bör dock också nämnas att jag en gång försökte läsa en av hans böcker men helt enkelt gav upp eftersom jag upplevde hans argument som omöjliga att följa.

Jag upplever att hans föredrag hade varit lite intressantare om han hade jämfört några andra än Dhalai Lama och Ted Bundy eftersom detta är en fråga där de flesta är överens om vad som är rätt och fel. Jag tror dock enkelt att han kunde ställt upp två personer där vi plötsligt började bli oense om vem som var den mer "moraliskt riktiga". Jag upplever att han försöker använda dessa två personerna för att göra poängen att det finns ett rätt och ett felaktigt svar på vilket som är bästa sättet att spendera sin tid på. Att vetenskapen kan BEVISA för oss vilket som är det bästa sättet. Åter kommer vi fram till problemet, hur ställer du upp ett experiment som BEVISAR detta? Och vilka parametrar använder du? Är det fråga om maximering av lycka? Över hur lång tid isåfall? Med droger kan du uppnå kortvarig lycka som övergår i olycka. Med vårt levnadssätt kan vi uppnå bekvämlighet och lycka på bekostnad av kommande generation. Hur kan vetenskapen BEVISA vilket av dessa perspektiv som är det mest riktiga?
Han drar sedan en parallell till fysiken och säger att ifall vi nu kan avgöra vem som är den bästa fysikern, varför kan vi inte avgöra vem som är bäst på moral? Svaret är att den bästa fysikern är den vars teorier som stämmer överens med det vi kan observera i experiment. Men vi har ingen möjlighet att ställa upp dessa experimenten i moralfrågor. Hur kan du möjligen ha ett experiment som bevisar vilket som är rätt tidsperspektiv att mäta lycka över?

För att sammanfatta. I sitt tal talar han om att det finns tillfällen där det finns ett objektivt svar på vad som är rätt och fel. Jag håller med honom om det. Detta tror jag dock är färre tillfällen än vad han antyder att det skulle vara. Men i slutändan.. Detta har inget med vetenskap att göra.

onsdag 10 november 2010

Hur definierar man ondska?

När jag lyssnade på Göran Greider och Roland Poirier i P1 morgon så kom jag på mig själv med att undra var gränsen för ondska egentligen går. Roland Poirier, chef för tankesmedjan timbro, och gud förbjude antagligen en ganska inflytelserik person i Sverige säger frankt att USA är goda. Att tro något annat är naivt. Så enkelt är det.

Men, då undrar jag, var går gränsen mellan att vara ond eller att vara god? När USA sålde vapen i hemlighet till både Iran och Irak för att hålla kriget igång där, var detta en god handling? Var detta en handling av filantropi mot de många civila som fick sätta livet till i denna konflikten. När amerikanska underrättelsetjänsten utbildade Pinochets säkerhetspolis som sedan skulle komma att rensa ut politiskt obekväma människor i Chile, var detta med kärlek till mänskligheten? Det var ett folkmord i det tysta. Alla visste att det hände, ingen vågade prata om det.

När Amerikanska företag släppte napalm i Sydamerika för att försäkra sig om att ingen bodde i regnskogsområden för att sedan använda den före detta regnskogsmarken till att odla kött. Efter att napalmen var släppt fanns där ju onekligen inga människor.

När de första inbyggarna kom till USA och nästan alla infödda på kontinenten dog ut, var detta ett bevis på broderskärlek. Eller när man sedan åkte till Afrika för att hämta slavar eftersom att Indianerna knappt längre fanns och man behövde slavar för att producera sin bomul, är det ett exempel på när de goda makterna verkar i världen?

När man besparade en stad i Japan för att bättre kunna se verkningarna av sitt nya massförstörelsevapen, atombomben, är det ett exempel på någdigheten hos godheten i världen?

När man lägger 1000-tals gånger mer pengar på att föra krig än vad man gör på att bedriva hjälparbete, är det så världens rikaste nation visar sin generositet?

Eller när man torterar sina fångar eller uppfinner nya termer för att neka sina fiender deras juridiska rättigheter, är det så ett rättsamhälle fungerar? Eller när man nekar det internationella rättsväsendet att ställa Amerikanska soldater inför krigsrätt, är det så man visar att man lever som man lär?

Eller egentligen, min fråga är. Vad är det USA någonsin kunde gjort mot en annan grupp människor eller mot ett annat land som tillsist skulle ha definierat det som ett "ont" land? Som en ond makt?

söndag 7 november 2010

Afghanistan och våld som inte löser våld

Följande text står att läsa Schlaugs blog:

  • Opinionsundersökningar är inte alls så positiva som har påståtts i medierna. Tvärtom. I stora regioner uppfattar bara 1 procent av de tillfrågade att de utländska trupperna är i Afghanistan för att utveckla landet! En majoritet anser att den utländska koalitionsstyrkan vill ”förstöra Afghanistan”, hyser allmänna ”våldstendenser”, ” vill krossa islam” eller helt enkelt ”ockupera Afghanistan”. Detta erkänns nu till och med i svensk media.

  • Den militära propagandamaskinen ger alltid bilden av framgång, lögnen är krigets, och därmed militärens, syskon.  Verkligheten är denna: Antalet attacker mot de utländska styrkorna ökade till 21.000  under förra året, vilket är 75 procent fler än året innan. Ökning även 2010.

  • Enligt den afghanska regeringen är bara 9 av 364 distrikt "säkra områden". Efter snart tio års krig!

  • Militära invasionsstyrkor blir sällan eller aldrig älskade, tvärtom blir den utländska närvaron i sig den primära drivkraften för motståndet, såväl militärt som ideologiskt. En gammal sanning som nu Wilhelm Agrell påpekar offentligt. Ni som följt den här bloggen vet att jag tjatat om detta i många år. Kriget är kontraproduktivt. Nu dör soldater och civila som en följd av politikers prestige. 



Jag har ytterst svårt att tänka mig att de Svenska politikerna inte skulle känna till detta. Likväl pläderar de alla om vikten av att vi ska vara i Afghanistan. Precis som man också röstade igenom FRA utan att någon riktigt förstod. Vart är Sverige påväg, och varför?

onsdag 3 november 2010

Flickskolor i Afghanistan och slavar i Värmland

Jag hörde ett reportage på radion som jag fortfarande inte helt slutat tänka på. Det handlade om bärplockarna i Sverige som nu har spridits ut över Europa efter att de inte fick betalt för det jobbet som de utfört. I reportaget intervjuade man en Thailändare, jag minns inte ifall det var någon som varit här och plockat bär eller inte, men hon sa att vi Svenskar pratar ofta om hur snälla Thailändarna var under tsunamikatastrofen. Hur uppoffrande och oegoistiska de var. Det kunde vi sluta med sa hon, det spelar inte så stor roll. Det enda hon ville var att vi skulle behandla Thailändarna som jämnlika människor. Det var allt de krävde.
För.. nu när allt detta är påväg att passera så ser det ut som om ingen kommer ta något ansvar för det som har hänt. Den praktiska konsekvensen är att vissa har blivit ruinerade som konsekvens att de plockat bär till våran sylt medan andra har stuckit iväg med storkovan. Både svenskar och Thailändare. Och alla skyller på varandra. Man intervjuade olika företag som var inblandade i frågan och de sa alla att de "inte kunde" göra något åt saken. My hands are tied. I can do nothing. Sorry, I would really love to. By the way, do you want to buy some jam? I sell it cheap. Det är väl ingen som förväntar sig att ruinerade asiater kommer klara av att föra saken genom det långsamma rättsväsendet för att få rättvisa att skipas. Och sedan tänkar jag på andra saker. Regeringen är jag i full gång att berätta vilket moraliskt fullbordat land Sverige är som är med och låter flickor i Afghanistan gå i skolan. Även om Svenska Afghanistankommittén säger att de fint klarar av att bedriva flickskolor i områden där militären inte vågar vara så ska du inte tro annat än att det är de Svenska soldaterna som avgör skillnaden mellan ett Afghanistan i förfall eller ett Afghanistan i blomstring. Alltså vi är de moraliska hjältarna, men vi bryr oss inte ett jota om slavhandel på hemmaplan. Vad kunde man ha gjort annorlunda? Jo, staten kunde ha betalat dessa arbetarna den lönen de skulle haft enligt det officiella avtalet de hade som migrationsverket godkänt. Sedan kunde staten tagit på sig jobbet att kräva dessa pengarna av de ansvariga. För ifall det är någon som någonsin haft en obetald skuld till staten så vet de att det finns saker man inte kommer undan. Death and taxes.

Och ifall man sedan går i ett vidare perspektiv. Jag läste i en bok skriven i slutet av 80-talet att ca 320 människor dog varje dag som följd av svält. Eller ett elfte september var tionde dag. Ifall man tog de miljarderna vi satsar på att skjuta ihjäl människor och istället använde dem på att ge människor mat så skulle man i omvärlden kanske fått för sig att vi brydde oss om något annat än rent egenintresse. Vem vet, kanske vi tillsist även hade blivit den nation som politikerna nu friskt ljuger om att vi skulle vara.

onsdag 20 oktober 2010

Muslimer som Indianer?

Det finns väldigt mycket bra på radion har det visat sig. Jag hörde den här utrikeskrönikan i morse precis när jag gick upp. Den fick mig att tänka på de otroligt stora likheterna mellan det förhållningssättet som beskrivs här till muslimer och mellan det förhållningssätt man hade när man först kom till Nord Amerika. Det är en stressig dag och mer än så har jag inte tid att skriva, men lyssna väldigt gärna på krönikan.

söndag 17 oktober 2010

Framåt Tillsammans

I Godmorgon, världen! i morse så hörde jag en krönika som jag tyckte var väldigt bra. Det var en krönika av Nina Björk som filosoferade kring riktningen framåt och om hur mycket vi egentligen tänker idag. Mitt förslag är att ifall du har tid, så lyssna på den.

Regn och Indianer

Det ser ut som om det ska bli mycket regn imorgon och jag väntar förväntansfullt. Annars läser jag vidare om indianerna. De hade inte mycket ägodelar och när de odlade så odlade de tydligen inte mer än vad som behövdes. Att veta hur många indianer som fanns runt 1500-talet när Europeerna började komma är väldigt svårt, till skillnad från oss så hade man ingen skriftlig tradition hos indianerna och saker som folkräkningar tedde sig antagligen som ganska absurda för indianerna. Att tala om indianerna blir på ett sätt lite märkligt eftersom arkeologer menat att mångfalden i Amerika var större än vad den var i Europa och att skillnaden mellan vissa språk där var större än skillnaden mellan engelska och kinesiska.

