Det brukar ta ganska lång tid mellan det att jag ser två bra filmer. Det kan bero på att jag ser mindre film nuförtiden, eller kanske är det bara för att jag blivit mer kräsen. När jag häromdagen såg Persepolis var det iaf kärlek vid första ögonkast. Visst hade jag ju hört talas om filmen (eller kanske framförallt serietidningen) tidigare och läst att den skulle vara väldigt bra. Men. Hur gör man en tecknad film med allvarligt tema i nästan bara svarta och vita färger? Nu vet jag att det går, filmskaparna har lyckats otroligt bra. Fast filmen hade nog inte varit så bra om det inte varit för den ursprungliga berättelsen, och författarens icke släckbara törst efter liv.
Persepolis handlar om en ung flicka i en aristokratfamilj som växer upp under Shahens sista dagar. Hennes släkt är politiskt aktiv och kämpar för friheten. Men när friheten tillsist kommer, så är det bara ett förtryck som byts mot ett annat. Vilken plats i världen kan en liten flicka som älskar Bruce Lee och diggar västerländsk musik hitta i ett Iran som i sin dubbelmoral böjer sig dubbelt i absurditet. Hur var det för en ung Iranska att komma till Väst efter att hennes föräldrar skickat iväg henne när det blivit för farligt att vara hemma?
Mycket av filmens realism kommer nog från de det totalt omotiverade mänskliga lidandet som bildas av enkla individers önskningar fram och tillbaka. Jag är glad att jag inte är född i ett land med det svarta guldets förbannelse över sig. För mig som inte tyckt att man kunnat döma slöjtradition inom islam tidigare, så har jag också fått se hur grunt rotad denna tradition är, åtminstone om man ser till Iran. Den förändring av en folksjäl som beskrivs i filmen, från Shahens sjuttiotal till modern tid är både en fascinerande och en skrämmande process. Det påminner mig om när jag en gång läste att medelåldern i Iran var 28 år. Detta är säkert något som västerländska vapen i händerna på Irakier lyckats frammana, kanske Bofors också var med och sponsrade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar