Överraskande nog har man nu kunnat konstatera att vapen som produceras i Sverige också används. Visste ni förresten att Svenska regler säger att man inte får exportera vapen till länder som befinner sig i krig. Detta verkar ju vara en naturlig del av vår neutralitetsprincip. Följande artikel påpekar att exporten till USA strider mot dessa regler.
Följande interpellation till Ewa Björling säger följande:
Export av krigsmateriel från Sverige är sedan lång tid reglerad i särskild lagstiftning. Att försäljning av vapen och annan krigsmateriel säljs trots att det är förbjudet enligt regelverket beror på att dispens ges för sådan export. Dispenser ska rimligtvis vara undantag mer än regel.
Regelverket vad gäller krigsmateriel för strid (KS) säger att detta inte ska säljas till:
· stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej,
· stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt,
· stat som har inre väpnade konflikter,
· stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel (ÖK) bör enligt riktlinjerna däremot kunna ges om:
· mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,
· mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter och
· det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Det finns en berättelse om ett indiareservat i USA. I reservatet fanns det två hövdingråd.
Ett officiellt som hade blivit valt av reservatets invånare. Detta var yngre män som klädde sig anständigt. De avhandlade frågor som t.ex. ifall man borde spendera pengar på bättre skolbuss eller om man borde betala någon för att skjuta av de vilda djuren som hotade reservatets invånare. Det var ständiga kompromisser som var tvugna att göras för att få den knappa budgeten att gå ihop.
Det fanns också ett inofficiellt hövdingråd. Detta bestod av äldre män som aldrig accepterat det system som den vite mannen rutat in indianerna i. På sina möten kunde man diskutera hur man skulle köra ut den vite mannen från Amerika, eller om staminvåndarna skulle byta bosättningsplats. I omvänd proportion till den makt som man saknade så kunde man också forma hur stora visioner som helst.
Detta får mig att tänka på det samhället vi lever i idag. De som en gång lagt grunden för den världen vi lever i idag. De stora spritiuella ledarna. De stora förändrarna som Jesus, Gandhi, Martin Luther King, Buddha etc. De var inte kända för att vara kompromissernas män. Gandhi önskade ju inte att frigöra en tiondel av Indien. Jesus sa inte till sina lärjungar att det räckte med att vara söndagskristna. Martin Luther King hade aldrig varit nöjd med att bara varannan svart man i USA diskriminerades. Buddha dedikerade inte bara fem minuter om dagen åt att vara spirituell ledare.
Deras stordåd till trots, idag handlar det mest om olika procentsatser. Den ena blir lite rikare, den andra lite fattigare. Har vi tur blir båda lite rikare, har vi otur så får dör några U-lands människor på vårat samvete. Trots att rapport efter rapport pekar på att klimatförändringarna har underskattats av IPCC så förmår sig inte världens länder bättre än att spela poker med utsläppsminskningar. med allas våran jord på spel. Wetterstrand uttryckte det finurligt angående östersjötorsken - våra barn kommer inte nöja sig med att torsken blev utrotad några år senare.
Hur kan det vara att den politiska debatten idag rör sig inom samma snäva områden som förr. Eller kanske ännu märkligare, hur kan det vara att den nuvarande politiken är den som ses som den "realistiska" medelvägen?
Det brukar ta ganska lång tid mellan det att jag ser två bra filmer. Det kan bero på att jag ser mindre film nuförtiden, eller kanske är det bara för att jag blivit mer kräsen. När jag häromdagen såg Persepolis var det iaf kärlek vid första ögonkast. Visst hade jag ju hört talas om filmen (eller kanske framförallt serietidningen) tidigare och läst att den skulle vara väldigt bra. Men. Hur gör man en tecknad film med allvarligt tema i nästan bara svarta och vita färger? Nu vet jag att det går, filmskaparna har lyckats otroligt bra. Fast filmen hade nog inte varit så bra om det inte varit för den ursprungliga berättelsen, och författarens icke släckbara törst efter liv.
Persepolis handlar om en ung flicka i en aristokratfamilj som växer upp under Shahens sista dagar. Hennes släkt är politiskt aktiv och kämpar för friheten. Men när friheten tillsist kommer, så är det bara ett förtryck som byts mot ett annat. Vilken plats i världen kan en liten flicka som älskar Bruce Lee och diggar västerländsk musik hitta i ett Iran som i sin dubbelmoral böjer sig dubbelt i absurditet. Hur var det för en ung Iranska att komma till Väst efter att hennes föräldrar skickat iväg henne när det blivit för farligt att vara hemma?
Mycket av filmens realism kommer nog från de det totalt omotiverade mänskliga lidandet som bildas av enkla individers önskningar fram och tillbaka. Jag är glad att jag inte är född i ett land med det svarta guldets förbannelse över sig. För mig som inte tyckt att man kunnat döma slöjtradition inom islam tidigare, så har jag också fått se hur grunt rotad denna tradition är, åtminstone om man ser till Iran. Den förändring av en folksjäl som beskrivs i filmen, från Shahens sjuttiotal till modern tid är både en fascinerande och en skrämmande process. Det påminner mig om när jag en gång läste att medelåldern i Iran var 28 år. Detta är säkert något som västerländska vapen i händerna på Irakier lyckats frammana, kanske Bofors också var med och sponsrade?