Angående detta med skriftlig tradition så hade man hos indianerna en legend om varifrån de olika människoraserna uppkommit. Man menade att gud (eller deras motsvarighet) tagit liken till offer för en stor örn och väckt dem till liv igen. Den vita mannen kom till liv ur det lik som varit dött längst och därför glömt mest om vad det tidigare var. Därför välsignades den vite mannen med skriftspråket, eftersom han inte kunde komma ihåg själv varifrån han kom och vad han var.
Att ha ett skriftspråk var alltså inget fint för indianerna utan bara ett tecken på att man inte själv kunde komma ihåg eller förstå vad man egentligen var. Det tråkiga för oss är dock att eftersom man inte hade något skriftspråk så har detta myller av olika kulturer gått förlorade för oss utan att vi har möjlighet att helt återskapa vad de en gång varit. Hos de indianer som lever idag så lever många människor fattigt och saker som alkohol och knark är stora problem. I vissa områden är så mycket som 80% av alla indianer arbetslösa. Kanske det är en följd av när missionärerna skulle "civilisera" indianerna och gjorde det genom att ta barnen från sina familjer och försöka uppfostra dem i en västlig skola istället. Lite som det Australierna nu bett om ursäkt för inför aborginerna antar jag.

lördag 16 oktober 2010

Jorden skall gråta

Idag var jag på Studia, som är en studentbokhandel här i Bergen. De hade rea på alla möjliga slags studieböcker och för människor som mig, som är fascinerade i samhällskunskap i alla dess möjliga färger, så var det lite som julafton. För sådana som mig som har en alldeles för liten lägenhet för alldeles för mycket saker var det kanske också lite farligt. När jag var där inne så började de stänga av en bokhylla i ena hörnet. De sa till en tjej att rean på just de böckerna skulle ta slut nu. Jag som hade sett en bok om indianer som verkade spännande där borta gick genast bort och norpade åt mig den innan de var färdiga. När vi begav oss därifrån så hade jag köpt Jorden skal gråte och What is democracy? N hade fått med sig en bok om litteraturvetenskap på franska. Allt kostade tillsammans dryga 130 kr.

Jag läser med nyfikenhet och entusiasm i Jorden skal gråte. Att läsa om indianerna är som att läsa om sig själv och om vår civilisation. För att förstå något är det nämligen ibland nödvändigt att få se ett alternativ, eller något som är annorlunda. Som om vår kultur inte kan förklaras i termen som har skapats inuti den själv. Den kan bara förklaras utifrån ett språkbruk där den inte är en självklarhet.

Jag börjar klättra mig förbi de första 50 sidorna och bland de intressanta saker jag har läst är hur den judisk-kristna kulturen till skillnad från många andra har ett linjärt tidsbegrepp. Det linjära tidsbegreppet är nödvändigt eftersom Jesus begick det ultimata offret en gång och att vi alla rör oss i en linje mot domedagen och sedan himmelriket. Vi har en tendens att tänka på en konstant utveckling som vi ständigt rör oss i. Från den förfärliga dåtiden som vi alla har turen att ha skonats från mot den ljusa framtiden vi alla hjälper till att bygga mot. Indianerna tänkte inte på det sättet. För dem var tiden inte linjär utan cirkulär. Händelser var inte intressant utifrån när de hände utan utifrån varför de hände. Medan vi alltid tänker i orsak-verkan sammanhang så är det ett nästan okänt begrepp hos indianerna. I den cirkulära tiden förklaras händelser genom komplicerade samband inte utifrån ett tidsbegrepp.

Där står också hur indianerna präglades av en tanke att de olika stammarna alla bar på olika sanningar som berättade för just dem hur de skulle leva sina liv. Detta skiljer sig från den europeiska kulturen som tror på en allmängiltig sanning. Det frustrerade missionärerna att komma till detta landet där vildarna inte kunde förstå att just deras sanning var den enda riktiga. För indianerna kunde det ju nämligen vara sant för missionärerna men det behövde inte betyda att sanningen hade någon relevans för indianerna.

fredag 15 oktober 2010

Var är regngudarna?

Jag sällar mig antagligen till en udda grupp här i Bergen när jag säger att jag önskar att det ska börja regna snart. Den senaste tiden har vi varit välsignade med vackert väder, med klar himmel och fågelsiluetter som rört sig fridfullt över himlen. Men nu vill jag alltså ha stop. Tillbaka till det vanliga vädret. Det är lite fånigt men anledningen är att jag köpt en regnjacka. En sådan där med någon form av Gore-tex alternativ i sig. Jag är otroligt nyfiken på att få se ifall denna tunna jackan verkligen kan klara av att hålla regnet ute.

Jag har egentligen ingen bra förklaring till denna fascinationen, hur kan man skapa ett material som både andas, håller vinden borta och regnet ute samtidigt? De flesta män i min ålder fascinerar sig säkert i långt högre grad över IPhone telefoner eller datorer. Själv är jag nog den enda i min franskklass på tre damer i 60 års-åldern och mig själv som inte har använt våra hjälpverktyg på internet. L'internet m'interesse pas. Mitt arbete till trots. Självlysande gula jackor däremot.. det är grejor. Väderleksrapporten ser mörkt ljus ut.. men jag håller tummarna.

söndag 10 oktober 2010

Söndag

Söndagen börjar lida mot sitt slut och krutongerna har lämnat ugnen. Mina blev röda av den Etiopiska kryddan som jag kryddade dem med rikligt. De smakar precis som de borde antar jag, som en blandning av olika starka kryddor. Av någon anledning blev jag lite besviken. Ns krutonger blev mycket godare, det är som om hon hade en plan med sin kryddning. Hon brukar vara duktig med sådana saker, själv brukar jag fumla i mörker. Matlagning kan ofta kännas som en gissningslek. Nåväl, jag har trots allt kommit långt sedan för "länge sedan".

Vi var och såg Eat Pray Love tillsammans, eller Spis, Elsk, Lev som den heter på norska.. antar att pray ordet är ett känsligt ämne i vårt samhälle. Det var en ganska övervägande del tjejer i salen.. de enda killarna som var att se var där tillsynes med sina bättre halvor. Det var lite kul att få ta del av berättelse ännu en gång, även om filmen ibland kunde kännas lite krystad och lite som om man bara slängt ihop några av de bra citaten i boken till ett kollage av häftiga one-liners. två timmar och tjugo minuter är kanske trots allt inte tillräckligt lång tid för att berätta en komplicerat enkel historia.

Hösten har ju onekligen börjat närma sig och även om det varit fantastiskt vackert väder de senaste dagarna så har jag inga illusioner angående vad det är för väder som är i ankommande. I torsdags var jag ute och köpte några fina blå stövlar.. sådana där som osökt får mig att börja tänka på göteborgare. På internet hittade jag en (förhoppningsvis) bra jacka som ska klara av att både hålla ute regnet och samtidigt andas. Skillnaden i pris mellan att köpa den i Norge och från internet i utlandet var över 60% av det norska priset.. Exklusive vad tullen tar betalt.

söndag 3 oktober 2010

Ensamhet

Det sägs att den norska folksjukdomen är ensamhet. En liten kärna i människors inre som gör det svårt för människor att sträcka sig ut till andra. Inte alla är smittade, så klart. Men vissa är det och kanske är det de människorna som ofta inte helt märks. Jag tror inte bara det är Norge som drabbats av sjukdomen, jag tror den finns i Sverige också. Det är något hjärtskärande att höra om människor som dör i sina lägenheter. Ingen saknar dem, så de upptäcks inte förrän deras granne märker att det börjar lukta illa i uppgången. Det finns och det levs liv där människor inte förmår sträcka sig ut till sina medmänniskor, eller där människor aldrig får den naturliga situationen som de hade behövt för att finna modet till att lämna sitt utanförskap bakom sig. Ett utanförskap som inte handlar ett dugg om pengar eller jobb, bara om medmänsklighet. Och det finns de av oss som kan befinna sig bland stora folkmassor med människor, vara bekant med många många, men likväl lever med en ensamhet som äter inifrån. Det sägs att det inte spelar någon roll hur många ferraribilar man äger, ensamheten inuti fortsätter likväl att gnaga.

Jag har under en månad haft möjligheten att bo ensam medan N har varit ute på resa. Att säga att det per automatik lett till en gnagande ensamhet skulle vara fel. Det har funnits människor jag besökt och människor jag arbetat med. Likväl har det gett en möjlighet att åter få uppleva det livet där man inte naturligt varje dag har möjlighet att dela sin vardag med någon annan. Det är inte alltid en lätt tillvaro, men kanske just därför att den inte alltid är så lätt så är det också en fantastisk möjlighet att förstå något om sig själv som man aldrig skulle kunnat förstå när man lever i bekvämlighet. Att träffa andra sidor av sig själv, när det som tidigare naturligt upptog din tid inte längre finns där. Det ger mig en respekt för de gamla människor som t.ex. min farmor som så länge levt så ensamt. Att varje dag få möta denna ensamhet kan inte alltid vara lätt. Visst är det så att det finns människor som aldrig är ensamma eftersom alla är deras bröder. Men alla människor är inte på det sättet. Jag är glad att denna tiden av ensamhet nu ska slut, samtidigt som jag är tacksam över att den givits mig för att åter förstå vad jag en gång visste. Kanske det hade varit bra med en månads ensamhet åt alla, lite som ramadan i muslimska länder. När ramadan lär människor förstå vad fattigdom innebär så skulle kanske många av oss behöva förstå vad ensamhet innebär för att bättre klara av att vara medmänniskor för varandra.

lördag 2 oktober 2010

Kriget som jag.. fortfarande inte förstår.

