Förhoppningsvis sista fixet

Så ser det äntligen ut som om det kan vara slut på allt det här. Det var alltså den lilla äckliga luckan i hörnet som stannade kvar som en nagel i ögat. Det var bara att ta ett djupt andetag...

Och sedan slipa bort ännu lite mer. Trixet var att försöka få bort någon form av brun, småfettig grej som antagligen orsakade att färgen sprack upp.

Sedan var det dags att måla igen. Detta kunde man ju sedan tidigare. Nu aningen mer komplicerat iom silikonlisten som jag lagt dit.

Men tillsist gick det likväl att få dit färgen och till min lättnad så var det inte heller något som sprack upp.

Och när köksfläkten väl var på plats så kunde jag åter andas ut.

Nu var det bara toalettsitsen kvar. Den "kom" idag. Vem stjäl egentligen en toalettsits till 285 kr? Ingen aningen, men han bor i Bergen. Nåväl, en ny är redan beställd.

Sista delen av byggare Johan ?

Två steg fram och ett tillbaka brukar det ju heta. Idag trodde jag att jag gav mig i kast med mitt sista projekt här hemma i lägenheten, nämligen att lägga en silikonlist på väggen över ugnen. 

Det var faktiskt med viss entusiasm jag gav mig i kast med uppgiften; vid detta laget har jag börjat tycka att det är kul att tejpa med blå maskeringstejp.

Dessvärre tyckte inte det lilla området nere till höger om att man tejpade på det, så det ser ut som om det sista projektet kommer få bli att tvätta där ordentligt och sedan måla om området. Fotografen har blivit bokad till på Torsdag, så det gäller att få det gjort inom en rimlig tidsrymd.

Standarden som gud glömde

Är detta en lägenhet som är redo för försäljning? Det börjar nog närma sig åtminstone.

I stora drag är det bara att få undan alla saker som ligger runt omkring och egentligen inte hör hemma någonstans.

Och så ett problem till då så klart. Det ska ju alltid vad något..

Standarden som gud glömde. Sista punkten på listan är att hitta en ny toalettsist för att ersätta min nuvarande söndriga. Något som hittills visat sig svårare än man kunnat tro. Min toalett är nämligen av ett äldre snitt och kortare än sådant som säljs idag. Likväl så tror jag att jag har lyckats hitta vad det är för modell, så jag känner mig likväl hoppfull.

Byggaren fortsätter

Nu så börjar det äntligen gå mot sitt slut och de sista sakerna börjar komma på plats.

Först så var det dags att fixa området bakom den gamla köksfläkten.

Det blev ganska bra, även om hörnet nere till höger sprack upp lite. Kanske hade jag inte tvättat tillräckligt med salmiak i förväg? Det är åtminstone långt bättre än tidigare.

Sedan var det dags för golvet. Att svabba in en hel lägenhet med golvputs är inte alltid en helt enkel sak. Som tur var så var Tetris-N där för att hjälpa till, så tillsist lyckades vi faktiskt få gjort hela lägenheten.

När är det bara ett toalettsäte och eventuellt lite silikon över ugnen kvar, sedan är det klart.

Slutet på ett parti?

Igår lyssnade jag på ekots lördagsintervju där Annie Lööf intervjuades och jag undrar om det jag lyssnade på kanske markerade slutet på ett anrikt parti. Jag kan inte förstå annat än att de människor som tidigare röstade ett grönt parti som förde böndernas talan måste känna sig alienerade för det som nog best beskrivs som "stureplanscentern". Utöver Annies icke klädsamma luddighet kring vapenförsäljning till diktaturer så var nog det som överraskade mig mest att hon drar in en årslön på ca 1,8 miljoner parallellt med att hon pläderar för sänkta löner för de som har det sämst. Tomas förde fram en intressant siffra att för en ung person som har en månadslön runt 18000 så betalar bara arbetsgivaren ca 3500 i månaden, resten kommer väl antagligen från staten. Lite intressant för näringstopparna brukar ju klaga sig gula och blå över hur mycket skatt vi har i detta landet, samtidigt som det då kan framstå som att det kollektiva sponsrar lönerna till det som sedan genererar aktievinsterna till de samma människorna.

Tomas som intervjuare satt inne med en del intressant information under intervjun, men annars måste det sägas att han till misslyckades med sin intervju. Han fick ett stick av hånfullhet i sitt skratt när han vid en punkt i intervjun fick floskel på floskel till icke-svar på sina frågor. En intervjuare måste klara av att upprätthålla tålamodet bättre än så.

