Kyligt väder

I väst-Norge har kylan kommit. Regnmolnen har skingrat sig för att släppa fram ett soligare men också åtskilligt kallare väder här. För någon dag sedan snöade det utanför fönstret. Samtidigt som solen sken.
Ett av våra starkaste minnesstimuli lär vara doft, och den kalla luften har fört med sig en eller annan doft som osökt får mig att tänka tillbaka till vintern där hemma och att vara liten. Pulka, snöbollar och kalla fötter. Det är uppiggande.

I medierna fortsätter de att prata om finanskrisen. Wall Street hade sin största uppgång i modern historia. Oslo börs klarade tyvärr inte att följa med. Oljan har fallit ner till nära 60 dollar. För vad som nog är ett halvår sedan nu så frågade jag mig vad som gick vinkelrätt mot aktiemarknaden.. jo oljepriset var det den gången. Nu är det priset nere i hälften av vad det tidigare var (om man inte jämkar för att dollarn givetvis blivit mer värd). Synd om de som köpte massor av olja då. Parallellt har man kommit in på slutspurten på valet i USA. Timbuktu berättar att han inspirerats av Obama. Där har vi ju en politiker som pratar som vanligt folk förklarar han. Tack förresten Victor för det underbara Persson-citatet, det är väl tyvärr gågna tider, det att vi har politiker som förstår att ekonomi när man destillerar det till essensen inte är mer än plus och minus.

Det vore fantastiskt om vi bara kunde gått tillbaka till att konsumera det vi behöver. Kanske komma tillbaka till ett tillstånd där människor sammanlagt förbukar mindre än vad jorden klarar av att ge. Det är inte lätt att se varför detta skulle vara svårt, men jag ska försöka sätta fingret på varför detta som verkar så självklart i teorin är helt omöjligt och otänkbart enligt nyliberalerna.
Problemet tror jag är meningen med att investera. Det finns ingen mening att skapa nya företag och därmed skapa flera jobb ifall det inte finns någon plats i marknaden för att sälja mer. Alltså, för att det ska vara lönt att investera de pengarna man har i företag, så krävs det att man räknar med att människor totalt sett kommer konsumera mer i framtiden än vad de gör nu. Detta tror jag är den onda spiralen vi har hamnat i, vilket gör att vårat system är oförenligt med ett hållbart samhälle. I recessionen som kommer, kommer vi kanske få se ett alternativ till vad vi gör nu. Och det kommer nog inte var vackert det heller.

Om handfasta ting

Kul att se dig kommentera igen på blogen Markus.. som svar på hur man orkar så är det nog för att man av och till får en kommentar. Sedan kan det ju vara skönt att försöka lufta tankar som man inte själv klarar att få grepp om.

Vad gäller finanskrisen så tror jag ingen kommer hålla i facit för varför den kom eller var den kommer sluta förrän lång tid efter den är slut. Girighet är ett enkelt sätt att förklara den på, men att människor i sin natur ofta är giriga kommer ju inte som något nytt för någon. I flera veckor har det nu kommer motstridiga rapporter om att botten är nådd samt att himlen håller på att rasa samman. Vi kan se på jobbet att det har handlats mindre med aktier på senaste tiden, men så som det ser ut nu kan man inte dra några slutsatser om trender.
Har ni hört ryktet om att GM ska gå i konkurs. Företaget har tydligen fått en sämre stabilitetsranking än de isländska bankerna hade innan de var tvugna att tas upp av staten. Med kvartalsrapporterna granskade med finanskrispräglade ögon så ser man att krisen nu kommer in till real-ekonomin.

Det var en tanke som kom till mig när jag och N tittade på Better Things, en ny brittisk film som handlar om missbrukande och trasiga ungdomar i England. Filmen blandar bland annat bilden av deprimerade och heroin-injicerande ungdomar med bilder av vackert broderade gardiner och gammalt fint porslin. Jag tänkte vad konstigt det var att alla dessa vackra tigna fanns bland dessa ungdomar som helt tappat greppet om världen. Den personen som faktiskt broderat gardiner, eller gjort den vackra tallriken kommer säkert leva ett materiellt mycket sämre liv. Nu tycker jag givetvis att alla människor förtjänar att ha det bra, men var finns rättvisan att de i Kina som sliter för att bygga hus och producera allt det vi konsumerar här i väst lever så dåligt rent materiellt. Det är Nike eller IKEA eller vem helst annan som får själva vinsten på det som görs.
Jag kommer att tänka på alla dessa finanshajar som bara genom att placera pengar på "rätt" ställe fått astronomiska löner. På goldman sachs tjänade genomsnittspersonen 622 000 $ år 2006, och det är med sekreterare inräknat. Trots detta så skapar man ju egentligen väldigt lite. Inget som är handfast. Allt man gör är att man ger folk möjlighet att ekonomiskt finansiera sina projekt.

