Ifall vi inte har tillräckligt många som klarar utbildningen för att bli ingenjörer, då sänker vi kraven. För att städaren inte ska känna sig kränkt blir han istället "ledande rengöringsexpert". Elever blir inte underkända, de blir "icke godkända". Betyget MVG går det total inflation i och mig veterligen är ett MVG idag och ett för fem år sedan två icke jämförbara storheter. När jag läste "Komplex analys" (som var den lättaste mattekursen) så fanns det en uppgift hämtad från en tenta från 60-talet. På mattetentor vid LTH finns det oftast sex uppgifter där svårighetsgraden ökar för varje uppgift. 60-talsuppgiften var den tredje uppgiften på sin tenta. Ändå var den otroligt mycket svårare än den sjätte uppgiften på vår tenta.
Vi lever i samhället där vi inte vill kränka någon. För att alla ska ha möjligheten att vara professorer så kallar vi alla för det. Vi tänker att alla på det sättet blir professorer, men i praktiken tappar ordet sin mening.
I ett samhälle där ords mening sakta försvinner är det också svårt att tala om rätt eller fel. För någon månad sedan höll jag på att tappa hakan när jag läste artikeln "Ateistens dilemma" av humanisternas ena ledare, PC Jersild. Jersild skriver att kristendom är en form av ateism. Hur kan det komma sig? Jo för Jesild är ateism det att inte tro på en gud. Eftersom Kristna inte tror på asa-gudarna så finns det en gud man inte tror på, alltså är man ateister. För ledaren av Sveriges största Ateistiska förbund är alltså både Monotheism och Polytheism innefattade i begreppet Ateism. Så egentligen tycker vi alla likadant, vad är meningen med att diskutera?
Ordens förlorade betydelse är ett symptom för vår nuvarande tidsanda. I förra inlägget jag skrev försökte jag (bakom ridån) spåra den tillbaka till nihilismen. Efter att ha läst två böcker på området känner jag att jag kommit lite närmare att hitta den.
Relativism
Läser du på Wikipedia kan du se att vi lever i det postmoderna samhället. Att fånga hela postmodernismen i ett inlägg är en för stor uppgift för mig, men det som är värt att ta med sig är att kärnan i postmodernism är tolerans. Toleransen uppstår genom att se på saker ur ett relativistiskt perspektiv.
Relativisten menar att ingen ska ha synpunkter på det någon annan gör. Moralism är bland det värsta som finns. Det finns ingen absolut moral, i det moderna samhället är det upp till varje individ att själv definiera vad som är riktigt eller inte (inom lagens ramar).
Att t.ex. säga att vår kultur präglas av hedonism är för en relativist en väldigt ful ting att säga. Objektivt sätt betyder det att vara hedonist att man framförallt lever för att njuta. Man definierar meningen med sitt liv med att ha en det bra. Att äta god mat, att vara i goda vänners lag, att roa sig helt enkelt. Tittar du på reklam, ser du på samhällsprogram eller läser du tidningsartiklar så förstår du att den kontemporära hedonismen inte är ett så grundlöst antagande som man kunnat tro. L'Oreal, because I'm worth it. Det är dock väldigt upprörande att höra någon säga att människor är hedonister eftersom Hedonism har en negativ klang till det. Man kan lätt associera det till egoism. Egoism är negativt och ingen är väl något negativt, därför är väl ingen heller hedonist.
Problemet med kristendom
Inlägget heter sekulär livssyn. Anledningen till att jag tar upp relativismen är att jag tror det är här det skär sig mellan religion och det moderna samhället. Medan religion försöker pådyvla sin moral på andra så ser vi det optimala samhället som det totalt fria samhället. Där varje människa har rätt att leva efter sin egen mening. Halal-TV väckte starka reaktioner i Sverige eftersom det var muslimsk propaganda. Det fanns människor där som hade meningar och moraliskt grundade tankar om vårat samhälle. Det som provocerade så otroligt när påven uttalade sig om kondomanvändande i Afrika är inte att människor dör. Det som provocerade människor är att Påven uttalade en moralisk åsikt om hur han menade folk borde leva sina liv (Egentligen var det inte det han gjorde om man läser frågan och svaret).
