Kontratankar om abort

De flesta reaktionerna på Amys abort har varit att hon borde få göra som hon vill. Det intressanta är att motiveringarna som har lett till detta svaret har varit olika.

Jag vill försöka nyansera mitt uttalande mer när jag antyder att jag inte tycker att Amy skulle ha fått göra abort. Jag pratar inte om den enkla individen Amy. Henne har jag ju aldrig träffat, allt jag vet om henne är den knapphändiga informationen som kommer fram genom hennes egna artikeln samt intervjun med henne. Jag pratar inte heller om att man ska förbjuda abort för de kvinnor som inte kan ge en tillräckligt legitim anledning till att göra den. Jag är inte så konstruktiv att jag kan föreslå en lag som skulle ge precis mitt ideal-samhälle kring denna frågan. Jag skulle inte kunna se en person i så besvärlig situation att hon känner att hon måste göra abort i ögat och förneka henne att göra det.
Det kan då verka som ett ganska intetsägande uttalande. 'Efter att ha läst ovanstående artikel vill jag plötsligt förbjuda det för vissa'.
Vad jag pratar om är att det måste finnas en respekt också för livet i samhället, inte bara för individen. Vad jag ponerar blir en moralfråga om ett samhälles inställning till en enkel företeelse. I Sverige tror jag att en sådan av och till bara är nyttigt eftersom vi är påväg att rationalisera bort allt som enligt mig har värde.

När jag nu kommit med påståendet och fått dessa nekande kommentarer så blir jag givetvis inte besviken, jag skrev ju själv att jag inte förväntade mig att med rationella medel kunna övertyga någon om min ståndpunkt. Däremot har jag bjudits på intressant läsning när jag fått ta del av era perspektiv. De har i sin tur väckt lite nya tankar.

Enligt mig har tre ämnen legat som huvudgrund för folks åsikt i frågan. Dessa är kvinnans rättigheter, definitionen av liv och frågan om samhällsmoralen.

Jag börjar vill att tänka lite runt kvinnans rättigheter:
Jag menar att du har helt rätt Markus när du skriver att kvinnan på många sätt blivit underställd mannen i våran nuvarande samhällskultur. Ester gav mig en gång en bok som heter "Egalias döttrar" där man beskriver dagens samhälle men har snurrat på könsrollerna så att männen istället är undertryckta. Man pratar inte om att "Man" ska göra något utan om att "Kvinna" ska göra något. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill få mer perspektiv på jämställdhet.

Du skriver att Peter (hennes pojkvän) antagligen skulle skrattat ifall de diskuterat att dela på ansvaret att ta hand om barnen, här är vi inte överens. Nu vet vi givetvis om möjligt ännu mindre om Peter än om Amy, men ifall man ser på inställningen hos yngre män idag så ser man en trendändring. Runt när vi slutade på gymnasiet så visade enkätundersökningar att värderingarna hos unga män och kvinnor höll på att ändra sig. Det var nu istället en majoritet av kvinnor som såg det som högsta prioritet i livet att göra karriär medan män i större grad än någonsin såg det som sitt livsmål att skaffa en familj. Jag är ödmjuk nog att säga att jag inte vet vilket val jag hade gjort fått välja mellan jobb eller flera barn (för jag har ju aldrig varit i situationen) men som magkänsla hade jag alla gånger valt att ha en stor familj i första hand. Det tillhör min övertygelse att barn i längden kommer vara till mycket större glädje än vad något jobb kan vara. Men denna inställningen har jag givetvis full förståelse för att jag inte delar med alla.

I senaste upplagan av morgonbladet (tidningen där jag först mötte bervväxlingen om abort) har man skrivit om Susan Pinkers bok The Sexual Paradox: Troubled boys, gifted girls and the real difference between the sexes, där detta med att få barn också nämns. Det finns mycket av det hon skriver som jag inte håller med om, men bland några av sakerna jag kan tro på finns följande:

"Mange av de kvinnene som Pinker snakket med følte at de ble presset inn i et paradigme som ikke passet dem. Heller enn å snakke om et glasstak som holdt dem nede, forteller de om hender som løftet dem opp og frem, og at det var dette som gjorde at de følte det som et svik når de takket nei"

Detta är i en kontext om begåvade kvinnor som trots denna begåvningen valde att jobba deltidsjobb och stå still i karriären (i utbyte mot att få göra mer som de vill med övriga livet).

Angående sig själv skriver Pinker följande:

" - De gode nyhetene var at jeg følte at jeg kunne gjøre hva jeg ville. ...
- De dårlige nyhetene, om jeg kan kalle det det, var at jeg ikke var forberedt på den ambivalensen jeg følte da jeg skulle tilbake i arbeid etter å ha fått det første barnet mitt. Jeg hadde vokst opp i den tro at kvinner var kloninger av menn, og det var overraskende å oppdage hvilke følelser som bodde i meg."

