Ode till debatt

En offentlig dialog och ett utbyte av åsikter är kärnan i en demokrati. När det som styr samhället är en syntes av de olika delarna av samhällets samlade tankar och idéer så har man uppnåt det som vi ofta talar varmt om. Man har uppnåt ett folkstyre. För att kunna skapa en sådan syntes så behövs en offentlig debatt som klarar av att separera sig från personangrepp. Det ska vara en offentlig debatt som klarar av att vila både i det personliga och det individen önskar samtidigt som det inte villar sig för långt bort från det sakliga och mer objektiva.

En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.

Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.

Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra  saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.

Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.

"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"

Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.

Allmänrättvisans Parti

Sofia Arkelsten såklart. Ifall det nu inte är politiker och deras förehavande som är det intressanta utan istället den reella politiken, varför ska det då vara intressant vad Sofia råkade säga som inte var helt rätt? Hon tog ju dessutom tillbaka uttalandet och bad om ursäkt. Ifall man ser nyheten på DNs hemsida så kan man konstatera att den väckt intresset hos många allmänna tyckare. En politiker säger lite fel, tar tillbaka det och önskar att gå vidare, är det så mycket att tjafsa om?

För att vara franka kring vad som stod i partiprogrammet. Texten sa egentligen ingenting. Den sa inte att moderaterna varit för rösträtt eller mot apartheid. Inte heller skrev dem att moderaterna "alltid" har rättviseperspektiv i det de gör, endast att det är "ständigt" närvarande. Alltså, en helt harmlös text som låter bra, är inspirerande men som inte betyder något. Allt hade gått väldigt bra om inte dumma DN intervjuat Arkelsten och hon råkat säga det som texten insinuerade mer rakt ut. Kanske för att hon trodde det verkligen var så. Eller för att hon önskade att säga samma sak som texten i samma oantastliga form. Kanske saker exploderade just för att så många människor känner det som att moderaterna för en retorik som inte är i paritet med deras politik. Att man t.ex. kallar sig för ett parti som prioriterar miljön trots att naturskyddsverket menar att man fört en ytterst dålig miljöpolitik och ett botaniserande genom motionerna till partistämman visar att miljömotionerna knappast vara överrepresenterade. Kanske för att man profilerar sig som ett arbetarparti trots att man för en politik som gynnar de rika främst framför de som har lite. Eller kanske för att man försöker införa en sådan term som "Allmännyttan" som för att vara ärlig luktar i bästa fall lite Bildts "Enda vägens politik" och i värsta fall Orwell. Politik handlar om kompromisser, idéen om den "perfekta" politiken som är bra för alla är som att säga att man kommit på hur man fördelar en hundralapp på tio personer så att alla får hundra konor var. Det låter fint men är inte förankrat i verkligheten.

Är rättviseperspektivet ständigt närvarande i moderaternas politik då? Det var ju inte länge sedan det kom fram att Ewa Björling försökte sälja bevakningsutrustning till Gaddafi. Visst är detta i linje med "rättsstaten", men det är kanske inte en handling man först tänker på om man talar om motstånd mot apartheid. För när det kommer till kritan så måste väl en rättvis regering vara en som åtminstone stödjer de mänskliga rättigheterna. Och då är det ju ironiskt att kritiken mot svenska brott mot de mänskliga rättigheterna under moderaterna just ökat snarare än minskat. Sättet vi idag hanterar flyktingar i Sverige är t.om. mer än vad vissa EU-organ vill svälja. Moderaterna är fria att föra vilken politik de vill, det måste man respektera. Men det är ytterst allvarligt ifall de väljer att föra en sorts politik samtidigt som de kommunicerar en helt annan. Det är välkommet att moderaterna avser införa rättvisa som en kärnidé hos partiet. Men då är det upp till bevis, minst sagt.

Det Svenske Demokrati

Med anledning av den rapportering och det förtroendefall som varit för Håkan Juholt och den debatt som fortfarande lever så känns det relevant med en anspråkslös kommentar om svensk politik, medier och demokrati i all allmänhet.