Det finns en uppenbar logisk lucka i den moderna relativismen, för medan relativism antyder full tollerans för andra, så är det att ha åsikter om andra liv inte tolererat. Gör vad du vill.. Så länge du inte försöker påverka någon annan.
Exemplena tycker jag är många, men ett ganska färskt är en debattartikel på Newsmill där man diskuterar Blairs spådom om ökad religiositet i världen under 2000-talet. Som så ofta i debatten kring religion så är det en artikel som långt mer diskuterar vad den inte tycker om än vad den tycker om. Artikeln avslutas såhär:
"Men också att aldrig ge mer värde åt någon religion eller Gud före någon annan då de alla är ett och samma fenomen vars lärors nytta bara kan utvärderas av den religiöse för personligt bruk. För de är alla uppsättningar av tro som hör hemma i hjärtat hos den privata individen och inte som norm, argument eller ledstjärna för samhället eller mänskligheten i stort. Att påstå något annat är att önska inkräkta din och min frihet att leva de liv vi så önskar - med eller utan Gud."
Vad vill jag säga?
Jag är själv ett barn av min tid. När jag läste om postmodernismen så var det mycket i tänkandet som jag känner igen från mitt egna resonerande. Efter att ha läst några böcker på området förstår jag nu att relativism är ett sätt att se på världen, inte det enda. För mig var detta tankeväckande. Med detta i ryggen ska jag nu ta några ord i mun som jag bara för någon vecka sedan hade ansett fel.
Moralism är bra
Märk order moralism. När jag pratar om moral pratar jag om det individer själva inrättar sig till för att leva sina liv. När jag pratar om moralism så pratar jag om när människor lägger sig i andra liv eftersom de inte håller med moraliskt. Krockar inte detta med att inte döma? Nej, att döma och lägga sig i är inte samma sak.Moralism är bra?
Jag nämnde Påven tidigare och han kan komma som ett bra exempel här också på var samhället egentligen tycker om moralism.
Varför är moralism bra? Varför ska inte folk få göra som de vill? För mig handlar inte frågan om förhindrande eller accepterande av människors livsstil. För mig handlar det om ett engagerat eller oengagerat samhälle. Vi är påväg in i, eller är kanske redan inne i, ett samhälle där civilkuragenivån hos folket närmar sig noll. När Michael Moore fick en man att låtsas vara medvetslös mitt i en storstad så kunde det i vissa städer ta flera timmar innan någon reagerade över att det låg en man på gatan och skräpade. Vi lever i en tidsanda där medmänniskor till stort är objekt innan man har lärt känna dem. Detta stämmer överens med vad Dostortjevskij observerade i industrialismens Europa i mitten av 1800-talet (en tid då humanism präglade samtidsandan). Det stämmer också överens med den förutsägelse som Marx gjorde runt samma tid. Samhället kommer utvecklas till att bli mindre och mindre personligt. Idag tror jag framförallt det är en rädsla över vad religiösa människor kan göra som gör att man vill att människor ska hålla sin tro för sig själva. Man reflekterar dock inte över vad folk som bara håller sig för sig själv kan misslyckas med att göra. Att basera ett samhälle endast på logiska regler är som att ruta in runda människor i ett fyrkantigt system.
Alternativet?
Till syvende och sist får man fråga sig om det var en moralisk eller en tolerant hållning som gjorde att koncentrationsläger accepterade i Nazi-tyskland. Att tortyr appliceras av USA? I grunden menar jag att den moralism som gör att människor lägger sig och uttalar sig om andra människors liv också är den moralismen som ger folk möjlighet att förstå sin medmänniska. Den moralismen som är stötande för vissa är den moralismen som kan ge en gemensam förståelseplattform utifrån vilken två skilda livssyner får möjlighet att uppleva respekt för varandra. Den moralismen som får människor att säga nej till drickande hos andra är också den moralismen som förmår omvandla medmänniskor från objekt till subjekt.
