DSK slipper åtal

När DSK (Dominique Strauss-Kahn) först skulle ställas inför rätta i USA så skrev man i amerikansk press ganska mycket om det (naturligt nog). Man skrev att till skillnad från Europa så är USA ett land lagen är blind. Där alla kan ställas ansvariga inför rätten. I kölvattnet av finanskrisen så tyckte jag att uttalandena ekade lite tomt. Hur många människor som varit del av att skapa finanskrisen har ställts ansvariga för sina handlingar? Mig veterligen ingen. Likväl kändes det ju bra att man åtminstone tänkte göra rätt i detta enskilda fallet. Att låta rättvisa skipas, skyldig eller icke skyldig. Men nu skriver man att anklagelserna kommer läggas ner. Och man undrar hur mycket av den ström av patriotism och stolthet som visade sig när DSK först anklagades som egentligen var rättvis och hur mycket som bara kom från en skev bild av det egna landet.

Vad betyder arbetslinjen?

Vem vet? SR ringde i ett lite stökigt inslag till moderaterna för att fråga...

En av demokratins förluster?

När jag var liten kunde jag ibland fundera över hur nästan hälften röstade på högerblocket medan nästan andra hälften röstade på vänsterblocket. Om man filosoferar över hur svårt det är t.om. grannar att komma överens om de minsta ting så är det fascinerande att se hur denna nästan jämna tvådelning sker i Sverige. Ena halvan för solidaritet andra halvan för individuell frihet. Mina tankar om politik på den tiden var att det var en ideologidriven aktivitet, driven av människor som vill ändra eller åstadkomma något.

I äldre dagar så har börjat tankar uppkomma som skulle kunna förklara denna klara delning, men som inte är angelägna. Kanske det kan vara så att partier idag inte drivs av en vilja av att skapa något utan snarare en vilja att uppnå makt. Visst var väl ett av Allianspartiernas mantran i valet när de övertog makten just "Dags för maktskifte". Som om detta är ett självändamål. Som att det att sätta sig i en taxi är ett självändamål och vart den åker endast är sekondärt. Ifall det är så att makten i sig själv är det viktiga så handlar kanske politik mer om positionerande än om konkreta mål. Och just detta skulle kunna förklara den jämna tu-delningen av opinionen. Partier som positionerar sig för att ta del av en viss mängd av väljarskaran. Låt oss hoppas, för demokratins skull, att jag hade mer rätt som liten än som äldre.

Some kind of Monster

När Paulo Coehlo skrev alkemisten så berättade han med enkla ord en historia som många människor verkade ha lätt att anknyta till. Det är en person som startar med inget för att bygga något vackert och säkert. För att sedan lämna det och på nytt ha inget, och på nytt bygga upp något vackert. Att gå från osäkerhet till säkerhet för att sedan överge säkerheten och påbörja processen på nytt. För mig så låter det som historien om hur många av oss, kanske innest inne, tänker att livet borde levas. Men som också många av oss inte vågar leva det.

Det är just på Alkemisten jag tänkte på när jag såg "Some kind of Monster", dokumentären om metallica under en av deras mer turbulenta tider. För egentligen, metallica har ju i någon mening uppnåt kultstatus och de har ju inte så mycket att bevisa. Likväl väljer de att göra en dokumentär som det här, när sångaren hamnar hos AA i ett år och man ser hur vardagen blir full av ibland triviella konflikter. Man få följa med metallica när de möter en psykolog som ska försöka lappa ihop den sprukna gruppen. Man får se en dokumentär med helt enkelt tre människor med sina egna tvivel och sin egna ångest. Jag tror det är detta jag tycker är så starkt med dokumentären, för det enklaste hade ju varit att bara försöka bibehålla en image av att stå ovanför allting. Att hålla sig lugn i båten och leva med tryggheten. När Hetfield står i St. Quentin fängelset för att spela in videon till den första singeln på deras album och pratar med fångarna så är han självutlämnande utan att moralisera. Han säger att utan musiken hade han själv säkert kunnat vara på precis samma plats. Han berättar att han är ödmjuk och tacksam över det han fått. Det är berättelser som denna om människor som skenbart lyckas gång på gång med i verkligheten samtidigt misslyckas som ger mig känslan av en äkta berättelse, och det är människor som dessa som vågar visa sina svagheter och sina misslyckanden som gör mig full av respekt och samtidigt ger mig hopp om en ljusare framtid för alla.

Double Dip

Peter Schiff är ekonomen som förutsåg finanskrisen som slog till 2008. Han förutsåg inte bara krisen i sig själv, utan han var ganska pricksäker med hur krisen skulle se ut.


Inför 2011 så förutsåg han att obligationer inte skulle vara någon stor hit. Vid nyår så sade han att man skulle hålla sig borta från dollarn och från statsobligationerna.


När nyheten om ekonomiska problem för Italien började komma och nyheten om att räntan för nya statsobligationer gått upp kraftigt så började jag förstå att detta antagligen är starten på den så kallade double dip som vissa ekonomer pratade om vid den första krisen. Detta var innan man nedgraderade USAs betalningsförmåga, vilket för att vara ärlig verkar vara en ganska rimlig sak att göra när man tar den nuvarande världssituationen i betraktande.

