En lång dag har börjat gå mot sitt slut. Där hemma står klockan på 19:23, här står den på 00:23.
Saigon eller Ho Chi Minh är många ting. Den asiatiska luftens stad. De tusen mopedernas stad. Klasskillnadernas stad. Allt har gått så fort. Frukost klockan 7, jobb till klockan 6, middag tillsammans klockan 20 och nu är jag här.
Vad kan man säga? Jag är glad att vi inte är tvugna att köra i den här trafiken själva.
Vad har jag sett av staden? Väldigt lite än så länge. Kul är det iaf.
3 kommentarer:
Stort tack för blogginläggen!Kändes som om vi kunde andas ut ,Du har ju åtminstonde landat.Pappa kommenterade att just så som Du beskrev att du inte sett någonting är det att vara på resa i arbetets regi.Här har vi sommarvärme med åskinslag. Fåglarna kvittrar och trädgårdsarbete är behagligt.Ser fram emot fler rapporter,trots att Du inte ser så mycket av omgivningen får Du ju insupa atmosfären och av den kan en "känslig" person utläsa mycket spännande information.
Skåningarna/I.
Bilder! Bilder! Pöbeln kräva bilder!
Jag kommer ihåg känslan i magen när den indiske chaufören svänger ut i mötande trafik för att sedan i "sista stund" tränga sig in i på den egna väghalvan igen.
Den svarta soten när man snöt sig och det myllrande folkhavet.
Hoppas du slipper magsjukan :-)
Skicka en kommentar