Vi förstår alla att det är för allas bästa, att det egentligen inte är en fråga om val att vi befinner oss nere i Afghanistan utan en fråga om plikt. För ett land som snart hållit sig utanför krig i 200 år så är det märkligt att vi blev inblandade i just detta kriget. Afghanistan har ju aldrig attackerat oss. Inte någon annan heller för den delen. Afghanistan har varit ett ockuperat land sedan länge tillbaka. Det som hände var att Al-qaida flög in två flygplan i world trade center och 3000 amerikaner omkom. Idag, snart 10 år efter, har upp mot 100000 civila människor dött i Irak och förmodligen ett stort antal i Afghanistan också. Men det är inte Al-qaida man slåss mot längre. Nuförtiden slåss man mot talibanerna tydligen. Efter allt att döma är talibanerna religiösa fundamentalister som i bästa fall skulle klarat av att mobilisera en åsna, långt ifrån ett flygplan. Det är ett härdat folkslag som framgångsrikt lyckats bli icke utrotade även tidigare. Jag hörde en gång någon prata om en nostalgi över när det var kommunisterna som krigade i Afghanistan. De var ju åtminstone män nog att gå in där och kriga själva, de använda inte obemannade flyg.

Och vad händer med människor i krig? Vi minns ju norrmännen som skulle hamna i Valhall. Hur är det med Amerikanerna? Det pågår en omtalad rättegång mot Amerikanska soldater som lär ha dödat människor för att kunna ta kroppsdelar som souvenirer. Det är denna formen av galenskap som vi ser det som absolut nödvändigt att skicka våra soldater till. Till en ockupation av ett land som pågått under olika makter i flera tiotals år, utan slut i sikte. Tänk ifall vi istället kunde lägga dessa pengarna på att ta emot människor som flydde istället? Då hade talibanerna fått sitta där i sin lilla öken utan folk att förtrycka.

fredag 1 oktober 2010

Upp och ned

Moderaternas nya partisekreterare deklarerade i SR att hon och Reinfeldt var överens om vad som var de viktiga områdena för det moderata partiet. Efter frågan om arbete så var det miljön som stog högst upp på dagsordningen...

!

Alltså, partiet som deklarerade att man inte tänkte prata om miljön överhuvudtaget i valet förklarar nu att det är partiets näst viktigaste fråga. Det är någon dag efter att Per Schlingmann förklarade att moderaterna ville att hela Sverige ska leva. Moderaterna är egentligen ett parti för landsbygden. Moderaterna ska helt enkelt.. vara ett parti för alla. Själv tycker jag det låter märkligt att partiet som blev sågat med fotknölarna av naturskyddsföreningen i deras undersökning, partiet som erkände att konsumtion faktiskt står i konflikt med bevarande av miljö (det var Reinfeldt som sa detta tyngd av stundens allvar i Köpenhamn) men vars politik främst verkar handla om att stimulera konsumtion. Att det partiet väljer att profilera sig som partiet som framförallt värnar om miljön.

Baghdad Bob har nytt jobb i Sverige kanske?

onsdag 29 september 2010

Förkyld

Det började som en lurande omotiverad trötthet på måndag, det kändes lite snuvigt på tisdag kväll och idag kom den. Förkylningen. Det var länge sedan sist nu, men åter en gång har jag fått återvända till världen av pappersnäsdukar och känslan av permanent ofräschhet.

Jag börjar läsa lite i On the road, men märker att jag egentligen inte är på så äventyrligt humör idag i alla fall. Tankarna vandrar lite bort mot franskläxorna som jag borde läsa. "Johan", "detta är nivå fem, här måste man böja verben" fick jag höra förra gången.. nog ligger det något i det. Men. Tydligen känner jag mig inte så franskinspirerad heller.

Det slutar med en intevju av William Shattner i Times och sedan tankar på de sakerna jag verkligen borde göra. De med stort V. Suck. Jag längtar till N kommer hem igen.

Kulturrelativist

I det slagfält som det offentliga rummet utgör för idéer så har jag börjat förstå att mina egna tankar och idéer ligger ganska långt mot det kulturrelativistiska hållet. Som jag har förstått det så finns det två motpoler till varandra, det ena är en form av kolonialistiskt tänkande där man t.ex. kan rättfärdiga slavhandeln med "att vi åtminstone räddade Afrikanerna från att fortsätta vara vildar", i andra ändan av spektrummet har du dem som menar att varje kultur själv måste definiera vad som är rätt för dem och att t.ex. hedersmord inte tvunget är fel utan beroende av ur vilket kulturellt perspektiv man väljer att se på det. För att vara tydlig måste jag givetvis förklara att jag tycker att hedersmord är fel och att det är ett samhälles plikt att ställa sig upp mot en sådan föreetelse och dra gränsen.

Men när det gäller kulturella eller religiösa frågor så brukar jag som oftast alltid ha en ståndpunkt närmare den kulturrelativistiska än den kolonialistiska. Varför har jag det egentligen?
När jag ska ta ställning till en fråga så brukar jag försöka använda mitt förnuft och mitt logiska tänkande. Jag brukar försöka måla upp vad som är de kända faktorerna i frågan och sedan brukar jag utifrån dessa faktorer försöka se hur svaren på frågan verkar för att ge människor mer eller mindre lycka, mer eller mindre mening.

Oftast så vet man naturligt nog inte ifall något ger mer lycka eller inte när man ska göra ett överslag. Tänk t.ex. en konservativ familj som tvingar sitt barn att komma hem tidigt på kvällen. På den negativa sidan så får barnet inte göra som det vill, på den positiva sidan så får kanske barnet en tätare kontakt med sin familj. I de flesta frågor som man ställer sig så brukar det alltid finnas nyanser och det brukar alltid finnas för- och nackdelar med olika val.

Jag upplever att många människor menar att så vårt samhälle ser ut idag, så är också det optimala samhället. Om man tar till åtanke mängden anti-depressiva medel som används i dagens samhälle jämfört med förr så tycker jag det verkar konstigt. Eller om man ser till mått hur barn mår. Eller till övervikt.

Med detta som utgångspunkt tycker jag det är märkligt hur så många människor har en negativ syn på nästan allt annat än det som är det moderna samhället. Tillståndet av samhället menar jag är lackmustestet på hur väl eller icke välfungerande ett system är. Vi har ju nämligen inte valet att byta ut befolkningen och behålla systemet, det enda vi kan göra är att behålla befolkningen och byta systemet.

Så just därför kan jag mena att t.ex. indianers ologiska naturtro eller att kristnas frälsningstro kanske trots allt har något mer att ge oss människor än vad vi vid första åtanke förstår. Tittar man på ting som ger lycka så är nämligen tro och religion inte en negativ faktor som kanske många skulle tro, utan en positiv. Märk väl att det inte är den största positiva faktorn, saker som trygghet, mat och hälsa väger givetvis tyngre. Likväl hamnar det statistiskt som en faktor som ger mer lycka än vad det tar.

Och även när man gräver djupare in i det hela, en rit som kan verka helt kraftlös och meningslös hos den icke troende kan möjligen laddas med en väldig kraft hos en som tror. Här är jag också kulturrelativistisk. Varför ska man så ofta välja att dömma ritualer som man inte förstår bara för att man tycker de verkar meningslösa. Visst finns det en gräns, det är oförsvarbart med ritualer som mot en persons egna vilja skadar personen på något sätt. Men utöver detta, vad är det som säger att det inte finns en sanning i ritualen som man inte kan räkna fram genom varken ett filosofiskt resonemang eller genom böcker? Och vad är det som säger att det vissa människor inte upplever, inte kan uppleves av andra människor. Precis som det finns tondöva människor så kan det väl mycket väl finnas människor som är döva till andra dimensioner av den mänskliga verkligheten.

Så. Även om jag inte valt att sätta denna etiketten på mig själv, utan att den istället är något jag märkt säkert kan passa på mina åsikter, så kan jag undra vad det egentligen är som är så fel med att vara kulturrelativistisk?

Fågeln som vrider upp världen

Jag läste ut Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami igår och försöker fortfarande få mitt huvud runt vad boken egentligen handlade om. Jag menar huvudlinjen var hyfsat tydlig, men in i detalj.. Jag vet åtminstone att jag gillade boken. Den klarade av att väva ihop en form av drömvärld med den verkliga världen till en enda lång tråd av naturligt medvetande som sedan obönhörligt fortsatte fram och där man tillsist inte längre brydde sig så mycket om vad som var verkligt eller inte. Allt var verkligt, och inget av det var det. Och huvudpersonen som ständigt ovetande fortsatte planlöst framåt. En helt vanlig person som ändå på något sätt blev högst exceptionell genom den situation han hamnade i.

Där lurade också en form av fatalistisk underström någonstans mellan raderna i boken där karaktärerna var tvugna att göra som de gjorde, inte för att de kanske inte visste bättre själva, men för att ödet verkade driva dem framåt och när ödet kallade så fanns det inget de kunde sätta emot.

tisdag 28 september 2010

Krig och kamp

I Norge så har afghanistansoldaterna fått ge sina egna perspektiv på kriget som de deltar i. Givetvis så är Norska försvarsministern förskräckt. Bland andra saker har följande komit fram:

«Det er sånn som det er her nå, vi håpet det skulle bli. Man verver seg ikke til Afghanistan for å redde verden, men for å være med i en skikkelig krig», sier soldatene.

Jag minns hur det var intressant att höra en radioteater baserat på dagboken till en av de svenska FN-soldaterna nere i Kongo på Dag Hammarskölds tid. Rasismen var, vilket man kanske kunde vänta sig, utbredd hos de Svenska soldaterna och de flesta visste knappt varför de egentligen var där. Det var som om de blev en tredje maktfaktor i staden. Egentligen inte på någons sida och inte heller mot något. Bara några som hindrade att saker hände (och kanske det egentligen var ganska bra). Det intressanta med skildringen är hur alla dessa människor hamnade i en situation som ingen av dem egentligen förstod. Och hur detta skapade rädsla och osäkerhet hos dem. Själv tror jag kanske inte tvunget det är dumt att soldater som ska ner till Afghanistan gör det under förevändningen att de faktiskt ska till ett krig. Jag tror det är det bästa sättet för dem att hålla sig någorlunda psykiskt friska genom det inferno som krig med största sannolikhet kan innebära. Jag tycker dock det är viktigt att man förstår att soldater är inte tvunget änglar. Inte ens om de kommer från skandinavien.

måndag 27 september 2010

Ljus

Vissa människor blir av med sina jobb. De hamnar i vad numera kallar för "utanförskap" vilket inte tvunget betyder att man är så mycket utanför, men åtminstone att man är ganska fattig. Vissa av dessa är som ett litet ljus som sakta slocknar in i en dvala av intetgörande. Andra människor är tvärt om. De inte bara har ett jobb utan de får dessutom massa extra jobb. De jobbar inte 40 timmar i veckan utan 50 och har ju således egentligen inte tid att göra av med sina pengar. För vissa människor så är detta riktigt och en trevlig tillvaro. För andra människor så är det som ett övertänt ljus.. som tillsist blir utbränt.

