Fukushima för barn

SAAB överaskning - Saker du inte visste man kan använda ett JAS till

Idag såg jag en väldigt kryptisk nyhet på DN. Från brödtexten:

Regeringen har antagit en proposition om att skicka Gripenplan till Libyen. Insatsen kommer inte att delta i strider eller riktas mot mål på marken. "Nu är det fråga om att gå från ord till handling", säger Fredrik Reinfeldt.

tyder jag att Sverige ska skicka krigsflygplan till Libyen. Detta har både Norge och Danmark gjort före oss, och innebörden av dessa orden klarar jag av att tyda. Det är sen som det blir komplicerat dock.. "Insatsen kommer inte att delta i strider eller riktas mot mål på marken" - okej, men vad ska man göra då? Ännu märkligare blir det när man lägger till ett Reinfeldt citat: "Nu är det fråga om att gå från ord till handling". Från artikeln utläser jag att insatsen får kosta max 200 miljoner kronor. Okej, så vi ska flyga ner våra superavancerade krigsflygplan (som ibland spontankrashar) till Libyen för att göra något som inte är att delta i konflikten och detta kommer kosta upp till 200 miljoner kronor. Heh? Kunde vi inte skickat ner några SAS-plan istället - mycket billigare och i tillägg så lär ju SAS vara ett företag i kris?

Jag försöker kolla på Svenska dagbladet för att få reda på vad flygplanen egentligen ska göra där nere, men trots en sektion med frågor och svar kring aktionen så går flygplanens uppgift mig fortfarande förbi. Någon frågade om detta skulle vara bra för Saab, och ja svarade man, detta blir nog väldigt bra reklam för Saab. Men allvarligt talat, situationen i Libyen verkar vara ganska allvarlig och där verkar vara många människor i behov av hjälp, att Sverige skulle välja att göra en stor reklamkampanj för Saab för 200 miljoner verkar väldigt konstigt malplacerat. Där man kunde gjort en insats för det Libyska folket (för i retorik är det väl ändå det man säger att man vill) vore att lägga 200 miljoner på att hjälpa till i flyktingförläggningarna i Italien. Billström har tidigare sagt att inget hot föreligger om flyktingströmmar från Nordafrika och att han inte ser någon anledning att göra undantag till EUs regler som säger att invandrare måste söka asyl i det landet de anlände i EU. Ifall man nu verkligen bryr sig om det libyska folket, varför lägger man inte då dessa 200 miljoner i reklampengarna för Saab på att verkligen hjälpa det libyska folket istället? Från ord till handling hette det visst..

Problemet med kärnkraft?

Jag läste en dialog mellan George Monbiot och Carolina Lucas hos Guardians hemsida. Monbiot som är en välkänd miljödebattör och bland annat journalisten som gjorde intervjun med Shell's VD som jag la upp för några inlägg sedan, debatterar för varför kärnkraft är en bra lösning på framtidens energiproblem medan Carolina debatterar emot.

George, som tidigare varit emot kärnkraft har efter Fukushima olyckan ändrat åsikt om kärnkraft. Han menar att ringvärkningarna av en kärnkraftsolycka visat sig vara långt mindre än han tidigare förväntat sig. Naturligt nog finns det en del kommentarer som uttrycker besvikelse och varnar över att vi idag inte känner till antalet människor som i framtiden kommer dö som en följd av Fukushima.

Men.. har Monbiot en poäng? Trots allt skulle kanske många bli förvånade över att få veta att antalet människor vars död man kunnat knyta till Tjernobyl-olyckan är närmare 1000 än 10000 (om jag inte minns fel). Och även om atombomberna dödade ett enormt antal människor när de detonerade och med stor sannolik spred en stor mängd radioaktiva ämnen ut över jordens yta så finns ju jorden fortfarande och vi lever. Är det kanske överdrivet att föreställa sig att en härdsmälta är detsamma som jordens undergång? Siffrorna pekar ju på något helt annat. Ja.. har han en poäng? Jag antar att det beror på vem man frågar. Frågar man mig handlar frågan om kärnkraft inte främst om härdsmältsrisken. Och även om olyckan har visat en tydlig blotta i mantrat att kärnkraft är 100% säker så är det för mig trots allt ett annat perspektiv som väger tyngre.

