Mer Kristet Motstånd

Nu har jag snart läst ut boken "Om Kristet Motstånd" av Patrik Hagman och det finns många stycken i boken som jag tycker är intressanta. Först måste jag säga att de idéer som Patrik presenterar i boken inte är idéer som jag upplever som karakteristiska för de kristna samfund jag stött på, varken i Sverige eller i utlandet. Boken är skriven utifrån de filosofiska tankarna som han menar den tidiga kyrkan byggde på, innan kyrkan blev en del av en redan existerande maktstruktur. Som läsare av boken släpper jag därför med glädje både det kritiska ögat till hur texten relaterar till den nuvarande kyrkan och tanken om att det jag läser nu beskriver ett existerande fenomen. Istället läser jag de filosofiska tankarna helt fristående i ett försök till att ta ställning till idéer som presenterar något annat.

Precis i slutet av boken presenteras en idé som är intressant, men för att kunna ta ställning till den är det bra om man läst tidigare stycken i boken. Patrik tillhör nämligen den grupp människor som menar att vi idag utsätts för en stark likriktning i samhället. Och att denna likriktningen går ut över vår självständighet. Han menar att även om många av oss möjligen vill omtala oss som autonoma så styrs vår val starkt av yttre krafter. Han sätter som en kärna i det historiska kristna motståndet det att frigöra sig från den rådande samhällsordningens regler. I den tidiga kyrkan (som bland annat kallats för det första kommunistiska samhället) så gjorde man sig av hierarkin. Man levde efter de radikala tankar som Jesus presenterade att vända andra kinden till och "Om någon vill processa mot dig för att få din skjorta så ge honom din mantel också". Detta uppror mot de rådande hierarkierna var på den tiden radikalt och givetvis en nagel i ögat på många av de som förvärvat höga positioner i hierarkin. När Patrik så försöker hitta en kärna i vad kristendomen är/borde vara uttrycker han det så här:


"Den Moderna människans värde bygger på att hon är en unik varelse. Även detta är en förvrängning av en kristen tanke. Som jag tidigare konstaterat har den moderna individualismen rötter i kristendomen. Men kristen individualism bygger mera på personligt ansvar än upplysningstidens individualism som betonar individens autonomi, möjligheten att själv välja sitt öde. Det kristna människovärdet bygger inte på unikhet utan på likhet med Kristus. Det är det som är vårt syfte, vårt mål. Det här innebär inte att en kristen gemenskap står för en kollektivism där individen går in i kollektivet och försvinner. Tvärtom är den kristna tanken att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra. Ingen enskild individ kan upprepa Kristi liv - han är den ende som förblir unik. Att bli lik Kristus är alltså en uppgift för den kristna gemenskapen som helhet, Kyrkan."


Jag säger inte att någon ska leva sitt liv efter den ovanstående texten och jag tror att det är en text som speciellt i Sverige kan väcka mycket anstöt. Det är något över idén att man ska leva sitt liv för att likna någon annan som automatiskt aktiverar många försvarsmekanismer i oss. För den som har tålamod och som klarar att läsa ovanstående text utan att bli arg så menar jag att det är en intressant övning att läsa ovanstående text några gånger och sedan meditera över vilken skillnad detta egentligen - fundamentalt sett - innebär mot vår nuvarande underförstådda kulturella målsättning.

Frågor och fokus

Kan det vara så banalt att frågor, enkla sammansättningar av ord, kan såväl öppna som stänga perspektiv? Det är något jag kom att tänka på i det jag lyssnade på BBC:s World have your say. Ämnet för dagen var ett förslag om att varje nation borde donera än viss mängd pengar till ett gemensamt FN-organ som i framtiden ska kunna vara till hjälp när katastrofer förekommer. Som så ofta när man avhandlar pengar så var folk väldigt oeniga. Någon menade att t.ex. England som redan nu har stora inhemska problem borde lägga sina pengar på den inhemska marknaden istället, det är ju ändå så osannolikt att där ska förekomma en olycka i England som de ska behöva hjälp med. Åtminstone när jag får en fråga ställd till mig så brukar jag tänka på de olika handlingsvägarna som finns och sedan försöka utvärdera en form av förväntat resultat av dessa. Frågan sätter dock ramarna för de handlingsmöjligheter som jag överväger. Ifall frågan som ställs är i vilken grad skyddade västliga demokratier borde betala pengar som sedan kan användas som krisunderstöd till mer utsatta länder så börjar min hjärna försöka se de olika lösningarna i form av pengaöverföringar från oss till dem. Den formulerar nästan för sig själv upp ett problem med utsatta U-länder och försöker sedan vikta i vilken grad vi borde understödja dessa.

I skymundan gör min hjärna en rad antaganden, den försöker förenkla en komplex verklighet för att kunna ta ställning till ett särskilt problem. Den postulerar också frågan som en fråga om tillgång till pengar. En rationell tanke här är att ifall vi haft mer pengar kunde vi gett mer både till U-länderna och de behövande i vårt egna land. Den formulerar problemställningen som vad mitt land kan göra för andra länder. Men ifall man väljer att inte förenkla och istället för att ryckas med i diskussionen försöker se på saker med lite mer distans så kan andra intressanta problemställningar uppkomma. Kanske frågan om krishjälp går djupare än vad ett land kan göra för ett annat. Kanske något så grundläggande som hur jag som individ väljer att leva mitt liv kan ha en inverkan på dessa katastrofer, även utöver ifall jag donerar pengar till hjälporganisationer eller inte?

Det finns olika fall där hur vi som människor från dag till annan väljer att leva våra liv har haft en negativ påverkan på hur olika katastrofer har kunnat hanteras. I rent teoretiska termer så kan det jämföras med den logiska kortslutningen att man måste ha ekonomisk tillväxt (som leder till miljöförstöring) för att få pengarna som behövs för att lösa miljöproblemen. Det är (i miljöfrågan) en kortslutning och vår belastning på miljön har konsekvent ökat, inte minskat, i takt med vår tillväxt. Men jag ska kosta på mig att försöka vara lite mer konkret än så.

• Svältkatastrofen i Öst-Afrika har orsakats av hårt väder, men människors villkor har grovt försvårats pga. olika beväpnade grupper. Dessa vapen har knappats varken uppfunnits eller byggts i Öst-Afrika.
• När New Orleans översvämmades så var en bidragande faktor till översvämningens allvar det faktum att man dränerat marken utanför kusten för oljeutvinning.
• Deep Water Horizon och Fukushima är båda exempel på där vi förstör stora mängder natur genom livsstilskrav.
• Mycket pekar på att de krig och diktaturer som rör sig i mellanöstern går att sammankoppla till ett stort oljeberoende hos oss.
• Varhelst katastrofer inträffar idag ökar risken att kemifabriker eller andra känsliga anläggningar ska drabbas. Av ekonomiska skäl har vi byggt upp system som är känsliga för oförutsedda händelser. Vi har också av ekonomiska skäl byggt centraliserade system vilket innebär att ifall en region drabbas av en olycka så påverkar det andra regioner starkt.

Visst går det också att peka på hur vårt sofistikerade samhälle på bättre och bättre sätt kan hantera de olyckor som sker. Men ifall man önskar en debatt om katastrofförebyggande bör man ha i bakhuvudet att den livsstil vi genom våra dagliga liv väljer på olika sätt också fungerar för att underminera en naturlig motståndskraft mot katastrofer. Det är mycket möjligt att mina punkter långt från lyckas övertyga dig om att vår livsstil kan ses även som ett hinder för katastrofförebyggande och det är mycket möjligt att du har rätt. Jag kan ha fel. Men man bör ha i bakhuvudet att avtrycket för det sätt du som individ väljer att leva sträcker så långt utanför Sverige, oavsett om du så önskar eller inte.

Kristen asketism

God jul alla läsare. I julklapp detta året fick jag en bok som handlar om kristet motstånd. Den är skriven av en teolog som är specialiserad på politisk teologi och den tidiga kristna kyrkan. Även om jag inte har kommit så långt i boken känner jag mig manad att publicera en passage som jobbar med att finna kärnan i det kristna motståndet. Följande citat är taget ur boken:

"Detta är innebörden i ordet "frihet" i det liberal-kapitalistiska systemet: du har rätt att välja mellan olika sätt att njuta, genom mat, sex, "idéer", självförverkligande och så vidare. Men du har ingen rätt att ifrågasätta detta grundläggande krav: njut! Njutningen är den hållhake som systemet - världen - har på oss. En central del av ett kristet motstånd i dag har alltså att göra med att ta kontroll över våra njutningar. Här är et dock viktigt att var tydlig på en punkt. Kristen asketism handlar inte, och har aldrig handlat, om att avsäga sig all njutning i livet. Tvärtom finns det gott om exempel på asketer som sannerligen njuter av livet och kämpar med att lyckas beskriva intensiteten i dessa njutningar. Problemet är när njutningen, eller snarare strävan efter njutningen, får en form som världen kan använda för att styra oss. Det är inte så svårt att se vilka njutningar man bör vara varsam med: alla njutningar som är lätta att paketera som produkter är suspekta. Vidare sådant som vi inte förväntas njuta av för dess egen skull utan för den sttus, glamour eller självsäkerhet som njutningen kan förväntas ge oss problematisk. Alla fall där vi betalar för till exempel de bilder marknadsföringen vill att vi ska associera med ett visst produktnamn är uttryck för den kontroll dessa är krafter utövar över oss."

De tankar som presenteras här tycker jag är intressanta. De påminner mig om en taoistisk utsaga som säger att även motståndet till ett system ofta fungerar som en integrerad del i systemet. Slutsatsen av detta är att enda sättet att kunna förändra på stora system är att inte fastna i de reglerna som systemet sätter upp. Att bryta sig ur logiken till ett system är ofta svårt, speciellt när alla människor omkring oss lever och verkar efter detta systemets regler. För att ta ett exempel så skulle många kunna mena att det att säga upp sitt jobb, sälja sin lägenhet och iväg för att studera en språkkurs är ren galenskap. Den vore mycket mer logiskt att ta de pengarna man tjänat på den sålda lägenheten och investera dem på nytt i en ny lägenhet. Eller att försöka hitta ett nytt jobb nu medan man fortfarande är färsk på arbetsmarknaden. Dessa är de förväntade vägarna och de följer en stringens och logik. Men för den som klarar av att skapa ett litet utrymme för sig själv och krypa ut lite till sidan av det samhälle vi lever i kan fort märka de enorma paradoxerna vi lever under i vårt samhälle. Samtidigt som de vi älskar som allra mest är vår egna barn och barnbarn så fortsätter vi trots bättre vetande med en konsumtion vi vet kommer underminera deras framtidsmöjligheter. I USA dras saker till sin spets när någon sprejar medmänniskor med pepparsprej för att komma först in på thanksgiving rean, men även i Norge eller Sverige där oss inget saknas finner man människor som väljer att använda sina pengar till att köpa en porsche eller ferrari istället för att försöka göra något för de som behöver, "eftersom han alltid önskat sig en". Vi ser ju alla galenskapen i att en väska ska kosta tio tusentals kronor, likväl är det många som köper än, och ännu fler som försöker hitta en billig kopia så att det kan se ut som om man äger en. I tillägg så skulle ju vårat land kunna vara världsbäst på att hjälpa andra eftersom vi i stort har klarat att lösa våra egna problem. Ändå är vi världsbäst på att sälja vapen per invånare räknat. På något plan tror jag de flesta av oss förstår det absurda i den vardag vi ständigt vandrar i, likväl väljer vi den varje dag.