Hur centern ska klara av att upprätthålla balansgången där man samtidigt vill vara ett laissez-faire parti och profilera sig som ett miljöparti är för mig en gåta. Jag kan inte förstå annat än att fasaden kommer spricka och att partiet sakta men säkert kommer tyna bort.

A sky full of kindness

The little bird landed upon the ledge of the tower. All of the birds made way for the very oldest bird, who very slowly came right up close and gently whispered to her "welcome back", and in a voice just as small the little bird replied "I think I'm ready" the oldest bird smiled, "My dearest child, most people spend their entire lives only trying to get hold of as much as they possibly can, but you are different, all through your great journey you never once gave up and through the kindness that you gave and the kindness you received you learnt the greatest lesson that any mother could teach her child, that the real thing is not to see how much you can get, but to see how much you can give.

- A sky full of kindness, Bob Ryan

Citerad Idéhistoria

Från Schlaugs blog står följande att läsa angående vad tidigare tänkare tänkt om tillväxt i redan materiellt välstående länder:

Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ordförande i det svenska Högerpartiet och professor på Handelshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969) vad som skulle prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.” Man klan således som god konservativ vara djupt kritiskt till tillväxtjakten.

John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: fritiden, kulturen och andligheten. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom.... Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete." Man kan alltså vara god liberal och ändå kritisk till föreställningen om den eviga tillväxten.

The emptiness, the spiritual bleakness

The true picture of what is going on in here, and it can even be seen in the american television if you look at it long enough. The emptiness, the spiritual bleakness, the loss of meaning, the loss of purpose.

Black Power, the Mix Tape

41' försöker någon förstå sig på den kritik som den amerikanska TV-guiden riktar mot Sveriges mediatäckning av USA som man menar är anti-amerikansk. Bland TV-bilder man kunde se, som faktiskt antagligen kommit ursprungligen från amerikansk TV är hur en amerikansk soldat upprepade gånger sparkar på en vietnamesisk man (kanske soldat?) med bar överkropp som ligger ner på marken. Igen. och igen. och igen.

The emptiness, the spiritual bleakness, the loss of meaning, the loss of purpose.

När vi nu själva inte drar oss från att sälja vapen till diktaturer, vad är vår mening, vårt syfte?

Visste du att?

1970
J Edgar Hoover states that the Free Breakfast Program is the most dangerous internal threat to the U.S.

- Black Power Mix Tape

De svarta pantrarna talade för övrigt också om att det strukturella hotet som mötte de svarta i USA kan hellre kunde förklaras genom kapitalism än genom rasism. De, som bland annat ledde the Free Breakfast Program, hade också en rad andra gratis program där man försökte stärka de utsatta människorna i USAs svarta slumområden. Just en gratis frukost kan ses som ett ganska konkret tilltag här eftersom det de-facto i rika Amerika på den tiden var många människor som fick klara sig utan.

Kunde inte varit annorlunda

Skymningen har börjat lägga sig över Bergen och även den sortens tystnad som hör skymningen till. Det är inte längre några ljud från bilar där jag står på parkeringsplatsen. Från himlen börjar plötsligt små, små fina snöflingor dala ner. Hade man inte stannat upp och sett hade man kanske inte ens märkt dem, men när man ser dem mot den relativt klara himlen så är det som att vara i en stor snökula. Där, i tystnaden, mitt i den grå asfalten i vad som tidigare varit ett industriområde så är det som att jorden får möjlighet att berätta. En historia som går på en annan frekvens än den ständigt pipande telefonen. Ett annat lunk än den spända rösten hos nyhetsuppläsaren när han berättar om si och så många döda i ett land långt bort som vi kan ha åsikter om. Ingen reklam. Inga anspråk. Bara tystnad. En vacker himmel, ful betong, små snöflingor, och en känsla av att det inte kunde varit på något annat sätt.

Saker faller på plats

Idag har varit en bra dag för mig och de som önskar mig lycka i mina planer. Taxeringsmannen var på besök. Han hade tydligen en utvecklad känslighet för mögel och han kunde inte märka något i lägenheten. Han tyckte lägenheten var i bra tillstånd för att säljas. Det är bara några mindre saker som hantverkarna ska fixa imorgon, sedan ska allt vara på plats.

Samtidigt så har jag fått ett e-mail där det står att jag blivit antagen till Okinawa. ..!

Jag ser redan fram emot den varma asiatiska luften som blivit som en vän för mig. Alla möjligheterna och alla människor jag kommer få träffa. Allt jag ska lära mig och allt jag ska få se. Vi säger ju ständigt att vi är lyckligt lottade här i Norden och så känner jag det. Jag är lyckligt lottad.