Tai ji, musik och resten av världen

Idag har jag hittat en ny definition på musikälskare. En som jag själv faller in under. En musikälskare är en som tar sin gitarr i ett hard case som har en otrevlig förmåga att träffa precis bakom knäet i en vinkel så den direkt träffar en nerv. Han tar detta hard case och går 30 minuter till fots för att komma till lektionshallen. Sedan tar han det och går 30 minuter tillbaka igen. Båda gångerna under äkta bergensiskt regnväder. Där är jag.
Vi fick spela Taube på lektionen vilket faktiskt var riktigt kul. Nu hoppas jag att jag ska kunna lära mig något nytt i gitarrväg för första gången på länge.

Adressen delar jag givetvis med mig av, numera är det hemlighetsstämplat efter kommentar från Mimmi, men om någon vill ha den så är det bara att skicka mail och fråga. Så ska jag göra mitt bästa för att bli en god trubadur tills jul. Det kommer bli supermysigt.

Idag har jag varit på en Tai ji lektion också. En vän berättade en rolig historia en gång om när han var på Thailand och skulle skrämma bort de stora aporna så att de inte tog all mat från de små aporna. En av dessa "stora" apor (50 cm hög kanske) hade ställt sig mot honom och visat tänderna. Varvid han snabbt flytt i en adrenalin rush. Idag när jag fick se Tai ji läraren visa ap-ställningen så känner jag att jag kan förstå lite hur skrämmande även en apa som bara är stor inom citationstecken kan vara. Att röra sig långsamt i samma rörelser var för övrigt roligare än jag hade väntat mig. Det som är lite tråkigt är att man måste betala 55 kr bara för att få komma in i lektionssalen.

En sak som jag tycker mitt nya jobb har lärt mig bättre är hur den ekonomiska världen egentligen hänger ihop. Varför det att aktierna tappar halva sitt värde kommer få mycket stor inverkan på folk flest. Schlaug har skrivit om hur kinesiska leksakstillverkare demonstrerat för att de inte får sålt tillräckligt med leksaker till USA längre. Jag tycker det är fascinerande hur det känns som om den värld vi lever i är statisk. Att den bara kommer utvecklas och utvecklas. Plastpåsen har ju inte funnits i mer än säkert 50 år (rätta mig om jag har fel) hur såg världen ut innan köpcentran och masskonsumption?
USA är vår nuvarande enda världsmakt. De har en militärbudget lika stor som resten av världen tillsammans. Men om man tittar på kostnaden av att invadera ett litet land som Irak så förstår man att även halva världens militärbudget inte är tillräckligt för att finnas överallt hela tiden. Dessa fiaskona som har varit kommer nog starkt skicka den signalen. Varför vågar annars Ryssland som inte har närheten av lika stor militär som USA visa framfötterna så som de gör. Militärmakt gör störst nytta när man kan skrämmas med den.
Att kolla på detta överfladiska perspektiv och sedan försöka se kopplingen till oss små individer som föder barn, lever av CSN och shoppar på IKEA är en spännande uppgift. Vi är alla små mekanismer i den enorma maskinen som bygger dessa vapen och utarmar denna jorden. Vad betyder aktiemarknaden då? inget egentligen, ifall inte folk och företag satsat sina pengar för att få bättre avkastning på sitt kapital. När företag och folk plötsligt inte längre har pengar som de trodde de hade så kan de inte längre köpa ting. Och när de inte kan köpa saker så börjar recenssionshjulet att rulla. Arbete har blivit något av en lyxvara i världen. Tro inte på Reinfeldt som pratar om alla dessa som är för lata för att arbeta. Problemet är att det är för stor konkurrans om jobbet. Samhället är anpassat för att ha arbetslöshet (annars skulle inflationen skjuta iväg.

Gitarrkurs och lampor

I veckan kollade jag på lampor i det lokala köpcentret. Väl där började jag prata med en rekryterare för rädda barnen. Hon hade precis flyttat hit från Linköping för att jobba som just rekryterare. Hon gillade att åka skidor sa hon och här borta i (B/b)ergen ges det ju bra utrymme till det. Det lite lustiga med diskussionen var att jag inte förstod att hon var svensk förrän hon sagt var hon kom från (jag anade det till viss del) och att hon inte fick med sig att jag var svensk förrän jag berättat att jag kom från Skåne. Med fler och fler svenskar som kommer in här så måste det nästan vara stockholmare eller göteborgare eller någon annan väldigt ren dialekt för att jag ska veta att det inte är norrmän.