Nötens kärna

Historien har en tendens att upprepa sig själv. Både när det gäller våra egna personliga liv, eller när det gäller liven till våra samhällen som stort. Ur detta perspektivet kan det se ut som om Europa åter igen är påväg att begå stora misstag. För någon dag sedan publicerades det en artikel i DN om ett nytt vapen till den brittiska polisen. Med anledning av upploppen i London i Augusti i år så har man ett behovet av ett verktyg som kan paralysera en stor grupp människor samtidigt. Därför kan nu ett företag stolt presentera ett laser vapen som kan förblinda människor i en viss tid. Man kan ju misstänka att dessa vapen är snäppet fäftigare än de laserpennor vi har sådana problem med i Sverige för tiden.

Vad är det som är så anmärkningsvärt med detta då? Man har identifierat ett problem: att folk gör upplopp, och funnit ett sätt att paralysera detta på, ett vapen som ger polisen kontroll igen. Jo, problemet är hur man bemöter problemet. Man angriper symptomen på ett problem och inte själva anledningen. Eller ännu värre, man väljer att föra krig mot det egna landets befolkning istället för att försöker förstå och lösa källan till den frustrationen som finns.

Det är inte svårt att se att dessa tendenserna platsar i ett mönster av allt fler totalitära drag från olika regimer i väst så som på andra platser. Man kunde t.ex. läsa när nyheterna kring Greklands ekonomiska kris var som mest i ropet att Grekland nyligen skrivit ett avtal om att köpa 40 pansarvagnar av USA. Alltså, ett land som i det närmaste är helt bankrutt väljer att köpa pansarvagnar istället för att försöka få ordning på landet så att inte flykten av akademiker blir så omfattande att landet sätts i en omöjlig situation. Men det handlar ju inte bara om Grekland heller. En leende amerikansk president kunde berätta att man ska sälja krigsflygplan till Irak. Och till Oman. Man har valt att rusta upp regionen ännu mer för att förebygga ett evt. hot från Iran. Men Irak.. Är det inte den civila sidan av landet som behöver byggas upp? Vad ska de använda krigsflygplanen till? Ifall Iran skulle, mot förmodan, välja att invadera så skulle ju USA ändå gått in och försvarat Irak.

Man kan fråga sig ifall mer utbildning verkligen är vad världen behöver när alla dessa välutbildade världsledare inte verkar se det fullkommligt absurda i den värld de skapar.

Occupy och USA

I den aldrig sinande nyhetsströmmen är det naturligt att inte alla nyheter kommer till ytan. En av dessa nyheterna är kanske bara en parantes i det stora hela, likväl enligt mig ganska viktig. Det handlar om Dori som är 84 år gammal. Hon deltog på en occupy wall street demonstration när polisen spejade ner henne med pepparspray. Man kan läsa om det på norska dagbladet. Som med så många proteströrelser tidigare så kommer även Occupy rörelsen handla om hur media styrs fram eller tillbaka. Det kunde man också tolka ur New Yorks borgmästare Guidianies uttalande kring Occupy rörelsen. Att det var tvugna att ta bort tältlägerna, inte för att demonstrationerna är obekväma utan av sanitära skäl. Man gav också rapporter om hur demonstrationsrörelsen hanterade kriminalitet själv genom att omringa skurkarna.

Jag tycker att rörelsen i all sin spontanitet är ett väldigt spännande fenomen som förhoppningsvis kan sätta en viktig fråga upp på den globala agendan. I motsättning till t.ex. moderaternas partiprogram där man drar fram den ekonomiska tillväxten som nyckelpunkt i bekämpandet av den globala fattigdomen så för occupy rörelsen upp en mer komplicerad frågeställning. Och även om det från nog så många håll försöker hamras in att i det att vårt samhälle utvecklas framåt så för det alla med sig så har de krassa siffrorna visat för Amerikanerna att medelamerikanens köpkraft inte sett någon ökning sedan 70-talet. Detta trots den explosiva växten av både den amerikanska och globala ekonomin. Amerika som land har länge kämpat för den totalt fria marknaden, bland annat genom avsättandet av Allende och insättandet av Pinochet i Chile men också på global front genom nödlån som utbetalats av IMF som sedan fört med sig mer eller mindre gynsamma avtal för de rikare ekonomierna. Historiskt så har diktatorer kunnat låna stora mängder pengar i sitt lands namn för att sedan försätta landet i en skuldfälla det inte kan komma ur. De ekonomiska styrmedlena har länge fungerat som ett effektivt verkningsmedel för att kontrollera stora resurser runt om i världen. När nu opinionen innifrån har börjat höjas, märk väl inte för u-ländernas men det egna folkets skull, så har man plötsligt hamnat i en väldigt besvärlig situation där Laissez-faire i sig själv kan hotas.

Den dämpande trasan

Peter Wolodarski är en profilerad debattör och ledarskribent på Dagens Nyheter. I rollen som detta är han ofta med i olika sammanhang och ger sin åsikt om olika skeenden. Jag misstänker att många värderar Peters åsikt högt och litar till honom för att få rimliga och partipolitiskt oberoende perspektiv på olika frågor. Peter har säkert många förtjänster men det förvånar mig hur han i rollen som opinionsbildare och tyckare är så paralyserad i sin egna världsbild i SVTs morgonsoffa.

När Schlaug menar att där finns ett systemproblem i Europa och den globaliserade ekonomin så pekar Peter på att problemet Grekland främst berott på felaktig bokföring först och främst. Detta är möjligen korrekt men det måste ju vara möjligt att höja blicken och se att ifall nu även Italien, Portugal, Spanien, USA, Irland och Storbritannien står inför stora ekonomiska problem så kan man svårligen se den ekonomiska problematiken som en anomali. När Schlaug fortsätter insistera på att här finns ett systemproblem som har producerat beteende med lånande för att stimulera en tillväxt som tillsist når en gräns dem inte klarar. Då kommer det reflexiva "Vad är din lösning då!?". Som opinionsbildare och debattör måste det vara möjligt att analysera samhällets strukturer och peka på problem. Tankesättet "Om du inte hittar ett komplett annat system som kan ersätta det, så är det meningslöst att leta problem i det nuvarande" är inte värdigt en profilerad opinionsbildare.

När frågan går vidare till Kina och Saab så ser man tydligt hur Peter är obekväm kring pratet att Kina kan känna sig höga i hatten när de som kommunistdiktatur nu kan se hur vi som demokratier misslyckas med att hantera både våra egna ekonomier och klimatproblemet. Det sitter säkert djupt in i ryggraden hos många människor att Kina, i egenskap av att vara en "en-parti stat", omöjligt skulle kunna hitta fel hos oss som är fullfjädrade demokratier. Han framhåller EU som ett effektivt verktyg i miljöpolitiken. "Klimatfrågan är inte en nationell fråga utan en internationell, som måste lösas tillsammans" menade han i debatten. Detta är helt rätt, men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att EU i nuvarande form är ett effektivt verktyg i miljöfrågorna. Det är långt oftare man hör rapporter om hur Sverige inte bara får, utan måste försämra sin reglering kring miljöområdet av konkurrensskäl (ekonomi verkar vara en långt viktigare fråga i EU än miljö). I landet brunsås' sista avsnitt så intervjuar man Isabella Lövin angående det att köpa etiskt försvarbar fisk idag. Hon säger att den fisk vi köper idag är helt laglig, men långt från all denna fisken är fångad på ett hållbart sätt. Ifall fiskebestånden fortsätter minska i den takt de gjort de senaste 50 årna så kommer det inte finnas någon fisk kvar till 2048. EU har aktivt försvarat sina medlemsländers intressen genom att sätta höga fiskekvoter och genom att förhandla fram fiskeavtal med Afrikanska diktaturer som är till stor fördel för EU och för diktatorn men knappast för diktatorns folk. EU har i tillägg av någon gestaltats som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna ivrigt debatterar bordsplasseringen i den fina matsalen. Med andra ord ett trubbigt verktyg som dras åt många håll. En union som i sina förehavande inte kan kallas sig moraliskt klanderfritt och en mängd överstatliga institutioner vars mål inte alltid är enkla eller riktade för allmänintresset. EU som projekt menas av vissa dessutom främst varit till för att homogenisera de olika marknaderna vilket gör det lättare att lansera en produkt som kan säljas överallt. Detta är något EU har varit effektiva med. Det jag försöker säga är inte att EU bara är dåligt och borde skrotas, det har jag inte tillräckligt med kunskap eller belägg för att säga. Jag bara säger att det att okritiskt säga att EU är ett välfungerande samarbete som av sig själv kommer lösa de stora utmaningar vi står inför är naivt och verklighetsfrånvänt om man inte kan peka på tydliga bevis på varför det är så.

Den totala oförmågan att se bortom den egna näsan i dessa debatterna är som en stor dämpande trasa över den diskussion som vi innerligt behöver. Det är måhända naturligt för oss människor när vi kommer upp lite i ålder att få det svårare att se andra perspektiv än det strikt egna och att erkänna verkligheten så som den är snarare än så vår världsbild säger att den ska vara. Hos politiker och institutioner är det endimensionella tänkandet något man inte önskar sig men likväl till viss del förstår eftersom där i bakgrunden ligger ett intresse. För en profilerad och oberoende debattör och tyckare är dock egenskapen att se bortom den egna lådan och att ta i, för ens tidigare världsbild, obekväma frågor en nödvändig förmåga.

Ode till debatt

En offentlig dialog och ett utbyte av åsikter är kärnan i en demokrati. När det som styr samhället är en syntes av de olika delarna av samhällets samlade tankar och idéer så har man uppnåt det som vi ofta talar varmt om. Man har uppnåt ett folkstyre. För att kunna skapa en sådan syntes så behövs en offentlig debatt som klarar av att separera sig från personangrepp. Det ska vara en offentlig debatt som klarar av att vila både i det personliga och det individen önskar samtidigt som det inte villar sig för långt bort från det sakliga och mer objektiva.

