torsdag 29 maj 2008

En konstgourmands försvarstal

Kul att höra ifrån dig Victor, och kul att få en mini-debatt om kvaliteten hos anime kontra opera.

Anime är ju ett ganska vitt begrepp, något man förstår bäst när man överblickat hela utbudet som finns där. Eftersom du är eller var en animeälskare Victor, så får jag ju givetvis respektera din ståndpunkt. Dock vill jag invända att anime av vissa, mer eller mindre lyckat, har försökt användas som bas för konst (här menas japansk anime, L'amour de loin är inte exempel på detta).

När L'amour de loin först hade premiär så misstänker jag att den största nyheten var hur man försökte använda just tecknade animationer som medel för att föra fram sin historia. I en mening så blandar man ju då in ett element av popkultur i operan. Och konstkommuniteten applåderar det nyaskapande greppet.

Det är min mening (till skillnad från t.ex. Brecht) att konst ska beröra betraktaren. Ett tecken på dålig konst är att man halvt medvetslös sitter och glor sig igenom något för att inte ens märka att det har blivit reklamavbrott. Såpoperor hör till den genren som typiskt sammankopplas med detta tillstånd. Ett annat tecken på vad som för mig är dålig konst är när jag under halva föreställningen önskar att den ska ta slut så att jag blir fri igen.
Anime däremot vill jag mena vid flera tillfällen har kunnat beröra mig. Man kan avfärda anime som bara popkultur och lättsmält, men t.ex. såg jag i nostalgiska 20 minuter ett avsnitt av Windy tales härom veckan. Avsnittet handlade om att huvudpersonen fick feber och låg i sjuksängen brevid sin lärare som brukade låtsas att han var sjuk för att slippa vara på personalrummet. Efter 20 minuter hade nästan inget hänt, men ändå var avsnittet väldigt bra pga sättet som tal och pauser effektivt kombinerats med en speciell tecknarstil. Jag vill tom säga att det var berikande att se avsnittet.

Charles Bukowski har uttryckt att debatten om bra eller dålig konst är irrelevant. Han menar att det för allt för många blivit en ryggmärgsreflex att kalla den erkända konsten för bra, och den icke erkända som dålig. Även om jag tycker att man kan sätta lappen bra eller dålig kultur på litterära verk, så vill jag mena att det i stort sett är omöjligt att sätta lappen på något så generellt som genrer, och att man först efter man har sett en föreställning kan uttala sig om ifall det är bra eller dålig konst.

Tillsist vill jag ta debatten om den lättsmälta kulturen in på en mer generell arena. Marcus sa en gång att poplåtar är som socker medans klassikerna är stärkelse. Sockret ger en snabb kick, sedan klarar man inte av att lyssna på smörjan längre.
På ett sätt tror jag att den väldigt lättillgängliga kulturen vi har idag bidrar till att vi blir mindre tålmodiga och att vi tappar förmågan att ta till oss saker. Detta är ju givetvis inte önskvärt. Men jag menar också att viss del av den kritiken som riktas mot popkultur är präglad av popkulturen egna dåliga symptom.
Med detta menar jag att det som utmärker popkultur är hur åskådaren slipper ta ställning till det som visas. Man rör sig inom ramar med välanammade floskler och gör inte anspråk på att vilja utmana lyssnaren. När den vanligaste kritiken kommer mot enskilda verk så kommer den oftast utan att man själv ifrågasatt sina egna fördomar. Det finns en "sanning" där ute att Britney Spears är en popdrottning (vet inte vilka som är kända nuförtiden, så jag tar Britney som exempel). Det faktum att denna erkända "sanning" finns gör att man snabbt avfärdar hennes alster som innehållslösa, utan att ens försöka utmana sina fördomar genom att leta djupare drag i verken. Personligen har jag återupptäckt Aqua, Spice Girls och Hanson och bytat mening från att deras verk är skräp till att de har en djupare dimension där någonstans om man verkligen vill leta efter den.


I tisdags såg jag en väldigt bra konsert tillsammans med Nathalie, där man låtit sig inspireras av mellanösternmusik från 1100-talet. Tydligen så har den Spanska inkvisitionen förstört mycket av dokumentationen från denna perioden, men likväl så hade man lyckats snickra ihop några stycken från de pusselbitar man hade till hands. Innan konserten gick jag runt på Bergens gator. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud, lite som en didgeridoo. I tidningen efteråt kunde jag läsa att man i Bergens högsta byggnad hade haft en person som kunde sjunga mongolisk övertonssång. Varje kväll de senaste dagarna har man haft musikanter från olika musiktraditioner som har fått framföra sin musik där uppifrån. Effekten blev väldigt häftig eftersom ljudet studsade mot väggar och lät sig ledas väldigt långt. När man var nere i stan var det väldigt förvirrande att försöka lista ut var musiken kom ifrån.

Jag försöker följa med bäst jag kan i världspolitiken, och på senaste tiden har en ny fråga oväntat bubblat upp i medierna. De stigande bensinpriserna har fått människor runt om i Europa att demonstrera och kräva av sina regeringar att en prisgaranti ska införas. I USA har det t.o.m. gått så långt att folk inte längre haft råd att ta bilen till jobbet utan varit tvugna att ta bussen istället. Där kostar bensinen ca 5 NOK / liter. Det är både märkligt och naturligt att folk reagerar först när skruvarna vrids åt om en själv. Jag kan ha fel, men jag kan inte minnas några större demonstrationer i Europa mot de stigande matpriserna, åtminstone inte i skandinavien.
Iaf har de ökande priserna återuppväckt en smula av hopp i mig. Ifall man har lyckats chockera fram visst liv i kollektivtrafiken i USA, vilka konsekvenser kommer då priserna kunna få på oss i Europa? Vi är ju givetvis inte på den prisnivån där det påverkar oss mycket än, men prognoser talar om att råoljepriset kan stiga upp till 150 - 200 dollar/fat. Samtidigt hörde jag en man uttala sig om att spekulationerna nog bidrar till att föra upp priset (den haltande ekonomin i USA har fått investera i säkrare vinstobjekt, som t.ex. oljan) och att ifall bara tillgång och efterfrågan skulle få vara prissättande så skulle priset ligga kring 90 dollar/fatet. Han var dock noga med att poängtera att 90 dollar var en väldigt osäker siffra, men att priset iaf skulle vara lägre.

