Spridda tankar

Ifall jag oroar mig inför den sannolikt kommande globala lågkonjunkturen i kombination med finanskrisen? Nä, inte egentligen. Jag blev orolig när jag förstod att det hela kunde rulla över till ren anarki. Men även om jag är en person som är bra på att oroa mig inför allt möjligt så har jag börjat acceptera att detta inte är något jag kan ha kontroll över iaf. För mig personligen, som precis har köpt lägenhet, oroar jag mig inte. Jag kände till villkoren för lånet innan jag tog det och det som kommer i framtiden kommer få slå hårt mot väldigt många innan det börjar bli ett besvär för mig. Ifall det gör ont för väldigt många kommer man inte acceptera det och då kommer samhället få reagera.

Idag var det fem dop i kyrkan. Hela processen väckte en del tankar. Först var det detta eviga fotograferande. Jag minns när Jakob döptes i småland, då blev alla gästerna speciellt tillsagda att inte fotografera under själva cermonin. Det skulle ges tid och möjlighet att göra det efteråt istället. Det hela handlar om att vara i nuet. Det verkar som om det är viktigare att dokumentera cermonien än att faktiskt genomföra den. Än att faktiskt vara där.
När mina tankar fortsätter vandra tänker jag på alla dessa människor som säkert blev döpta på sin tid. Hitler blev det säkert. Jag vet inte hur de ortodoxa gör det, men antagligen både Lenin och Stalin. Det finns många människor på vår jord som gjort förfärliga ting, både i stor och i liten skala. Många av dem har säkert blivit döpta. Det får mig att vidare tänka på vad egentligen nyttan med cermonin är. Jag kan ju omöjligt tala för någon annan än mig själv, men när släktingarna är där framme vid dopsfonden med sina kameror, tänker de på vad det är för cermoni de egentligen deltar i? Funderar föräldrarna på vad det är de säger jag till när prästen frågar om de är redo att döpa sitt barn i Jesus namn för att vara med i den kristna gemenskapen och bära det kristna oket? Kan man föreställa sig vad det kristna oket egentligen var för 2000 år sedan?

Är det någon som har tänkt på att mediafokuset på klimatförändringarna har ebbat ut väsentligt sedan i fjor? Jag har en teori om att vi människor är duktiga på att bli allarmerade av stora hot, men att det har funnits så många stora hot, ett nytt varje vecka nästan, att vi helt enkelt har vant oss vid att det inte är så farligt. När vi hör om klimatförändringarna tycker vi att det är hemskt, men nästa dag så glömmer vi bort det. Någon annan kommer fixa det åt oss. Våra politiker kanske. Någon som minns när bensinen började bli smärtsamt dyr för ett halv-år sedan. Tillsist gick Sarkozy och frågade om inte Frankriker kunde få sänka skatten på bensin, det höga priset började slå mot industrin. Detta var inte långt efter att man satt upp 20 20 20 målet. Redusera co2 utsläppen med 20% till 2020.
Jag vet inte egentligen varför jag gjort det, men jag lånade en bok som var en kort introduktion till klimatförändringar. Den var skriven innan senaste IPCC rapporten kom, och innan de rapporterna om att IPCCs senaste rapport var alldeles för positiv, men detta till trots så är den hyfsat dyster läsning. Klimatförändringarna är lika existerande idag som de var för ett år sedan.

Ett mirakel har räddat min säng. Miraklet heter Jon och arbetar i kontoret brevid. Denna starka västlänningen klarade att nästan självmant dra den stora madrassen genom den smala passagen som jag och några från Nathalies korridor konstaterade var teoretiskt omöjlig att få en madrass genom för bara några dagar sedan. Rätt upp och nu står den inne i min lilla sovalkov precis där den borde. Som kul kuriosa frågade jag grannen ovanför ifall de hade haft samma besvär när de tog upp sin säng. Nej svarade hon mycket allvarligt, de hade bara små möbler upp i sin lägenhet. Med detta avklarat råder det stor optimism kring att jag faktiskt ska kunna få lägenhet färdiginredd innan detta året är slut.