11 kommentarer:
Jag håller inte riktigt med dig när det gäller hedonismen och egoismen. Jag tror att det flesta tycker att dessa filosofier är riktiga, för att de ser till att ”utvecklingen” inte avstannar. Visst knorras det när man inte får ta del av överflödet, men strävan i sig vill man inte gärna se något fel i.
Jag har nyligen läst Ann Heberleins bok ”Det var inte mitt fel” där hon diskuterar moral, ansvar och rättvisa. Hon lyfter bland annat fram tanken att altruism kan vara lika farligt som egoism. Anledningen är att altruismen inte belönar rättvisan och öppnar för att de samvetslösa utnyttjar de godtrogna, medan egoismen belönar samarbete där bägge parter gynnas.
Visst finns det en logik i detta resonemang, men om man tittar på de världsproblem som vi brottas med så kan man vad jag vet inte skylla någon av dem på altruistisk naivitet utan snarare på en rå marknadsegoism.
Ann Heberlein tar ofta skolan som ett avskräckande exempel och visst finns här problem, men jag tycker att man är för snäv om man inte inser att situationen i skolan är starkt påverkad att samhällsutvecklingen som i sin tur beror på individerna i samhället. Det är bekvämt att skylla på samhället när man drabbas av orättvisa men om man inte vill se sin lilla del i samhällsutvecklingen så tycker jag att man är omogen.
Det verkar helt ok att både eftersträva och leva enligt en hedonistisk livsstil där allt extremare tillfredställelse är målet även om detta som allmänt beteende innebär stora konsekvenser både i närtid och i framtid. Beteendet försvaras med att det är bra för utvecklingen, ekonomin och framför allt så saknas det annan mening.
Men vad är egentligen meningsfullt? Vi kommer alla att dö en dag, det är livets gång. Innebär detta att allt långsiktigt är meningslöst? Vad innebär självrespekt om målet är kortsiktigt njutning?
Jag håller med dig om att moralism i den betydelse du beskriver är positiv eftersom den tvingar fram diskussion om långsiktiga frågor i en tidsålder där allt ska gå fortare och man inte hinner stanna upp och lyfta blicken.
"Som så ofta i debatten kring religion så är det en artikel som långt mer diskuterar vad den inte tycker om än vad den tycker om. Artikeln avslutas såhär"
-Jag tror att författaren tycker om det sekulära vilket av nödvändighet inkluderar att han ogillar det icke sekulära.
Jag tror du gör den moderna människan orättvisa om du menar att egoism och hedonism ses som ett mål av folk flest. Även om jag menar att vi lever i en kultur som uppmuntrar, kanske till viss del växer på individers dragning till egoism så tycker jag att populärkultur i form av hollywood produktioner fortfarande mer ofta än inte förespråkar att ge av sig själv. Visst kan du hitta den enskilda individen som entusiastiskt pratar om det naturliga urvalet och om hur Johan Norbergs Kapitalism bok eller Dawkins The Selfish Gene kan förklara samhället. Men tror inte att detta är en majoritet och jag tror snarare att man låtit sig smittas av ett engagerande språkbruk än faktiskt tagit till sig kärnan i det som sägs.
Jag tycker att du snuddar vid det jag själv vill mena när du skriver att "Det är bekvämt att skylla på samhället när man drabbas av orättvisa men om man inte vill se sin lilla del i samhällsutvecklingen så tycker jag att man är omogen.". Ett problem tycker jag är att vi lever i en konflikthämmande kultur där det i tillägg är något väldigt dåligt att ha synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Ifall man menar att samhället är på väg åt fel håll så är det ens ansvar som medborgare att ta ställning. Det är inte terrorism som är det värsta hotet mot vår demokrati, det är likgiltighet.
