Att delta eller inte delta

Gjorde Reinfeldt fel när han inte deltog i minnescermonin för de dödade i Oslo? Jag tycker det. Jag förvånar mig över att 2 av 3 i godmorgon världens nyhetspanel inte tyckte det. Hade det också varit fel om ledaren hade hetat Göran Persson eller Håkan Juholt eller Torbjörn Fälldin och de inte hade deltagit? Ja, det tycker jag. Man ska dock inte blanda ihop denna åsikten med att jag är förvånad. Reinfeldt har aldrig lanserat sig själv eller framstått som en känslomänniska. Det var tom till den graden att inför förra valet (eller var det förr förra?) så diskuterade de politiska kommentatorerna var den mänskliga Reinfeldt befann sig. Den styrkan Reinfeldt har haft som politisk ledare att han alltid framstått som lugn och sansad och ständigt baserad på logik och sunt förnuft. Det är sannolikt detta som har gjort att en stor del av det svenska folket fått ett stort förtroende för Reinfeldt, för vi är ett folk som tenderar att prioritera det intellektuella, apolloniska och rationella framför det dionysiska, kaotiska och känslobaserade.

Men att vara lugn och sansad och ständigt basera sig på erfarenhet och hålla sig till det säkra fungerar bäst när man rör sig i en bekant miljö. Oförmågan att markera att något utöver det ovanliga har hänt är enligt mig en svaghet. Ifall vi som samhälle har en ledare som inte låter sig beröras och förstå att det som händer betyder något. Det att man saknar en förståelse för att här har något hänt som säger något om oss och om vår nutid. Oförmågan att förstå att det faktiskt finns dagar då det är lämpligt att inte hålla butikerna öppna eller bara köra på som vanligt, just för att låta oss som samhälle förstå att vår nutid betyder något, och att vi som samhälle ständigt tvingas förhålla oss till det. Att ignorera eller bara hantera det som hänt på slentrian är också ett sätt att förhålla sig på, men det är enligt mig ett dåligt sätt.

Försöka förstå?

Över en vecka har gått sedan det otäcka dådet i Oslo. Det har varit en långsam vecka. En vecka som nästan känts som två, eller som tre. Nyhetsmedier i utlandet har börjat gå vidare med sin rapportering, nu finns det andra saker som är mer aktuella, mer otäcka eller kanske bara mer attraherande för läsarna. I DN så skrev Anne Holt ett debattinlägg där hon försöker förstå. Förstå hur och varför något sådant här kunde hända. Det är en liten trevande början att försöka sätta sökljuset mot det norska samhället, kanske i förlängningen också mot det skandinaviska. Själv tror jag det är en väldigt svår debatt att ta. Ifall det finns något människor inte tycker om så är det debatter där man kritiserar en del av deras egna identitet. Norrmännens identitet som norrmän, eller vår identitet som fredliga och duktiga skandinaver. Kanske är det trots allt en debatt som man borde ta. Terroristen i Norge framstår som ett tämligen nytt fenomen. En människa som utför vad vi betecknar som omänskligt, och sedan inte tar livet av sig själv. En person som experterna vid första anblick inte verkar beteckna som psykiskt sjuk. En människa som verkar förstå vad han har gjort, men som inte ångrar sig. Det rörde sig väl knappast om en väldigt social människa, men trots allt en människa som inte var isolerad och som kunde föra en vanlig sansad diskussion med sin taxichaufför dagen innan sina gärningar.

Vad kan ha skapat denna perverterade personen? Det är naturligt att en början på en sådan debatt tar plats. Det är också naturligt att två läger skapas. Ett läger som menar att vi är formade av vårt samhälle och ett annat läger som menar att vi är definierade av vår genetik. Dessa läger har fört denna diskussionen länge nu. I förhållande till denna diskussionen är det sannolikt att vad som hände i Oslo bara blir en händelse i mängden som bekräftar redan tänkta idéer. Själv så tror jag det finns svar på den frågan som Anne trevande försöker lägga fram. Jag tror det finns svar under ytan som är svåra att sätta ord på, men som nog i förlängningen hade varit bra för oss att kunna konfrontera. Den perverterade var över 30 år, men personligen tror jag på många sätt att han fortfarande är som ett barn. Inte i betydelsen ett oskyldigt barn, men i betydelsen en person med ett stort behov för uppmärksamhet och bekräftan. En person som har svårt att klara sig själv och utan en fast självbild som åldern allt eftersom brukar ge människor.

