Elefanten i pannkakan

I två dagar har våren haft sitt intåg i Bergen. Små blad har visat sig på annat än bara rhododendronnarna. Idag blev det dock ett steg tillbaka både vad gäller temperatur och snö. Förhoppningsvis glädjer detta åtminstone pingvinerna.



Ett bra sätt att spendera 2kg vetemjöl och 2 liter vatten är att bara blanda det. Lägg till lite jäst, havregryn och annat smått och potentialen för bröd uppstår. Igår gjorde vi vårat tappra experiment på detta området. Mellan tolv och ett på natten så började vi blanda diverse ingredienser samman. Som ett led i muffinsbakandet har jag köpt en elvisp - det var nog tur med tanke på volymen vetemjöl som behövde knådas när allt var ihop. Efter allt rörande lämnade vi bunken på jäsning, och dagen efter hade degen givetvis sökt sig till friare marker. Elefanten i bunken kanske?
Som man kan se av bilderna så slutade det hela dock lyckligt och nu ser jag fram emot att äta nyttigt hemmabakat bröd!



Förra veckans muffinsbak blev också en stor framgång. Jag har nu lärt mig att även om man använder teflonform så är det fortfarande nödvändigt att lägga i pappersformar för att få ut muffinsarna. Ifall det är den lite lägre temperaturen som gör det eller ifall allt som behövdes var en lite fastare form som inte gav vika är inte lätt att säga. Jag räknar däremot att vidare utveckla mina kunskaper på området. Jag har dessutom fått veta att mina fantastiska föräldrar nu köpt en bok till mig om just muffinsbakning.

Bergensisk surrealism

Klockan är halv fyra på morgonen, fast det visste jag inte då. Plötsligt exploderar ovanvåningen i en kakafoni av ljud. Motvilligt lämnar jag min sömns gränsland.
Vad är detta?
Var är jag?
Tysk techno tänker jag, det är basen av en eller annan sång som vandrar genom golvet ner till mitt sovrum. Jag börjar treva mig efter klockan, det är ljust ute. Spelar mina grannar såhär hög musik på morgonen? Man hade kunnat bli irriterad, men det var något surrealistiskt över det hela. Hur hör tysk techno hemma hos min grannfru på 40+? Jag kvicknar till lite till och hör efter mer. Det var tydligen inte tysk techno. När grannfrun för full hals sjunger med i ett falsettsträvande Fernando förstår jag vad det är. ABBA.
Jag tänker på hur jag första gången jag åt i Japan hörde hur de spelade Dancing Queen på radion. Tacksam över att jag överhuvudtaget fått tag på mat och trött efter att inte sovit på över ett dygn kände jag att låten på något sätt var dedikerad till mig, den enda icke japanen i kafeterian.
ABBA. Det var alltså bara ABBA. Jag slappnar av igen, allt i ordning. Skönt att veta att även Bergen har sin portion av surrealism. Jag somnar.

Muffins 2.0

Förra helgen utspelade det sig ännu en sammandrabbning mellan mig och det idealiserade konceptet pösiga muffins. Denna gången gick jag in i projekt med nyvunnen kunskap från min livsmedelsexpert Victor. Som man tydligt kan se på bilden så blev det denna gången ett bättre resultat. Dessvärre måste jag klassa även denna gången som ett misslyckande eftersom formen var för dåligt smord och muffinsarna därför valde att stanna kvar snarare än att lämna formen. Sannolikt kommer jag få ännu en chans att förbättra mitt resultat ytterligare denna helgen.



I Bergen har vi en längre tid haft det ganska kallt. Egentligen är det först idag, pga det sedvanliga regnet, som snön och isen börjat släppa sitt tag om staden. Bland de som inte misströstar över de kalla vädret är våra grannar pingvinerna. Ifall man tittar på dem under vattnet är de som vilka lekande fiskar som helst. Liknande JAS-plan gör de blixtsnabba helomvändningar i en dans som vi alla få möjlighet att njuta av, men kanske bara de själva förstår?

Elefanten i flingorna

Den senaste tidens väderomslag har täckt Bergen med ett Skåneinspirerat decimeterlager av snö. Efter vinterns bambi på isen cyklande fram och tillbaka till jobbet har detta fått mig låta cykeln stå. Varje dag inleds nu med en uppfriskande promenad på 50 minuter till jobbet och jobbet avslutas lika så av den 50 minuter långa promenaden hem. Att klaga skulle dock kännas fel, för vädret har i kombination med årstiden gjort att jag nu får ta del av den vackra soluppgången på morgonen och den pastellfärgade himeln på vägen hem. En fin sak med att vandra med i karavanen på morgonen är att man förstår hur många det är som väljer att inte använda bil på vägen till jobbet. På vägen hem en dag stötte jag på en man på skidor på självaste torgallmänningen. Det motsvarar ungefär en man på skidor på gågatan i Malmö. Norrmän är glada i sina skidor och speciellt i Bergen tar man varje tillfälle i akt att få använda dem.

