För en varmare framtid

I morse möttes jag av en väldigt oroväckande artikel på DN. Den beskriver att en Rysk-Svensk forskargrupp lyckats mäta att metanutsläppen i Sibirien ökar. Denna effekten är någon som IPCC inte tog med i sin senaste klimatrapport eftersom bara en forskargrupp gjort mätningar där, och med tydligen lite för oprecisa instrument. Men nu har alltså en Svensk forskargrupp underbygt observationen.
För er som inte har hört så mycket om det enorma metanlagret som ligger begravt i Sibirien så kan jag berätta att det är en av de så kallade nodlinjerna. Man menar att ifall nodlinjen passeras (alltså metangasen släpps ut) så hamnar vi i ett tillstånd bortom all återvändo. Då hjälper det inte om vi slutar släppa ut koldioxid. På panelen till höger på DN kan man följa artiklar om vad som förväntas hända ifall temperaturen stiger med olika mycket. Det målet man i retoriken runt om i världen satt upp är 2 grader ( jag säger i retoriken, för så vitt jag förstått så har handlingen fortfarande inte börjat). Detta står det om två grader: "Torka hotar när glaciärerna smälter bort". Detta står om tre grader: "Fler svenskar dör i extrema värmeböljor". På fem grader står det att permafrosten smälter och metangasen släpps ut.

Det är inte konstigt om man kan känna sig lite resignerad inför våra kommande svårigheter. Det är fortfarande lika svårt att övertyga halva befolkningen om att det finns en människodriven klimatförändring som det är att övertyga tobaksrepresentanter att ciggaretter är farliga. Vilket de är.. eller ? Den andra halvan menar att det finns en klimatförändring, men livsstilsmätningar visar att insikten har väldigt liten, om någon, påverkan på våran livsstil. Personligen kan jag tycka att det finns något estetiskt i att vi håller på att förstöra våran enda förutsättning för liv och de enda vi kan skylla på är oss själva. Vi som är så vana vid att måla upp en stor motståndare, må det vara kommunisten, USA, muslimen eller vad det än är och använda det som syndabock för att rättfärdiga vårat agerande. Jorden är kompromisslös, och det att vi kan rättfärdiga vårat agerande för oss själva kommer inte hjälpa oss en centimeter i klimatfrågan.

På radion i Norge har de pratat lite om Kanadensiska demonstranter som kommit hit för att klaga på Statiol Hydro. Statiol vill börja utvinna tjärsandsolja i Kanada, något som är fruktansvärt miljöskadligt. Demonstranterna menar att ett område lika stort som 37% av Norges totala yta kommer få sitt vatten och djurliv svårt skadat. Koldioxidutsläppen kommer motsvara 25% av Norges totala utsläpp enligt debattanterna på radion. Jorden kommer gå under till 2050 säger de. Men vi måste ju leva fram tills dess kontrar Statoil med.

Al Gore använder väldigt effektivt bilden av grodan som blir kokt levande eftersom den inte märker att vattnet blir gradvis varmare. Det lönar sig inte att vara pessimist, det löser inget. Men lika fullt tycker jag att liknelsen med grodan är passande.

Appropå Al Gore så har det ju hänt massa spännande saker i det Amerikanska valet. Demokraterna hade sin konvent och Obama höll sitt ödesdigna tal:


John McCain valde sin vicepresident kandidatat:


Ifall du frågar mig verkar demokraterna lite mer entusiastiska, men det kan ju vara som jag bara få för mig. Jag hörde Obamas tal på radion och det lät som om hela publiken var trollbunden. Det ska bli spännande att få se debatterna när de kommer igång.