Vad är demokrati är en fråga som man sällan ser vare sig i den allmänna debatten människor emellan eller i den mer lättsmälta delen av media. Det betyder givetvis inte att det inte är ett ämne som diskuteras. I mer akademiska kretsar så är det ett ämne man gärna återvänder till och det har säkerligen skrivits både böcker och avhandlingar i frågan. Att demokrati inte är något självklart förstod även Göran Persson som t.ex. utnämnde en kommission för att undersöka hur man skulle kunna stärka demokratin. När svaret blev att man kunde decentralisera makten mer och låta beslutsprocesserna gå långsammare så visade det sig att Göran inte var så intresserad trots allt. Jag har fått ärva något fantastiskt av mina förfäder och jag vågar säga att mina föräldrar och även deras föräldrar har fått göra det samma. Vi har fått ärva ett land som fungerar och som håller sig till en skälig nivå av korruption. Allt detta har erövrats genom en kamp. Samhället har rört sig i en process mot den form som har kommit på plats idag. Men man ska akta sig för att tänka att något fantastiskt som är skapat inte i tillägg kan bli ogjort. USAs demokrati är en av världens mest sofistikerade. Man la ner mycket tankemöda innan man skapade konstitutionen och det var genom noga övervägande som man skapade den maktdelningsmekanism som skulle säkra att makten stannade hos folket och inte hos en hungrig maktelit. När man tittar på USA idag kan man dock konstatera att många människor upplever att det som systemet skapades för att förhindra likväl verkar ha inträffat. Få har illusionen att individer och de mänskliga rättigheterna har företräde framför enkelintressen hos stora organisationer som är väl bemedlade. Först i senare tid har man i USA börjat uppleva gräsrotsuppror mot ett system som allt fler upplever inte tjänar alla likt.

Varför denna tirad om vad demokrati är och hur demokrati inte är en självklarhet? Eftersom svensk media, möjligen i all välmening, verkar ha börjat tappa förmåga sin förmåga att analysera och förmedla samhället. Redan i föregående valet var det många som höjde kritiska röster kring det ständiga fokuserandet på opinionsmätningarna A, B och C. Ett media som fungerar klarar av att tränga in i de olika partiernas teoretiska (det de kommunicerar) och praktiska (det de gör) politik och förmedla denna till landets invånare. Ett fungerande media klarar av att förklara vad som utgör skillnad mellan olika partier och idéer och att fördjupa människors förståelse. Det klarar också av att utvärdera beslut som tas. Detta är uppgifter som jag menar att media fortfarande till viss del klarar av att göra. Likväl så går media mer och mer mot att förenkla verkligheten. Svensk politik delas in i det blå och det röda laget. Rapporteringen handlar mer och mer om vilket lag som "vinner" och vilket som "förlorar". Man önskar ofta knyta de olika händelserna som sker till en "vinst" eller en "förlust" hos det ena eller andra laget. Något politiker givetvis är vältränade att undvika och därmed aldrig erkänner att något gjorts fel eller egentligen inte säger så mycket alls. Det kallas mediaträning.

Och lätt att ryckas med är det. "Oj, vad glad jag är att jag håller på det blåa laget, nu gjorde det röda laget självmål". Eller puh vilket tur, jag håller ju på de röda och i senaste opinionsmätningen så gick vi upp mot de blå. Kanske vi vinner till nästa val?
Vad är det som saknas i detta gestaltande och med detta fokus? Jo, själv essensen. Den rökridå som skapas i den ständiga strömmen av snaskigare eller mindre snaskiga nyheter knutna till det ena eller andra partiet, väl anpassade för att passa våra fördomar, hjälper oss effektivt att inte se var Sverige befinner sig nu och vart det är på väg. Huruvida ett parti är bra eller dåligt mäts i hur många väljare som är villiga att rösta på det. Styrkan på ett politiskt förslag mäts i skillnaden i opinionsmätningarna före och efter förslaget presenterats.