En sådan dialog är en känslig varelse. Den kan så lätt skadas om bara en mindre minoritet inte önskar lyssna utan bara bullra sig framåt. Eller ifall en part i debatten blir för tydligt medveten kring vad det är de vill uppnå men samtidigt också på hur man ska uppnå detta genom att säga något helt annat. Debatten är beroende av de deltagandes ärlighet.

Det finns strängar i människan man kan spela på ifall man vill föra igenom politiska beslut. Rädsla och fördomar är nog den enklaste. Det var ingen slump att "the freedom act" kunde genomföras just efter 11 september. Eller att den kallades för "the freedom act" och inte "the surveillance of everyone act". Inte heller var det väl en slump att man röstade genom FRA-lagen precis vid sommaren där man hoppades den skulle gå obemärkt förbi. Det var ingen slump att man valde att inte föra en debatt om denna känsliga frågan för de liberala partierna som ju egentligen borde debatterats som inget annat. Det svåra valet, där man borde få befolkningens åsikter.

Men upprörande som just FRA-debatten var så är det två andra  saker jag tänker på idag som jag hört på på sistone som ger mig intryck av totalt ointresse för både debatt och demokrati. Det är ironiskt, men frågan gäller just debatten kring moderaternas roll kring den allmänna rösträtten. Anders Edwardsson publiserar kort efter Arkelstens snedsteg en artikel där han beklagar att Arkelsten backade på det hon sa. Det han skriver strider mot vad andra historiker givit uttryck för. Hans artikel får kritik för att även om han framför korrekta fakta så lämnar han helt det sammanhanget faktan befinner sig i bakom sig. Allmänna Valmans Förbundet var med och röstade genom "allmän" (viktad) rösträtt slår Anders fast. Han klarar dock inte av att se nyansen mellan att "driva" en fråga och att rösta genom den. Miljöpartiet drev t.ex. frågan om grön skatteväxling, men det var genom Socialdemokraterna den röstades genom. Edwardsson bemöter sin kritik genom att slå ut armarna och säga "hitta ett fel i min artikel"..
Det är lurigt det hela. När jag gick på högstadiet så vurmade jag för moderaterna själv. På den tiden var det Bo Lundgren som försökte sälja moderaternas politik genom det enkla budskapet "Vi sänker skatterna och sedan blir det bättre för alla". Precis samma fras upprepade jag för de som orkade att diskutera politik. Hade jag en aning om vad jag pratade om? Nää, inte i det minsta. I samma veva minns jag att jag pratade med min Svensklärare om huruvida det skulle vara ett mellanslag efter punkt eller inte. Självsäkert sa jag att det ska det absolut inte vara. Jodå, visst ska det vara mellanslag efter punkt sa Kent. Sedan sa han att man ska inte vara så självsäker när man talar om sådant man inte säkert vet. Den läxan gjorde intryck på mig. För det var ju precis det jag gjorde när jag pratade om Lundgrens bättre för alla politik. Och det är just det jag upplever att de flesta debattörerna gör när de väljer att se förbi varandras argumentation. Jag ser fram emot den dag debattörerna klarar av att finna ödmjukheten och börjar lyssna på det som min högstadielärare sa.

Och det knyter samman med något jag hörde på P1 idag också. I konflikt diskuterade man om de osynliga i Sverige. De som jobbar för 100 kronor i timmen eller kanske mindre med städjobb och liknande som sliter ut deras kroppar. En man från Timbro slår an en stark ton och säger "tänk hur hemskt det vore om de inte hade dessa jobben". Han hoppar helt över debatten kring rättvisa (Moderaternas nya ledord), människohandel och utnyttjande. Han slår an en totalt pragmatisk ton där han säger att hade de inte haft dessa jobben skulle de haft det värre. Att höja minimilönerna eller förbättra deras villkor är oaktuellt för det finns gränser för vad människor är redo att betala för dessa människor som sliter ut sig på en tioårsperiod. Det ironiska? Dels själva påståendet att jobben bara försvinner i det att lönerna ökas. I Norge är gapet i löneskillnad långt mindre i Sverige och likväl är arbetslösheten långt lägre. I USA är gapet långt större än i Sverige, likväl har de inte en mycket lägre arbetslöshet. Det andra ironiska? Argumentationen följer samma linje som Ulf Adehlsson använde kring det så för tiden omtalade apartheid.

"Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna i Syd-afrika utan jobb"

Det är ett stygn av rädsla som man använder sig av i den här argumentationen. För gudsskull inte stanna upp och tänk kring vad som är rättvist eller rimligt! Då blir människor förda in i massarbetslöshet och ryktet säger att även himlen faller samman ner på våra huvuden. Det är en debatt vi inte orkar eller vill ta i. Kanske man vara inte vill göra sin händer skitiga, eller så vet man någonstans i det undermedvetna att samhället inte är rättvist, men likväl om viljan fanns där att det skulle kunna vara det. Men då skulle man inte längre få t-shirts för 50 kr på ICA, eller städhjälp för 200 kr / timme. Det jag önskar göra här är inte att moralisera, men jag önskar att man på riktigt skulle våga ta debatten hos de som menar att orättvisorna och ojämlikheten inte bara är ofrånkomliga men möjligen dessutom önskvärd. Jag önskar att man skulle våga blotta och diskutera baksidan av den väg man strävar att gå också.

Allmänrättvisans Parti

Sofia Arkelsten såklart. Ifall det nu inte är politiker och deras förehavande som är det intressanta utan istället den reella politiken, varför ska det då vara intressant vad Sofia råkade säga som inte var helt rätt? Hon tog ju dessutom tillbaka uttalandet och bad om ursäkt. Ifall man ser nyheten på DNs hemsida så kan man konstatera att den väckt intresset hos många allmänna tyckare. En politiker säger lite fel, tar tillbaka det och önskar att gå vidare, är det så mycket att tjafsa om?

För att vara franka kring vad som stod i partiprogrammet. Texten sa egentligen ingenting. Den sa inte att moderaterna varit för rösträtt eller mot apartheid. Inte heller skrev dem att moderaterna "alltid" har rättviseperspektiv i det de gör, endast att det är "ständigt" närvarande. Alltså, en helt harmlös text som låter bra, är inspirerande men som inte betyder något. Allt hade gått väldigt bra om inte dumma DN intervjuat Arkelsten och hon råkat säga det som texten insinuerade mer rakt ut. Kanske för att hon trodde det verkligen var så. Eller för att hon önskade att säga samma sak som texten i samma oantastliga form. Kanske saker exploderade just för att så många människor känner det som att moderaterna för en retorik som inte är i paritet med deras politik. Att man t.ex. kallar sig för ett parti som prioriterar miljön trots att naturskyddsverket menar att man fört en ytterst dålig miljöpolitik och ett botaniserande genom motionerna till partistämman visar att miljömotionerna knappast vara överrepresenterade. Kanske för att man profilerar sig som ett arbetarparti trots att man för en politik som gynnar de rika främst framför de som har lite. Eller kanske för att man försöker införa en sådan term som "Allmännyttan" som för att vara ärlig luktar i bästa fall lite Bildts "Enda vägens politik" och i värsta fall Orwell. Politik handlar om kompromisser, idéen om den "perfekta" politiken som är bra för alla är som att säga att man kommit på hur man fördelar en hundralapp på tio personer så att alla får hundra konor var. Det låter fint men är inte förankrat i verkligheten.

Är rättviseperspektivet ständigt närvarande i moderaternas politik då? Det var ju inte länge sedan det kom fram att Ewa Björling försökte sälja bevakningsutrustning till Gaddafi. Visst är detta i linje med "rättsstaten", men det är kanske inte en handling man först tänker på om man talar om motstånd mot apartheid. För när det kommer till kritan så måste väl en rättvis regering vara en som åtminstone stödjer de mänskliga rättigheterna. Och då är det ju ironiskt att kritiken mot svenska brott mot de mänskliga rättigheterna under moderaterna just ökat snarare än minskat. Sättet vi idag hanterar flyktingar i Sverige är t.om. mer än vad vissa EU-organ vill svälja. Moderaterna är fria att föra vilken politik de vill, det måste man respektera. Men det är ytterst allvarligt ifall de väljer att föra en sorts politik samtidigt som de kommunicerar en helt annan. Det är välkommet att moderaterna avser införa rättvisa som en kärnidé hos partiet. Men då är det upp till bevis, minst sagt.

Det Svenske Demokrati

Med anledning av den rapportering och det förtroendefall som varit för Håkan Juholt och den debatt som fortfarande lever så känns det relevant med en anspråkslös kommentar om svensk politik, medier och demokrati i all allmänhet.

Vad är demokrati är en fråga som man sällan ser vare sig i den allmänna debatten människor emellan eller i den mer lättsmälta delen av media. Det betyder givetvis inte att det inte är ett ämne som diskuteras. I mer akademiska kretsar så är det ett ämne man gärna återvänder till och det har säkerligen skrivits både böcker och avhandlingar i frågan. Att demokrati inte är något självklart förstod även Göran Persson som t.ex. utnämnde en kommission för att undersöka hur man skulle kunna stärka demokratin. När svaret blev att man kunde decentralisera makten mer och låta beslutsprocesserna gå långsammare så visade det sig att Göran inte var så intresserad trots allt. Jag har fått ärva något fantastiskt av mina förfäder och jag vågar säga att mina föräldrar och även deras föräldrar har fått göra det samma. Vi har fått ärva ett land som fungerar och som håller sig till en skälig nivå av korruption. Allt detta har erövrats genom en kamp. Samhället har rört sig i en process mot den form som har kommit på plats idag. Men man ska akta sig för att tänka att något fantastiskt som är skapat inte i tillägg kan bli ogjort. USAs demokrati är en av världens mest sofistikerade. Man la ner mycket tankemöda innan man skapade konstitutionen och det var genom noga övervägande som man skapade den maktdelningsmekanism som skulle säkra att makten stannade hos folket och inte hos en hungrig maktelit. När man tittar på USA idag kan man dock konstatera att många människor upplever att det som systemet skapades för att förhindra likväl verkar ha inträffat. Få har illusionen att individer och de mänskliga rättigheterna har företräde framför enkelintressen hos stora organisationer som är väl bemedlade. Först i senare tid har man i USA börjat uppleva gräsrotsuppror mot ett system som allt fler upplever inte tjänar alla likt.