På jobbet talar jag och en arbetskollega entusiastisk om hur priset kommer tvinga på samhället omstruktureringar. Vi skakar på huvudet synkront i misstro mot borgliga regeringar drar bort pengar från järnvägarna, som ju ur energisynpunkt, när det är kopplat till el-nätet, måste ses som det flexiblaste transportmedlet. Sedan enas vi om att det är intressanta tider vi lever i.
På hans företag har man funderat på att köpa en moped, eftersom det skulle spara bensin på kundbesöken i närområdet relativt att åka ut med en bil.

Tillsist fick jag häromdagen ett infall att jag skulle lyssna på senaste debatten mellan Clinton och Obama. Det gick ju upp för mig att jag egentligen inte visste så mycket om den sakpolitiken de vill föra. De första 55 minuterna av 90 totalt gick nästan uteslutande åt till att Obama fick försöka säga att saker som Jeremiah Wright, och frågor kring varför Obama inte har en flaggpinn, tar bort fokus från den viktiga debatten, som hur USA ska kunna ta sig ur den värsta depressionen sedan 20-talet eller knipan de befinner sig i Irak.
Bilden av att medier är mer intresserad av personerna Obama och Clinton än den politiken de vill föra förstärktes. Efter det fick man som tur var höra lite om deras ställningstaganden kring Irak och ekonomi. Aldrig var det dock så att man blev riktigt klok på vad det var de var för åsikter som de representerade och vad det var som deras alternativ skulle vara.
Obama sa något klokt när han sa att det var presidenten som satte målen för militären, och sedan militären som utförde den. Skulle han bli president skulle han sätta upp målet till att dra tillbaka soldaterna från Irak. Jag tror det ligger något i det han säger, jag tror inte Bush klarlagt ett tydligt mål för militären att deras prioritet är att dra sig ur Irak.
Mot slutet ramlade man in på vapenlagarna och ifall det är korrekt av stater att inskränka folks vapenrätt. I sammanhanget helt ointressant. Ifall någon är nyfiken på debatten, så var det den som genomfördes i Philadelphia den 16e April - finns på youtube.

2 kommentarer:

Vic N sa...

Trevligt att bli omnämnd!

Det är rätt riskabelt att börja prata om bra konst och dålig konst. När jag läste estetik på filosofin så sas det då och då att det krävs ett slags bildning i konst för att både kunna uppskatta den (acquired taste!) och för att kunna säga om den är bra eller dålig. Det är väl att göra det lite väl lätt för sig. Visst krävs det viss insikt i hur musik/litteratur/måleri fungerar för att huvudtaget kunna uttala sig om det. Men genomgående för "dålig konst", tycker jag är att man ofta slår mynt på billiga och enkla poänger, och att den inte vidgar sin lyssnare/läsare/åskådare. Vad "bra konst" däremot är, har jag ingen aning. Beethoven, Strindberg, och Picasso är ju uppenbarligen bra konst. Ska man vara en gigantisk konstnär ska man helst vara död, det är rätt uppenbart.

Att bli berörd tror jag är att vara fel ute. Är sentimentala och hjärtegripande schlagerlåtar bra konst? Den som huvudtaget befattat sig med retorik vet att det finns en hel verktygslåda att beröra sin åhörares känslor. Japansk film och anime är väldigt duktiga på detta. Jag tror personligen att det är en del av framgången hos japansk popkultur - exotisk, berör och har samtidigt västreferenser. Det är en genomgående egenskap sen många årtionenden tillbaka att J-pop ska ha en sentimental text.

Ja visst har opera popkulturella drag! Det är väl det mest poppiga man kan tänka sig inom "finkulturen". Kombinationen av teater och orkestermusik. Underhållande teater med kulturell musik, eller snarare att teatern gör musiken "begriplig". Musikalen har gått ett steg längre, där musiken bara uppgår till att vara bakgrund och sinnesförhöjare.

Det finns även skräp bland det som orättmätigt kallas för bra konst, tex Dvoraks 9:e symfoni "The New World", som är ett copy-paste-verk av olika tjeckiska, tyska och österrikiska folkmelodier som lanserades som något "genuint amerikanskt". Att symfonin fortfarande lever kvar beror på att jänkarna gärna använder den som filmmusik då och då, och att den kallas för "the first American symphony". Så vad gör man inte i ett land utan egen kultur?

Vic N sa...

Kamrat!

Det är lite lustigt att du är så engagerad det amerikanska presidentvalet. Jag minns en episod då jag ojade mig inför det kalifoniska guvenörsvalet (som Arnold skulle visa sig vinna) till min föreläsare i politisk filosofi, varpå han svarade "Jaså? Varför är du orolig? Han verkar ha visat sig vara en god ledare". Det bör även nämnas att föreläsaren såg ut som Lenin.

Jag är tyvärr lite likgiltig inför amerikansk politik nu för tiden. Det är ju inte så att vi förmår att påverka den ändå. Det enda sättet för omvärlden för att få inflytande i amerikansk politik är att vi också ingår som en delstat eller att deras ekonomi totalkraschar så att de tvingas låna gigantiska summor pengar från oss och lyda våra villkor.