What are we fighting for?

En parlant de mon appartement

Billy 2

Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:

Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.

Så det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.

Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?

I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.

Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.

Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.

Billy

Ingen behöver oss som blir över, ingen behöver oss som blir över!

- Barnen i filmen Sopor av Tage Danielsson



En gång gick jag på kyrkokaffet efter studentgudstjänsten i Bergen. Mitt emot mig satte sig en äldre ungdom, kanske 35 - 40 år. Det var tydligt att han inte var student. På hans uppsvällda händer och hans ansikte kunde man lätt se att han var eller hade varit narkoman även innan han sagt något. När man levt i Bergen ett tag så är det inte en ovanlig syn, det har hänt mig mer än en gång att jag mitt i folkmyllret en vacker lördag sett drogmissbrukare med halvöppna ögon sakta stappla sig fram på huvudgågatan samtidigt som folk zick zackar sig fram runt dem.

Han börjar prata och även rösten släpar lite. Jag tror inte att det är för att han är under påverkan där och då, men när jag tittar in i hans pupiller är de väldigt stora. Har kroppen en sådan varaktig verkan? Hans tanke verkar åtminstone klar även när den döljs under den släpande rösten. Han har tänkt mycket i sitt liv och han börjar berätta en del om den vandring han har gjort. Hur han redan som 12-åring började missbruka. Då var det en form av rengöringsmedel för kaffebryggare men saker trappades ju upp. Det brukar ju vara så. Uppvuxen i Danmark fast med norska föräldrar. När han började närma sig myndighet så åkte han iväg. Precis som Billy så blev det ner mot Europa. Både Berlin och Amsterdam. Det var narkotika och det var övergivna tågvagnar. Han var en ensam vandrare, ensam med sina tankar. I korta möten med andra människor som drev omkring. Han kunde inte hantera ondskan i världen, det var så han beskrev det. Den gick inte att stänga ute, och försökte begå självmord mer än en gång. Vid ett tillfälle var han död. Han lyckades dränka sig, men han kom tillbaka. Läkarna fick honom tillbaka.

Men det var ingen bruten man som satt mitt emot mig, tvärtom verkade han ha funnit en frid med världen; även dess ondska. Han var tacksam och lycklig att han fortfarande fanns. Nu satt han där på caféet drickandes den ena koppen kaffe efter den andra. Jag gillar att vara här sa han, här är alla välkomna. När det slutar vara så kommer jag sluta komma sa han. Sedan berömmer han prästen som inte är där, han berömmer han för hans förmåga att engagera och att lyssna.

Vi kom bra överens han och jag. Det slår mig att vi inte var så annorlunda. Livet har förvisso dragit oss åt olika håll, men i grunden är vi båda människor som simmar i denna tillvaro vars strömmar vi inte alltid kan styra. Han har blivit mitt ansikte för narkotikamissbruk. Det är ingen dålig ting, han representerar hopp för mig. Han representerar för mig hopp för alla andra ungdomar som samlar sig i små klungor runt rhododendronbruskarna i nygårdsparken. Även för det djupt ansatte finns möjligheten att finna frid.

En sekulär stat

Democratic thought's starting point is of course the idea of the sovereignity of the people. So long as power finds its legitimacy in tradition, right of conquest, or the will of God, democracy is unthinkable; democracy becomes possible only when the holders of power are regarded as representatives of the people. They are responsible for implementing the decisions of the people, and the people alone hold sovereignity.

- Alain Tourraine, What is Democracy?

Laissez-moi tranquille, laissez-moi faire

Inom laissez-faire liberalismen finns det en intressant tankefigur. Man önskar att staten skall skruvas ner till ett direkt minimum. Genom att släppa våra plikter mot staten ges vi istället själva ett spelrum att verka gott i samhället med de pengar vi har. Det är, skulle jag tro enligt vissa, en höjden av demokrati eftersom individen då har frigjorts. Den grundpelare som staten skulle fortsätta garantera är lag och ordning via ett polisväsende. Och äganderätten förstås. Det intressanta med tankefiguren är att en sådan ordning på saker och ting skulle ju i det närmaste onödigförklara allmäna val, eftersom den regering man röstat fram inte skulle haft en statsapparat att styra över. En sådan ordning skulle varit ett avskaffande av demokrati så vi känner den idag. På gott och ont kanske?