Och så är det någonstans i Sverige varje dag. Ljus som slocknar, ljus som blir utbrända. Ljus som tänds igen och utbrända ljus som kommer tillbaka. I ett evigt kretslopp vi väljer att kalla för arbetsmarknaden. Och egentligen så är det ju ingen som helt vet vad som skulle hända om man petade runt lite i reglerna i den där marknaden. Som här i Norge. Här jobbar vi bara sju och en halv timme per dag. Frågar du mig så är inte det för lite. Jag undrar vad som hade hänt ifall man hade jobbat sex timmar istället..? Kanske hade färre ljus slocknat och färre behövt bli utbrända. Kanske inte.. Lite tråkigt kan jag åtminstone tycka det är att man inte direkt debatterar det i politiken.

söndag 26 september 2010

Zen

Jag hade privilegiet att få visat stenträdgården i Kyoto för mig när jag var där av en Japan. Jag noterade härom veckan att den samma trädgården presenterades som en av sevärdheterna i Kyoto i Times. Min guide bad mig räkna stenarna i trädgården. Sedan gick vi till andra sidan av den och sedan bad han mig räkna stenarna igen. Tillsist förklarade han. Oavsett på vilken plats man stod så skulle det alltid vara en sten som man inte kunde se bakom de andra. Den dolda stenen var olika beroende på var man stod. Legenden sa att man var tvungen att uppnå upplysning för att kunna se alla stenar samtidigt.

Jag antar att det blir en fråga att se det man inte ser efter. Kanske är det det som är Zen. Du kan inte uppnå Zen genom att försöka. Du kan bara vara i Zen. Det är en övning i att se det man inte försöker se. Det är en motsägelse. Kanske det förklarar varför munkar kan spendera hela sina liv med att meditera på hemligheten. Eller hur berättelsen om en av Zen-mästarna tillsynes beskriver en man helt frikopplad från världen som inte verkar ha koll på något alls. Zen går bortom värderingarna vad som är bra eller dåligt. Vad som är normalt eller onormalt. De blir alla hinder på vägen, krokar som gör det svårt att se världen och inte bara sina egna värderingar.

Eller om man tar det perfekta livet. Det perfekta livet är en föreställning vi strävar efter. Men vår strävan hindrar oss från att uppnå det. Vi förstår inte varför världen inte går oss till mötes. Vi förstår inte för att vi inte klarar av att se världen, vi klarar bara av att se en bild av hur den borde vara. Kanske är det därför man inte ser guppet i vägen, eller därför man inte undviker gropen. Man klarar inte av att se dem eftersom de inte borde vara där.

Men. Det är bara en tanke. Utan egentlig praktisk betydelse.

Att vinna eller förlora. När man gör inget.



Det spelar ju egentligen ingen roll. Förra gången jag såg MFF spela fotboll så minns jag att jag förvånades över hur låg nivå det var på spelet. Ändå så var det tydligen en bra match jag såg, undrar om det inte var mot HIF. Men även om det inte spelar någon roll så är jag glad att det går bra för MFF. Och att det går bra för HIF. Som om det någonstans kan kännas som om en liten del av mig vinner fotbollsallsvenskan. Trots att fotbollsallsvenskan i stort inte existerar i min värld. Så fånigt enkelt kan det vara. Men lite kul iaf.

Andra fåniga saker som kan göra mig glad är när det går bra för Zlatan i Italien eller om Arsenal vinner i Premier League. Barcelona betydde kanske något en gång i tiden när Henrik Larsson eller Zlatan spelade där, nu så känns det helt ointressant. Jag följer ju egentligen inte liggerna på riktigt. Det flashar liksom bara förbi i en högerspalt på dn.se som jag ibland är inne på. Säkert är det flera som känner som jag, annars hade det väl inte varit en första-side-nyhet varje gång Zlatan gjort mål.

Som en parallell tråd frikopplad från mitt övriga liv. Varje dag så vinner eller förlorar jag en liten kamp. Som jag inte har något med att göra överhuvudtaget. Så fånigt. Så enkelt. Och nu har det blivit höst.

torsdag 23 september 2010

Olika

Det regnar i Bergen. I Skåne hade man kallat det för pissregn. Jag trampar enträget på min cykel, ner vid damsgårdssundet och vidare. Byxorna har blivit genomvåta bortom bättring, under min isolerande regnjacka har jag börjat svettas lätt av min framfart. Jag är så oändligt tacksam över att min kropp fungerar. Att jag har möjlighet att sitta på cykeln och trampa mig framåt. Det är mörkt och rått, bilarna är kalla och många. De står och brummar i sina slingrande bilköer som aldrig verkar vilja ta slut.

Jag tänker plötsligt på Bush.

Kanske det ligger något i det. Det går inte att förneka hur tilltalande tanken är att vi alla är olika. Den tilltalande tanken om ett samhälle där människor som tänker olika hjälper varandra att utveckla samhället. Jag antar att det är vad man skulle kalla det mångkulturella samhället. Eller kanske det fungerande mångkulturella samhället. Men likväl, i slutändan, så känns det som om man gång på gång kan förundra sig över vår enfaldighet som samhällsklump. Kanske det är just det som på något märkligt sätt är skönheten.?

onsdag 22 september 2010

I rörelse

Speciellt framåt andra halvan av året blir man lätt kuvad här i Norge till att inrätta sig i en lugn vardagslunk. Med 200 dagar fram till nästa gång det blir röd dag så slappnar man av, släpper taget, och dagarna går. När man gör som så kan det ibland kännas konstigt med alla dessa människor som är långt från någon vardagslunk överhuvudtaget. Jag menar visst finns det en schablon om vänninorna som åker och helgshoppar i Paris.



Men tänker jag.. sådant kan ju inte vara annat än marginaliserat? Men kanske i alla fall. För när jag cyklade hem häromdagen så var det en del människor med små resväskor. Tillräckligt stora för att ha kläder i för en helg, tillräckligt små för att vara handbagage. Och en av dem hade en Manchester-tröja det stod Berbatov på. Dagen innan hade de visst spelat mot Liverpool och huruvida kopplingen är riktig eller inte vet jag inte, men det känns inte otänkbart att denna personen i löpet av några få dagar flugit fram och tillbaka till London. Det är ju i en mening det moderna samhällets stora plus och minus på samma gång. Det känns märkligt varje gång jag försöker föreställa mig hur många som sitter i ett flyg just.. nu. Eller som sitter i en bilkö. Vi lever i en konstant ström av rörelse, utan början och utan slut. Den finns för att den kan finnas. Den finns för att vi fått för oss att vi vill vara del av den. Den finns för att vi behöver den. Tänkvärt kan jag tycka. Varken jorden eller mänskligheten står någonsin still.

tisdag 21 september 2010

Ior

Nu är valet (snart) slut och kanske det är lika bra. Även om politik är intressant så är det lite fint att andra saker kommer börja ta plats i det offentliga rummet igen. På radion hör jag dem prata om sverigedemokraterna, det gör dem i Norge också. Det känns som om överallt så nämner och debatterar och stöter och blöter man det här temat som man inte skulle prata om. De man bara skulle ignorera. P1 gjorde ett reportage där man åkte ut till ett litet samhälle där sverigedemokraterna fått många röster och försökte därifrån göra en analys om varför så många röstat på dem. Även om jag tror reportern gjorde sitt bästa så gick det nästan inte att ställa frågan varför man trodde att det gått så bra för sverigedemokraterna på ett annat sätt än som om det vore en tragedi. Jag kan tycka att det är av SR att bryta sitt uppdrag som public service där jag menar man ständigt ska hålla sig politiskt neutralt.

Hat och rädsla är aldrig bra. När SD visar filmer med pensionärer som jagas av muslimer så finns det en stor risk att man inger dessa (hatet och rädslan) i det svenska folket. Men likadant tror jag vi upplevt det åt andra hållet. Media har skapat en rädsla för SD. Eller för de som röstar på dem. Jag är orolig över att kanske media i avsikt att stilla det hat man är rädd ska rikta sig mot invandrarna istället skapar ett hat mot dem vill köra ut invandrarna härifrån. Och det spelar egentligen ingen roll vad människor säger, man kan inte bekämpa eld med eld.

Kanske blir det ingen vågmästarroll trots allt och då är ju inte allt så dramatiskt som det nu verkar. Då blir det ett odramatiskt fortsättande av de borgligas styre och avvecklande av samhället. Kanske man gör samhället en tjänst i det att man tar bort statens stödfunktioner och istället tvingar människor i större grad att ta hand om varandra. Jag tror inte det, USA är ju skräckexemplet där alla låser sin dörr och har vapen hemma och de som har pengar väljer att leva i gated communities medan 20% av alla barn lever i en familj som lever under fattigdomsgränsen (150 000 kr /år i inkomst för en familj på fyra). Jag kan tänka att det kanske är som i bibeln där man hade sju feta år och sedan kom sju magra år. Vi har haft många feta år nu, åtminstone jag. Men alla skördar som slår fel pekar på att snart kanske de sju magra kommer. På sådant sätt upplever jag det oroväckande att den nya svenska regeringen verkar vara ljusår bakom de urtida egypterna när det gäller framförhållning och plannering. Ofta är det ju dock samma logik som gäller. Ingen pratade om tsunamis förrän vi faktiskt utsattes för en. Katastrofer och katastrofrisker finns inte för de har hänt.

söndag 19 september 2010

Vilse i demokratin

Jag hörde ett otroligt tänkvärt program på radion angående vad en demokrati är. Vad är det som utgör demokratin, vad är det som gör att den överlever och vad är det som kan göra att den dör? Att höra den engagerade mannen som ledde demokratiutredningen för Göran Persson gör mig glad och ger mig en känsla av att en verklig demokrati verkligen är möjlig.. Om än inte helt befintlig i Sverige idag. Han lägger vikt vid att den effektiviteten vi har i dagens politiska system riskerar att döda nyfikenheten i politiken. Utan nyfikenhet och vilja hos folket är inte demokrati möjligt.
Men.. Gör upp din egna åsikt. Lyssna på programmet, luta dig tillbaka i soffan med ett glas vin i handen och filosofera över vad ett samhälle är och vad det kan vara.