Varför denna tirad om vad demokrati är och hur demokrati inte är en självklarhet? Eftersom svensk media, möjligen i all välmening, verkar ha börjat tappa förmåga sin förmåga att analysera och förmedla samhället. Redan i föregående valet var det många som höjde kritiska röster kring det ständiga fokuserandet på opinionsmätningarna A, B och C. Ett media som fungerar klarar av att tränga in i de olika partiernas teoretiska (det de kommunicerar) och praktiska (det de gör) politik och förmedla denna till landets invånare. Ett fungerande media klarar av att förklara vad som utgör skillnad mellan olika partier och idéer och att fördjupa människors förståelse. Det klarar också av att utvärdera beslut som tas. Detta är uppgifter som jag menar att media fortfarande till viss del klarar av att göra. Likväl så går media mer och mer mot att förenkla verkligheten. Svensk politik delas in i det blå och det röda laget. Rapporteringen handlar mer och mer om vilket lag som "vinner" och vilket som "förlorar". Man önskar ofta knyta de olika händelserna som sker till en "vinst" eller en "förlust" hos det ena eller andra laget. Något politiker givetvis är vältränade att undvika och därmed aldrig erkänner att något gjorts fel eller egentligen inte säger så mycket alls. Det kallas mediaträning.

Och lätt att ryckas med är det. "Oj, vad glad jag är att jag håller på det blåa laget, nu gjorde det röda laget självmål". Eller puh vilket tur, jag håller ju på de röda och i senaste opinionsmätningen så gick vi upp mot de blå. Kanske vi vinner till nästa val?
Vad är det som saknas i detta gestaltande och med detta fokus? Jo, själv essensen. Den rökridå som skapas i den ständiga strömmen av snaskigare eller mindre snaskiga nyheter knutna till det ena eller andra partiet, väl anpassade för att passa våra fördomar, hjälper oss effektivt att inte se var Sverige befinner sig nu och vart det är på väg. Huruvida ett parti är bra eller dåligt mäts i hur många väljare som är villiga att rösta på det. Styrkan på ett politiskt förslag mäts i skillnaden i opinionsmätningarna före och efter förslaget presenterats.

Jag tror inte jag är den enda som menar att både Sverige och världen står inför utmaningar. Jag tror inte heller jag är den enda som tror att vi kan hitta bättre lösningar på dessa utmaningarna om vi jobbar ihop eller om vi fokuserar. Men i politik idag kan följande sägas av det regerande partiet:

Kärnan i det nya M är en pragmatisk inställning till politik utan ideologiska låsningar

 Och på så sätt kanske man indirekt förklarar hur den viktigaste frågan i årets budget kunde bli vad man skulle göra med restaurangmomsen. I en tid då det nuvarande ekonomiska systemet står på randen inför kollaps. Där folkligt missnöje med icke-hörsammande ledare blossat upp i land efter land. I ett läge där klimatförändringarna fortfarande existerar och alla trender visar på att vi gasar snarare än bromsar på vägen mot stupet. I en tid där allt fler unga går på anti-depressiva medel och resultaten i den svenska skolan blir allt sämre. Människorna som styr landet sätter sig i sitt regeringssammanträde.. och börjar diskutera restaurangmoms. Och vad som kan möjligen ses som än värre är att detta beteendet gestaltas av media som fullt sunt. Jag menar, det blå laget vinner ju, ledaren för det röda laget gjorde precis självmål. Det säger sig själv att inga problem existerar eller att inga förändringar behövs i vår politik.

En uppmaning till alla är att försöka skåda bortom det blå och röda laget och istället försöka förstå hur makten förhåller sig till våra nuvarande utmaningar och på vilka sätt detta är bra, eller dåligt.

Owari desu ka?

Efter lång tid som norgeemigrant så har beslutet tagits att komma hem igen. Visst, planerna är inte särskilt snabba och tvära, men sommaren 2012 räknar jag med att vara hemma igen.

Det nya drevet?

Också verkar det som om rapporteringen kring Bildt inte glömts bort trots allt. Trots en paus vid drevet mot Juholt. Man kan tycka att det borde göra mig nöjd, men jag får erkänna att helt nöjd är jag trots allt inte. Det finns en så stark polarisering i medierapporteringen som ständigt letar efter att saker ska vara "rätt" eller "fel". Journalisterna ställer och arbetar med sina frågor för att slutligen kunna finna en klar och lättförstådd konklusion som läsarna lätt kan ta till sig. Har Bildt ljugit om Etiopien hos Skavlan? Nä, det verkar inte så. Den frågan han kategoriskt svarade nej på var huruvida Lundin Oil befann sig i Etiopien när Bildt satt i styrelsen. Och det verkar det inte som om de gjorde. Varken de eller deras dotterbolag. Däremot så är konsortiet i stort närvarande där nere nu. Och det är klart att detta kan innebära en intressekonflikt. I det att medierapporteringen och Bildts frågor ständigt fastnar i de små detaljerna istället för att klara av att ta de större problemställningarna så kommer det inte bli någon förlossning i dessa frågorna. Läsarna som helhet lämnas till att själva bestämma vad som är rätt eller fel och Bildt blir varken rentvådd eller nersotad.

Att Bildt inte önskar att gå in på detaljer eller ta en diskussion av de eventuella moraliska aspekterna och möjligheterna till jäv är naturligt med tanke på hur den vanliga medialogiken fungerar. Dock kan det ju ses som ytterst beklagligt ifall det Svenska regeringen och Sverige som länger väljer att se detta med moral och orättvisor som en fråga som inte angår oss. Detta passar säker andra stormakter bra, det att man sitter still i båten. Men är detta verkligen var vi som land önskar att vara?

Occupy Torgallmänningen

Så har då äntligen den arabiska våren kommit även till Norge. Ute på torgallmäningen så var vi fyra person som demonstrerade mot girighet i allmänhet och undergrävandet av demokratin i synnerhet. Genom att ta torgallmänningen i besittning känner jag att vi lyckades kommunicera vårt budskap. Dessvärre är torgallmänningen en ganska stor plats och eftersom ingen officiell organisatör fanns för aktionen som började klockan 12 så fick vi alla ockupera på vårt egna håll.

Jag både misstänker och hoppas att det blir mer fart på aktionerna i USA idag. I Stockholm så intervjuade de två personer ur den spontana rörelsen



Om man bortser från stilen som ger ett lite kul franskt uttryck så tycker jag att de har något väldigt bra att säga. Vart tog egentligen det riktiga samtalet vägen?

Mediadrevet

Mediadrevet mot Håkan Juholt har sannolikt nått sin kulmen nu och kommer antagligen falla tillbaka något. Artiklarna som kräver hans avgång i de olika tidningarna kommer nog eka i några veckor till och sedan kommer det bli tystnad. Dan Josefsson deltog i studio ett och sa att drevet mot Juholt är bland det märkligaste mediadrevet han varit med om. Han har dessutom skrivit om det hela på Aftonbladet. I slutklämmen av programmet så sa han att drevet i sin iver efter negativ rapportering kring Juholt missat att föra fram en bit av politiskhistoria i nyheterna. Det är SvD som konstaterat att reglerna som Juholt brutit mot inte fanns. Men att någon, ingen vet vem, har uppdaterat sin hemsida och skrivit in de reglerna som alltså inte tidigare fanns där. Det ser ut som om Juholt har brutit mot en oskriven regel, likväl kommer det som blir inpräntat i allmänhetens medvetande att Juholt har fifflat. Medialogik är dessvärre inte alltid en fråga om att hitta sanningen.

Stora och små nyheter

Det finns stora och små nyheter. En gång på gymnasiet kom vi att diskutera text-tv och hur SVT visar olika nyheter med olika stora rubriker medan TV4 har samma storlek på alla nyheter. Jättepraktiskt sa klassen, att man får se hur vilka nyheter som är viktigare så man kan ignorera de mindre. Inte alls sa läraren, det bästa är ifall läsaren själv får ta ställning till vilka nyheter som är stora och vilka som är små.. så sant.

Schlaug berättar att han befunnit sig i ett debattutbyte med Annie Lööf. Annie menar att Sverige redan har lyckats med det Alliansen menar är vägen till att lösa klimatproblemen. Vi har lyckats fri koppla vår tillväxt och våra utsläpp. Schlaug däremot menar att ifall du räknar in utsläpp för det vi faktiskt konsumerar i Sverige så har vi inte alls lyckats fri koppla konsumtionen.

Nu har till och med Riksdagens egen tidningFrån riksdag och departement påvisat att jag har rätt. I ett helt uppslag - under rubriken Rökridåer döljer utsläppssiffror - kan nu Annie Lööw ta del av vad som gäller.

Detta tycker jag är en intressant nyhet. Ett före detta miljöparti baserar idag hela sin miljöpolitik på felaktiga antaganden. Som medborgare så tycker jag tom att nyheten är relevant. Dessvärre tillägnas inte nyheten ens en liten rubrik på DN eller SvD.  Däremot kan jag läsa precis allt om de senaste spekulationerna kring huruvida Juholt kommer avgå eller inte. Det bryr jag mig överhuvudtaget inte om. Även om jag saknar det faktum i rapporteringen att Juholt inte är den enda riksdagsmannen som tagit ut ersättning utan lov. Inte för att jag tycker Juholt är bra, eller för att jag tycker Centern är dålig. Bara för att det helt enkelt inte är en nyhet längre.

Vilddjurets tecken

Inte är jag en som vet mycket om vad som föregår i maktens korridorer, men nog är jag väl enig med Schlaug om att Bildts Lundin historia är bra mycket mer intressant än Juholts ersättningsfiffel. Visst, fiffel är aldrig aldrig bra. Men det är ändå bättre än att eventuellt profitera på misär.

Den historien, som verkar långt mycket mer intressant, har förresten lett till en anmälan hos granskningsnämnden.

Occupy Wall Street

USA är landet som människor älskar att ha synpunkter på. Det är ett ämne där meningar minst sagt kan gå isär. Personligen har jag aldrig träffat en Amerikan som jag inte tyckt om, samtidigt som det var ytterst länge sedan jag såg USA som land som en välgörare. Efter att ha arbetat tillsammans med en Amerikan i över ett år nu har jag dock förstått att USA är ett långt mer komplext land än den bilden man får när man lyssnar på de sedvanliga medierna. Och en sak som min vän har berättat för mig är att när Amerikaner väl bestämmer sig för att göra något, så gör de det. Inte som i Sverige med "tänk om", "men kanske sådär?". De bara gör det. Personligen är han övertygad om att det kommer bryta ut ett inbördeskrig i USA tillsist, landet börjar nu bli så splittrat. Och jag får erkänna att reportaget i Time om de olika miliserna i USA var intressant.