För först och främst, härdsmältor finns. De har inträffat tidigare och de kommer inträffa igen. För varje reaktor som är i drift finns det en risk, även om den är väldigt liten (läste dock i DN en intressant artikel där man talade om att det vid ett tillfälle var 12% risk för härdsmälta i Forsmark). I det att mängden av reaktorer ökar och tidsintervallet blir stort nog säger oss statistikens lagar att det med högsta sannolikhet kommer inträffa härdsmältor. Det är en poissonprocess med väldigt trög halveringsprojekt.

Nä, frågar du mig är det stora problemet att vi idag skriver kontrakt som sedan ska uppfyllas av våra barnbarnbarnbarns barn. Eller, ifall man säger att en ny generation blir till vart 30 år, och hanteringstiden för radioaktivt avfall är 100.000 år, så kommer vi idag skriva upp avtal som måste uppfyllas av mina barn^3332s barn. Detta är om du frågar mig ett upplägg som faller på sin egna orimlighet. Det som är lite otäckt är dock att det följer ett visst mönster. Konsekvenserna av vårat hanterande av östersjön kommer också ligga kvar som ett ärr för våra framtiders framtida generationer. Vi som civilisation har haft en tendens att dra linjer och sätta gränser och säga att fram till hit ska vi konsumera jorden, men inte mer. I Norge har man t.ex. fridlyst lofoten från oljeborrning, men allt pekar på att fridlysningen kommer upphävas. I USA fridlyste man gång på gång land som skulle få tillhöra indianerna, för att sedan efteråt konsumera landet när det passade att göra så. Vi har haft lagar för att förhindra farligt experimenterande med genetisk manipulation av arter, som långsamt har avreglerats i takt med industrins intressen.

Kort sagt, under parollen att vi behöver kärnkraften som en övergångsfas till något annat finns det stor risk att vi gräver oss djupare och djupare in i det enorma energiberoende som hotar att göra samhället till en salig röra i det att energin inte längre finns tillänglig för oss. Kärnkraft kan få motsvara det glaset whisky som alkoholisten ska dricka för att få styrka nog att ta hand om sin egna alkoholism.

Men för att förtydliga problemställningen här så är det inte alkoholisten självdestruktivitet och illussioner som i liknelsen är det stora problemet med kärnkraft, det är istället att i det att alkoholisten dricker av whiskyn för att samla sitt mod att lösa ett problem han samtidigt bara försvårar, så binder han även sina barn och barn för 3000 generationer framåt till sin egna alkoholism.

Siffertrollande

Schlaug skriver om tillväxt och dess relation till välfärdsstaten. Han påpekar att 10 % ökning av BNP inte automatiskt innebär en 10 % större offentlig sektor (vilket man skulle kunnat tänka eftersom 10 % ökad BNP ju innebär 10 % mer i skatteintäckter i staten). Man måste ju, naturligt nog, räkna med inflationen. Alltså, varje år så är det inte bara BNP som ökar, men i tillägg också den lönen som varje sjuksköterska, doktor, lärare etc. ska få. Den offentliga sektorn blir dyrare utan att bli större. Den mjuka delen av offentliga sektorn är i tillägg inte något som enkelt låter sig effektiviseras, inte på samma sätt som en industriarbetare idag kan utföra samma arbete som motsvarades av två, tre eller tio arbetare förr.

Men om du räknar på det, med 10 % ökade skatteintäckter och en löneökning på 2-3 % (vilket är var jag tror den brukar ligga på) så borde där ju fortfarande finnas ett stort utrymme för fler lärare, fler sjuksköterskor etc. Men ifall man tänker tillbaka på nyheterna de senaste 15 årna så är det en annan bild man får. För även om vi (nästan) konstant haft en tillväxt som är större än inflationen så pratar man ändå oftare om nedskärningar här och nedskärningar där. Nu skruvar vi ju åt skruvstädet runt de sjuka genom att strypa pengarna till dem, trots att vi ju, enligt tillväxtens logik, borde ha mer pengar tillgängliga för dessa sjuka än någonsin. Så, en öppen fråga till allmänheten. Om vi nu ständigt har en ekonomisk tillväxt i vårt samhälle, varför är då inte de olika instutitionerna stadigt rikare och bättre bemannade?