För övrigt lyssnar jag på valvakan och irriterar mig över att man fortfarande tjatar om vad alla människor tycker om Mona Sahlin. Varför handlade inte valet om sakfrågorna?

lördag 18 september 2010

Johan och de medelålders damerna

Av en eller annan grund, jag vet inte varför, så har jag nästan alltid kommit väl överens med medelålders damer. Och så även dem med mig. Kanske det kan bero på att jag är en fullständig missmatch min egna generation och mitt egna kön när det gäller intressen. Det kunde åtminstone verka så när jag idag påbörjade min Lu Jong kurs. Lu Jong är en form av Tibetansk träning som används av munkar för att hålla hälsan uppe.

I Sverige har man friskis och svettis, och tibetanska höglandet har man Lu Jong. Eller något åt det hållet, så insatt är jag egentligen inte. Det var jag och sedan var det fyra medelåldersdamer som vägleddes en första kursdag av annan medelålders dam med lite mer emfas på ålders än de övriga. Och där stod vi alla tillsammans och gjorde vandrande Qi-gong för ryggen eller vildhäst som vilar eller yak som skrapar sin skuldra. Och det var ju egentligen ganska kul. Men tala om att det skulle sett fånigt ut om någon utomstående varit där! Som små grodorna fast utan en julgran.

Vägledaren, som var utbildad i Sverige, pratade ofta och väl gott om mitt hemland. Varje gång tittade hon på mig och visst kändes det lite bra. Hon berättade att man i Vellinge kommun hade infört Qi-gong som hälsoåtgärd åt människor och att man drivit detta i gott 10 år. Tydligen så hade det fungerat väldigt bra. Ni Svenskar är först sa hon, sedan kommer vi norrmän efter.

Så var det också detta med Lu Jong. Redan nu känner jag att jag är påväg till ett ännu mer hälsosamt liv, länge leve medelåldersdamkultur!

fredag 17 september 2010

Men varför jag ler nu

För det finns också tillfällen då våra politiker gör mig glad.

Efter att ha sett den sista valdebatten i SVT så vill jag tacka partiledarna för samtliga partier att de bjöd upp så mycket till debatt som de faktiskt gjorde. Jag upplevde att detta var den sakligaste diskussionen man haft genom hela valet. Visst, det fanns övertramp och kanske Ohly pressade samma poäng om skattesänkningarna en eller två gånger för mycket. Men det är väl lite mycket att förvänta sig att ens partiledare ska hålla sig fokuserade genom en två timmar lång debatt och i det stora hela tyckte jag man klarade sig bra med att försöka föra fram sina egna poänger inte bara de andras svagheter. Jag tyckte också att man vid ett eller annat tillfälle klarade av att hålla med varandra och när frågan kom till brottslighet så verkade det nästan som om samtliga partier stod till svars för varför det såg ut som det gjorde. Det var nästan så att jag förväntade mig att man skulle spontant komma fram till en lösning där och då. Oberoende av politisk färg eller åsikt, i slutändan så kommer det starka Sverige byggas ur en dialog och inte genom dumma politiska positioneringar. Och kanske just därför ler jag. Det kändes som om man visade embryot av en dialog.

Suck.. Varför jag kommer gråta på söndag

FNs barnkonvention? Mänskliga rättigheter? Eller bara sunt medlidande..? Strunt! Ge mig 1000 kr mer i plånboken i varje månad så jag kan ha råd med min IPhone! För vi är ett modernt Sverige och framåt ska vi marschera hand i hand i en värld där vi alla har rätten att skita högtidligt i varandra.

Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, men efter att ha lyssnat på ekot på radion så vill jag bara gråta inombords. Machiavelli gav fursten till människor i medeltiden och Kafka och Orwell gav oss processen och 1984 i modern tid. Hur leder man ett land utan sådana besvärligheter som demokrati eller andras inspel. Jo, du hackar upp allting, gör det oklart och var mycket tydlig med att ingenting är ditt fel. Inget är någons fel, ingen är ansvarig. Landets styrs av naturlagar.

Reinfeldt fick frågan om han tyckte det var rimligt att de nya sjukförsäkringsreglerna kan få till konsekvens att Annika Holmquist trillar ur sjukförsäkringen och blir tvingad att sälja sin lägenhet ifall hon vill ha socialbidrag. "Vi FÅR inte kommentera enskilda fall" svarade han. Det är inte regeringen som handlägger individuella fall, det är försäkringskassan. Alltså, det är ingens fel att Annika skulle bli tvingad att sälja sin lägenhet (ifall hon då inte får resning vilket det verkar som om hon kan få nu efter mediala påtryckningar), det är inte en konsekvens av någons handlingar. Att regeringen ändrat sjukförsäkringen har ingenting med saken att göra. Detta kommer från mannen som mobbade ut en i sin egna riksdagsgrupp eftersom denna var emot FRA-lagen. Mannen som styr vårt land. Man han fick inte kommentera detta fallet. För vem då? Och när han i partiledardebatten sa att klyftorna i Sverige inte ökat de senaste fyra åren.. !? Är det så att vår statsminister inte är rakryggad nog att stå för sin egna politik?

Man berättade också på ekot om hur en familj som bildats mellan två flyktingar idag framgångsrikt har splittrats. Mamman och hennes tre barn har nu flugits till Ryssland och mannen ska snart flygas till Elfenbenskusten. Vi har idag framgångsrikt sparat Sverige stora kostnader och lyckan borde vara stor. Unicef menar att beslutet bryter mot FNs barnkonvention eftersom pappan är far till två av barnen. Men, barnkonventionen skiter vi heligt i, hur viktiga är barn trots allt om de inte fyller våra politiska målsättningar?
Vi vet ju sedan tidigare att Billström uttryckt att det vore ansvarslöst att tydligare specificera migrationslagarna i Sverige eftersom det skulle kunna leda till att fler flyktingar fick stanna här. Han sa det uttryckligen så. För det är ju en stor kostnad för samhället och kostnader är ju ansvarslösa. Att splittra familjer är det ju tydligen inte.

Och Bildt håller med EU-kommissionen mot Frankrike angående utvisningarna av Romer, vilket är både gott och väl. Men det är inte för att Frankrike eventuellt bryter mot de mänskliga rättigheterna utan istället för att de brutit mot ett EU avtal. När han blev tillfrågad att själv (eller i position som svensk minister) uttala sig om frågan så berättade han bara att "han var Sverige" vilket betydde att han inte hade någon åsikt, det angår honom inte. Plötsligt känns dagarna då Palme vågade kritisera det han upplevde som fel i Vietnam väldigt långt borta. Idag är all politik praktisk och det är nam nam. Mer IPhone till mig!

torsdag 16 september 2010

Bussturné i Sverige

Jag hörde ett väldigt intressant program på P1 idag. Det var en kulturdokumentär där man följde med Maud Olofsson på en av hennes valbussturnéer. Såhär beskrev man programmet på hemsidan:

Mikael Timm hade en gammal idé om att få åka valbuss med politiker, det skulle vara ungefär som att vara på rockturné: förtroliga samtal, avslöjanden, ögonblicksbilder. Tillsammans skulle det ge sanningen om politiken.

Men numera gör politikerna bara korta bussturnéer. Mikael Timm fick i alla fall följa med Maud Olofsson till Gävle och medan centerpartiets ledare sitter längst bak i bussen sitter Mikael Timm längst fram och låter tankarna vandra… Varför är det så bråttom i politiken? Vad är skillnaden mellan att leda ett företag och leda ett parti? Handlar politik egentligen om lycka?


Det är denna sortens program som jag tycker så bra om. De som saknar en agenda, de som bara går på som en form av meditation över en fråga. När de som blir intervjuade i programmet inte pressas för att presentera ett speciellt svar utan istället får diffusa frågor för att bli tvugna att tänka ett steg längre.

Jag upplevde att programmet mediterade en del över den "moderna" politiken och en av de intervjuade sa något som jag tyckte var ganska bra. Han menade att politiken idag har svängt in sig på ett individualistiskt spår där den enskilda människan hamnar i fokus. Men, menade han, att individualism och egoism som är två vilt skilda begrepp dessvärre kan ligga ganska nära varandra när man ska tala om samhällsvisioner politiskt. Och problemet är att medan 80% av alla svenskar kan klara av att vara individualister med en viss ansträgning och ta vara på sina egna visioner och sina egna livsöden så kan 100% av svenska folket klara av att vara egoister med lätta. Att vara egoist fodrar endast obetänksamhet.

Jag tror jag måste säga att detta programmet har sagt mig mer om min samtid och valet som kommer än samtliga av de politiska debatterna som jag har lyssnat på så här långt.

onsdag 15 september 2010

Varje dag är en sällsam ...?

Kurkiala skriver i sin bok om hur gåvogivandet som social instutition inbegriper tre imperativ: kravet att ge, att ta emot och att återgälda. Han går in på djupet på det andra imperativet, att ge och beskriver hur allt som tas emot kan vara en gåva, så länge det tas emot som en gåva. När ett barn kommer med gula löv från skogen, sniglar eller vackra stenar så överräcks dem som gåvor till barnets förädrar. Och löven blir till gåvor genom själva akten av givande och emottagande. Objektet löv laddas med en kvalitet endast i kraft av att det överräcks som en gåva. Gåvan definieras inte bara av att det ges som en gåva men också att det tas emot som en gåva.

Kurkiala går vidare med att fråga sig ifall lönnlövet som ges då verkligen är en gåva och besvarar frågan med ja, om det tas emot som en gåva. Han går vidare med att fråga sig ifall livet är en gåva, tranornas skrin, fågelsträcken eller doften av nypotatis på sommaren. Och ja svarar han, ifall de tas emot som gåvor laddas de med den kvaliten. Men, vem är då givaren?

