fredag 30 januari 2009

Försök inte, gör. Filosoferande om att man inte gör

Ibland kan verkligheten verka väldigt invecklad och full av komplikationer. Ofta är de stora frågorna sådana. Femtio slumpmässigt valda personer har säkert femtio olika uppfattningar om hur man ska lösa klimatproblemen. Ett tobaksbolag kan trots alla bevis få lagliga cigaretter att verka fullt rationella bara genom att förneka att de är farliga.
Kanske är det för alla dessa komplicerade krumelurerna som det är så uppfriskande när någon lyckas ta alla dessa komplicerade problemsställningar och med en anspråkslös mening säga det som får de andra perspektivna att blekna. Jag snubblade över ett sådant citat häromdagen i megafon. Desmond Tutu sa så här: "Jag tror kapitalismen framhäver människans mindre ädla karaktärsdrag". Du behöver bara en mening, ändå är det en så bra förklaring på varför en kines kan jobba 60 timmar i veckan och tjäna en tiondel av det jag tjänar och folk tycker det är ok. Inte konstigt alls egentligen.. eller? Jag kan förundras över att man i samhället säger till sina barn att alla människor är lika värda, att man visar det i filmer och skriver det i böcker. Men att verkligheten är något annat.

Det hela har säkert förklaringar i den mänskliga naturen. Att vi klarar av att uppskatta ett system där vi kommer ut som vinnare är kanske egentligen inte så konstigt. (Rättvisa hade varit fint, men vad hade vi egentligen tyckt om maten och kläderna kostade dubbelt så mycket som de gör nu?) Jag tycker däremot det är svårt att förklara att vi som samhälle inte reagerar på klimatförändringarna, där vi ju också själva kommer drabbas. Mycket arbete är påbörjat för att bromsa förändringarna. Man letar efter sätt att göra om skruvarna i samhället så att det blir mer hållbart. Man frågar sig hur vi kan 'laga' samhället och samtidigt förlora så lite tillväxt som möjligt. Det blir plötsligt väldigt komplicerat. Man kan göra en kalkyl där man räknar ut att man räddar en mängd med fåglar ifall man förhindrar eller sanerar oljeutsläpp. Å andra sidan kommer man fram till att dessa pengarna kunde använts annorlunda och kanske bättre. Är hundra fåglar värda hundra tusen? Plötsligt blir saker komplicerade. Man försöker leta upp den optimala kalkylen. Att man har en arbetslöshet på sju procent till förfogande hjälper inte. Allt måste ske inom systemet och vi har inte råd att låta de arbetslösa arbeta med de här tingen. De kostar mindre om de går på jobbsökarkurs hos arbetsförmedlingen. Frågar du mig är rönen från forskningen entydiga - ifall vi inte adresserar problemen resolut så är risken mycket stor att inget kommer fungera. Människan håller på att förstöra hav, himmel och jord. Man har inte råd att försöka, man måste göra.

3 kommentarer:

Lucas Carlsson sa...

Det är väl så att vi är så tränade i att tänka i ekonomiska termer att klimatfrågan är svår att ta på riktigt allvar. De som är över säg 30 år, lär ju bli betydligt mer ”drabbade” rent ekonomiskt om vi bestämmer oss för att göra vårt bästa för att stoppa en fortsatt klimatförändring än om vi bara fortsätter på den inslagna vägen.

Vad som händer en eller två generationer bort är ju rent ekonomiskt inget som riktigt berör och då är det ännu svårare att föreställa sig en värld där sådant som vi är bortskämda med att ta för givet inte längre fungerar. Det är ju svårt nog att sätta sig in i umbäranden som ske i vår värld i denna stund.

Etiskt tänkande verkar ju tyvärr också i stor utsträckning vara knutet till ekonomiska överväganden och särintressen. Allt för ofta resonerar man ”varför ska jag avstå när andra inte bryr sig” faktiskt i stort sett oberoende av vad konsekvenserna för andra kan bli. Man behöver ju i princip aldrig träffa de som drabbas värst och man bli anonym när man ”bara” gör som alla andra.

Jag hyser ändå ett visst hopp om att finanskrisen kommer att ge den rådande ordningen så mycket problem med trovärdigheten att allt fler verkligen inser så hur mycket vår självbild avviker från vad vi tillåter oss att göra. Stormarna Gudrun, Per och Katrina gav väl lite insikt om vår sårbarhet och likaså tsunamin, men det behövs nog tyvärr mera grus i maskineriet för att insikten om vilka vi är och vad våra val innebär ska bli allmän.

Som tur är så visar historien att en grupp målmedvetna individer har möjlighet att stöpa om samhällen när tiden är mogen och trycket blir stort nog. Vi vill ju så gärna vara goda och så länge det är så finns det hopp. Sökandet efter en mening är ett mänskligt drag som öppnar dörrar till medvetandet som kan ha stängts för länge sedan.

Tillsist är det nog endast de som inte trivs så bra med dagens ordning som är motiverade nog att göra de insatser som krävs, därför kommer de som är mest privilegierade i våra samhällen idag att vara de som har svårast att ta till sig hur de faktiskt förhåller sig till omvärlden och därmed vilka de är.

Vic N sa...

En sak är säker: Utan tillväxt i ekonomin - inga framsteg. Helst gärna en beskedlig tillväxt. Du kan ha klanderfria visioner, men utan "nya pengar" så kan du inte göra något. Att skära ned på något för att expandera på ett annat område är sällan ett populärt alternativ för politiker. Man får också ha i åtanke att många utgifter finns där i samhällsekonomin för att de anses nödvändiga - så att skära ned där är som att hugga sig själv i magen. Alltså, oftast är det enda sättet att förbättra något genom tillväxt.

Förvisso låter kriser oss att omprioritera vad som är viktigt för oss och att möblera om i vårt politiska lapptäcke. Men det är orealistiskt att förvänta sig att virket i huset ska möbleras om fullständigt, då rasar huset. Inte ens revolutioner händer över en natt, det tar flera år av efterarbete att städa undan det oönskade arvet från sina företrädare (i form av lagar, byråkrati, hierarkin bland de offentliga institutionerna etc)

Lucas Carlsson sa...

Problemet är vad man anser vara tillväxt i ekonomin. Idag anses det "skapas" nya värden om man pumpar upp olja och sedan säljer den till vilka ändamål som helst, att man samtidigt minskar oljereserverna, ökar halterna av växthusgaser och ödelägger känsliga ekosystem anses inte vara förbrukning som minskar ekonomin.

Tillväxten har blivit ett mått på omsättning istället för skapande av reella värdeökningar. De socilakostnaderna räknas endast i bortfall av produktivitet och konsumtion, men det borde inte vara svårt att se att de verkliga "kostnaderna" inte kan kompenseras med större köpkraft.

Jag erkänner att det är en tuff uppgift att ändra tankesätt och kriser är faktiskt till hjälp här. Den rådande ordningen kan inte leda till något annat än kollaps i slutändan. Med denna insikt blir det därför nödvändigt att jobba för ett annat samhällssystem, oberoende av svårigheterna.