Mer Kristet Motstånd

Nu har jag snart läst ut boken "Om Kristet Motstånd" av Patrik Hagman och det finns många stycken i boken som jag tycker är intressanta. Först måste jag säga att de idéer som Patrik presenterar i boken inte är idéer som jag upplever som karakteristiska för de kristna samfund jag stött på, varken i Sverige eller i utlandet. Boken är skriven utifrån de filosofiska tankarna som han menar den tidiga kyrkan byggde på, innan kyrkan blev en del av en redan existerande maktstruktur. Som läsare av boken släpper jag därför med glädje både det kritiska ögat till hur texten relaterar till den nuvarande kyrkan och tanken om att det jag läser nu beskriver ett existerande fenomen. Istället läser jag de filosofiska tankarna helt fristående i ett försök till att ta ställning till idéer som presenterar något annat.

Precis i slutet av boken presenteras en idé som är intressant, men för att kunna ta ställning till den är det bra om man läst tidigare stycken i boken. Patrik tillhör nämligen den grupp människor som menar att vi idag utsätts för en stark likriktning i samhället. Och att denna likriktningen går ut över vår självständighet. Han menar att även om många av oss möjligen vill omtala oss som autonoma så styrs vår val starkt av yttre krafter. Han sätter som en kärna i det historiska kristna motståndet det att frigöra sig från den rådande samhällsordningens regler. I den tidiga kyrkan (som bland annat kallats för det första kommunistiska samhället) så gjorde man sig av hierarkin. Man levde efter de radikala tankar som Jesus presenterade att vända andra kinden till och "Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också". Detta uppror mot de rådande hierarkierna var på den tiden radikalt och givetvis en nagel i ögat på många av de som förvärvat höga positioner i hierarkin. När Patrik så försöker hitta en kärna i vad kristendomen är/borde vara uttrycker han det så här:


"Den Moderna människans värde bygger på att hon är en unik varelse. Även detta är en förvrängning av en kristen tanke. Som jag tidigare konstaterat har den moderna individualismen rötter i kristendomen. Men kristen individualism bygger mera på personligt ansvar än upplysningstidens individualism som betonar individens autonomi, möjligheten att själv välja sitt öde. Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte, vårt mål. Det här innebär inte att en kristen gemenskap står för en kollektivism där individen går in i kollektivet och försvinner. Tvärtom är den kristna tanken att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra. Ingen enskild individ kan upprepa Kristi liv - han är den ende som förblir unik. Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan."


Jag säger inte att någon ska leva sitt liv efter den ovanstående texten och jag tror att det är en text som speciellt i Sverige kan väcka mycket anstöt. Det är något över idén att man ska leva sitt liv för att likna någon annan som automatiskt aktiverar många försvarsmekanismer i oss. För den som har tålamod och som klarar att läsa ovanstående text utan att bli arg så menar jag att det är en intressant övning att läsa ovanstående text några gånger och sedan meditera över vilken skillnad detta egentligen - fundamentalt sett - innebär mot vår nuvarande underförstådda kulturella målsättning.

Frågor och fokus

Kan det vara så banalt att frågor, enkla sammansättningar av ord, kan såväl öppna som stänga perspektiv? Det är något jag kom att tänka på i det jag lyssnade på BBC:s World have your say. Ämnet för dagen var ett förslag om att varje nation borde donera än viss mängd pengar till ett gemensamt FN-organ som i framtiden ska kunna vara till hjälp när katastrofer förekommer. Som så ofta när man avhandlar pengar så var folk väldigt oeniga. Någon menade att t.ex. England som redan nu har stora inhemska problem borde lägga sina pengar på den inhemska marknaden istället, det är ju ändå så osannolikt att där ska förekomma en olycka i England som de ska behöva hjälp med. Åtminstone när jag får en fråga ställd till mig så brukar jag tänka på de olika handlingsvägarna som finns och sedan försöka utvärdera en form av förväntat resultat av dessa. Frågan sätter dock ramarna för de handlingsmöjligheter som jag överväger. Ifall frågan som ställs är i vilken grad skyddade västliga demokratier borde betala pengar som sedan kan användas som krisunderstöd till mer utsatta länder så börjar min hjärna försöka se de olika lösningarna i form av pengaöverföringar från oss till dem. Den formulerar nästan för sig själv upp ett problem med utsatta U-länder och försöker sedan vikta i vilken grad vi borde understödja dessa.