Kinesisk ingenjörskonst stöter man på ganska ofta för tiden. Nästan allt i butikerna sitter det ju en liten Made in China lapp på. Precis som bandybollarna på Bilema så har stämplen för många blivit synonymt med "Bäst före om två veckor". Lite kul är det därför med den termosen jag köpte för år och dagar sedan på Fretex.
De som köpte den har inte ens brytt sig om att ta av de kinesiska klistermärkena från den. Antagligen köpte de den som en souvernir en gång när de reste runt i Peking eller något liknande. När de kom hem förstod de att de redan hade för mycket saker där hemma och gav bort den där onödiga saken.
Om nu gjord i Kina kan associeras med dålig kvalité och souvernir kanske ännu mer så, vad borde man då tänka om en souvernir som är köpt i Kina? Men efter att ha använt den så börjar jag misstänka att just denna termosen är gjord innan kineserna förstod sig på modern affärsverksamhet.
Du kan glömma termosen med ditt varma te i sex timmar. När du sedan öppnar den så pöser den varma vattenångan ur termosen. Teet har nästan inte blivit kallare alls. Till skillnad från min termomugg som inte håller värmen mer än en halvtimme så är min kinesiska atteralj nästan för effektiv.
Det tog tre månader, men nu äntligen så har N fått sin cykel. Den är röd och ståtlig. På ramen sitter det en klisterlapp där det står DBS, det norska adelsmärket, men ifall man tittar närmare på cykeln upptäcker man att det egentligen är en cykel av märket Vello. På den främre stänkskärmen sticker det upp en liten örn. Detta är inte vilken cykel som helst.
Håret står stundvis nästan som ett rakt sträck bakom N när hon far fram över vägarna. Leendet avslöjar att detta är ett nöje hon har varit borta från alltför länge. Redan på första dagen var hon nära att köra över en kostymskille. Hon lyckades få upp en ganska ansenlig fart borta på trottoaren när plötsligt något spännande fångade hennes uppmärksamhet. Jag som såg saken lite från sidan kunde se hur en välskött yngre man steg ut genom huvuddörren till vad som antaligen var hans kontorsbyggnad. Det såg ut som om han var en mimare som ställde sig tätt intill en osynlig vägg när han drog in allt vad armar och mage heter för att parera den framtågande röda blixten. "Unskyld!" ropade N och trampade vidare.
Vi som bor i den rika demokratiska väst-världen har ett privilegium som man ständigt påminns om att inte alla har. Vi har nämligen möjlighet att säga vad vi vill. Våra munnar är fria att kritisera det system, eller det styre som vi för tillfället råkar ledas av. Men ibland kan jag undra vad dessa fria munnar gör för nytta, när de öron och ögon vi förfogar över, vår media, från stund till annan verkar allt annat än fri och otyglad.
Kanske minns ni den kinesesiske diplomat som blev utvisad ur Sverige sedan det visat sig att han åsiktsregistrerat/spionerat på uiguer i Sverige. Kina svarade sedan med att utvisa en svensk diplomat i Kina. Kinesiska medier rapporterade, naturligt nog, lite annorlunda kring saken. Enligt dem så är det den kinesiska diplomaten som blivit utvisad som hämndaktion, och den svenska diplomaten som blivit utvisad efter att ha haft samröre med terroristorganisationer (uiguerna). Är inte helt säker på vad man sa att den svenska diplomaten hade gjort, men man menade åtminstone att kinesen blev utvisad som hämnd. Som svensk och med den mediabevakning jag har gjort mig van vid så faller det ju sig naturligt för mig att tänka att den svenska rapporteringen är riktigt och den kinesiska är fabricerad. Vill man vara objektiv får man dock konstatera att ord här står mot ord, och utan vidare kännedom i fallet så går det inte att säga vem som har rätt eller fel.
Mer påtagligt är kanske det som Schlaug skrivit om idag angående hur medier ofta gör misstaget att se en sida som ond och sedan automatiskt stämpla den andra som god. Det är otroligt fascinerande att se skillnaden på hur CNN har rapporterat om Uiguernas uppror och hur Al-jazeera har valt att göra det. (se följande klipp)
Ifall det stämmer, vilket ju faktiskt inte verkar helt orimligt, som Al-Jazeera säger att soldaterna främst har gripit in i ett område där två etniska grupper ligger i luven på varandra så kan CNNs reportage närmast ses som ett fabrikat.
Någon som känner till kärnkraftverket Krümmel? Det är väl inte något som har dryftats så mycket i de svenska medierna om jag har förstått saken rätt. Kanske det inte är så märkligt att det finns en så stor opinion för kärnkraft när folk flest vet att det är det enda realistiska energialternativet till fossila bränslen i vårt moderna samhälle. Vindkraft är ju för dyrt. Hur många vet egentligen att kärnkraft hela tiden varit subventionerat i Sverige? Eller hur många vet hur många av våra "opererande" reaktorer som fick vara nere över vintern pga olika underhållsarbeten och oväntade fel?
Mycket av de artiklar vi utsätts för i medierna är copy-paste verk från andra tidningar. Den grävande journalistiken, om den fortfarande lever, begravs i bruset. Och i bruset får vi alla ständigt möjlighet att bekräfta våra egna fördomar, när vi egentligen hade behövts erbjuda de mer vida perspektiven.