Jag tror inte jag är den enda som menar att både Sverige och världen står inför utmaningar. Jag tror inte heller jag är den enda som tror att vi kan hitta bättre lösningar på dessa utmaningarna om vi jobbar ihop eller om vi fokuserar. Men i politik idag kan följande sägas av det regerande partiet:

Kärnan i det nya M är en pragmatisk inställning till politik utan ideologiska låsningar

 Och på så sätt kanske man indirekt förklarar hur den viktigaste frågan i årets budget kunde bli vad man skulle göra med restaurangmomsen. I en tid då det nuvarande ekonomiska systemet står på randen inför kollaps. Där folkligt missnöje med icke-hörsammande ledare blossat upp i land efter land. I ett läge där klimatförändringarna fortfarande existerar och alla trender visar på att vi gasar snarare än bromsar på vägen mot stupet. I en tid där allt fler unga går på anti-depressiva medel och resultaten i den svenska skolan blir allt sämre. Människorna som styr landet sätter sig i sitt regeringssammanträde.. och börjar diskutera restaurangmoms. Och vad som kan möjligen ses som än värre är att detta beteendet gestaltas av media som fullt sunt. Jag menar, det blå laget vinner ju, ledaren för det röda laget gjorde precis självmål. Det säger sig själv att inga problem existerar eller att inga förändringar behövs i vår politik.

En uppmaning till alla är att försöka skåda bortom det blå och röda laget och istället försöka förstå hur makten förhåller sig till våra nuvarande utmaningar och på vilka sätt detta är bra, eller dåligt.

Owari desu ka?

Efter lång tid som norgeemigrant så har beslutet tagits att komma hem igen. Visst, planerna är inte särskilt snabba och tvära, men sommaren 2012 räknar jag med att vara hemma igen.

Det nya drevet?

Också verkar det som om rapporteringen kring Bildt inte glömts bort trots allt. Trots en paus vid drevet mot Juholt. Man kan tycka att det borde göra mig nöjd, men jag får erkänna att helt nöjd är jag trots allt inte. Det finns en så stark polarisering i medierapporteringen som ständigt letar efter att saker ska vara "rätt" eller "fel". Journalisterna ställer och arbetar med sina frågor för att slutligen kunna finna en klar och lättförstådd konklusion som läsarna lätt kan ta till sig. Har Bildt ljugit om Etiopien hos Skavlan? Nä, det verkar inte så. Den frågan han kategoriskt svarade nej på var huruvida Lundin Oil befann sig i Etiopien när Bildt satt i styrelsen. Och det verkar det inte som om de gjorde. Varken de eller deras dotterbolag. Däremot så är konsortiet i stort närvarande där nere nu. Och det är klart att detta kan innebära en intressekonflikt. I det att medierapporteringen och Bildts frågor ständigt fastnar i de små detaljerna istället för att klara av att ta de större problemställningarna så kommer det inte bli någon förlossning i dessa frågorna. Läsarna som helhet lämnas till att själva bestämma vad som är rätt eller fel och Bildt blir varken rentvådd eller nersotad.

Att Bildt inte önskar att gå in på detaljer eller ta en diskussion av de eventuella moraliska aspekterna och möjligheterna till jäv är naturligt med tanke på hur den vanliga medialogiken fungerar. Dock kan det ju ses som ytterst beklagligt ifall det Svenska regeringen och Sverige som länger väljer att se detta med moral och orättvisor som en fråga som inte angår oss. Detta passar säker andra stormakter bra, det att man sitter still i båten. Men är detta verkligen var vi som land önskar att vara?

Occupy Torgallmänningen

Så har då äntligen den arabiska våren kommit även till Norge. Ute på torgallmäningen så var vi fyra person som demonstrerade mot girighet i allmänhet och undergrävandet av demokratin i synnerhet. Genom att ta torgallmänningen i besittning känner jag att vi lyckades kommunicera vårt budskap. Dessvärre är torgallmänningen en ganska stor plats och eftersom ingen officiell organisatör fanns för aktionen som började klockan 12 så fick vi alla ockupera på vårt egna håll.