"Men vad är egentligen meningsfullt? Vi kommer alla att dö en dag, det är livets gång. Innebär detta att allt långsiktigt är meningslöst? Vad innebär självrespekt om målet är kortsiktigt njutning?". När PC Jersild skriver om Ateismens dilemma så skriver han om hur det är svårt att få tag om kristendomen. I mitten av 1800-talet när ateismen började växa sig stark i Europa så konstaterade man ett annorlunda dilemma för ateisten, nämligen nihilismen. Ifall det inte finns någon gud finns ingen absolut moral. Om det inte finns någon absolut moral, ingen absolut domare så blir vi själva gudar. Hur kan en människa leva med ansvaret att själv vara gud? Det finns säkert lika många lösningar på det som det finns personer som försökt lösa det. Ifall det är någon som blivit tillfredsställd av sitt svar är dock frågan.
Till anonym: Skribenten till den artikeln jag läst vet jag inget om, men det kan ofta förundra mig att Humanisterna, som har en lång ärorik tanketradition bakom sig som börjar redan vid Sokrates alltid ska vara så upptagna av andra religioner och prata så lite om vad man själv menar.
Jag sa inte riktigt att människor ser hedonismen som ett mål i sig. Det jag menar är att i avsaknad av "verkliga" utmaningar så ägnar vårt överflödssamhälle mycket tid och resurser åt rent hedonistiska böjelser. Tex har mat och dryck blivit livsstil som tar sig de mest spektakulära uttryck. Bilar är mycket mer än transportmedel. Semester är mycket mer än ankoppling osv.
Det hela ter sig i mina ögon något absurt eftersom det verkligen inte saknas utmaningar, det verkar dock inte som om människor riktigt fattar vilka de är eller vad de är.
Sekulär är inte det samma som ateist. Sekulär betyder att samhället kan ha har flera religioner och att de håller sig borta från de människor som inte vill beblanda sig med dem, dvs ett slags tollerans. Ateism betyder att man inte tror på en gud.
Välkommen tillbaka Victor!
Jag är enig om att det är viktigt att få definitionerna på de använda termerna rätt. Och ja, att vara sekulär och att vara ateist är inte samma sak.
Jag delar dock inte din definition av ett sekulärt samhälle. Du skriver att ett sekulärt samhälle är ett samhälle som "kan ha har flera religioner och att de(t) håller sig borta från de människor som inte vill beblanda sig med dem, dvs ett slags tollerans".
Min definition av ett sekulärt samhälle är ett samhälle som grundar sig på sekulära (dvs icke sprituella) värderingar. Samhällets roll är att hantera ting som pengar, sjukvård etc. Samhället som instutition baserar sig inte på några icke värdsliga värderingar (som sådana du kan finna inom Budhism, Kristendom, Islam etc.). Du kan säga att detta leder till att samhället kan ha flera religioner och detta är helt sant. Detta menar jag dock kan gälla även ett icke-sekulärt samhälle. Skillnaden ligger på var samhällets värderingar och mål är hämtade från, inte vad samhällets värderingar kan tolerera.
Det som gör att ett ateistiskt och sekulärt perspektiv på världen ofta blandas ihop är att Ateister oftast (men inte alltid) inte tror på spiritualism.
Åter igen, spiritualitet och religion är inte det samma. Spiritualitet är en privat upplevelse, medan religion är publikt. Den enda leder till självinsikt medan den andra leder till att man skämmer bort sig på andras bekostnad (predikan, vilja omvända andra, låta sin religion få speciella fördelar i samhället etc). Den ena är frivillig medan den andra kräver obligatorisk närvaro (även en felaktig tanke kan vara en synd). Den ena har sin grund i oskuld den andra i skuld (vi föds syndiga, utomäktenskapligt sex är en synd, homosexualitet är en synd, frosseri i det goda är en synd etc). Den ena omfamnar livet, medan den andra avgudar döden (livet efter detta, GT förespråkar dödstraff på väldigt mkt, islam förespråkar våld för det mesta).
Det är märkligt att två så väsenskilda begrepp saluförs i samma paket: tro. Vill du ha den ena måste du ta den andra. Nej tack.
När du skriver åter igen så antyder du att du gör samma poäng för andra gången, detta förstår jag inte. Att hålla termer isär tror jag vi är överens om är viktigt och precis som du skriver så är spiritualitet och religion inte samma sak. Termen sekulär kristen är en giltig term som avser människor som tror på och lever efter den kristna moralen, men inte tror på att Jesus varit guds son eller att något som en gudsrelation är möjligt. Detta är ett tydlig exempel på hur sekulär, icke sekulär, precis som du skriver, inte är det samma som skiljelinjen mellan religion och ateism.