Och en extra-uppgift med den som har extra tid. Hur kan det vara att indianerna i Nord Amerika slapp svälta och tigga i de autonoma regionerna (efter vitnemål), medan vi som har en zillion gånger mer i BNP (författaren egna uppskattning) fortfarande har tiggare och hemlösa i våra gator?

Lördagsintervjun

Kanske är det så att jag blivit lite bortskämd av den vanligtvis väldigt goda kvalitén på P1s lördagsintervjuer. De gånger jag har lyssnat på den har jag alltid uppfattat Tomas Ramberg som välinformerad, lugn och objektiv. I den senaste intervjun så var det Sofia Arkelsten som skulle intervjuas. Partisekreterare för moderaterna och tillika självutnämnd miljöförkämpe. Efter "Shellskandalen" som var det som gjorde att hon fick plats i mitt medvetande så är det väl ingen överdrift att säga att hon hos mig har mer på sitt minuskonto än på sitt pluskonto. Att hon efter att ha bjudits på uppehåll under ett seminarium av Shell där Shell också deltagit så talade hon gott om detta företag i riksdagen. Kritikerna hävdade att det hon bedrev var en form av vittvättande av ett skitigt företag som hon antigen gjorde av ren naivitet och ovetskap eller som hon helt enkelt gjorde för att upprätthålla sina goda kontakter. Är shell ett skitigt företag? Efter att ha sett den här videon så mår jag smått illa vid tanken av att partisekreteraren för Sveriges ledande politikiska parti menar att Shell mycket väl kan vara en av de hjältar som ska rädda jorden från miljökollaps:

Intervjun blev dock något av en fars, där jag upplever att Sofia var den som klarade av att vara lugn och sansad medan Tomas lät ovanligt aggressiv och angripande. Vidare så pratade han om hur Moderaterna tänker bygga 10 nya kärnkraftverk när han ju i en tidigare intervju med folkpartiet själv presenterade rapporter som presenterade hur osannolikt det var att några nya kärnkraftverk / kärnreaktorer (för det han egentligen skulle ha sagt var 10 kärnreaktorer) skulle bli byggda under de villkoren som satts upp i Sverige.

Och visst hade han väl en poäng när han frågade Sofia om varför moderaterna är så måna om att inte presentera sina stora bidragsgivare, en vägran som nästan inte förekommer i något annat västerländskt land. Och även om det var så att Sofia stiligt dansade helt undan på att svara på någon av hans frågor så tycker jag i slutändan att det trots allt blev en ganska intetsägande intervju där den lilla informations som faktiskt kom till ytan snarare presenterades på initiativ av Sofia än som följd av de annars så vanligt smarta frågorna ställda av Tomas.

Kärnkraft och de ekonomiska krafterna

I nyhetspanelen på SVT så diskuterade man kärnkraften i skenet av haverierna i Japan. Man presenterade en problemställning som jag egentligen tycker har presenterats i för liten grad i pressen för övrigt. Det kan sammanfattas ungefär så här: "Jag hatar olja och fossila bränslen, jag hatar kol, jag hatar kärnkraft men mest av allt hatar jag höga el-priser".

Det är nog många idag som är eniga i att kärnkraft är en farlig energikälla och inte en energikälla vi önskar använda oss av en längre tid eller göra oss beroende av. Men den andra sidan av problemställningen, nämligen vad man skulle ersätta kärnkraften med, är nog den sidan som främst bidrar till att sprida människors åsikter över ett brett spektra mellan vi klarar oss inte utan kärnkraft till att kärnkraft är fullständigt ansvarslöst.