I skymundan gör min hjärna en rad antaganden, den försöker förenkla en komplex verklighet för att kunna ta ställning till ett särskilt problem. Den postulerar också frågan som en fråga om tillgång till pengar. En rationell tanke här är att ifall vi haft mer pengar kunde vi gett mer både till U-länderna och de behövande i vårt egna land. Den formulerar problemställningen som vad mitt land kan göra för andra länder. Men ifall man väljer att inte förenkla och istället för att ryckas med i diskussionen försöker se på saker med lite mer distans så kan andra intressanta problemställningar uppkomma. Kanske frågan om krishjälp går djupare än vad ett land kan göra för ett annat. Kanske något så grundläggande som hur jag som individ väljer att leva mitt liv kan ha en inverkan på dessa katastrofer, även utöver ifall jag donerar pengar till hjälporganisationer eller inte?

Det finns olika fall där hur vi som människor från dag till annan väljer att leva våra liv har haft en negativ påverkan på hur olika katastrofer har kunnat hanteras. I rent teoretiska termer så kan det jämföras med den logiska kortslutningen att man måste ha ekonomisk tillväxt (som leder till miljöförstöring) för att få pengarna som behövs för att lösa miljöproblemen. Det är (i miljöfrågan) en kortslutning och vår belastning på miljön har konsekvent ökat, inte minskat, i takt med vår tillväxt. Men jag ska kosta på mig att försöka vara lite mer konkret än så.

• Svältkatastrofen i Öst-Afrika har orsakats av hårt väder, men människors villkor har grovt försvårats pga. olika beväpnade grupper. Dessa vapen har knappats varken uppfunnits eller byggts i Öst-Afrika.
• När New Orleans översvämmades så var en bidragande faktor till översvämningens allvar det faktum att man dränerat marken utanför kusten för oljeutvinning.
• Deep Water Horizon och Fukushima är båda exempel på där vi förstör stora mängder natur genom livsstilskrav.
• Mycket pekar på att de krig och diktaturer som rör sig i mellanöstern går att sammankoppla till ett stort oljeberoende hos oss.
• Varhelst katastrofer inträffar idag ökar risken att kemifabriker eller andra känsliga anläggningar ska drabbas. Av ekonomiska skäl har vi byggt upp system som är känsliga för oförutsedda händelser. Vi har också av ekonomiska skäl byggt centraliserade system vilket innebär att ifall en region drabbas av en olycka så påverkar det andra regioner starkt.

Visst går det också att peka på hur vårt sofistikerade samhälle på bättre och bättre sätt kan hantera de olyckor som sker. Men ifall man önskar en debatt om katastrofförebyggande bör man ha i bakhuvudet att den livsstil vi genom våra dagliga liv väljer på olika sätt också fungerar för att underminera en naturlig motståndskraft mot katastrofer. Det är mycket möjligt att mina punkter långt från lyckas övertyga dig om att vår livsstil kan ses även som ett hinder för katastrofförebyggande och det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha fel. Men man bör ha i bakhuvudet att avtrycket för det sätt du som individ väljer att leva sträcker så långt utanför Sverige, oavsett om du så önskar eller inte.

Kristen asketism

God jul alla läsare. I julklapp detta året fick jag en bok som handlar om kristet motstånd. Den är skriven av en teolog som är specialiserad på politisk teologi och den tidiga kristna kyrkan. Även om jag inte har kommit så långt i boken känner jag mig manad att publicera en passage som jobbar med att finna kärnan i det kristna motståndet. Följande citat är taget ur boken:

"Detta är innebörden i ordet "frihet" i det liberal-kapitalistiska systemet: du har rätt att välja mellan olika sätt att njuta, genom mat, sex, "idéer", självförverkligande och så vidare. Men du har ingen rätt att ifrågasätta detta grundläggande krav: njut! Njutningen är den hållhake som systemet - världen - har på oss. En central del av ett kristet motstånd i dag har alltså att göra med att ta kontroll över våra njutningar. Här är et dock viktigt att var tydlig på en punkt. Kristen asketism handlar inte, och har aldrig handlat, om att avsäga sig all njutning i livet. Tvärtom finns det gott om exempel på asketer som sannerligen njuter av livet och kämpar med att lyckas beskriva intensiteten i dessa njutningar. Problemet är när njutningen, eller snarare strävan efter njutningen, får en form som världen kan använda för att styra oss. Det är inte så svårt att se vilka njutningar man bör vara varsam med: alla njutningar som är lätta att paketera som produkter är suspekta. Vidare sådant som vi inte förväntas njuta av för dess egen skull utan för den sttus, glamour eller självsäkerhet som njutningen kan förväntas ge oss problematisk. Alla fall där vi betalar för till exempel de bilder marknadsföringen vill att vi ska associera med ett visst produktnamn är uttryck för den kontroll dessa är krafter utövar över oss."