Jag både misstänker och hoppas att det blir mer fart på aktionerna i USA idag. I Stockholm så intervjuade de två personer ur den spontana rörelsen



Om man bortser från stilen som ger ett lite kul franskt uttryck så tycker jag att de har något väldigt bra att säga. Vart tog egentligen det riktiga samtalet vägen?

Mediadrevet

Mediadrevet mot Håkan Juholt har sannolikt nått sin kulmen nu och kommer antagligen falla tillbaka något. Artiklarna som kräver hans avgång i de olika tidningarna kommer nog eka i några veckor till och sedan kommer det bli tystnad. Dan Josefsson deltog i studio ett och sa att drevet mot Juholt är bland det märkligaste mediadrevet han varit med om. Han har dessutom skrivit om det hela på Aftonbladet. I slutklämmen av programmet så sa han att drevet i sin iver efter negativ rapportering kring Juholt missat att föra fram en bit av politiskhistoria i nyheterna. Det är SvD som konstaterat att reglerna som Juholt brutit mot inte fanns. Men att någon, ingen vet vem, har uppdaterat sin hemsida och skrivit in de reglerna som alltså inte tidigare fanns där. Det ser ut som om Juholt har brutit mot en oskriven regel, likväl kommer det som blir inpräntat i allmänhetens medvetande att Juholt har fifflat. Medialogik är dessvärre inte alltid en fråga om att hitta sanningen.

Stora och små nyheter

Det finns stora och små nyheter. En gång på gymnasiet kom vi att diskutera text-tv och hur SVT visar olika nyheter med olika stora rubriker medan TV4 har samma storlek på alla nyheter. Jättepraktiskt sa klassen, att man får se hur vilka nyheter som är viktigare så man kan ignorera de mindre. Inte alls sa läraren, det bästa är ifall läsaren själv får ta ställning till vilka nyheter som är stora och vilka som är små.. så sant.

Schlaug berättar att han befunnit sig i ett debattutbyte med Annie Lööf. Annie menar att Sverige redan har lyckats med det Alliansen menar är vägen till att lösa klimatproblemen. Vi har lyckats fri koppla vår tillväxt och våra utsläpp. Schlaug däremot menar att ifall du räknar in utsläpp för det vi faktiskt konsumerar i Sverige så har vi inte alls lyckats fri koppla konsumtionen.

Nu har till och med Riksdagens egen tidningFrån riksdag och departement påvisat att jag har rätt. I ett helt uppslag - under rubriken Rökridåer döljer utsläppssiffror - kan nu Annie Lööw ta del av vad som gäller.

Detta tycker jag är en intressant nyhet. Ett före detta miljöparti baserar idag hela sin miljöpolitik på felaktiga antaganden. Som medborgare så tycker jag tom att nyheten är relevant. Dessvärre tillägnas inte nyheten ens en liten rubrik på DN eller SvD.  Däremot kan jag läsa precis allt om de senaste spekulationerna kring huruvida Juholt kommer avgå eller inte. Det bryr jag mig överhuvudtaget inte om. Även om jag saknar det faktum i rapporteringen att Juholt inte är den enda riksdagsmannen som tagit ut ersättning utan lov. Inte för att jag tycker Juholt är bra, eller för att jag tycker Centern är dålig. Bara för att det helt enkelt inte är en nyhet längre.

Vilddjurets tecken

Inte är jag en som vet mycket om vad som föregår i maktens korridorer, men nog är jag väl enig med Schlaug om att Bildts Lundin historia är bra mycket mer intressant än Juholts ersättningsfiffel. Visst, fiffel är aldrig aldrig bra. Men det är ändå bättre än att eventuellt profitera på misär.

Den historien, som verkar långt mycket mer intressant, har förresten lett till en anmälan hos granskningsnämnden.