Terrorangreppet kan jag meddela var här och inte på klostergaten, men vi har inte sett till de små skurkarna sedan dess. Nu när vi dessutom har införskaffat dammsugare och diverse steriliseringsmedler så är vi beväpnade upp till tänderna vid eventuella framtida angrepp.

Min gitarrkurs har då äntligen börjat. Det gick inte att ta miste på pionjärsandan hos blandningen av självförverkligande damer och örringsprydda medelålders män som satt i en halvcirkel framför läraren.
Dessvärre, en som en déja vu till min japanskkurs, så var det på alldeles för låg nivå. Jag var nog den enda som varit borta i att faktiskt ta ett ackord på en gitarr tidigare. Till nästa vecka så ska jag hoppa in i vidareutvecklings gruppen istället.

"Whoever thinks as, from, or on behalf of, an entity which he believes himself to be, the more so if he tries to work on himself, by, with, or for such an entity - which is only a concept in mind - has not yet begun to understand what it is all about." - så kryptisk var gårdagens buddhistiska tanke för dagen. Nu ger jag den till er, för att tänka på idag.

Terrorattack på lokal nivå

Idag utsattes jag och Nathalie för våran första skaddjuristattack. I en av våra mjölpåsar kunde vi se en hel armé av små oönskade kryp förstärka sina ställningar. Tillsammans kombinerade vi det bästa av de båda Amerikanska presidentkandidaterna. Nathalie höll huvudet kallt som Obama. Hon tillsatte en grupp av specialister för att hitta det bästa sättet att lösa problemet på (hon sökte på internet). Jag tog ett krafttag på äkta McCain vis och packade in varje litet paket i en egen plast påse. Det värsta har vi slängt. Alla andra misstänkta skadedjurläger har skickats till Abu graib (frysen nere i källaren) och vi hoppas nu innerligt att ha löst vårat lilla problem.

Pga den lilla dramatik har andra problem fått läggas på is. Vi har fortfarande något av en ljusbrist situation, där man är tvungen att flytta med en golvlampa dit där man vill vara för att få ordentligt ljus. Vi behöver också ett vattenpass för att börja sätta upp hyllor, så att vi sedan kan sätta upp tavlorna så att allt passar ihop. Bagatellerna till trots tycker jag att lägenheten börjar bli riktigt mysig. Det är med stor tillförsikt jag väntar på att få de sista bitarna på plats.

Kärt barn har många namn

Och i Norge tillfaller jag absolut den skaran. I samband med att börja få lite regulär post igen har jag upptäckt att mina brev adresseras till lite allt möjligt. En gång ringde banken upp mig och frågade om jag verkligen bodde där jag sa.. 'Ja..?' svarade jag. Mitt nya kort hade kommit i retur. Det var ju skickat till Åke Karlsson, inte Johan Carlsson. För skojs skull kolla jag vad jag var uppgiven som på gula sidorna. Johan Carlssson, snäppet värre än Carlzon.
I helgen har jag varit på Ikea för att bråka om pengar jag skulle fått tillbaka men inte fått. Vad heter du? Johan Carlsson. De hittade mig, men inte just de fallen som jag pratade om där och då. När vi kollade på Johan Karlsen däremot, där fanns jag. För telenor är jag David. Så blanda mina förnamn med alla möjliga och omöjliga stavningar av Carlsson så har du det. Där är vad jag heter.

Dagens katolska mässa var något av en ovanlig syn för någon som är protestant. Fem minuter innan mässans början var kyrkan full. Femton minuter till efter det, fortsatte det att komma in folk. De katolska mässorna på engelska är så vackra. Istället för krångliga psalmer som ingen sjunger med i så har man alltid samma enkla och vackra sånger. Hela kyrkan fylls av ljuvlig sång, där det är kören längst fram som sätter tonen. Mot slutet av mässan hälsar man varandra guds frid. Leende människor som trycker din hand. När mässan är klar samlas Afrikaner och Filipiner i leende skaror. Som man önskar att även de protestantiska gudstjänsterna var lika vackra och kärleksfulla.

Intermission

Världen har numera blivit så dramatisk att den inte längre är intressant att skriva om. Allt vad finanskris, krigsälskande presidenter, klimatdödande och annat heter få vänta några veckor. Kom tillbaka igen när ni har fixat er säger jag.