Dina åsikter är din och jag är glad att du får och tar möjlighet att uttrycka dem. Enligt mig gör du samma misstag som är vanligt förekommande i den offentliga debatten - du tar ett ord och sedan förvandlar du den till ett plus (eller minus). Lite som i nyspråk i 1984 där man ville ta bort nyanser i språket genom att göra det till bra plus, bra plus plus fast med skillnaden att alla termer görs om till plus eller minus. Kanske anar du själv att du går lite väl hårt in när du målar upp vad religion är, kanske inte. Jag har hört muslimer hävda raka motsatsen till att islam förespråkar våld för det mesta. Jag har aldrig hört en muslim bekräfta det.
Du har ansvar för dina handlingar, det kommer du inte ifrån. Och visst är livet hårt. Människor känner skuld, de som är kristna liksom de som inte är det. Människor begår självmord. De skadar sig själva. Världen är en hård plats. Vissa hävdar att ifall folk la mindre skuld på sig, belastade varandra med mindre ansvar, så skulle världen vara en bättre plats. Aldrig har väl samhället varit så obetingande. Människor begår likväl självmord. Människor skadar sig själv likväl. Tanken på att människan skulle bli fri bara man fick bort allt vad religion är saknar grundlag i verkligheten vi lever i. För att vara rättvis så har du ju inte sagt detta heller. Jag vill bara förtydliga att jag anser det vara en illussion att människan skulle bli fri ifall man fråntog honom moraliskt ansvar.
Inget är väl så utmärkande för oss så vi är idag som den kompromisslöshet över våra egna värden med vilken vi lever och verkar i den här världen.
"Sekulär kristen", det är ett uttryck jag får lägga till i min egen personlighetsbeskrivning.
Jag deltar förnärvarande i två bibelstudiegrupper. Det är ett intressant universum som ni kristna lever i. Jag kan ibland förstå varför det lockar. En öppen och härlig gemenskap, även mystiken med den heliga skriften - vad säger den EGENTLIGEN? Jag har gett kristendom en ärlig chans att frälsa mig i väl över en månad nu, men icke! De historiska referenser från Jesu tid som anses vara av värde, är antingen för allmänna om kristendom (Pliny, Tacitus) eller så anses de specifika (Josephus!) vara otillförlitliga av en samlad forskarkår av de vetenskapliga artiklar jag ögnat igenom. (Ja, jag har läst vetenskapliga teologiska artiklar tillgängliga via ELIN) Förresten, jag har läst Pliny och Tacitus på originalspråk (latin) för att undvika uppenbara översättningsmissar. Jag har även läst delar av Nicky Gumbels anti-gay, anti-sex-före-äktenskapet, anti-sunt-förnuft Alpha course.
Jesus i sig har jag inga problem med. Men att han skulle ha genomfört sina mirakel tvivlar jag på. Hypotetiskt, vore det mer sannolikt att han var en tidsresinär från en avlägsen framtid med teknologi att hela människor och utföra diverse "mirakel",var den egentliga Jesus. Demonerna, var de kommer in i bilden vet jag inte. Möjligen ett missförstånd av sin samtid? Det som gör NT begriplig som text är det sk Q-dokumentet som, vad man spekulerat om, är en samling av Jesu predikan som sedan, tillsammans med Markus evangeliumet legat till grunden till både Matteus och Lukas evangelierna.
Vad jag hävdar är att: Jesus fanns, Jesus predikade moralfilosofi/sin livsåskådning, Q-dokumentet innehåller inga extravaganta mirakel. Markus och Johannes evangelierna är fabrikat som kidnappade hans visdom för sin egen judiska sekt skull, då de behövde en omslagspojke. Vi ser hur revolutionären Che har blivit kidnappad på ett motsvarande sätt, även om det gäller det motsatta - att hans visdom är bortglömt och hans revolutionära "dåd" är vad vi minns honom för, om ens det.