De tankar som presenteras här tycker jag är intressanta. De påminner mig om en taoistisk utsaga som säger att även motståndet till ett system ofta fungerar som en integrerad del i systemet. Slutsatsen av detta är att enda sättet att kunna förändra på stora system är att inte fastna i de reglerna som systemet sätter upp. Att bryta sig ur logiken till ett system är ofta svårt, speciellt när alla människor omkring oss lever och verkar efter detta systemets regler. För att ta ett exempel så skulle många kunna mena att det att säga upp sitt jobb, sälja sin lägenhet och iväg för att studera en språkkurs är ren galenskap. Den vore mycket mer logiskt att ta de pengarna man tjänat på den sålda lägenheten och investera dem på nytt i en ny lägenhet. Eller att försöka hitta ett nytt jobb nu medan man fortfarande är färsk på arbetsmarknaden. Dessa är de förväntade vägarna och de följer en stringens och logik. Men för den som klarar av att skapa ett litet utrymme för sig själv och krypa ut lite till sidan av det samhälle vi lever i kan fort märka de enorma paradoxerna vi lever under i vårt samhälle. Samtidigt som de vi älskar som allra mest är vår egna barn och barnbarn så fortsätter vi trots bättre vetande med en konsumtion vi vet kommer underminera deras framtidsmöjligheter. I USA dras saker till sin spets när någon sprejar medmänniskor med pepparsprej för att komma först in på thanksgiving rean, men även i Norge eller Sverige där oss inget saknas finner man människor som väljer att använda sina pengar till att köpa en porsche eller ferrari istället för att försöka göra något för de som behöver, "eftersom han alltid önskat sig en". Vi ser ju alla galenskapen i att en väska ska kosta tio tusentals kronor, likväl är det många som köper än, och ännu fler som försöker hitta en billig kopia så att det kan se ut som om man äger en. I tillägg så skulle ju vårat land kunna vara världsbäst på att hjälpa andra eftersom vi i stort har klarat att lösa våra egna problem. Ändå är vi världsbäst på att sälja vapen per invånare räknat. På något plan tror jag de flesta av oss förstår det absurda i den vardag vi ständigt vandrar i, likväl väljer vi den varje dag.

Nötens kärna

Historien har en tendens att upprepa sig själv. Både när det gäller våra egna personliga liv, eller när det gäller liven till våra samhällen som stort. Ur detta perspektivet kan det se ut som om Europa åter igen är påväg att begå stora misstag. För någon dag sedan publicerades det en artikel i DN om ett nytt vapen till den brittiska polisen. Med anledning av upploppen i London i Augusti i år så har man ett behovet av ett verktyg som kan paralysera en stor grupp människor samtidigt. Därför kan nu ett företag stolt presentera ett laser vapen som kan förblinda människor i en viss tid. Man kan ju misstänka att dessa vapen är snäppet fäftigare än de laserpennor vi har sådana problem med i Sverige för tiden.

Vad är det som är så anmärkningsvärt med detta då? Man har identifierat ett problem: att folk gör upplopp, och funnit ett sätt att paralysera detta på, ett vapen som ger polisen kontroll igen. Jo, problemet är hur man bemöter problemet. Man angriper symptomen på ett problem och inte själva anledningen. Eller ännu värre, man väljer att föra krig mot det egna landets befolkning istället för att försöker förstå och lösa källan till den frustrationen som finns.

Det är inte svårt att se att dessa tendenserna platsar i ett mönster av allt fler totalitära drag från olika regimer i väst så som på andra platser. Man kunde t.ex. läsa när nyheterna kring Greklands ekonomiska kris var som mest i ropet att Grekland nyligen skrivit ett avtal om att köpa 40 pansarvagnar av USA. Alltså, ett land som i det närmaste är helt bankrutt väljer att köpa pansarvagnar istället för att försöka få ordning på landet så att inte flykten av akademiker blir så omfattande att landet sätts i en omöjlig situation. Men det handlar ju inte bara om Grekland heller. En leende amerikansk president kunde berätta att man ska sälja krigsflygplan till Irak. Och till Oman. Man har valt att rusta upp regionen ännu mer för att förebygga ett evt. hot från Iran. Men Irak.. Är det inte den civila sidan av landet som behöver byggas upp? Vad ska de använda krigsflygplanen till? Ifall Iran skulle, mot förmodan, välja att invadera så skulle ju USA ändå gått in och försvarat Irak.

Man kan fråga sig ifall mer utbildning verkligen är vad världen behöver när alla dessa välutbildade världsledare inte verkar se det fullkommligt absurda i den värld de skapar.