The Stonecutter

There was once a stonecutter. who was dissatisfied with himself and with his position in life.
One day, he passed a wealthy merchant's house, and through the open gateway, saw many fine possessions and important visitors. "How powerful the merchant must be!" thought the stonecutter. He became very envious, and wished that he could be like the merchant. Then he would no longer have to live the life of a mere stonecutter. 

To his great surprise, he suddenly became the merchant, enjoying more luxuries and power than he had ever dreamed of, envied and detested by those less wealthy than himself. But soon a high official passed by, carried in a sedan chair, accompanied by attendants, and escorted by soldiers beating gongs. Everyone, no matter how wealthy, had to bow low before the procession. "How powerful that official is!" he thought. "I wish I could be a high official!" 

Then he became the high official, carried everywhere in his embroidered sedan chair, feared and hated by the people all around, who had to bow down before him as he passed. It was a hot summer day, and the official felt very uncomfortable in the sticky sedan chair. He looked up at the sun. It shone proudly in the sky, unaffected by his presence. "How powerful the sun is!" he thought. "I wish I could be the sun!" 

Then he became the sun, shining fiercely down on everyone, scorching the fields, cursed by the farmers and laborers. But a huge black cloud moved between him and the earth, so that his light could no longer shine on everything below. "How powerful that storm cloud is!" he thought. "I wish that I could be a cloud!" 

The he became the cloud, flooding the fields and villages, shouted at by everyone. But soon he found that he was being pushed away by some great force, and realized that it was the wind. "How powerful it is!" he thought. "I wish that I could be the wind!" 

Then he became the wind, blowing tiles off the roofs of houses, uprooting trees, hated and feared by all below him. But after a while, he ran up against something that would not move, no matter how forcefully he blew against it - a huge, towering stone. "How powerful that stone is!" he thought. I wish that I could be a stone!" 

Then he became the stone, more powerful than anything else on earth. But as he stood there, he heard the sound of a hammer pounding a chisel into the solid rock, and felt himself being changed. "What could be more powerful than I, the stone?" he thought. He looked down and saw far below him the figure of a stonecutter.

- Chinese story of The Stonecutter (Benjamin Hoff, The Tao of Pooh)

Busy, Back Soon

It's not surprising, therefore, that the Backson thinks of progress in terms of fighting and overcoming. One of his little idiosyncrasies, you might say. Of course, real progress involves growing and developing, which involves changing inside, but that's something the inflexible Backson is unwilling to do. The urge to grow and develop, present in all forms of life, becomes perverted in the Bisy Backson's mind into a constant struggle to change everything (the Bulldozer Backson) and everyone (the Bigoted Backson) else but himself, and interfere with things he has no business interfering with, including practically every form of life on earth. At least to a limited extent, his behavior has been held in check by wiser people around him. But, like parents with hyperactive children, the wise find that they can't be everywhere at once. Baby-sitting the Backsons wears you out.

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

Anställningsansökan

While sitting on the banks of the P'u River, Chuang-tse was approached by two representatives of the Prince of Ch'u, who offered him a position at court. Chaung-tse watched the water flowing by as if he had not heard. Finally, he remarked, "I am told that the Prince has a sacred tortoise, over two thousands years old, which is kept in a box, wrapped in silk and brocade." "That is true," the officials replied. "If the tortoise had been given a choice," Chuang-tse continued, "which do you think he would have liked better - to have been alive in the mud, or dead within the palace?" "To have been alive in the mud, of course," the men answered. "I too prefer the mud," said Chuang-tse. "Good-bye."

- Benjamin Hoff, The Tao of Pooh

A Crooked Tree

Hui-tse said to Chuang-tse, "I have a large tree which no carpenter can cut into lumber. Its branches and trunk are crooked and tough, covered with bumps and depressions. No builder would turn his head to look at it. Your teachings are the same - useless, without value. Therefore, no one paus attention to them."

"As you know," Chuang-tse replied, "a cat is very skilled at capturing its prey. Crouching low, it can leap in any direction, pursuing whatever it is after. But when it is focused on such things it can be easily caught with a net. On the other hand, a huge yak is not easily caught or overcome. It stands lika a stone, or a cloud in the sky. But for all its strength, it cannot catch a mouse.

"You complain that your tree is not valuableas lumber. But you could make use of the shade it provides, rest under its sheltering branches, and stroll beneath it, admiring its character and appearance. Since it would not be endangered by an axe, what could threaten its existence? It is useless to you only because you want to make it into something else and do not use it in its proper way."

- Chuang-tse, översatt och del av The Tao of Pooh.