"Det är den motpart som emottagandet av gåvan förutsätter och frammanar. Genom att ta emot livet som gåva anar man också givaren, gåvans källa och ursprung. Hur återgäldar man en gåva? Genom ett tack, en motgåva, en rit, genom att knäppa sina händer... Att ta emot en gåva är att förutsätta givaren, det är att öppna upp ett samtal mellan denna Andre och sig själv. Gåvan som institution och idé skapar kommunikation."

Ifall någon skulle bli nyfiken på Kurkiala och alla de insikter han satt på pränt så kan jag varmt rekommendera att läsa "I varje trumslag jordens puls"

Dessa ord är bland de vackraste och för mig mest klargörande orden för att försöka förklara vad religion har potential att vara i en människas liv. Enligt mig så kan (även om den ofta inte gör det) religion utgöra den kommunikation, den relation, mellan individen och de gåvor som individen mottar. Det är viktigt att förstå att man som människa gör valet att ta emot gåvan eller att inte ta emot gåvan. Att se en mus springa över vägen kan t.ex. för en individ tas som en gåva och vidare ge individen insikt i hans egna liv. För de flesta av oss kommer händelsen dock gå förbi obemärkt och alltså aldrig laddas med denna kvaliten. Varje andetag, varje dag vi lever har en potential att för oss verka i kvaliten som gåvor. Men det förutsätter att vi väljer att ta emot dem som sådant. Det är skrämmande men sant att ingen högre dommare finns som kan avgöra för oss huruvida det vi får är gåvor eller inte. Det är helt beroende på våran egna inställning.

Och alla dessa tankarna blir verkligare för mig nu än någonsin tidigare när en kollega till mig och tillika god vän ligger på sjukhus efter att ha fått en hjärtinfarkt. Han är bara 36 år och i god form, likväl ligger han inlagd på sjukhuset efter ett händelseförlopp som läkarna fortfarande inte klarat av att förklara. Jag vet att han är en person som alltid förmår se varje dag som en gåva, men allt som händer får även mig att uppleva mig ödmjuk jämtemot min egna hälsa och tacksam över det varande som blivit mig givet.

tisdag 14 september 2010

Det nya miljöpartiet

Det är kanske inte alla som minns det, men en gång i tiden utropade moderaterna att de var det nya miljöpartiet. Att miljöpartiet, som ju är ett enfrågeparti sa man, numera var överflödigt. Det nya miljöpartiets miljöpolitik under senaste mandatperioden har granskats av naturskyddsföreningen. Konklusionen blev:


Få av förra valets miljöpolitiska löften har omsatts i politisk handlingskraft. Av 20 frågor får regeringspartierna underkänt i elva, tveksamt i fem och godkänt i fyra.

– Vi ser ett stort glapp mellan vallöften och konkret utfall i politiken. Det är tydligt att de små regeringspartiernas politik tycks ha fått ge vika för Moderaternas dominans. Utifrån de goda förutsättningarna är det unikt att en regering backar så mycket i så många frågor på så kort tid som vår granskning visar, säger Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande.


I detta valet så har nya miljöpartiet inte pratat så mycket om miljön, vilket måste ses som att man antingen menar att klimatförändringarna är mindre farliga nu, eller att man är så nöjd med den hårda miljöpolitik man fört under förra mandatperioden att man inte behöver anstränga sig längre.

Det var lite anmärkningsvärt att höra Reinfeldt svara på att skillnaden mellan de rödgrönas och de borgligas miljöpolitik var att de rödgröna vill minska utsläppen med 45% medan de borgliga vill minska dem med 40%. Det anmärkningsvärda är att de båda blocken använt sig av två olika sätt att räkna ut sina procentsatser på, vilket innebär att dessa 45% resp. 40% är två icke-jämförbara storheter. Det är ju lite pinsamt att partiledaren för det nya miljöpartiet inte kände till dess skillnaderna i hur man räknar utsläppsminskningar.

måndag 13 september 2010

Trygghet

Den enklaste sanningen är oftast också den kraftfullaste och dagens sanning får gå till en av de som ringde in till Ring P1. Han tyckte att vi som bor i Sverige och har det bortskämt bra borde klara av att lyfta blicken lite och fokusera oss på viktigare och större saker än ifall vi ska ha tillbaka 100 kr på skatten eller inte.

Den obehagligaste retoriken är den ogreppbart krångliga. Och jag kan undra om inte många i valet kommer rösta av rädsla för vad som kan hända om man röstar fel snarare än om en önskan att kämpa mot se större visioner som man kan nå ifall man röstar rätt. Och så tänker eventuellt väljare i en tid där vi har ett större materiellt välstånd än någonsin.. Hmmm.

söndag 12 september 2010

Ledarskap

Jag tror att de borgliga kommer vinna det här valet. Men jag tror att de kommer få problem i valet som kommer. Eller. Jag tror åtminstone att Reinfeldt kommer få det.

Såhär långt in i valrörelsen så har man framgångsrikt målat upp en ledare som är mer pålitlig än det röda alternativet. Och så valkampanjen sett ut så är det säkert många människor som snarare väljer att rösta mot något än vad det är människor som är villiga att rösta för något. Mot Ohly i ministerpost eller mot urholkandet av välfärden. Man har gjort en lyckad valkampanj där man lovar att göra.. nästan ingenting. Men på ett mycket ansvarsfullt sätt. Anledningen till att jag inte tror att Reinfeldt kommer klara sig i många fler val är den sjukdom som brukar drabba människor som har mycket makt. Makt korrumperar. Ibland märkar man det själv, ibland gör man inte det.

När Reinfeldt fick frågan varför man inte skulle redovisa vem gåvor till partierna på över 10.000 kr kom från så viftar han bort det som en dum fråga. "Man ska inte röja valhemligheterna". Valhemligheterna ja.. de läste vi inte om på SO-lektionerna i skolan, vad innebär de egentligen? Jag kan tycka att det blir lite skevt i ljuset av en annan mycket känslig fråga för liberalerna. Nämligen hur de röstade igenom FRA-lagen vilket ger regeringen rätt att avlyssna alla våras e-mail och telefonsamtal. Alltså, vi anställer regeringen men ändå så är dem som har rätt att avlyssna oss. Och vi har inte rätt att veta vilka som var med och betalade för att de skulle komma till makten. Vilken kommunistdiktator som helst hade givetvis hållt med om att detta maktförhållandet är fullt rimligt.

Men det är inte bara på denna frågan det kan bli lite problematiskt för liberalerna. Moderaterna är ju egentligen ett parti som Sverigedemokrater med gott samvete skulle kunna rösta på eftersom det är uppenbart att Tobias Billström för en invandringspolitik helt baserad på ekonomisk rationalitet. Så mycket att vi tom får FN-kritik. Likväl valde Reinfeldt att säga att "den som röstar på SD älskar inte Sverige". Det är ett ganska järvt uttalande att göra i en demokrati. De som röstar på ett speciellt sätt är inte med på laget. Kanske de är i utanförskap? Ser man till de borgligas förhållande till vänstern borde de kanske säga samma sak om de som röstar på vänsterpartiet. De är inte svenskar på riktigt liksom. Deras åsikter är ju pinsamma..?

Sverige behöver ha en stark regering för att kunna styras på ett bra sätt säger moderaterna. Eftersom vi vet att man i senaste mandatperioden satt riksdagen ur spel så innebär i praktiken en stark regering att några få i partiets ledning bestämmer över Sverige. Övriga personer är ren formalia och ska rätta sig efter partipiskan eller mobbas ut. Den tröghet som är både förbannelsen och garanten för en demokrati har vi rationaliserat bort. Reinfeldt målar upp sig själv som den stora försvararen av allmänintresset i Sverige. Det faktum att jag tror att han faktiskt tror att han är det gör att jag tror det kommer växa fram en klyfta mellan hur han ser sig själv och hur väljarna ser honom. Och detta kommer tillsist leda till att man tappar förtroendet för honom.

lördag 11 september 2010

Religion och samhället

Religion är något som kan vara otroligt mycket. Och kanske är det en av anledningarna till varför det blir så svårt när offentligheten ska föra en debatt om saken. I Sverige kan jag uppleva att religion ofta ses med stor skepsis. Jag kan tycka att det är tråkigt att vi i Sverige, som har religionsfrihet, har människor som går runt och upplever att de måste dölja för sina medmänniskor vad det är de tror på, vad det är som ger deras liv mening. Det är som om det finns en rädsla i det offentliga rummet över att få höra vad det är som är andra människors upplevelse av livet.

Men det är inte utan att religion är en komplicerad fråga, för hur människor relaterar till religion är mycket olika. Jag tror att religion rymmer allt från att vara en källa till mod hos människor till att vara en identitet som man gömmer sig i av rädsla. Och när det nu ofta är den senare versionen som målas fram i debatten så är skepsisen kanske inte fullt så märklig. Det är min övertygelse att religion kan verka som en relation i varje människas liv. Att det kan vara en relation i vilken man både ger och får. En form av relation som inte syns och är svår att ta på, men som av den enskilda individen upplevs och därför även är verklig. En sådan relation förs alltid som en dialog. En dialog mellan personen och samvetet, personen och kärleken, personen och upplevelsen av livet. När de flesta religionskritiker ser på religion tror jag ofta man uppfattar det som en form av moralkod som man lever efter eller som en form av entitet man kan använda för att rättfärdiga sitt egna skeva beteende. Och visst hittar man människor som lever efter religion på det sättet! Men jag tror det gemene religionskritikern har svårt att se denna andra sida av vad en religion kan vara. Denna dialog. Denna källa ur vilken en människa kan dricka för att uppleva livets meningsfullhet.