Jag anser inte att moraliska värden är objektivt utan subjektiva på individnivå. Varför skulle vi annars ha sk vita lögner, eller tycka det är rättfärdigat att avlägsna en brutal diktator genom att mörda honom? På samhällsnivå, kan dock moralen te sig skenbart objektiv och är de facto preskriptiv. Vi alla vet att man inte bör ljuga, stjäla och undvika att ogilla homosexuella för att de är annorlunda. Detta då vår moral är en produkt av vår kultur. Jag hävdar även att människan har en inneboende egenskap att vilja göra det goda (som det är definierat av vår kultur), då det visat sig gynsamt ur evolutionär synpunkt av den enkla anledningen att de som har skäl att lita på varandra och därmed samarbeta, klarar sig i snitt bättre.
Därmed inte sagt att jag inte är villig till underkastelse om Gud och hela hans härlighet plötsligt faller på sin plats eller en röst från klar himmel (eller ett moln) säger åt mig att passa mig, och vara en god kristen för att undvika evig bestraffelse i den brinnande skärselden. Dock har jag ett problem med att även goda, välvilliga och snälla människor hamnar i skärselden om de råkar vara tex icke-kristna eller syndat på lite för regelbunden basis och inte haft sitt ansikte tillvänt Jesus i tillräckligt hög grad. Jag har även ett problem med att vi alla är syndare per födsel, trots att jag i min oskuld inte bidragit något till detta annat än att bara vara människa. Tack Adam & Eva! Att Jesus har dött för mina synder är lika sant som att en lånhaj köper dina skulder, för att sedan kräva pengarna. Ett annat problem jag har med kristendomen är att den är kontraintuitiv. Jungfrufödslar, "satans" demoner/orena andar, evig bestraffning för ett begränsat antal synder, för att inte nämna att homosexualitet är en synd.
Nå väl, jag ber om ursäkt för att jag fortsätter att älta på en sedan länge bortglömd kommentarsida på din blogg - som alltid är en givande läsning! Förresten, så lite så att jag lockar horder av läsare till din blogg via Google.
Jag önskar att jag kunde varit med dig på dina bibelstudiegrupper. Jag kan tänka mig att den kristna miljön runt Cambridge skiljer sig mot den vid Lund eller Bergen. Det hade varit väldigt kul att vara med dig och diskutera dessa tigna. Kanske vi får möjlighet när jag kommer hem i sommar.
För övrigt smickrar det mig när du skriver ni kristna och innefattar mig i gruppen. Jag måste dock säga att den texten jag skriver kommentar till nu, liksom de jag skrivit tidigare om den katolska kyrkan eller abort, inte är texter för att promotera kristendom. Texterna är egentligen inte för kristendom, men snarare en kritik av samtiden och dubbelmoralen jag upplever i hur man resonerar mot densamma. Texterna är ingen aktion, de är reaktioner. De är samvetet hos en naturvetare, inte indignationen hos en religiös.
I övrigt är den kristendom jag lever inte ett resultat av det någon präst sagt. Det är inte heller något jag kultiverats till i ett religiöst sällskap. Den religion jag lever är något som växt fram ur mina reflektioner. Den tro jag har privilegiet att ha baserar sig på mina personliga erfarenheter, inte någon annans vittnesmål.
Huruvida det är en bortglömd sida eller inte spelar ingen större roll för mig, att få möjlighet att diskutera och resonera är klart tillräckligt. Och all heder till dig Victor som åtminstone tar ställning till vad kristendom är efter att själv gjort dig en erfarenhet av det. Du vet säkert redan långt mer än mig om vad som sägs i kristendomen respektive inte sägs.
Jo, det har framgått. Dock vill jag inte förringa din religiösa övertygelse, så det är lite problematiskt att häva ur sig alla dessa åsikter på din blogg. Jag jobbar på ett traktat om kristendomen som kommer att vara mitt nästa mejlutskick. Det kommer vara lite utförligare än vad mitt senaste utlägg var.
Skicka en kommentar