När du skriver om att ha barn tycker jag du vinklar det som om det bara var en uppoffring. En där man tom har risk för att bli galen? Det finns många föräldrar som kan intyga att det att vara förälder är helt inom vad en människa kan klara avs gränser. Det kan säkert finnas de som förlorar alla sina vuxenvänner efter att ha blivit föräldrar, men det tror jag dels är individens fel också. Samtliga medarbetare på mitt jobb har småbarn (en har tre stycken tom) och ingen av dem verkar det lida någon större nöd på vad gäller umgänge. Jag får intrycket av att barn naturligt leder till att man träffar nya människor i det att man engagerar sig i sitt barns fritid.
Tillsist kan jag tycka att det är olyckligt att kalla det jag skriver för moralpanik. Detta är, precis som alla moraliska frågeställningar, en fråga utan ett svart eller vit svar. Det enda tillfället du kan veta att du har fel infallsvinkel är när du är övertygad om att du har rätt. Kalla hellre det jag kommer med för en önskan om mer respekt för livet i samhället.

Det var en sak som Josefin skrev som jag också tyckte var intressant, nämligen att det vore orätt från barnets perspektiv :
... hur bra tror du en kvinna mår om hon tvingas föda fram ett barn hon inte vill ha ... barnet skulle direkt känna av sin mammans känslor. Alla barn har rätt till kärleksfulla föräldrar och finns det ingen grundtrygghet från början kan saker nog gå riktigt illa för ett litet barn.

Jag tror inte man kommer möta en människa där mamman velat göra abort men inte gjort det som tycker att mamman gjorde fel. Men frågan jag ställer mig är huruvida Amy borde få skaffa barn alls? Återigen spekulerar jag bara utifrån det lilla som står i artikeln och utifrån vad det födda barnets rättigheter är. Hennes motivering till att göra abort lägger speciellt mycket fokus på att graviditeten kommer vara slitsam för henne. Följt av lite fokus på att hon kommer behöva anpassa sin livsstil. Där finns inget som tyder på att hon tänker att hon inte skulle klara av att ta hand om barnen. När hon nu gör abort, tror ni inte att det fostret som överlever, den människan som nu går ibland oss, någon gång kommer undra över de två syskonen som han/hon kunde ha fått? Överväger Amy överhuvudtaget detta? Verkar inte hennes resonemang egentligen väldigt självupptaget?

Om livets uppkomst. Definitionen av liv kan verka som inte helt enkelt. Jag tyckte det Lucas skrev om att rationalitet kan vara livsfarligt var väldigt bra. Är det rätt att "abortera" småbarn, gamla människor och handikappad? givetvis inte. När du invänder Victor att en vuxen människa inte skulle överleva "i ett helt avbränt område med 100 mils radie" så tycker jag du trampar dig själv lite på foten. Att en människa inte skulle överleva under sådana förhållanden är ju för att vi inte är menade för det, precis som ett ofött foster inte är menat att vara utanför livmodern. Att sedan definiera liv som allt som kan klara sig med hjälp av övriga samhällets välvilja tycker jag känns som en väldigt konstlad definition.

Just det med definitionen tycker jag är intressant. För mig låter det som om du tycker att rådande definitionen på liv är självklar Victor. Vetenskapligt korrekt. Som en naturlag. Men hur kan den vara det, det är ju bara någonting människoskapt. Det är en norm som vi har satt upp för oss själva. Varför är det inte intressant att detta med största sannolikhet skulle bli en människa om man inte gjorde abort? Varför är tid så centralt? Hade vi människor kunnat välja hade det varit helt legitimt att abortera de celler som små småningom givit liv åt hela planeten.

Att dra in onani i diskussionen tycker jag känns aningen smaklöst. Jag hoppas att vi alla är överens om att ett abortingrepp och onani är två helt olika ting. Även de som menar att abort inte borde tillåtas alls också. Att använda en kondom innebär att förhindra en process från att börja. Att göra abort innebär att avbryta en process som redan är igång.

När jag läser om resonemangen kring när liv börjar, har en väldigt ärlig uppfattning om att abort borde vara tillåtas in till det att livet börjat. Då får det mig att vilja vända på frågan. När menar det som tycker att abort ska tillåtas att abort inte borde få tillåtas? Ifall man blir upprörd över människor som vill förbjuda abort ner till 5 veckan, blir man också upprörd över folk som vill tillåta det upp den 35 veckan? Är båda ståndpunkterna lika upprörande?

Den sista punkten är människan roll i samhället och samhällets roll i människan. Det är först och främst härifrån jag formar min egna åsikt. I hållpunkter som att våra värderingar håller på att tunnas ut mer och mer. Kanske är det för att vi är bröder som också Lucas verkar hamna på denna punkten för att forma sin egna åsikt. För att upprepa vad jag sa i början så har jag ingen politisk agenda med det jag skriver. Jag förstår att det är väldigt svårt att både respektera individens integritet och samtidigt upprätthålla samhället respekt för liv på samma gång. I industrialistiska revolutionen i England uppkom missär efter att individen fått för mycket frihet (och ingen trygghet), i kommunistiska Ryssland uppkom missär ur motpolen. Lite av den tankeställaren jag fått i ämnet kommer nog från när jag följde det Amerikanska valet och läste på ett forum. Där hade någon lagt ut en video som av texten att dömma visade en abort. Jag tittade inte på videon för att jag förväntade mig att den skulle vara ganska stark. Men det fick mig att undra, ifall jag inte klarar att titta på det här, menar jag fortfarande att detta är något som är självklart och helt OK i det samhället vi lever?