Problemställningen presenterades lakoniskt och precist av Peter Wolodarski i morgonsoffan (ca 4:50 in i klippet ovan). Jag blev dock förvånad av fortsättningen där han sa att vi i Sverige har lyckats med det som miljörörelsen menar är omöjligt, nämligen att frikoppla tillväxt från miljöförstöring (7:20 in i klippet). Han pekade (antagligen) på att vi idag i Sverige bara släpper ut 5 ton koldioxid per kapita och år vilket då skulle innebära en minskning på 10% jämfört med 1990 (källa: Schlaugs blog). Problemet med den siffran han presenterar är att den inte inkluderar utsläpp för produkter som vi i Sverige konsumerar, men som har producerats utomlands. Det kan ju i någon mening ses som en självklarhet att vi klarar av att minska våra utsläpp i Sverige ifall vi överlåter produktionen till u-länderna. Schlaug påpekade problematiken i detta sättet (Wolodarskis sätt) att räkna på, men Peter verkade inte själv se problemet i det hela. Just denna blindheten över problematiken med det egna siffertrollandet förvånar mig. Jag har länge förvånats över varför svensk debatt har så svårt över att se orimligheterna i den ständigt ökade konsumtionen, men denna Peters ovilja att tränga in under vad siffrorna betyder kan kanske fungera som en förklaring på varför debatten förhåller sig som den gör?

Time har naturligt nog i denna veckans utgåva skrivit många och långa artiklar om katastrofen i Japan. Både om fukushima och om landets tillstånd efter jordbävningen och tsunamin. I artikeln "The Real Cost of Nuclear Power" så skriver journalisten Michael Grunwald om kärnkraftens tillstånd i USA. I den inhemska debatten så har politikerna pratat om en renässans för atomkraften i USA (givetvis innan den nuvarande katastrofen i Japan). Artikeln menar dock att det aldrig funnits någon renässans i USA, varken nu eller innan katastrofen i Japan (senaste kommerciella reakorn i USA sattes i bruk 1996). Förklaringen är att även om atomprojekt presenterats som ett billigt sätt att generera ström på, så har det i realiteten precis som nu i Finland visat sig vara ganska dyrt. Det rör sig om projekt som ofta i slutändan kostar tre eller fyra gånger så mycket som man ursprungligen anslått att de skulle göra. Och detta gör givetvis att privata bolag drar sig för att göra investeringar inom fältet. Han skriver i sin artikel att 

So Congress has approved lucrative subsidies for construction, production, waste disposal, liability insurance and just about every other nuclear cost. It also approved "risk insurance" to compensate utilities for regulatory delays, even as the Nuclear Regulatory Commission (NRC) has worked closely with the industry to streamline its licensing process. And nuke-friendly states have required ratepayers to front the costs of any new construction — even if the reactors are never turned on.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8TEsDVc

Lite senare i artikeln kommer en del som också kan vara intressant att notera:

New nukes would still make sense if they were truly needed to save the planet. But as a Brattle Group paper noted last month, additional reactors "cannot be expected to contribute significantly to U.S. carbon emission reduction goals prior to 2030." By contrast, investments in more-efficient buildings and factories can reduce demand now, at a tenth the cost of new nuclear supply. Replacing carbon-belching coal with cleaner gas, emissions-free wind and even utility-scale solar will also be cheaper and faster than new nukes. It's true that major infusions of intermittent wind and solar power would stress the grid, but that's a reason to upgrade the grid, not to waste time and money on reactors.

Read more: http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2059453,00.html#ixzz1H8UBJAKI

Alltså har man konstaterat att energieffektiviseringar är ett långt mycket effektivare och billigare sätt att minska utsläpp av koldioxid på jämfört med kärnkraftverk. Detta är viktigt att få med sig eftersom just koldioxidsutsläppsminiskningar brukar användas som huvudargument till varför vi ska acceptera de riskerna och det de långvariga åtagandena som är kärnkraftens bi-effekter.