Occupy Wall Street

USA är landet som människor älskar att ha synpunkter på. Det är ett ämne där meningar minst sagt kan gå isär. Personligen har jag aldrig träffat en Amerikan som jag inte tyckt om, samtidigt som det var ytterst länge sedan jag såg USA som land som en välgörare. Efter att ha arbetat tillsammans med en Amerikan i över ett år nu har jag dock förstått att USA är ett långt mer komplext land än den bilden man får när man lyssnar på de sedvanliga medierna. Och en sak som min vän har berättat för mig är att när Amerikaner väl bestämmer sig för att göra något, så gör de det. Inte som i Sverige med "tänk om", "men kanske sådär?". De bara gör det. Personligen är han övertygad om att det kommer bryta ut ett inbördeskrig i USA tillsist, landet börjar nu bli så splittrat. Och jag får erkänna att reportaget i Time om de olika miliserna i USA var intressant.

Intressant är också rörelsen Occupy Wall Street. Är detta ett tabu som nu håller på att spricka? En man i SRs reportage säger "I'm not an anti-capitalist... but if this continue I think there will be an uprising". Wow, det låter ju som Marx. Paul Krugman har skrivit om det här.

Går det runt?

Ibland kan man undra ifall historien avser att bara gå runt, runt, runt. Enligt min historieförståelse så skapades det år 2008 en så kallad "credit crunch". Problemet var att vissa banker gett lån till människor som inte borde få det och sedan sålt dessa lån vidare som små finansiella paket. Dessa paket spreds sedan över bankvärlden och allt var frid och fröjd. Tills man insåg att paketen inte var någonting värda. Problemet då var att flera banker inser att de plötsligt inte har så mycket tillgångar som de trodde och pga detta riskerar gå omkull. Eftersom bankerna förstår att deras syskon kan vara påväg att gå omkull (ifall de verkligen är det eller inte är dolt i ett moln av kreativ bokföring) så är det ingen bank som vill låna ut till någon annan bank. Detta leder till att de bankerna som legat i riskzonen verkligen tryckts ut i konkurs.

Eftersom detta skulle kunna leda till att våra kreditkort skulle slutat fungera så kom politikerna på att så kan man inte ha det. I USA skapade de något som kallades TARP "Troubled Assets Relief Program". Bankvärlden klarade sig vidare och cheferna fortsatta att checka in feta bonusar. Problemet var löst.. trodde man. Problemet var att för rädda bankerna så försatte sig flera stater i besvärliga ekonomiska situationer. Speciellt i EU har vi ju sett hur land efter land fått problem med stora statsskulder. Sättet man löste detta på var att säga "Nu har vi hjälp bankerna, nu är det dags att de hjälper oss lite". Politikerna gjorde en del trixande och överenskommelser och kom fram till att bankerna skulle låna ut pengar till de olika staterna. Men pengarna verkar inte ha hjälpt och de stater som tidigare satt i en besvärlig situation verkar ha hamnat i en ännu värre situation nu. De lån som har getts till dessa stater ser ut att kunna bli värdelösa. Och detta.. leder till att bankerna som gett lånen plötsligt börjar få de svårt med finanserna, vilket leder till att deras kollegor (de andra bankerna) känner sig osäkra kring att låna ut pengar till dem. Tillbaka till ruta ett? Och vad säger IMF? "Ni måste låna ut mer pengar till bankerna". Alltså, man verkar gå in i en trängre och trängre spiral. Och man fortsätter framåt tillsammans för att paraphrasera ett partis kampanjbudskap utan självironi eller förståelse om vart man är påväg.

"Pengar kan inte skapas eller förstöras utan endast omvandlas". Förlåt, det stämmer inte helt, det ska vara energi som det gäller. Pengar kan, genom fraction reserve banking faktiskt både skapas och förstöras. Men man kan ju fråga sig vart dessa pengar tagit vägen i det cirkulära spelet där banker lånat till stater som lånat till banker osv. Ifall man tar räntan och aktieutdelningar med i beräkningarna misstänker jag att det är aktionärerna eller "kapitalet" som vunnit något i hela denna cirkusen, och det är skattebetalarna som helhet som har förlorat. För Grekland har ju trots allt betalat sin ockerränta till de som har lånat pengar till dem. Någon myntade en gång uttrycket att man socialiserade riskerna men privatiserade vinsterna. Vad slutresultatet blir återstår att se, fortsättning följer.