Istället kan jag konstatera att snön har gjort sitt första stopp i de bergensiska fjällen. I lördags kunde man se en vacker vit toppning borta på Ulriken och plötsligt kunde det lika gärna ha varit jul. Lagom till kylan har jag skaffat mig en byggsatscykel också. Byggsats i meningen att varken stänkskärmar, ljus, stöd eller annat fanns när jag köpte den. Nu kan jag stolt visa till baspaketet plus cykelkorg. Jag var nog inte själv beredd på hur besvärligt det skulle vara att på ovana ben börja cykla igen förrän jag faktiskt gjorde det. Nu har jag stora förhoppningar att jag ska komma i bra form av all den extra träningen.

Spridda tankar

Ifall jag oroar mig inför den sannolikt kommande globala lågkonjunkturen i kombination med finanskrisen? Nä, inte egentligen. Jag blev orolig när jag förstod att det hela kunde rulla över till ren anarki. Men även om jag är en person som är bra på att oroa mig inför allt möjligt så har jag börjat acceptera att detta inte är något jag kan ha kontroll över iaf. För mig personligen, som precis har köpt lägenhet, oroar jag mig inte. Jag kände till villkoren för lånet innan jag tog det och det som kommer i framtiden kommer få slå hårt mot väldigt många innan det börjar bli ett besvär för mig. Ifall det gör ont för väldigt många kommer man inte acceptera det och då kommer samhället få reagera.

Idag var det fem dop i kyrkan. Hela processen väckte en del tankar. Först var det detta eviga fotograferande. Jag minns när Jakob döptes i småland, då blev alla gästerna speciellt tillsagda att inte fotografera under själva cermonin. Det skulle ges tid och möjlighet att göra det efteråt istället. Det hela handlar om att vara i nuet. Det verkar som om det är viktigare att dokumentera cermonien än att faktiskt genomföra den. Än att faktiskt vara där.
När mina tankar fortsätter vandra tänker jag på alla dessa människor som säkert blev döpta på sin tid. Hitler blev det säkert. Jag vet inte hur de ortodoxa gör det, men antagligen både Lenin och Stalin. Det finns många människor på vår jord som gjort förfärliga ting, både i stor och i liten skala. Många av dem har säkert blivit döpta. Det får mig att vidare tänka på vad egentligen nyttan med cermonin är. Jag kan ju omöjligt tala för någon annan än mig själv, men när släktingarna är där framme vid dopsfonden med sina kameror, tänker de på vad det är för cermoni de egentligen deltar i? Funderar föräldrarna på vad det är de säger jag till när prästen frågar om de är redo att döpa sitt barn i Jesus namn för att vara med i den kristna gemenskapen och bära det kristna oket? Kan man föreställa sig vad det kristna oket egentligen var för 2000 år sedan?

Är det någon som har tänkt på att mediafokuset på klimatförändringarna har ebbat ut väsentligt sedan i fjor? Jag har en teori om att vi människor är duktiga på att bli allarmerade av stora hot, men att det har funnits så många stora hot, ett nytt varje vecka nästan, att vi helt enkelt har vant oss vid att det inte är så farligt. När vi hör om klimatförändringarna tycker vi att det är hemskt, men nästa dag så glömmer vi bort det. Någon annan kommer fixa det åt oss. Våra politiker kanske. Någon som minns när bensinen började bli smärtsamt dyr för ett halv-år sedan. Tillsist gick Sarkozy och frågade om inte Frankriker kunde få sänka skatten på bensin, det höga priset började slå mot industrin. Detta var inte långt efter att man satt upp 20 20 20 målet. Redusera co2 utsläppen med 20% till 2020.
Jag vet inte egentligen varför jag gjort det, men jag lånade en bok som var en kort introduktion till klimatförändringar. Den var skriven innan senaste IPCC rapporten kom, och innan de rapporterna om att IPCCs senaste rapport var alldeles för positiv, men detta till trots så är den hyfsat dyster läsning. Klimatförändringarna är lika existerande idag som de var för ett år sedan.

Ett mirakel har räddat min säng. Miraklet heter Jon och arbetar i kontoret brevid. Denna starka västlänningen klarade att nästan självmant dra den stora madrassen genom den smala passagen som jag och några från Nathalies korridor konstaterade var teoretiskt omöjlig att få en madrass genom för bara några dagar sedan. Rätt upp och nu står den inne i min lilla sovalkov precis där den borde. Som kul kuriosa frågade jag grannen ovanför ifall de hade haft samma besvär när de tog upp sin säng. Nej svarade hon mycket allvarligt, de hade bara små möbler upp i sin lägenhet. Med detta avklarat råder det stor optimism kring att jag faktiskt ska kunna få lägenhet färdiginredd innan detta året är slut.