Intressant är också rörelsen Occupy Wall Street. Är detta ett tabu som nu håller på att spricka? En man i SRs reportage säger "I'm not an anti-capitalist... but if this continue I think there will be an uprising". Wow, det låter ju som Marx. Paul Krugman har skrivit om det här.

Går det runt?

Ibland kan man undra ifall historien avser att bara gå runt, runt, runt. Enligt min historieförståelse så skapades det år 2008 en så kallad "credit crunch". Problemet var att vissa banker gett lån till människor som inte borde få det och sedan sålt dessa lån vidare som små finansiella paket. Dessa paket spreds sedan över bankvärlden och allt var frid och fröjd. Tills man insåg att paketen inte var någonting värda. Problemet då var att flera banker inser att de plötsligt inte har så mycket tillgångar som de trodde och pga detta riskerar gå omkull. Eftersom bankerna förstår att deras syskon kan vara påväg att gå omkull (ifall de verkligen är det eller inte är dolt i ett moln av kreativ bokföring) så är det ingen bank som vill låna ut till någon annan bank. Detta leder till att de bankerna som legat i riskzonen verkligen tryckts ut i konkurs.

Eftersom detta skulle kunna leda till att våra kreditkort skulle slutat fungera så kom politikerna på att så kan man inte ha det. I USA skapade de något som kallades TARP "Troubled Assets Relief Program". Bankvärlden klarade sig vidare och cheferna fortsatta att checka in feta bonusar. Problemet var löst.. trodde man. Problemet var att för rädda bankerna så försatte sig flera stater i besvärliga ekonomiska situationer. Speciellt i EU har vi ju sett hur land efter land fått problem med stora statsskulder. Sättet man löste detta på var att säga "Nu har vi hjälp bankerna, nu är det dags att de hjälper oss lite". Politikerna gjorde en del trixande och överenskommelser och kom fram till att bankerna skulle låna ut pengar till de olika staterna. Men pengarna verkar inte ha hjälpt och de stater som tidigare satt i en besvärlig situation verkar ha hamnat i en ännu värre situation nu. De lån som har getts till dessa stater ser ut att kunna bli värdelösa. Och detta.. leder till att bankerna som gett lånen plötsligt börjar få de svårt med finanserna, vilket leder till att deras kollegor (de andra bankerna) känner sig osäkra kring att låna ut pengar till dem. Tillbaka till ruta ett? Och vad säger IMF? "Ni måste låna ut mer pengar till bankerna". Alltså, man verkar gå in i en trängre och trängre spiral. Och man fortsätter framåt tillsammans för att paraphrasera ett partis kampanjbudskap utan självironi eller förståelse om vart man är påväg.

"Pengar kan inte skapas eller förstöras utan endast omvandlas". Förlåt, det stämmer inte helt, det ska vara energi som det gäller. Pengar kan, genom fraction reserve banking faktiskt både skapas och förstöras. Men man kan ju fråga sig vart dessa pengar tagit vägen i det cirkulära spelet där banker lånat till stater som lånat till banker osv. Ifall man tar räntan och aktieutdelningar med i beräkningarna misstänker jag att det är aktionärerna eller "kapitalet" som vunnit något i hela denna cirkusen, och det är skattebetalarna som helhet som har förlorat. För Grekland har ju trots allt betalat sin ockerränta till de som har lånat pengar till dem. Någon myntade en gång uttrycket att man socialiserade riskerna men privatiserade vinsterna. Vad slutresultatet blir återstår att se, fortsättning följer.

Juridiskt riktigt, moraliskt rätt?

Ramarna för vad som är ett samhälle kan från tid till annan vara intressanta att titta på. Nog har vi alla en intuitiv känsla för vad vår demokrati är och inom vilka ramar vi har både våra friheter och plikter. Tittar man närmare på det så är det dock i yttersta konsekvens våra olika institutioner som upprätthåller samhället. Det är sjukvården som hjälper oss när vi är sjuka, det är skolan som utbildar oss och hjälper oss att förstå världen och det är polisen och rättsväsendet som definierar gränserna för rätt och fel ur samhällets ögon. Men alla dessa institutioner utgörs av människor. Och människor har aldrig varit avsedda att fungera som mekaniska kugghjul utan vi är alla subjektiva och med en egen agenda.

DN har på senaste tiden börjat granska polisen och Wolodarski menar att de reportage man gör visar en samhällsbärande organisation i förfall. Något jag dock tycker är snäppet mer intressant än polisen är vår juristkår. Kanske minns du skandalen med ledarna för en ytterst framstående juristförening som kommit undan med att bara betala 3-4 procent skatt genom att ta ut sin lön via skalbolag i U-länder och kalla utbetalningarna för näringsverksamhet i utvecklingsland. Moraliskt sett helt oförlåtligt, juridiskt sett inget att anmärka på. Nu senast har DN och SR rapporterat att de studenter som oftast åker dit för fusk vid Uppsala universitet är - juriststudenterna. Ifall vi bygger upp ett rättsväsende på arbetare som ser mer till eget intresse än till moral, vad kommer detta isåfall innebära för samhället i storts förtroende för rättssamhället? Att vara jurist eller dommare är endast en titel. Ifall det visar sig att människorna bakom titeln blir mer och mer beredda att ta genvägar för snabba resultat så blir jag smått orolig för vår demokrati. (Jag brukar vara motståndare till användandet av ordet demokrati eftersom innehållet från tid till annan är svårdefinierat, i detta samhället upplever jag dock att ordet passar in)

En hösttur

Solen skiner och den första Oktober är något så ovanligt som en oktoberdag som känns som en sommardag. Det är något speciellt med solensljus dock som avslöjer att det trots allt är höst. Den skiner liksom lite dunkelt och magiskt. Som ifall den är lite generad över att det är så varmt mitt i hösten. Nästan som om den vill göra minst möjliga väsen av sig. Den ligger lågt och det är svårt att se långt framåt i motljuset. Trots det vackra vädret så är det inte så mycket folk ute på gatorna. Idag bestämde jag mig för att för första gången besöka Svartediket. Det är Bergens vattenreserv tillika namnet på Norges (och kanske världens?) första hård rocks-musikal. Luften är frisk och fåglarna sjunger. På Kalfareveien passerar jag det ena huset vackrare än det andra och jag undrar varför jag inte gått här tidigare. Det är ju trots allt en ganska vacker väg att gå. Det går upp för mig att ett av livets stora nöjen är att gå lätt klädd än varm höstdag och känna klimatets  nyanser in på huden. Vägen fortsätter framåt och framåt. En fotresenär som går åt andra hållet berättar att man kan följa vägen upp över Ulriken och sedan ner på andra sidan ifall man vill gå runt vattnet. "Men det är 600m stigning upp". Jag inser begränsningarna hos mina campers och vandrar vidare. 3/4 runt så vänder jag om och börjar gå hem igen. 4 timmar från jag startade så har jag kommit tillbaka till där jag började. Fröken N sitter med rynkad panna över sina Montaigneböcker. Brukade jag verkligen spela golf varannan helg förr i tiden? Jag trodde jag var vältränad, men fyra timmar till fots känns trots allt en del.

Man on the wire

Det är 10 år sedan 11 September och det är upp till varje människa att själv välja vad man ska låta WTC betyda. Man kan välja att tänka på dem som platsen där många människor dog i en tragedi, som en ursäkt att starta krig över hela världen och bryta mot mänskliga rättigheter, eller så kan man gå tillbaka längre i historien. Man kan minnas att de två tornen en gång i tiden visade att det verkligen inte finns några gränser.

Det skrivs att miljösmarta kostråd har stoppats från livsmedelsverket eftersom dessa råd kan ses som ett "hot" mot den fria handeln inom EU. Det att påpeka att närproducerad mat är bättre för miljön än mat producerad långt bort ifrån är alltså för mycket för att EUs regelverk ska tillåta det. Och man börjar fråga sig.. när man börjar censurera sådant som endast ämnat att hjälpa en sargad planet inom EU, åt vilket håll är isåfall demokratin påväg? Och är det så att lilla Sverige gör sin röst hörd i det stora EU? Och när allt kommer till kritan, hur orkar de engagera sig i sådana här frågor när hela ekonomin ser ut att gå under? Liknelsen om att EU är som ett titanic som håller på att sjunka där politikerna får för sig att bråka om bordsplaceringarna i matsalen känns träffande.

Oljan och dollarn

Det är klart svårt att veta vad som kommer hända i framtiden, men när Nigeria meddelar att de tänker investera en del av sin reserv i kinesiska yuanen istället för dollarn så är det en indikator på att någonting håller på att hända. Det faktum att Kina kommer kunna köpa olja för yuan istället för dollarn kommer nog också vara betydelsefullt i det långa loppet. Och jag misstänker att ledarna Washington inte är nöjda..

DSK slipper åtal

När DSK (Dominique Strauss-Kahn) först skulle ställas inför rätta i USA så skrev man i amerikansk press ganska mycket om det (naturligt nog). Man skrev att till skillnad från Europa så är USA ett land lagen är blind. Där alla kan ställas ansvariga inför rätten. I kölvattnet av finanskrisen så tyckte jag att uttalandena ekade lite tomt. Hur många människor som varit del av att skapa finanskrisen har ställts ansvariga för sina handlingar? Mig veterligen ingen. Likväl kändes det ju bra att man åtminstone tänkte göra rätt i detta enskilda fallet. Att låta rättvisa skipas, skyldig eller icke skyldig. Men nu skriver man att anklagelserna kommer läggas ner. Och man undrar hur mycket av den ström av patriotism och stolthet som visade sig när DSK först anklagades som egentligen var rättvis och hur mycket som bara kom från en skev bild av det egna landet.

Vad betyder arbetslinjen?

Vem vet? SR ringde i ett lite stökigt inslag till moderaterna för att fråga...

En av demokratins förluster?

När jag var liten kunde jag ibland fundera över hur nästan hälften röstade på högerblocket medan nästan andra hälften röstade på vänsterblocket. Om man filosoferar över hur svårt det är t.om. grannar att komma överens om de minsta ting så är det fascinerande att se hur denna nästan jämna tvådelning sker i Sverige. Ena halvan för solidaritet andra halvan för individuell frihet. Mina tankar om politik på den tiden var att det var en ideologidriven aktivitet, driven av människor som vill ändra eller åstadkomma något.

I äldre dagar så har börjat tankar uppkomma som skulle kunna förklara denna klara delning, men som inte är angelägna. Kanske det kan vara så att partier idag inte drivs av en vilja av att skapa något utan snarare en vilja att uppnå makt. Visst var väl ett av Allianspartiernas mantran i valet när de övertog makten just "Dags för maktskifte". Som om detta är ett självändamål. Som att det att sätta sig i en taxi är ett självändamål och vart den åker endast är sekondärt. Ifall det är så att makten i sig själv är det viktiga så handlar kanske politik mer om positionerande än om konkreta mål. Och just detta skulle kunna förklara den jämna tu-delningen av opinionen. Partier som positionerar sig för att ta del av en viss mängd av väljarskaran. Låt oss hoppas, för demokratins skull, att jag hade mer rätt som liten än som äldre.

