Festspillene har gjort intåg i Bergen igen och med hjälp av Nathalies initiativ har jag fått förmånen att arbeta som guide även detta året.
På min första konsert på festspillene hade jag förmånen att höra en av Indiens mest framstående musiker inom karnatisk musik. Det är en hinduisk musiktradition som utvalda indier tränas in i från barndom.
Hon använde sig av långa pauser när hon höll sitt öppningsanförande. Långsamt ursäktade hon sig för sin okunskap i det norska språket. Jag tror inte någon klandrade henne för den, men jag tror hon var högst uppriktig i sin ursäkt. Hon berättar om hur hon kommer sjunga sånger för världsaltet. Hon använder sig av neutrala termer, även om hon nämner namnet på hinduiska gudar så talar hon som om det vore guden eller föreställning vilken möjlig religion som helst som hon besjöng.
Med rösten som sitt verktyg vävde hon en samvaro. I snabba tonskiften, utdragna toner om vartannat drog hon publiken närmare sig. Hon såg ledsen ut när hon satt där framme. Kanske kände hon för tamilerna på Sri Lanka. Det var som om hon i sig själv vore brahman att hon var en karnation av världens samlade puls. Musiken blev mer oemotståndlig desto längre konserten gick. Det var som att man kunde känna det. Det var bara ett tunt membran kvar. Ett tunt membran som skiljde individen från världsaltet.
Det är med tillförsikt jag ser fram emot de återstående festspelevenemangen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar