Ur humanisternas idé-program står följande punkt att läsa:
Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller
drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på
livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad.
Så det fungerar i Norge (och därför antagligen också i Sverige) är att tjänster som dessa läggs ut på anbud. Sedan får olika organisationer tävla om att vinna kontrakten för att få ta hand om vården. I en sann sekulär stat ska staten inte lägga sig i livssyn, de mål som definieras och man får ge anbud på bör endast röra den effekt man önskar, alltså att de som har problem med knark ska få bli friska igen. Och det är väl också så det fungerar idag misstänker jag, där organisationer såsom kristna har möjlighet att föra drogavvänjningsprogram som även inkluderar predikande och pådyvlande av livssyn.
Att vara fast i ett drogmissbruk är inte kul. Jag har aldrig varit det, men likväl har jag förstått detta. Det är inte kul. Det kan förstöra ett liv helt. Lågan slocknar lite om lite tills den tillsist ej längre brinner, då är det försent. Det är enkelt för den friske personen som sitter vid sin dator att slå värn om missbrukarens personliga integritet. Verkligheten för många med missbruk är dock (sannolikt) en fruktansvärd självbild som ständigt blir förstärkt via ett rationellt samhälle som ser snett på dem. Deras missbruk i samarbete med oss omkring, allmänheten, jobbar på högtryck för att bryta ner både psyke och kropp hos den som knarkar. Bryr sig knarkaren om hans okränkbara integritet från att vara fri från att andra ska försöka pådyvla honom deras egna livssyn, eller vill han helt enkelt bara slippa sitt knark och återvinna någon form av halvsund självbild?
I den norska tidningen Megafon som säljs av narkomaner hade man en gång ett reportage om detta. Man hade både en debattartikel som debatterade för kristen drogavvänjning och en artikel som argumenterade mot det. Bland argumenten för var att denna formen av behandling, åtminstone i Norge, har visat sig mycket effektivare än merparten av alla andra behandlingar. Ifall man accepterar perspektivet att ett drogmissbruk vilar och gror i en dålig självbild är inte detta tvunget märkligt eftersom den religiöst grundade behandlingen är intresserad av att få individen att känna sig sedd. Att individen ska finna en "personlig frälsare". Kanske det att man engagerar sig och lägger i personens livssyn kan bli en väg för en person som alltid blir sett snett på att bli sett normalt på för en gångs skull.
Jag har i min omgivning ingen erfarenhet av drogmissbruk. Däremot har jag en släkting som varit med i ett avprogrammeringsprogram. Vad jag skriver härefter är min tolkning av vad som hänt och mina tankar som jag tänkte i det allt detta hände. Det är vad jag sett och tyckt, inte vad min släkting själv har berättat. Han var delaktig i någon form av nazistiskt samband och hans bästa vän åkte i fängelse efter att ha knivmördat en invandrare i en bar. Släktingen, han hamnade på avprogrammering hos en värdfamilj på annan ort. Det som gjorde ett bestående intryck på mig i hela historien var dock en känsla av att samhället egentligen inte var intresserad av min släkting. Hans koppling till det nazistiska sambandet uppkom sannolikt från en osäkerhet och problem med att hitta en plats i det svenska samhället. Avprogrammeringen verkade dock bara vara statens sätt att hantera ett problem man funnit, nämligen nazistiskt samröre, långt mer än ett försök att ta hand om en individ i vårt samhälle. Avprogrammeringen tog slut och sedan var han tillbaka i samhället igen. Men osäkerheten som det nazistiska samröret fick bli en första provisorisk lösning på? Det problemet var inte intressant. Staten sa, "fy! du får inte vara nazist", men man gav inte något annat alternativ.
Det är denna historia jag tänker på när jag läser om humanisternas rädsla för att man ska pådyvla livssyn på människor. Att ett samhälle som vill täppa igen möjligheterna för individer att pådyvla livssyn på varandra är ett kallt samhälle som inte bryr sig. Och att det samtidigt är ett samhälle mer fokuserat på en aversion mot icke-privata livssyner än fokuserat på att lösa de problem som bubblar i samhället.