Some kind of Monster

När Paulo Coehlo skrev alkemisten så berättade han med enkla ord en historia som många människor verkade ha lätt att anknyta till. Det är en person som startar med inget för att bygga något vackert och säkert. För att sedan lämna det och på nytt ha inget, och på nytt bygga upp något vackert. Att gå från osäkerhet till säkerhet för att sedan överge säkerheten och påbörja processen på nytt. För mig så låter det som historien om hur många av oss, kanske innest inne, tänker att livet borde levas. Men som också många av oss inte vågar leva det.

Det är just på Alkemisten jag tänkte på när jag såg "Some kind of Monster", dokumentären om metallica under en av deras mer turbulenta tider. För egentligen, metallica har ju i någon mening uppnåt kultstatus och de har ju inte så mycket att bevisa. Likväl väljer de att göra en dokumentär som det här, när sångaren hamnar hos AA i ett år och man ser hur vardagen blir full av ibland triviella konflikter. Man få följa med metallica när de möter en psykolog som ska försöka lappa ihop den sprukna gruppen. Man får se en dokumentär med helt enkelt tre människor med sina egna tvivel och sin egna ångest. Jag tror det är detta jag tycker är så starkt med dokumentären, för det enklaste hade ju varit att bara försöka bibehålla en image av att stå ovanför allting. Att hålla sig lugn i båten och leva med tryggheten. När Hetfield står i St. Quentin fängelset för att spela in videon till den första singeln på deras album och pratar med fångarna så är han självutlämnande utan att moralisera. Han säger att utan musiken hade han själv säkert kunnat vara på precis samma plats. Han berättar att han är ödmjuk och tacksam över det han fått. Det är berättelser som denna om människor som skenbart lyckas gång på gång med i verkligheten samtidigt misslyckas som ger mig känslan av en äkta berättelse, och det är människor som dessa som vågar visa sina svagheter och sina misslyckanden som gör mig full av respekt och samtidigt ger mig hopp om en ljusare framtid för alla.

Double Dip

Peter Schiff är ekonomen som förutsåg finanskrisen som slog till 2008. Han förutsåg inte bara krisen i sig själv, utan han var ganska pricksäker med hur krisen skulle se ut.


Inför 2011 så förutsåg han att obligationer inte skulle vara någon stor hit. Vid nyår så sade han att man skulle hålla sig borta från dollarn och från statsobligationerna.


När nyheten om ekonomiska problem för Italien började komma och nyheten om att räntan för nya statsobligationer gått upp kraftigt så började jag förstå att detta antagligen är starten på den så kallade double dip som vissa ekonomer pratade om vid den första krisen. Detta var innan man nedgraderade USAs betalningsförmåga, vilket för att vara ärlig verkar vara en ganska rimlig sak att göra när man tar den nuvarande världssituationen i betraktande.

När nu Peter Schiff gått mot strömmen och gissat rätt flera gånger på rad så blir man ju klart nyfiken hur han tänker till skillnad från alla andra som har gjort att han har kunnat förutsäga dessa marknadsrörelserna. Jag köpte en bok skriven av Schiff och det gick snabbt att läsa genom den. Om Schiff kan man säga att han är en ekonom som de flesta andra ekonomer verkar hålla visst avstånd till. Han är okonventionell i sina teorier och han är något så märkligt som en ekonom som blir avvisad i USA just för att han förespråkar för mycket kapitalism. När man läser hans bok blir det klart att han förespråkar ett komplett laissez faire samhälle. Alla former av regleringar och subventioner från staten är direkt av ondo och stör balansen i den annars sunda marknaden. Boken han har skrivit är inte svår att läsa, den är menad för en oinsatt läsare och förklarar ekonomiska termer genom att ständigt tala om ett låtsassamhälle där man ständigt handlar i fisk. Bilden är full av småkul bilder som visar vardagslivet till invånarna i detta låtsaslandet som kallas Usopia. Många av de moraliska värderingar han lägger in i boken (främst i början av boken) känns smått absurda och boken talar om ökad ekonomisk kraft som det enda syftet med samhället. Problemställningar som social dumping, kriminalitet eller miljöpåverkan plockas enkelt bort ur alla beräkningar. Grundtesen i boken är att ekonomisk kraft i ett samhälle skapas inte av konsumtion (som är den rådande tanken hos styrande ekonomer) utan av produktion. Han säger vidare att konsumtion är en följd av effektivare produktion och inte tvärt om. USAs pikära situation har uppkommit genom ett väldigt generöst givande av pengar till invånarna utan krav på ökad ekonomisk produktivitet.

Efter att ha läst boken står det klart för mig att idealsamhället för Schiff och mig ser olika ut. Likväl är det intressant att filosofera kring vilka element i Schiffs världsanalys som gjort att han hamnar så rätt medan så många andra hamnat så fel.

Enkelt

Från BBC så får jag höra utdrag från historien om Samantha Smith. Hon var tjejen som skrev ett brev till sovjets ledare Yuri Andropov och frågade honom varför Sovjet ville starta krig med USA. Oväntat nog så svarade ledaren den då 10 åriga Samantha och bjöd in henne till att besöka Sovjet. Samantha accepterade och fick således besöka ett vildmarksläger i det slutna Sovjet. Samantha kom tillbaka till USA och fick berätta på skolor att människor i Sovjet är just det.. människor. Och likadant fick de andra flickor som var med henne på lägret möjlighet att berätta att människor i USA är just.. människor.

Samantha, som blev smått känd fortsatte sin karriär och besökte fler ledare, men hon dog tragiskt nog i en flygkrasch bara 13 år gammal. Till hennes begravning så skickade bland annat Sovjets ledare sina kondoleanser. I slutändan är det en historia om hoppet och det vackra i det otroligt enkla mänskliga.

Dear Mr. Andropov,
My name is Samantha Smith. I am ten years old. Congratulations on your new job. I have been worrying about Russia and the United States getting into a nuclear war. Are you going to vote to have a war or not? If you aren't please tell me how you are going to help to not have a war. This question you do not have to answer, but I would like to know why you want to conquer the world or at least our country. God made the world for us to live together in peace and not to fight.
Sincerely,
Samantha Smith

Dear Samantha,
I received your letter, which is like many others that have reached me recently from your country and from other countries around the world.
It seems to me – I can tell by your letter – that you are a courageous and honest girl, resembling Becky, the friend of Tom Sawyer in the famous book of your compatriot Mark Twain. This book is well known and loved in our country by all boys and girls.
You write that you are anxious about whether there will be a nuclear war between our two countries. And you ask are we doing anything so that war will not break out.
Your question is the most important of those that every thinking man can pose. I will reply to you seriously and honestly.
Yes, Samantha, we in the Soviet Union are trying to do everything so that there will not be war on Earth. This is what every Soviet man wants. This is what the great founder of our state, Vladimir Lenin, taught us.
Soviet people well know what a terrible thing war is. Forty-two years ago, Nazi Germany, which strove for supremacy over the whole world, attacked our country, burned and destroyed many thousands of our towns and villages, killed millions of Soviet men, women and children.
In that war, which ended with our victory, we were in alliance with the United States: together we fought for the liberation of many people from the Nazi invaders. I hope that you know about this from your history lessons in school. And today we want very much to live in peace, to trade and cooperate with all our neighbors on this earth—with those far away and those near by. And certainly with such a great country as the United States of America.
In America and in our country there are nuclear weapons—terrible weapons that can kill millions of people in an instant. But we do not want them to be ever used. That's precisely why the Soviet Union solemnly declared throughout the entire world that never—never—will it use nuclear weapons first against any country. In general we propose to discontinue further production of them and to proceed to the abolition of all the stockpiles on Earth.
It seems to me that this is a sufficient answer to your second question: 'Why do you want to wage war against the whole world or at least the United States?' We want nothing of the kind. No one in our country– neither workers, peasants, writers nor doctors, neither grown-ups nor children, nor members of the government–want either a big or 'little' war.
We want peace—there is something that we are occupied with: growing wheat, building and inventing, writing books and flying into space. We want peace for ourselves and for all peoples of the planet. For our children and for you, Samantha.
I invite you, if your parents will let you, to come to our country, the best time being this summer. You will find out about our country, meet with your contemporaries, visit an international children's camp – 'Artek' – on the sea. And see for yourself: in the Soviet Union, everyone is for peace and friendship among peoples.
Thank you for your letter. I wish you all the best in your young life.
Y. Andropov

Att delta eller inte delta

Gjorde Reinfeldt fel när han inte deltog i minnescermonin för de dödade i Oslo? Jag tycker det. Jag förvånar mig över att 2 av 3 i godmorgon världens nyhetspanel inte tyckte det. Hade det också varit fel om ledaren hade hetat Göran Persson eller Håkan Juholt eller Torbjörn Fälldin och de inte hade deltagit? Ja, det tycker jag. Man ska dock inte blanda ihop denna åsikten med att jag är förvånad. Reinfeldt har aldrig lanserat sig själv eller framstått som en känslomänniska. Det var tom till den graden att inför förra valet (eller var det förr förra?) så diskuterade de politiska kommentatorerna var den mänskliga Reinfeldt befann sig. Den styrkan Reinfeldt har haft som politisk ledare att han alltid framstått som lugn och sansad och ständigt baserad på logik och sunt förnuft. Det är sannolikt detta som har gjort att en stor del av det svenska folket fått ett stort förtroende för Reinfeldt, för vi är ett folk som tenderar att prioritera det intellektuella, apolloniska och rationella framför det dionysiska, kaotiska och känslobaserade.

Men att vara lugn och sansad och ständigt basera sig på erfarenhet och hålla sig till det säkra fungerar bäst när man rör sig i en bekant miljö. Oförmågan att markera att något utöver det ovanliga har hänt är enligt mig en svaghet. Ifall vi som samhälle har en ledare som inte låter sig beröras och förstå att det som händer betyder något. Det att man saknar en förståelse för att här har något hänt som säger något om oss och om vår nutid. Oförmågan att förstå att det faktiskt finns dagar då det är lämpligt att inte hålla butikerna öppna eller bara köra på som vanligt, just för att låta oss som samhälle förstå att vår nutid betyder något, och att vi som samhälle ständigt tvingas förhålla oss till det. Att ignorera eller bara hantera det som hänt på slentrian är också ett sätt att förhålla sig på, men det är enligt mig ett dåligt sätt.