Personligen önskar jag att dra resonemanget om energieffektivisering ett steg längre än vad artikelförfattaren gör. Jag menar att det är en orimlighet att vi ska kunna minska våra koldioxid-utsläpp ifall vi har en stadigt ökande energiförbrukning. Och jag menar att en stadigt ökande energiförbrukning är en logisk konsekvens av ett konstant byggande av nya villor och en konstant konsumtion av nya tekniska, industriellt tillverkade produkter. Ifall vi då ska ta till oss det som Wolodarski säger om att det inte finns några bra alternativ att ersätta vår nuvarande, ansträngda och slitna, kärnkraft med som måste vi ställa oss frågan om det i längden är möjligt att förvänta oss ett samhälle där vi ständigt konsumerar mer och mer energi. Med Peak-oil i antågande, eller enligt många bedömmare redan bakom oss, så kan man fråga sig i klokheten att bygga upp ett samhälle med stora köpcentrum som förutsätter att dess invånare har tillgång till en personlig bil för att smidigt kunna pussla ihop sitt vardagsliv. Vad händer ifall vi en dag kommer till en punkt där vi inte längre har tillgång till den energin som vi har tillgång till idag? Vilket nytta är det om vi har 10 miljoner bilar i Sverige om vi inte har någon bensin att tanka dem med? 

Kanske, och nu ska jag komma med en drastisk tanke, är det så att vårt framtågande och ändlösa konsumtion av IPads och allt vad det heter kommer fungera som en distraktion som gör att vi missar att göra de ändringarna i samhället som behövs för att klara av de utmaningarna vi garanterat kommer möta på inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag vet, det låter drastiskt, men kanske man samhället hade tjänat på en debatt där man klarade av att se att vårt levnadssätt inte är en naturlag, att det inte finns någon guda-given garanti som säger att vårt samhälle för all framtid kommer kunna se ut som det gör idag. Och kanske framförallt en debatt om vad vi som kollektiv kanske är tvugna till att göra för att kunna fungera även i framtiden. Märk väl ordet är tvugna till. Kanske inte vad vi önskar att göra, men vad de framtida behoven ser ut till att tvinga fram hos oss. 

 

Japans smärta

Jag tror kanske det var när jag såg bilden på en japansk tjej som sitter i bråten och gråter som det gick upp för mig. Denna naturkatastrofen sticker i mitt hjärta. Det är som om de flesta människor på denna jorden har härdats och förberetts. Men i min värld, (ironiskt nog kan tyckas?) inte japanerna. Det gör mig ledsen att tänka på det otroliga lidande som nu utspelar sig. Säkert snarare mindre än större än det i Haiti eller Pakistan. Men lidande är lidande. Kanske är det känslan av att själv ha varit där, att själv ha interagerat med dessa människorna. Att tänka att de nu utsätts för en stor prövning gör ont.

För mig presenterar Japan faktiskt en motvikt till vår världsbild. En motvikt hos en nation som mycket väl kunde varit precis som vår, men där man prioriterar annorlunda. Där man erbjuds vårt enorma välstånd men trots allt väljer lite annorlunda. Där man klarar av att införa ett källsorteringssystem med 24 olika avdelningar att sortera sopor i, och där detta sen faktiskt också fungerar. Till skillnad från här där man stadigt hittar plastsoporna liggandes ute i soptunnan. Japan är givetvis, som alla länder, mångfacetterat och svårdefinierat. Likväl finns där en glimt av något fräscht och annorlunda. Japan kan veta att mitt hjärta håller på det starkaste på de japanska folket genom den hårda tiden framöver.

Omskakande

Det är jordbävning i Tokyo och de svenska journalisterna gör sitt bästa för att reda ut vad som har hänt.



Även nu, mitt i allvaret, så kan jag tycka att klippet är lite kul.

Men annars kan det kännas lite nedslående. Ifall man räknar upp det senaste årets begivenheter så har vi fortfarande kristillstånd på Haiti, i Pakistan, Australien och nu i Japan. Vi har matpriser som stiger vilket framprovocerar revolutioner i mellanöstern. Det som är nedslående för mig är inte dessa olika hemska omständigheter i sig, men det faktum att regeringarna i väst reagerar med att: vi måste skydda arbetslinjen, låt oss öka produktionen av diverse plastleksaker så att vi därmed kan öka konsumtionen och därmed få mer pengar in i statskassan och därmed rädda världen. Själv hade jag blivit mycket lugnare om man bara sagt, det är mycket hemskt nu och vi har ingen lösning på allt, men vi ser det som viktigast att människor försöker ta vara på varandra.