Helgen har annars börjat med en formidabel elefant i flingorna (choko-kulorna?). Vad detta årets upplaga av alla hjärtans dag ska bjuda på återstår att se, men av vädret att döma så ser det lovande ut.

Of Muffins and Men

Detta liv, som vi alla ödmjukt vandrar genom, bjuder på utmaningar på alla möjliga nivåer. Det kan sträcka sig från att rädda planeten från att värma upp sig själv, från att hålla humöret uppe en regnig dag när någon tränger sig före i kön, till att göra muffins med puffighet. Det förefaller uppenbart att envar person inte vid envar tid kan lösa envar utmaning, men någon gång ska man väl få något gjort? kanske därför har jag kommit att fastna för detta med muffinsarna.
Jag är numera förbi min tredje sammandrabning på kort tid. Med tanke på de olika basrecept på smet man kan använda, i tillägg till den fyllning man väljer att stoppa i muffinsarna så är möjligheterna många. Beroende på hur idoga man väljer att piska sina ägg eller hur noga som bakpulvret blandas ner i vetemjölet så kan man vänta sig olika resultat. T.om. en sådan enkel sak som hur de olika formerna förhåller sig sinsemellan på formen är en parameter i den delikata kalkylen.

Förra gången valde jag att göra den mer smörbaserade fin sockerkaka-smeten för att se hur detta påverkade utfallet.

Den levande smetens vilja att dra sig på upptäcktsfärd i ugnen gjorde tillsammans med de olika hallonen att en viss vilja att utbrista "it's alive!" inföll sig när smeten var färdig.
Enligt sann ingenjörskonst har givetvis nederlaget analyserats och muffinsformarna har blivit utsedda till syndabockar. Idag har jag köpt en fast teflonplatta för att göra muffins i. Fortsättning följer.

Auktoritet och argumentation

Förr tänkte jag ofta på hur min mamma och bror brukade diskutera världens problem. M. pratade om Jesus och L. pratade om klimatförändringar. Jag satt och förundrades över hur de egentligen pratade om två olika ting, men när man klippte ihop det så blev det faktiskt en diskussion, och den hade mening. Nästan var det nog så att ifall den ena hade ansträngt sig till det yttersta för att tränga in i den andras idéer så skulle diskussionen inte blivit så intressant. Då skulle den ena personen vara vilse i den andras tankegångar.
Jag kommer att tänka på den diskussionen, den gången nere i köket, när jag läser vad Schlaug skriver när han åter ger en känga åt kärnkraften. En kille som heter Michael ser det som sin mission att bevisa att kärnkraften är bäst. I sin arsenal har han massa sekondärlitteratur (som han åtminstone hävisar till) och en energi som möjligen kommer av för mycket kaffe och stress i vardagen. I kommentarerna klampar han in lite som en elefant och går in för att motbevisa varje antydan till motstånd mot kärnkraft.
Det skulle förvåna mig ifall Schlaug bemödar sig med att svara. Det skulle förvåna mig kanske ännu mer om han (Michael) faktiskt kommer lyckas övertyga någon att tänka som han. Han har mycket argumentation men ingen auktoritet. Framförallt missar han dock poängen. Schlaug har visioner, han klarar av att tala om ett samhälle som är annorlunda. Ett samhälle baserat på andra värden än det rena pengavärdet. Ett samhälle där en människa är en människa. Michael argumenterar för hur man kan spara några hundra kronor på elräkningen för medelsvensson.
Precis som jag tidigare nämnt om de enkla sanningarna så klarar Schlaug att föra fram sitt perspektiv. Vi människor är mer än vad vårat samhälle gör oss till. Vi är mer än bara öar som flyter omkring skilda från varandra. Vi är drömmare. Vi är redo att gå den svårare vägen (att inte använda kärnkraft) om detta är ett led mot det hållbara samhället (där vi inte konsumerar eller förstör vad som inte kan återskapas). Vi är trötta på samhället som skapat en kontinent av plast dubbelt så stor som USA i Stilla havet. Vi är redo för samhället där vi betalar dubbelt så mycket för våra kläder mot att vi får veta att producenten inte är en ekonomisk slav vi utnyttjat. Vi vill resa oss, vi vill att vårat samvete ska vara rent. Lyssna på Peps, vår Skånska visionär.