När nu Peter Schiff gått mot strömmen och gissat rätt flera gånger på rad så blir man ju klart nyfiken hur han tänker till skillnad från alla andra som har gjort att han har kunnat förutsäga dessa marknadsrörelserna. Jag köpte en bok skriven av Schiff och det gick snabbt att läsa genom den. Om Schiff kan man säga att han är en ekonom som de flesta andra ekonomer verkar hålla visst avstånd till. Han är okonventionell i sina teorier och han är något så märkligt som en ekonom som blir avvisad i USA just för att han förespråkar för mycket kapitalism. När man läser hans bok blir det klart att han förespråkar ett komplett laissez faire samhälle. Alla former av regleringar och subventioner från staten är direkt av ondo och stör balansen i den annars sunda marknaden. Boken han har skrivit är inte svår att läsa, den är menad för en oinsatt läsare och förklarar ekonomiska termer genom att ständigt tala om ett låtsassamhälle där man ständigt handlar i fisk. Bilden är full av småkul bilder som visar vardagslivet till invånarna i detta låtsaslandet som kallas Usopia. Många av de moraliska värderingar han lägger in i boken (främst i början av boken) känns smått absurda och boken talar om ökad ekonomisk kraft som det enda syftet med samhället. Problemställningar som social dumping, kriminalitet eller miljöpåverkan plockas enkelt bort ur alla beräkningar. Grundtesen i boken är att ekonomisk kraft i ett samhälle skapas inte av konsumtion (som är den rådande tanken hos styrande ekonomer) utan av produktion. Han säger vidare att konsumtion är en följd av effektivare produktion och inte tvärt om. USAs pikära situation har uppkommit genom ett väldigt generöst givande av pengar till invånarna utan krav på ökad ekonomisk produktivitet.

Efter att ha läst boken står det klart för mig att idealsamhället för Schiff och mig ser olika ut. Likväl är det intressant att filosofera kring vilka element i Schiffs världsanalys som gjort att han hamnar så rätt medan så många andra hamnat så fel.

Enkelt

Från BBC så får jag höra utdrag från historien om Samantha Smith. Hon var tjejen som skrev ett brev till sovjets ledare Yuri Andropov och frågade honom varför Sovjet ville starta krig med USA. Oväntat nog så svarade ledaren den då 10 åriga Samantha och bjöd in henne till att besöka Sovjet. Samantha accepterade och fick således besöka ett vildmarksläger i det slutna Sovjet. Samantha kom tillbaka till USA och fick berätta på skolor att människor i Sovjet är just det.. människor. Och likadant fick de andra flickor som var med henne på lägret möjlighet att berätta att människor i USA är just.. människor.

Samantha, som blev smått känd fortsatte sin karriär och besökte fler ledare, men hon dog tragiskt nog i en flygkrasch bara 13 år gammal. Till hennes begravning så skickade bland annat Sovjets ledare sina kondoleanser. I slutändan är det en historia om hoppet och det vackra i det otroligt enkla mänskliga.

Dear Mr. Andropov,
My name is Samantha Smith. I am ten years old. Congratulations on your new job. I have been worrying about Russia and the United States getting into a nuclear war. Are you going to vote to have a war or not? If you aren't please tell me how you are going to help to not have a war. This question you do not have to answer, but I would like to know why you want to conquer the world or at least our country. God made the world for us to live together in peace and not to fight.
Sincerely,
Samantha Smith

Dear Samantha,
I received your letter, which is like many others that have reached me recently from your country and from other countries around the world.
It seems to me – I can tell by your letter – that you are a courageous and honest girl, resembling Becky, the friend of Tom Sawyer in the famous book of your compatriot Mark Twain. This book is well known and loved in our country by all boys and girls.
You write that you are anxious about whether there will be a nuclear war between our two countries. And you ask are we doing anything so that war will not break out.
Your question is the most important of those that every thinking man can pose. I will reply to you seriously and honestly.
Yes, Samantha, we in the Soviet Union are trying to do everything so that there will not be war on Earth. This is what every Soviet man wants. This is what the great founder of our state, Vladimir Lenin, taught us.
Soviet people well know what a terrible thing war is. Forty-two years ago, Nazi Germany, which strove for supremacy over the whole world, attacked our country, burned and destroyed many thousands of our towns and villages, killed millions of Soviet men, women and children.
In that war, which ended with our victory, we were in alliance with the United States: together we fought for the liberation of many people from the Nazi invaders. I hope that you know about this from your history lessons in school. And today we want very much to live in peace, to trade and cooperate with all our neighbors on this earth—with those far away and those near by. And certainly with such a great country as the United States of America.
In America and in our country there are nuclear weapons—terrible weapons that can kill millions of people in an instant. But we do not want them to be ever used. That's precisely why the Soviet Union solemnly declared throughout the entire world that never—never—will it use nuclear weapons first against any country. In general we propose to discontinue further production of them and to proceed to the abolition of all the stockpiles on Earth.
It seems to me that this is a sufficient answer to your second question: 'Why do you want to wage war against the whole world or at least the United States?' We want nothing of the kind. No one in our country– neither workers, peasants, writers nor doctors, neither grown-ups nor children, nor members of the government–want either a big or 'little' war.
We want peace—there is something that we are occupied with: growing wheat, building and inventing, writing books and flying into space. We want peace for ourselves and for all peoples of the planet. For our children and for you, Samantha.
I invite you, if your parents will let you, to come to our country, the best time being this summer. You will find out about our country, meet with your contemporaries, visit an international children's camp – 'Artek' – on the sea. And see for yourself: in the Soviet Union, everyone is for peace and friendship among peoples.
Thank you for your letter. I wish you all the best in your young life.
Y. Andropov