Världen är full av människor som har utfört otroliga saker. Vissa av dem har varit kristna, andra budhister, andra muslimer och andra ateister. Och dessa stordåd är imponerande oberoende av den bakgrund som en person kommer från. Jag tror att möjligheten till stordåd finns hos oss alla och jag skulle önska att det hade funnits en ödmjukare och mer givande debatt människor emellan om vad det är som driver dem framåt i livet. Jag tillhör de människor som menar att olika religioner i stort visar olika sidor av samma sanning. Kanske det är en sanning som vi aldrig kan hitta, men en sanning genom vilket även sökandet efter den berikar oss i vår vardag. Det var en gång en katolik som reste på spirituell resa till Indien. Han berättade att när han åkte till Indien så upptäckte han att han var hinduist. Han kom tillbaka därifrån som en budhist, men utan att hans kristendom på något sätt försvunnit. Jag tror att vi som är jordens människor har möjlighet att berika varandras liv på ett sätt som vi omöjligt kan förstå förrän vi själva upplevt det. Därför kan jag tycka att denna instinktiva rädsla för det som är okänt och främmande är sorglig.

fredag 10 september 2010

Qi gong till folket

Jag läste att man i Kristiansand i Norge erbjuder qi gong till alla invånare. Först ska man göra det på prövobasis och sedan, om det slår an, ska man införa det permanent. Och det hela känns uppiggande och inspirerande i förhållande till allt detta tjat om RUT och ROT och allt möjligt annat gråtråkigt praktikalitetsprat. Det får mig att drömma om jag hade fått ha en alldeles egen kommun jag bestämde över. Isåfall så skulle jag skickat några av kommuninvånarna till Kina för att lära sig ordentlig qi gong för att de sedan skulle kunna komma tillbaka och erbjuda människor att träna i staden. Jag tycker det skulle vara spännande att se hur den ekonomiska kalkylen skulle se ut för ett sådant tilltag. Å ena sidan kostar det ju uppenbarligen pengar att skicka människor till Kina. Men det kostar ju också pengar att ha dem gåendes arbetslösa och modlösa hemma i samhället. Och sedan har man hälsoaspekten av det hela. Hur kan man ekonomiskt räkna på ett tilltag som förhoppningsvis ökar den allmäna folkhälsan? Jag brukar tänka på det varje gång jag tar cykeln till jobbet.. Hur mycket pengar skulle man sparat ifall alla de som kunde valde att ta cykeln istället för bilen till jobbet? Hur mycket skulle fetma och ohälsa gå ner i samhället?
Jag räknar väl dessvärre inte att se min idé framfört som ett faktiskt förslag i ett grått och snusförnuftigt Sverige, men likväl gör tankarna på allt som är möjligt mig glad och inspirerad.

Qi gong är förresten lite som yoga fast det kommer från Kina istället för Indien och man rör sig långsamt långsamt istället för anstränger sig så mycket. Det är en form av träning som visat sig väldigt bra för hälsan hos människor och används ibland för människor som ska rehabiliteras fysiskt.

Kärnkraft

Kanske kärnkraft trots allt är rätt svar för Sverige.. Men till fel fråga. Jag upplever att frågan är hur Sverige ska kunna tillgodose energibehoven till sin stora industri även i framtiden när vi lagt ner våra gamla kärnkraftverk och därför förlorat ca halva vår energiförsyning. Frågan är hur ska man kunna göra det men samtidigt också ha ett samhälle som inte släpper ut för mycket koldioxid så att man inte klarar av klimatmålen. Och bland alla alternativ som finns så är det kanske kärnkraft som är det svaret som står starkast. Eller åtminstone billigast i svenska kronor räknat.

Men jag kan uppleva att det är fel fråga. Jag tycker istället att frågan hur vi ska kunna omforma vårat samhälle på ett sådant sätt att det inte längre behöver så mycket energi är intressant. Hur gör man det utan att människor behöver svälta eller att samhället kollapsar? Alltså, inte hur man ska kunna anpassa vår energiproduktion till det samhället vi har byggt upp idag, utan hur vi kan bygga om vårt samhälle för att klara sig med en betydligt mindre elproduktion. För även om man historiskt alltid har blickat framåt med idéen om att i framtiden kommer allt vara större och mer. Så kanske vi snart har nått en punkt där det är dags att ställa sig frågan hur saker kan vara mer hållbara och adekvata våra behov.

En annan intressant fråga som kärnkraften ofta för fram är frågan om uranbrytning. Det fascinerar sig att centerpartiet som ju ska vara landsbygdspartiet menar att landsbygden ska räddas genom att man exploaterar de naturresurserna som finns där. Kanske blir det så att den vackra natur och den orördheten från storstadens betong och asfalt som får människor att vilja bo på landsbygden blir just det man blir tvungen till att offra för att få fortsätta bo kvar. Så debatten förs kan det låta som att alla vi människor är totalt hjälplösa och saknar en egen vilja. Marknaden är det enda som styrs och övriga värderingar är överflödiga.

torsdag 9 september 2010

Jobs Reports

I Times så gjorde man en intressant analys av de två Jobs reports som nyligen kommit från USA. En visade "goda" tal och en "dåliga". Den som visade dåliga var rapporten över hur många människor som i nuläget var i arbete i USA. Även om den amerikanska ekonomin har börjat hämta sig så verkar inte situationen blivit så mycket enklare för den stora mängd människor som söker arbete. Arbetslösheten är fortfarande hög. Den andra rapporten, den "goda" är rapporten från Steve Jobs. Den visar att Apples försäljning står sig starkt och att företaget går med stor vinst.

Hur ska man då få dessa två bilder att gå samman. Att på ena sidan så råder det i det närmast depression och stor arbetslöshet medan det å andra sidan säljs mer tekniska apparater än någonsin. Apparater som egentligen inte har någon funktion utöver att roa oss. Jo, förklarar artikelförfattaren. I USA finns det nämligen två ekonomier. En ekonomi där folk flest är med. Människor utan någon längre utbildning som jobbar i fabriker eller liknande. I denna ekonomin råder det kris. Arbetena går inte att få tag på och mängden sökande människor är långt större än mängden jobb. Jag vill minnas att det i denna gruppen rådde en arbetslöshet på ca 16%. I den andra ekonomin finns människor som t.ex. jag själv. Människor med en lång utbildning och tekniskt kunnande. Fortfarande idag så skriker marknaden efter att få tag på fler människor med sådan utbildning. I Norge så har man stor brist på ingenjörer. I USA räknade man att arbetslösheten på högutbildade människor ligger runt 4,2 %. Detta är ett tal som knappt rört sig under finanskrisen. Det råder alltså en finanskris, eller om det kanske blivit till en arbetslöshetskris vid det här laget? Men det är inte alla som känner av det. Vi priviligierade har bara märkt hur räntan blivit löjligt låg och hur vi därför har mer pengar än någonsin. Pengar vi kan använda för att köpa onödiga duppeditter eller liknande.

tisdag 7 september 2010

Valduell i studio ett

Var blev egentligen miljöpartiets retoriska slagkraft av? Jag lyssnade på radioduellen (jag drar mig från att använda ord som dialog eller debatt) i studio ett. Ifall en valrörelse kan liknas vid en fotbollsmatch så upplevde jag att Andreas Carlgren mest rullade boll i vetskap om att hans lag leder medan det var Maria Wetterstrand som blev den som valde att gå till angrepp. Inför debatten så kändes det ju naturligt att Maria skulle ligga i en bra situation för angrepp och att Carlgren skulle få det svårt att försvara sig. Förbifart Stockholm är ju bara ett exempel på förslag man lagt fram och samtidigt marknadsför som rent av bra för miljön. Och så väldigt svårt kan det väl inte vara och visa fram gapet mellan verkligheten och den verkligheten man visar upp.

Men när debatten väl startade så kändes det som om det mesta bara gled ut till inget. Centerpartiet framhöll sin slagkraftiga klimatpolitik, nämligen att subventionera miljöbilar. Här tycker jag det fanns en tydlig öppning för Maria att påpeka att klimatvinsterna av att vår konsumtion av miljöbilar ökar inte kan räknas ut bara genom att räkna på minskad bensinförbrukning utan att man också måste räkna med utsläppen som ges när man producerar bilen. Detta påpekade aldrig Maria. Istället talade hon om hur de rödgröna vill satsa på järnvägarna för att få ner klimatutsläppen. Varje potentiellt inslag av konsumtionskritik i debatten uteblev. Centerpartiet är ju tydliga med att de menar att man ska konsumera sig bort från klimatproblemet, varför tog inte Maria upp problematiken med detta? Den enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att man är rädd för att skrämma bort mittenväljare från Socialdemokraterna och att hon därför valde att hålla en låg profil. Även om jag känner mig säker på att Miljöpartiets kärna fortfarande har kvar samma både sunda och konventionsbrytande åsikter sedan tidigare så tycker jag det är sorgligt att man slätat över dessa åsikterna för att passa in. Jag kan förstå varför Birger Schlaug ofta uttrycker sorg över den riktningen som miljöpartiet börjat lägga an till.

Angående de borgliga förresten. Det finns något som den kan ta upp till sin fördel i miljöfrågan. Utsläppen i Sverige har minskat med historiskt mycket under den senaste regeringsperioden. Man kan påpeka det och man gör det också. Man framhåller dock inte hur detta hänger ihop med den minskningen i BNP vi upplevt.

måndag 6 september 2010

Därför ska du rösta på de borgliga

Det är väldigt få saker i de borgligas retorik som har klarat av att locka mig. Det är mycket tal om individens ökade självständighet (läs köpkraft) osv. Men ifall man ska tro den här artikeln så verkar det åtminstone som om de borgliga har en sak som talar för sig. En person har undersök den ekonomiska utvecklingen under såväl höger som vänster styre och han har konstaterat att den genomsnittliga tillväxten under de borgliga regeringsperioderna legat på -0,9% medan den legat på 3,3% under socialdemokratiskt styre. Givetvis så är ju detta siffror som döljer de mer komplicerade skeendena som funnits de gånger de borgliga fått makten, men faktum är att man under borgligt styre även haft en lägre tillväxt än genomsnittet hos OECD-länderna medan man under socialdemokratiskt styre haft en starkare tillväxt.

Det artikelförfattaren ville skapa med sitt fynd var en debatt om vad egentligen sänkta skatter innebär för ekonomin som helhet, för även om Bo Lundgren lyckades driva en hel valkampanj i ett försök att indoktrinera budskapet "lägre skatter = bättre ekonomi" i det svenska folket så är ekonomi ett mer komplicerat ämne än så. Det är tydligt att artikelförfattaren anser det ytterst viktigt med en BNP tillväxt och att han av den grunden vill ha igång en diskussion på ämnet, personligen tycker jag det är mer viktigt med en ekonomisk tillväxt (dvs en tillväxt där man försöker göra vara sparsam (ekonomisk) med resurserna.