Juridiskt riktigt, moraliskt rätt?

Ramarna för vad som är ett samhälle kan från tid till annan vara intressanta att titta på. Nog har vi alla en intuitiv känsla för vad vår demokrati är och inom vilka ramar vi har både våra friheter och plikter. Tittar man närmare på det så är det dock i yttersta konsekvens våra olika institutioner som upprätthåller samhället. Det är sjukvården som hjälper oss när vi är sjuka, det är skolan som utbildar oss och hjälper oss att förstå världen och det är polisen och rättsväsendet som definierar gränserna för rätt och fel ur samhällets ögon. Men alla dessa institutioner utgörs av människor. Och människor har aldrig varit avsedda att fungera som mekaniska kugghjul utan vi är alla subjektiva och med en egen agenda.

DN har på senaste tiden börjat granska polisen och Wolodarski menar att de reportage man gör visar en samhällsbärande organisation i förfall. Något jag dock tycker är snäppet mer intressant än polisen är vår juristkår. Kanske minns du skandalen med ledarna för en ytterst framstående juristförening som kommit undan med att bara betala 3-4 procent skatt genom att ta ut sin lön via skalbolag i U-länder och kalla utbetalningarna för näringsverksamhet i utvecklingsland. Moraliskt sett helt oförlåtligt, juridiskt sett inget att anmärka på. Nu senast har DN och SR rapporterat att de studenter som oftast åker dit för fusk vid Uppsala universitet är - juriststudenterna. Ifall vi bygger upp ett rättsväsende på arbetare som ser mer till eget intresse än till moral, vad kommer detta isåfall innebära för samhället i storts förtroende för rättssamhället? Att vara jurist eller dommare är endast en titel. Ifall det visar sig att människorna bakom titeln blir mer och mer beredda att ta genvägar för snabba resultat så blir jag smått orolig för vår demokrati. (Jag brukar vara motståndare till användandet av ordet demokrati eftersom innehållet från tid till annan är svårdefinierat, i detta samhället upplever jag dock att ordet passar in)

En hösttur

Solen skiner och den första Oktober är något så ovanligt som en oktoberdag som känns som en sommardag. Det är något speciellt med solensljus dock som avslöjer att det trots allt är höst. Den skiner liksom lite dunkelt och magiskt. Som ifall den är lite generad över att det är så varmt mitt i hösten. Nästan som om den vill göra minst möjliga väsen av sig. Den ligger lågt och det är svårt att se långt framåt i motljuset. Trots det vackra vädret så är det inte så mycket folk ute på gatorna. Idag bestämde jag mig för att för första gången besöka Svartediket. Det är Bergens vattenreserv tillika namnet på Norges (och kanske världens?) första hård rocks-musikal. Luften är frisk och fåglarna sjunger. På Kalfareveien passerar jag det ena huset vackrare än det andra och jag undrar varför jag inte gått här tidigare. Det är ju trots allt en ganska vacker väg att gå. Det går upp för mig att ett av livets stora nöjen är att gå lätt klädd än varm höstdag och känna klimatets  nyanser in på huden. Vägen fortsätter framåt och framåt. En fotresenär som går åt andra hållet berättar att man kan följa vägen upp över Ulriken och sedan ner på andra sidan ifall man vill gå runt vattnet. "Men det är 600m stigning upp". Jag inser begränsningarna hos mina campers och vandrar vidare. 3/4 runt så vänder jag om och börjar gå hem igen. 4 timmar från jag startade så har jag kommit tillbaka till där jag började. Fröken N sitter med rynkad panna över sina Montaigneböcker. Brukade jag verkligen spela golf varannan helg förr i tiden? Jag trodde jag var vältränad, men fyra timmar till fots känns trots allt en del.