Äcklad

Det är svårt att sätta ord på de känslorna jag får nu i samband med massakern i Oslo. Min syster var som tur var inte där och det är inte så att jag känner mig rädd att detta ska hända här i Bergen också. På ett plan känns det så overkligt. Som om det hänt och händer på en annan planet och inte på andra sidan av landet. Men även om vi här inte personligen har påverkats så är det en känsla av illamående som uppkommer.

Så meningslöst, så otroligt meningslöst. Är kanske en av de ting jag känner. Om jag hade varit en människa med mer distans till det hela och med mindre känslor kring det hade jag tyckt att det var intressant att analysera samhällets reaktion på dådet och hur man skrev att "dådet kan vara kopplat till Afghanistan eller Libyen, men det är också möjligt att det har med Muhammed karikatyrerna att göra". Som om man hade facit för hur man ska reagera på ett terrordåd redan i förväg. Men den distansen har jag inte. Mina tankar går till de många. De otroligt många familjer som har blivit påverkade av den en galnings verk. Min förhoppning är att Norge som nation väljer att gå den svåra vägen och därmed försöker lära sig och behandla det som har hänt på ett bra sätt.

Falling Upwards

Richard Rohr har skrivit en bok om den andra resan här i livet. Han menar att alla människor har en injudan och en möjlighet till att göra två resor i detta livet. Den första resan är en resa där vi befäster ett ego i denna världen. Det är genom den processen som ett barn växer upp och blir en tonåringen som gör uppror mot sina föräldrar för att sedan kastas in i det vuxna livet. Det är den processen där man bygger upp och hanterar de grundläggande behoven. Den materiella trygheten och den egna identiten. Efter den första resan och efter det att barnen har lämnat huset så inbjuds man sedan till en andra resa. En resa som i stort sett handlar om att rasera allt det man byggt under den första resan. Olika religion har enligt författaren kallat resan för olika saker. Jesus talade om att förlora sig själv för att vinna sig själv åter. Taoisterna pratar om att finna Tao. Budhisterna och Hinduisterna kämpar båda med att återförenas med världsaltet. Med att bryta upp med det egna egot för att åter klara av att se världen på ett oförvrängt sätt.

Rohr har funderat mycket på denna resan och talar om den som en resa man måste göra själv samtidigt som man inte kan göra den för egen hand. Han talar om det som en process som drivs av motgångar och inte framgångar. Falling Upwards heter hans bok och pekar på den mekanismen som han menar paradoxalt sett styr vår väg framåt. Att det är genom att misslyckas, genom att falla som vi tar oss framåt.

Anledningen till att jag tar upp boken är att han tidigt i den tar upp något som för mig på ett bra sätt klarar av att förklara varför vissa av de människor som viger sina liv till spirituell utveckling trots allt verkar ligga så långt efter andra som aldrig verkar ha gjort den medvetna ansträgningen. Han skriver:

It is not that suffering and failure might happen, or that it will only happen to you if you are bad (which is what religious people often think), or that it will happen to the unfortunate, or to a few in other place, or that you can somehow by cleverness or rightousness avoid it. No, it will happen, and to you! Losing, failing, falling, sin and the suffering that comes from those experiences - all of this is a necessary and even good part of the human journey.

Denna tanken, att misslyckande är en viktig och naturlig del av vägen framåt ger mening samtidigt som den lyser med sitt avstånd till hur modern kultur hanterar motgång.

Nuclear Power and Ingenuity

Here it is in english as well. Why everyone is so surprised when a nuclear incident occurs.