Även i USA minns jag att man innan valet gjorde en analys av när ekonomin växte som bäst, om det var under demokratiskt eller republikanskt styre och jag vill minnas att man även där fann att ekonomin historiskt har haft bäst tillväxt under demokratiskt styre. Det som är intressant när man ska mäta sådan här ting är ju att det är enkelt att förstå hur ökad köpkraft hos konsumenterna kan leda till ökad konsumtion och därför också ökad BNP. Men det är inte alltid lika lätt att förstå hur sociala klyftor kan skapa spänningar i ett samhälle som skapar osämja och som försämrar produktivitet. Eller hur det att ena sonen i en familj dör eftersom han inte får tillgång till vård också påverkar hur de övriga i familjen till att vara mindre produktiva. Alltså hur den välfärd vi har i samhället på ett komplicerat sätt samverkar med hur vår ekonomi växer. Det är ju också så att demokraterna räknade med att deras hälsoreform i slutändan kommer visa sig vara en ekonomisk vinst för det amerikanska samhället. Ingen kan ju säkert veta om det kommer bli så, men man kan ju inte heller utesluta det.

De skandinaviska länder som vi lever i har länge varit en nagel i ögat för de som önskar ett mer "liberaliserat" samhälle (alltså ett samhälle där staten lägger sig i på ett minimum). För våra samhällen har ju trots allt inte kollapsat och retligt nog har de gå på gång kommit fram som de "bästa" samhällena i världen att leva i. Jag är säker på att Reinfeldt är lite stolt över sitt land, men märkligt nog är detta (alltså hur Sverige har otroligt hög skatt men samtidigt också är väldigt bra att leva i) inte något som han så ofta nämner. Varför kan man fråga sig?

Och angående han som skrev artikeln så håller jag med honom om att det vore intressant att få en mer grävande debatt om vad konsekvenserna av skattesänkningar egentligen blir. Så länge diskussionen inte kommer leda till att vi får en ökad BNP-tillväxt förstås.

söndag 5 september 2010

Kampsportsshow

Kropp och själ kan vi människor ibland påstås bestå av. I vårt samhälle kan jag dock uppleva att man främst inriktar sig på det som intellektet till människor och eventuellt det som är utseendet på kroppen. Därför var det spännande att idag gå på en kampsportsshow där det fanns människor som utforskat gränserna för vad deras kroppen egentligen är. Det var människor som gjorde volter både framåt och tillbaka.



Människor som gick ner i spagat eller som kunde slå isönder träplankor. Där var en japansk man som genom att använda sig av Qi kunde paralysera sina motståndare i det närmaste bara genom att röra vi dem. Det var imponerande att titta på och fascinerande att se den rörlighet som dessa människorna lyckats uppnå med sina kroppar.

Opinionsmätningarnas tidevarv

.. kan det verka som om vi befinner oss i nu. Vissa skulle kankse hävda att det är den relativa enigheten partierna i mellan som gör att opinionsmätningarna istället blir ett bekvämt val när man vill ha något att debattera i medierna. Och kanske det ändå känns lite typiskt Svensk att starta en stor debatt om debatten så här inför valet istället för att fokusera på vad valet handlar om i grund och botten. Okej, för att vara rättvis så försöker ju medierna också föra debatter och ge partierna möjligheter att förklara vad det är de önskar göra. Även om man kanske oftare hamnar i diskussioner om hur väljarna kommer reagera på de olika förslagen än i debatter av sakkunniga om vad de olika åtgärderna kan få för konsekvenser.

Sverige är ett litet land, men i likhet med de flesta andra länder så är det också en trögt utvecklande process. Saker som händer idag får konsekvenser långt framåt. Och idag när så mycket händer hela tiden så blir konsekvenserna och den framtiden vi står inför allt svårare att sia om. Men det faktum att det är svårt att säga något om betyder ju inte att man inte borde försöka. Varifrån kan man hitta icke politiker eller icke politiskt färgade människor föra en saklig debatt om vad det försämrade försäkringssystemet kommer innebära för Sverige? Jag är personligen övertygad om att regeringen har tagit många beslut vars konsekvenser vi inte kommer få se resultatet från förrän längre in i framtiden. Och jag är nog enig med Schlaug om att vi i en ännu större grad än för blir motade in i det hamsterhjulet som jobb-konsumtion-tv riskerar vara i mångas vardag.

fredag 3 september 2010

Katastroftrötthet, politikertrötthet och katastrofpolitiker

Ibland kan jag undra varför man tillåter en sådan begreppsförvirring i politiken. Ofta på radion så hör man politiker säga att eftersom väljarstödet för deras parti har gått upp så innebär det att man för en "bra" politik. Man blandar alltså ihop begreppet hur bra politik någon för med det man faktiskt mäter vilket är hur bra folk uppfattar att den politiken man för kommer vara. Det är inte utan att en känsla av att debatten befinner sig på en ooootroligt låg nivå infinner sig varje gång man hör dessa politiker raljera i sådana termer. Vad mer är så kan jag undra varför man bjuder in representanter för de olika partierna att uttala sig om vardagliga händelser. Som t.ex. romernas situation eller Euro-orphans. Man vet ju redan på förhand vad de kommer säga och det är ytterst sällan något sägs som faktiskt bringar nytt ljus över situationen. Förvisso var det ju lite lustigt att höra Göran Hägglund och Tobias Billström prata i ring när man talade om vad man egentligen skulle göra åt alla dessa romer som vi utvisar för att de tigger. Och att höra den tydliga oviljan att berätta vem av dessa personer som representerade alliansens politik i frågan (litet tips, Billström är migrationsminister så man kan gissa att det är han som är representant). Jag spår till framtiden att man kommer ha debattprogram där ljudet till politikernas mikrofon stängs av när de inte egentligen svarar på de frågorna som de får och när man sedan i slutet av programmet räknar ut vem som kunde vara minst för vad det är för politik man egentligen för. För en bättre politik i Sverige i framtiden.

Nåväl politikertrötthet till trots, jag är iaf stolt över att idag ha utövat mina demokratiska rättigheter.

HQ-bank och Kapitalism

I morse hörde jag två personer på radion som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Man hade lyckats få tag på två offer för HQ-banks kollaps och frågade dem vad de tänkte kring allt detta som hade hänt. Jaha tänkte jag, här kommer det komma två personer som temporärt fått sina tillgångar låsta. Det är väl säkert inte så kul. Men riktigt så var det inte. Problemet var inte att de hade fått sina tillgångar låsta utan.. att de hade förlorat massa pengar på att aktien till HQ-bank förlorat över 80% av sitt värde. Och vem var det man var arg på, var det de ansvarslösa förvaltarna som inte bara förlorat enorma belopp på marknaden utan dessutom försökt dölja det genom kreativ bokföring? Nej, man var arg på FI. Det var som om jag plötsligt kommit till mars och lyssnade på utomjordingsradio. Har hade vi alltså två personer som säkert var väl insatta i vad aktier är för något och hur det fungerar. Och en av dem var alltså arg på FI, (för att vara rättvis var nämligen inte den kvinnliga personen man fått tag på lika irriterad) som om det var FI som hade orsakat det stora värdefallet på aktien. En grundkurs i kapitalism säger att man har en mängd företag. De som gör det bra vill folk investera i och därför går värdet upp. De som gör det dåligt vill folk inte investera och värdet sjunker. De som gör det dåligt och bryter mot lagen för att dölja det, de är antingen smarta entreprenörer som klarar av att lura systemet på massa pengar, eller restavfall man bör hålla sig lååångt borta från. Och när nu FI redan för två år sedan varnat HQ bank för att de behövde se över sina rutiner så skulle man kanske varit lite på vakt.
Jag tyckte det var lustigt att mannen menade att om bara FI hade sagt lite tidigare att HQ-bank kunde förlora sin licens, då hade han ju kunnat sälja sina aktier först och hade inte behövt förlora så mycket pengar.. Som om inte alla andra hade sålt sina aktier då också, precis som nu.

Icke-förståelsen hos mannen fick mig att tänka på när Eva Jolie besökte Skavlan. Eva fick leva med livvakter dygnet runt eftersom några av de otroligt rika finansmän som hon ledde rättegångar mot helt enkelt inte kunde tackla att de var anklagade för något. Det var som om de menade att de själva var orörbara. Som om de aldrig kunde göra fel. Nästan som om det var Evas fel att de var anklagade och inte att det berodde på deras egna handlingar. Det är alltid någon annans fel.

Själv kan jag uppröras lite vid tanken att en eventuell bankgaranti skulle gå in och ge många av de människor som förlorat sina pengar i banken (nu går ju carnegie in, så nu förlorar de kanske inte pengarna iaf) deras pengar tillbaka. Inte för att jag tycker det är fel att dessa människor ska få sina pengar tillbaka som de satt in i banken, för det tycker jag att de ska få. Men eftersom de pengar som dessa människor har förlorat någonstans säkert går att hitta i pengar som betalats ut i stora bonusar till de anställda på banken. Det blir alltså som om staten, alltså vi skattebetalare, går in och betalar bonusarna till dessa finansmänniskor som lämnar ett sjunkande företag efter sig. Det enda rimliga skulle vara att pengarna togs från delar av de intäkter som de felande människorna fått. Det skulle motsvara att man faktiskt fick ta ansvar för sina egna handlingar.

Det hela gör mig också beklämd när det i andra ändan av nyhetsspektrumet pratas om romerna som uppenbart diskrimmineras och är oönskade, inte bara i Paris utan även i Sverige eller här i Bergens gator. Visst är det fint att människor i Paris går ihop och demonstrerar för romernas rättigheter, men när det i praktiken är så att dessa människor kan gå runt och tigga i timmar på tunnelbanan i Paris utan att få en enda Euro så kan man egentligen undra vad det är för rättigheter som man slåss för. Och att Sverige skulle gå in och peka moraliskt pekfinger åt Frankrike får mig bara att må dåligt. Jag hörde Billström så sent som idag säga att "det vore dumt att ge tydligare definitioner av vad en krigszon är till migrationsverket eftersom då skulle fler människor få uppehållstillstånd". Alltså. Ett helt folkslag vandrar oönskat runt på gatorna i Europa och den bitterheten som kommer växa från diskrimmineringen är något vi kommer få leva med långt in i framtiden. Det är bara att titta på Israel och Palestina.