Försöka förstå?

Över en vecka har gått sedan det otäcka dådet i Oslo. Det har varit en långsam vecka. En vecka som nästan känts som två, eller som tre. Nyhetsmedier i utlandet har börjat gå vidare med sin rapportering, nu finns det andra saker som är mer aktuella, mer otäcka eller kanske bara mer attraherande för läsarna. I DN så skrev Anne Holt ett debattinlägg där hon försöker förstå. Förstå hur och varför något sådant här kunde hända. Det är en liten trevande början att försöka sätta sökljuset mot det norska samhället, kanske i förlängningen också mot det skandinaviska. Själv tror jag det är en väldigt svår debatt att ta. Ifall det finns något människor inte tycker om så är det debatter där man kritiserar en del av deras egna identitet. Norrmännens identitet som norrmän, eller vår identitet som fredliga och duktiga skandinaver. Kanske är det trots allt en debatt som man borde ta. Terroristen i Norge framstår som ett tämligen nytt fenomen. En människa som utför vad vi betecknar som omänskligt, och sedan inte tar livet av sig själv. En person som experterna vid första anblick inte verkar beteckna som psykiskt sjuk. En människa som verkar förstå vad han har gjort, men som inte ångrar sig. Det rörde sig väl knappast om en väldigt social människa, men trots allt en människa som inte var isolerad och som kunde föra en vanlig sansad diskussion med sin taxichaufför dagen innan sina gärningar.

Vad kan ha skapat denna perverterade personen? Det är naturligt att en början på en sådan debatt tar plats. Det är också naturligt att två läger skapas. Ett läger som menar att vi är formade av vårt samhälle och ett annat läger som menar att vi är definierade av vår genetik. Dessa läger har fört denna diskussionen länge nu. I förhållande till denna diskussionen är det sannolikt att vad som hände i Oslo bara blir en händelse i mängden som bekräftar redan tänkta idéer. Själv så tror jag det finns svar på den frågan som Anne trevande försöker lägga fram. Jag tror det finns svar under ytan som är svåra att sätta ord på, men som nog i förlängningen hade varit bra för oss att kunna konfrontera. Den perverterade var över 30 år, men personligen tror jag på många sätt att han fortfarande är som ett barn. Inte i betydelsen ett oskyldigt barn, men i betydelsen en person med ett stort behov för uppmärksamhet och bekräftan. En person som har svårt att klara sig själv och utan en fast självbild som åldern allt eftersom brukar ge människor.

Äcklad

Det är svårt att sätta ord på de känslorna jag får nu i samband med massakern i Oslo. Min syster var som tur var inte där och det är inte så att jag känner mig rädd att detta ska hända här i Bergen också. På ett plan känns det så overkligt. Som om det hänt och händer på en annan planet och inte på andra sidan av landet. Men även om vi här inte personligen har påverkats så är det en känsla av illamående som uppkommer.

Så meningslöst, så otroligt meningslöst. Är kanske en av de ting jag känner. Om jag hade varit en människa med mer distans till det hela och med mindre känslor kring det hade jag tyckt att det var intressant att analysera samhällets reaktion på dådet och hur man skrev att "dådet kan vara kopplat till Afghanistan eller Libyen, men det är också möjligt att det har med Muhammed karikatyrerna att göra". Som om man hade facit för hur man ska reagera på ett terrordåd redan i förväg. Men den distansen har jag inte. Mina tankar går till de många. De otroligt många familjer som har blivit påverkade av den en galnings verk. Min förhoppning är att Norge som nation väljer att gå den svåra vägen och därmed försöker lära sig och behandla det som har hänt på ett bra sätt.

Falling Upwards

Richard Rohr har skrivit en bok om den andra resan här i livet. Han menar att alla människor har en injudan och en möjlighet till att göra två resor i detta livet. Den första resan är en resa där vi befäster ett ego i denna världen. Det är genom den processen som ett barn växer upp och blir en tonåringen som gör uppror mot sina föräldrar för att sedan kastas in i det vuxna livet. Det är den processen där man bygger upp och hanterar de grundläggande behoven. Den materiella trygheten och den egna identiten. Efter den första resan och efter det att barnen har lämnat huset så inbjuds man sedan till en andra resa. En resa som i stort sett handlar om att rasera allt det man byggt under den första resan. Olika religion har enligt författaren kallat resan för olika saker. Jesus talade om att förlora sig själv för att vinna sig själv åter. Taoisterna pratar om att finna Tao. Budhisterna och Hinduisterna kämpar båda med att återförenas med världsaltet. Med att bryta upp med det egna egot för att åter klara av att se världen på ett oförvrängt sätt.

Rohr har funderat mycket på denna resan och talar om den som en resa man måste göra själv samtidigt som man inte kan göra den för egen hand. Han talar om det som en process som drivs av motgångar och inte framgångar. Falling Upwards heter hans bok och pekar på den mekanismen som han menar paradoxalt sett styr vår väg framåt. Att det är genom att misslyckas, genom att falla som vi tar oss framåt.

Anledningen till att jag tar upp boken är att han tidigt i den tar upp något som för mig på ett bra sätt klarar av att förklara varför vissa av de människor som viger sina liv till spirituell utveckling trots allt verkar ligga så långt efter andra som aldrig verkar ha gjort den medvetna ansträgningen. Han skriver:

It is not that suffering and failure might happen, or that it will only happen to you if you are bad (which is what religious people often think), or that it will happen to the unfortunate, or to a few in other place, or that you can somehow by cleverness or rightousness avoid it. No, it will happen, and to you! Losing, failing, falling, sin and the suffering that comes from those experiences - all of this is a necessary and even good part of the human journey.

Denna tanken, att misslyckande är en viktig och naturlig del av vägen framåt ger mening samtidigt som den lyser med sitt avstånd till hur modern kultur hanterar motgång.

Nuclear Power and Ingenuity

Here it is in english as well. Why everyone is so surprised when a nuclear incident occurs.

Ekonomi och människor

Med penicilienet växte hoppet om att mänskligheten skulle vinna över sjukdomarna en gång för alla. Det finns likheter här mellan hur man efter asienkrisen levde med en tanke om att den nya tidens politik en gång för alla skulle sätta stopp för framtida fininansiella kriser. Jag antar att båda exemplena för stå som exempel för hur det man vid en tid kan se som en sanning lite senare kan visa sig vara komplett fel.

Jag tycker att det som händer med ekonomin är intressant. De senaste 4 veckorna har jag inte följt med särskilt mycket på nyheterna, men nu när arbetet har börjat på nytt så har jag haft en del tid att läsa om det som håller på att hända. Att läsa om alla dessa kriser och debatter känns för att vara ärlig lite som att läsa om något som egentligen inte berör mig själv eller vanliga människor. Det är som en ständig ström utav ord som kontinuerligt utvecklar sig oberoende om någon lyssnar på den eller inte. Men som egentligen inte betyder något. Men - ifall det nu faktiskt betyder något, vad innebär det isåfall? Läser man nyheterna så låter det som början på ett stort paradigmskifte. USAs kris är ju enkel att förhålla sig till, för den berör eller beror ju i ingen mening på oss. Det som är svårare att förhålla sig till är det som händer i Europa, som faktiskt verkar vara precis lika dramatiskt. Det asienkrisen lärde oss var att en ekonomi (Thailands) lätt kunde rasera en annan ekonomi (t.ex. Syd Koreas) som den egentligen inte hade så stark relation till. Allting handlade om investerare och förväntningar. Och om man nu tittar på vårt Europeiska exempel så "räddade" man den Grekiska ekonomin genom att ge dem ett nödlån. Men det som i praktiken hänt är ju att den Grekiska skulden skutit än mer i höjden och sannolikheten att den kommer kunna betalas tillbaka verkar bara bli mindre och mindre. Man har klarat av en kortsiktig lösning, men jag har svårt att förstå hur man menar att detta ska lösa sig på lång sikt.

The mistery of iniquity

När jag var mindre brukade jag alltid gilla Lauryn Hill. Jag vet inte direkt om det hade med musiken att göra. Jag gillade klart the Fugees, men hennes soloalbum fastnade jag aldrig helt för. Istället tror jag det hade en del att göra med utstrålning.

Visa "Lauryn Hill | Live - The Mistery of Iniquity" på YouTube

Tillbaka

Lägenheten ser ungefär ut så som man minns den, bara lite annorlunda. Gurkan som vi glömde i kylskåpet hade trots allt inte blivit så hemskt som man hade kunnat frukta. En liten märklig lukt pryder hela lägenheten, men den försvinner snabbt efter att ha vädrat. Sådant är välkomnandet när lägenheten säger välkommen tillbaka till vardagen.

Efter andra resan

Sedan ett tag tillbaka så har mediabilden innehållet flera analyser av det kinesiska samhället. Både samhället så det ser ut idag, och hur man tror det kommer utveckla sig i framtiden. Man har fått ta del av det både i tidningar och i ett flertal seminarier som annordnats av olika experter. Jag har länge haft också haft en egen bild av hur samhället ser ut och vart det är påväg. En bild som baserat sig på den tiden vi spenderade där för 8 år sedan samt den bilden av kinesisk kultur som jag fått genom att läsa om sådant som intresserar mig.

Nu har jag kommit tillbaka till skandinavien igen efter att ha gjort min andra längre resa i Kina. Redan innan resan så förväntade jag mig ett samhället som hade förändrats på många sätt. Därför var det egentligen inte överrumplande att se hur mycket som byggts och ändrats sedan förra gången vi var där. Vissa saker förvånade mig, som att medellönerna i Kina fortfarande är såpass låga eller att det finns en sådan skillnad mellan olika platser i Kina. Från Hangzhou (som jag upplevde besitta en stänk av västerländskt likgiltighet) till Wuzhen där folk verkade harmoniska på ett sådan sätt som jag förväntade mig inför första resan men aldrig riktigt såg då.

Rätt eller fel

Det går återigen upp för mig att livet är en rad val utan något tydligt rätt eller fel och i slutändan så får vi leva med konsekvenserna av våra val. Den enda vardsliga dommaren för om besluten har varit rätt eller fel blir du själv.

"Modernt" tiggeri?

Idag läste jag en nyhet som fick mig att dra lite på smilbanden. Det handlade om en ny, sofistikerad, metod för tiggeri som polisen nu varnar för. Det handlar om afrikaner som har börjat tigga med hjälp av en betalningsterminal. Varje människa kan ju förstå att detta är snäppet mer sofistikerat än romerna som sitter med koppar i gatuhörnen. Eller tja, nyheten hade väl inte varit så kul i sig själv, om det nu inte hade visat sig att den stackars Ugandaren var en student som jobbade med att sälja böcker. Jag kan föreställa mig att det var en lätt pinsam tillställning när polisen skulle arrestera denna luriga tiggaren.

