I ett av världens mest liberala länder, Sverige, är det okej att tycka saker.. men bara så länge man inte tror på något

Den 22 December så visade SVT sista avsnittet av halal-tv. Egentligen skulle det handlat om varför så många svenska tjejer mår dåligt idag, men med motiveringen att serien skapat så mycket debatt så valde man att istället att sända ett debattprogram.. om debatten halal-tv skapat. Jag har inte varit hemma, så stora delar av debatten kring programmet har desvärre gått mig förbi. Detta till trots tyckte jag att debatten om debatten var intressant. Väldigt intressant. Jag menar att programmet säger väldigt mycket om ett av världens mest liberala länder.
I Sverige är det okej att tycka saker.. men bara så länge man inte tror på något.

Halal-tv var inte menat att förklara vad islam står för eller för vad muslimer tänker. Hur kan tre programledare sammanfatta en miljard människors tankar? Programmet gick istället tydligt ut med att detta är ett program i händerna på tre muslimska tjejer. De har friheten att granska Sverige. Det var deras program, ingen sa något annat. Tråkigt nog stod debatten om programmet nästan still kring att programmet var ett grovt generaliserande av vad muslimer tänker. Programmet är farligt för att man kan få en schablonsartad bild av muslimer hette det i kritiken. Erik Fichtelius, som var programledare för sista programmet, försökte pressa SVTs programansvarig med att ifall man kan göra ett program med muslimer, vad hindrar en från att göra ett med judar eller ett med nazister? I rationella Sverige ska alla med alltid. Ifall inte alla får vara i TV får ingen vara det.
Jag tyckte att de argument som sades mot programmet var dumma och svepande, detta trots att majoriteten av debattprogrammets deltagare var motståndare av programmet. Ett sista argument som fångade min uppmärksamhet var att programledarna hänvisade till koranen. Frågeställningen blir: hur kan man låta någon som tror på något uttala sig om det svenska samhället utifrån sin tro? Här har mina funderingar sin resonansbotten. Jag tror att Sverige är rädd för tro, nästan utan att själv vara medvetet om det.

Efter debattprogrammet tittade jag på första avsnittet för att se vad som skapat hela debatten. Det är de avsnittet där två av programledarna inte vill skaka hand med Carl Hamilton. Jag tyckte programmet var intressant, det var fint att se ett program där folk faktiskt talade om sina åsikter och tankar utan att ständigt hämmat vara rädda för att inte vara korrekta. För mig var det fräscha perspektiv. Kanske inte så mycket för vad de var utan för hur de presenterades, detta var kanske första samhällsprogrammet i Sverige jag sett som varit personligt.
Efter programmet antar jag att debatten om Hamiltons handskakande började. Jag antar att den stod mellan polerna att Hamilton var rasist mot att muslimer i Sverige ska rätta sig efter svensk kultur. Jag tycker den intressanta frågan är ifall tjejerna har rätt till att ha egna traditioner, att bestämma över var deras egna gränser går. Kanske jag är unik här, men ifall någon jag aldrig träffat inte ville skaka hand med mig pga sin religion skulle jag inte sett det som ett problem. Är det en stor skymf i Sverige att inte skaka hand? Jag tycker inte att detta gör Hamilton till en rasist. Ifall han så vore det tycker jag det är ointressant.
Jag tror inte att det känsliga i frågan var ifall man följde Hamiltons kultur eller inte. Jag tror att det känsliga är att har fanns två personer som valde att inte underkasta sig den svenska rationaliteten för att passa in. Vad gör det dem ifall de skakar hand ? frågar folk sig.

Jag vill säga att debattprogrammet ökade min förståelse för den sargade svenska folksjälen. Det kom som ett klart exempel på det kulturella mindervärdeskomplex som Fredrik Lindström ständigt försöker utforska i sina alster.

Med tankarna om detta programmet i bakhuvudet fick jag på julafton boken "Varje trumslag jordens puls" av Mikael Kurkiala. Det var och är (jag har inte läst ut den än) en helt fantastisk bok. Kurkiala är en människa som tänker innan han skriver. Med bakgrund som professor i antropologi vid Uppsala universitet undersöker Kurkiala begreppet kultur, människans rädsla för skillnader och det post moderna samhällets förlust av mening. Boken läses med fördel långsamt och med ordbok. Med risk för att ta saker ur sitt sammanhang vill jag föra fram några poänger. Först ett citat som Kurkiala hämtat från Georg Henrik von Wright:

"Den typ av rationalitet, som förhärskar i ett från tidigare generationers religiösa och sociala fördomar frigjort och i enlighet med förnuftets krav inrättat samhälle, består framför allt i en behärskning av medlen för uppnående av olika målsättningar ... Däremot står den handfallen inför de värdepremisser, som ska legitimera målen för samhälleligt handlande."

citatet handlar om vårat förnuft har för roll i våra liv. Förnuftet kan berätta för oss hur man uppnår ett speciellt mål. Det kan dock inte förklara för oss varför man ska uppnå målet. Vetenskapen är inte skapad för att föklara meningen hos ting. Den rådande synen i Svenska samhället är att religion är en disciplin som är underordnad vetenskapen. Kurkiala kommer med perspektivet att religion och vetenskap fyller två olika funktioner. Vetenskap berättar hur ting sker. Vetenskap förklarar kausala samband, orsak och verkan. Religion förklarar varför ting sker. Religion är den begreppsapparat människan historisk sett använt för att svara på frågan varför. Det är också den begreppsapparat som hjälpt oss att förstå kärlek och lidande. Den som givit människor en möjlighet att tala om sitt inre.
Varför skulle just min farfar gå bort? Vetenskapen svarar för att han hade cancer, men bara religionen klarar att svara på det varför man verkligen undrar över.

Varför berättar jag om den här boken? Jo för att när Halal-tv debatten visat på en irrationalitet i den svenska öppenheten, så förklarar boken vad den bottnar i.