Ekonomi och människor

Med penicilienet växte hoppet om att mänskligheten skulle vinna över sjukdomarna en gång för alla. Det finns likheter här mellan hur man efter asienkrisen levde med en tanke om att den nya tidens politik en gång för alla skulle sätta stopp för framtida fininansiella kriser. Jag antar att båda exemplena för stå som exempel för hur det man vid en tid kan se som en sanning lite senare kan visa sig vara komplett fel.

Jag tycker att det som händer med ekonomin är intressant. De senaste 4 veckorna har jag inte följt med särskilt mycket på nyheterna, men nu när arbetet har börjat på nytt så har jag haft en del tid att läsa om det som håller på att hända. Att läsa om alla dessa kriser och debatter känns för att vara ärlig lite som att läsa om något som egentligen inte berör mig själv eller vanliga människor. Det är som en ständig ström utav ord som kontinuerligt utvecklar sig oberoende om någon lyssnar på den eller inte. Men som egentligen inte betyder något. Men - ifall det nu faktiskt betyder något, vad innebär det isåfall? Läser man nyheterna så låter det som början på ett stort paradigmskifte. USAs kris är ju enkel att förhålla sig till, för den berör eller beror ju i ingen mening på oss. Det som är svårare att förhålla sig till är det som händer i Europa, som faktiskt verkar vara precis lika dramatiskt. Det asienkrisen lärde oss var att en ekonomi (Thailands) lätt kunde rasera en annan ekonomi (t.ex. Syd Koreas) som den egentligen inte hade så stark relation till. Allting handlade om investerare och förväntningar. Och om man nu tittar på vårt Europeiska exempel så "räddade" man den Grekiska ekonomin genom att ge dem ett nödlån. Men det som i praktiken hänt är ju att den Grekiska skulden skutit än mer i höjden och sannolikheten att den kommer kunna betalas tillbaka verkar bara bli mindre och mindre. Man har klarat av en kortsiktig lösning, men jag har svårt att förstå hur man menar att detta ska lösa sig på lång sikt.

The mistery of iniquity

När jag var mindre brukade jag alltid gilla Lauryn Hill. Jag vet inte direkt om det hade med musiken att göra. Jag gillade klart the Fugees, men hennes soloalbum fastnade jag aldrig helt för. Istället tror jag det hade en del att göra med utstrålning.

Visa "Lauryn Hill | Live - The Mistery of Iniquity" på YouTube

Tillbaka

Lägenheten ser ungefär ut så som man minns den, bara lite annorlunda. Gurkan som vi glömde i kylskåpet hade trots allt inte blivit så hemskt som man hade kunnat frukta. En liten märklig lukt pryder hela lägenheten, men den försvinner snabbt efter att ha vädrat. Sådant är välkomnandet när lägenheten säger välkommen tillbaka till vardagen.

Efter andra resan

Sedan ett tag tillbaka så har mediabilden innehållet flera analyser av det kinesiska samhället. Både samhället så det ser ut idag, och hur man tror det kommer utveckla sig i framtiden. Man har fått ta del av det både i tidningar och i ett flertal seminarier som annordnats av olika experter. Jag har länge haft också haft en egen bild av hur samhället ser ut och vart det är påväg. En bild som baserat sig på den tiden vi spenderade där för 8 år sedan samt den bilden av kinesisk kultur som jag fått genom att läsa om sådant som intresserar mig.

Nu har jag kommit tillbaka till skandinavien igen efter att ha gjort min andra längre resa i Kina. Redan innan resan så förväntade jag mig ett samhället som hade förändrats på många sätt. Därför var det egentligen inte överrumplande att se hur mycket som byggts och ändrats sedan förra gången vi var där. Vissa saker förvånade mig, som att medellönerna i Kina fortfarande är såpass låga eller att det finns en sådan skillnad mellan olika platser i Kina. Från Hangzhou (som jag upplevde besitta en stänk av västerländskt likgiltighet) till Wuzhen där folk verkade harmoniska på ett sådan sätt som jag förväntade mig inför första resan men aldrig riktigt såg då.

Rätt eller fel

Det går återigen upp för mig att livet är en rad val utan något tydligt rätt eller fel och i slutändan så får vi leva med konsekvenserna av våra val. Den enda vardsliga dommaren för om besluten har varit rätt eller fel blir du själv.