I den aldrig sinande nyhetsströmmen är det naturligt att inte alla nyheter kommer till ytan. En av dessa nyheterna är kanske bara en parantes i det stora hela, likväl enligt mig ganska viktig. Det handlar om Dori som är 84 år gammal. Hon deltog på en occupy wall street demonstration när polisen spejade ner henne med pepparspray. Man kan läsa om det på norska dagbladet. Som med så många proteströrelser tidigare så kommer även Occupy rörelsen handla om hur media styrs fram eller tillbaka. Det kunde man också tolka ur New Yorks borgmästare Guidianies uttalande kring Occupy rörelsen. Att det var tvugna att ta bort tältlägerna, inte för att demonstrationerna är obekväma utan av sanitära skäl. Man gav också rapporter om hur demonstrationsrörelsen hanterade kriminalitet själv genom att omringa skurkarna.
Jag tycker att rörelsen i all sin spontanitet är ett väldigt spännande fenomen som förhoppningsvis kan sätta en viktig fråga upp på den globala agendan. I motsättning till t.ex. moderaternas partiprogram där man drar fram den ekonomiska tillväxten som nyckelpunkt i bekämpandet av den globala fattigdomen så för occupy rörelsen upp en mer komplicerad frågeställning. Och även om det från nog så många håll försöker hamras in att i det att vårt samhälle utvecklas framåt så för det alla med sig så har de krassa siffrorna visat för Amerikanerna att medelamerikanens köpkraft inte sett någon ökning sedan 70-talet. Detta trots den explosiva växten av både den amerikanska och globala ekonomin. Amerika som land har länge kämpat för den totalt fria marknaden, bland annat genom avsättandet av Allende och insättandet av Pinochet i Chile men också på global front genom nödlån som utbetalats av IMF som sedan fört med sig mer eller mindre gynsamma avtal för de rikare ekonomierna. Historiskt så har diktatorer kunnat låna stora mängder pengar i sitt lands namn för att sedan försätta landet i en skuldfälla det inte kan komma ur. De ekonomiska styrmedlena har länge fungerat som ett effektivt verkningsmedel för att kontrollera stora resurser runt om i världen. När nu opinionen innifrån har börjat höjas, märk väl inte för u-ländernas men det egna folkets skull, så har man plötsligt hamnat i en väldigt besvärlig situation där Laissez-faire i sig själv kan hotas.
Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.
När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.
När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.
Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.