Svält och Export

Ibland kan man läsa de märkligaste sakerna bland ekonomisidorna. Och ibland kan man undra sig varför det så ofta verkar vara de rikaste som känner att de inte har nog för att klara av att dela med sig. Medan flyktingarna från Libyen stormar in i grannländerna tar Europa emot bara en bråkdel. Likväl så är det av allt att döma inte här de behövande människorna får det omhändertagande mottagandet som de behöver. När kommer Europa antingen släppa föreställningen om att man är "de goda" eller börja leva upp till den bilden man gör av sig själv?

Varför politikerna kanske trots allt inte kommer klara steken

Det låter kanske som en Norgehistoria fast det är dessvärre inte det. Det handlar om det man kallar för "monstermasterna" som man ska bygga genom Hardanger i Norge. Till att börja med motiverade man bygget med att utan den extra kapacitet som dessa masterna tillför så skulle man inte längre kunna försörja Bergen med ström. Det brukar vara nog för att mobilisera en ganska ansenlig mängd bergensare. Nu var det bara så att det inte helt stämde. Det är inga problem med att försörja Bergen med ström. Problemet är att man vill börja driva de norska oljeplatformarna med ström istället för gas. Och oljeplatformar är väldigt energislukande..! Så, när man kopplar in sladden till platformarna i Bergen, det är då problemet plötsligt börjar komma. Så då bygger man dessa monstermasterna ökar kapaciteten och problemet är löst.

Men då kan man fråga sig varför man vill driva platformarna med ström? Jo, det är ett klimattilltag. Platformarna står nämligen för merparten av de norska koldioxidutsläppen och genom att börja driva dem på vattenkraft så minskar man sina koldioxidutsläpp rejält. Jätte bra idé, eller hur? Bara det att då använder man upp den vattenkraften som man annars skulle exporterat till Europa, vilket gör att Europa får börja bränna gas istället för att tillfredsställa sina energibehov. Norge klarar av sina klimatmål, men globalt sett gör man egentligen ingen vinst vad gäller utsläppen..

Det goda samtalet

Är det man kan gå ifrån och uppleva inte bara att man själv har blivit förstådd men också att man förstått den man talar med. Att modern media allt mindre ofta utgör platformen för det goda samtalet är väl numera knappast ett kontroversiellt åsikt. Givetvis finns det de som gör sitt bästa, och även de som gör det ganska bra. P1 har en tendens att ofta lyckas. Jag blir också glad när jag ser Schlaug lugnt samtala och lyssna till sina intervjuobjekt i "Om en Bok" nu senast med Anders Wijkman. När jag läser på DNs hemsida om att Hawkins inte tror på himlen och försöker undersöka närmare vad som har sagts kommer jag föga förvånande till en artikel i Daily Mail som varken säger mer eller mindre än vad artikeln på DNs hemsida säger. Det hör till min övertygelse att Hawkin är en reflekterad och insiktsfull person och därför kan jag tycka det är synd att hans ord rumphuggits till en artikel där journalisterna försöker hitta de delarna som är mest kontroversiella och sedan skapa en kvasi-debatt med soundbite-oneliners mellan människor av olika livsfilosofier. Jag tror att världen vore en bättre plats ifall vi människor alltid fick del av helheten istället för det sensationella.

En demonstration en vacker lördag

Det var ju egentligen precis det som jag önskar mig som utspelade sig på Festplassen i Bergen. Människor som demonstrerade och visade sin vilja. Det är en av grundpelarna i en välmående demokrati att människor klarar av att engagera sig i sitt samhälle mer än vart fjärde år när det är val.

Likväl var det väl minst sagt något små-komiskt över det som utspelade sig där, på Festplassen, denna lördagseftermiddagen. På ena sidan stod 5 - 10 äldre människor med en stor skylt där det stod "Stoppa Islamiseringen av Norge". På andra sidan torget stod kanske 100 människor med skyltar där det stod "Inte mobb kamraten min" och emellan stod det 2-3 poliser. Lite längre bort satt en polis i en piketbil och rapporterade från platsen. Där stod de i två timmar eller något liknande och tittade på varandra. På ett annat hörn av torget pågick en konsert till fördel för Kongo. Musiken fyllde platsen för denna politiska demonstration. Det är engagemanget i samhället jag längtar efter, likväl frågar jag mig ifall denna demonstration kan ses som ett uttryck för medborgardemokrati. Om inget annat var det åtminstone ett ganska komiskt skådespel.

Vem var Bin Laden?

När den ena nyheten nedsligare än den andra radar upp sig i kölvattnet av Bin Ladens död så kan man börja fråga sig vem Bin Laden var. Många av de nyheterna som sprids från USA, som började med att berätta hur Bin Laden tog en oskyldig kvinna som mänsklig sköld och som sedan fortsatte med att berätta att Bin Laden var fåfäng, att han repeterade sina framträdanden innan han framförde dem och nu senast att man hittat mängder med pornografi i Bin Ladens residens, har jag för att vara ärlig inte mycket tro på.

Det att nyheterna matas in i nyhetsströmmen en i taget ser jag som ett tecken på att en spin doctor önskar göra bästa möjliga nyhetsnedslag snarare än att man "plötsligt" kommer på nya ting om Bin Laden. För den som vill försöka få en inblick i vem Bin Laden var och önskar ett större spann av källor än Ladens värsta fiende kan titta på dokumentären I knew Bin Laden.

Pingvinerna

Den senaste tidens snyggaste retoriska piruett tycker jag var när Juholt sa "Är det inte märkligt att pingvinerna har lyckats ordna samhället bättre än Reinfeldt?". Fantastisk bild. Och visst ser det väl ut som om vi befinner oss i samhällen där idén om att hålla ihop för att lösa problem blir mer och mer avlägsen. Det var dock inte utan att liknelsen kunde vändas mot även socialdemokraterna så som t.ex. Schlaug gjorde när han berättade en historia om pingviner.

Senaste tidens (icke)möte med politiker kan kanske tilldelas de anhöriga till den avdöde 23-åringen Emil som fick erfara att nedskärningar i välfärd faktiskt innebär något.. och att det påverkar människor. En besviken brevförfattarinna avslutar sitt brev till Filippa Reinfeldt med "Du skriver ’alla parter måste dra lärdom av Emils tragiska bortgång. Vi har insett att vi själva har bidragit till den nedmontering av sjukvården som resulterade i Emils död. Den lärdomen vi inom familjen har dragit är att från och med nu är vi före detta borgerliga väljare". Jag kan själv förstå brevförfattarinnans besvikelse i det att Filippa väljer att svara med en rad floskler istället för att faktiskt lyssna på den lärdom som det önskas ska dras från Emils bortgång.

Fukushima för barn

SAAB överaskning - Saker du inte visste man kan använda ett JAS till

Idag såg jag en väldigt kryptisk nyhet på DN. Från brödtexten:

Regeringen har antagit en proposition om att skicka Gripenplan till Libyen. Insatsen kommer inte att delta i strider eller riktas mot mål på marken. "Nu är det fråga om att gå från ord till handling", säger Fredrik Reinfeldt.

tyder jag att Sverige ska skicka krigsflygplan till Libyen. Detta har både Norge och Danmark gjort före oss, och innebörden av dessa orden klarar jag av att tyda. Det är sen som det blir komplicerat dock.. "Insatsen kommer inte att delta i strider eller riktas mot mål på marken" - okej, men vad ska man göra då? Ännu märkligare blir det när man lägger till ett Reinfeldt citat: "Nu är det fråga om att gå från ord till handling". Från artikeln utläser jag att insatsen får kosta max 200 miljoner kronor. Okej, så vi ska flyga ner våra superavancerade krigsflygplan (som ibland spontankrashar) till Libyen för att göra något som inte är att delta i konflikten och detta kommer kosta upp till 200 miljoner kronor. Heh? Kunde vi inte skickat ner några SAS-plan istället - mycket billigare och i tillägg så lär ju SAS vara ett företag i kris?

Jag försöker kolla på Svenska dagbladet för att få reda på vad flygplanen egentligen ska göra där nere, men trots en sektion med frågor och svar kring aktionen så går flygplanens uppgift mig fortfarande förbi. Någon frågade om detta skulle vara bra för Saab, och ja svarade man, detta blir nog väldigt bra reklam för Saab. Men allvarligt talat, situationen i Libyen verkar vara ganska allvarlig och där verkar vara många människor i behov av hjälp, att Sverige skulle välja att göra en stor reklamkampanj för Saab för 200 miljoner verkar väldigt konstigt malplacerat. Där man kunde gjort en insats för det Libyska folket (för i retorik är det väl ändå det man säger att man vill) vore att lägga 200 miljoner på att hjälpa till i flyktingförläggningarna i Italien. Billström har tidigare sagt att inget hot föreligger om flyktingströmmar från Nordafrika och att han inte ser någon anledning att göra undantag till EUs regler som säger att invandrare måste söka asyl i det landet de anlände i EU. Ifall man nu verkligen bryr sig om det libyska folket, varför lägger man inte då dessa 200 miljoner i reklampengarna för Saab på att verkligen hjälpa det libyska folket istället? Från ord till handling hette det visst..

Problemet med kärnkraft?

Jag läste en dialog mellan George Monbiot och Carolina Lucas hos Guardians hemsida. Monbiot som är en välkänd miljödebattör och bland annat journalisten som gjorde intervjun med Shell's VD som jag la upp för några inlägg sedan, debatterar för varför kärnkraft är en bra lösning på framtidens energiproblem medan Carolina debatterar emot.

George, som tidigare varit emot kärnkraft har efter Fukushima olyckan ändrat åsikt om kärnkraft. Han menar att ringvärkningarna av en kärnkraftsolycka visat sig vara långt mindre än han tidigare förväntat sig. Naturligt nog finns det en del kommentarer som uttrycker besvikelse och varnar över att vi idag inte känner till antalet människor som i framtiden kommer dö som en följd av Fukushima.

Men.. har Monbiot en poäng? Trots allt skulle kanske många bli förvånade över att få veta att antalet människor vars död man kunnat knyta till Tjernobyl-olyckan är närmare 1000 än 10000 (om jag inte minns fel). Och även om atombomberna dödade ett enormt antal människor när de detonerade och med stor sannolik spred en stor mängd radioaktiva ämnen ut över jordens yta så finns ju jorden fortfarande och vi lever. Är det kanske överdrivet att föreställa sig att en härdsmälta är detsamma som jordens undergång? Siffrorna pekar ju på något helt annat. Ja.. har han en poäng? Jag antar att det beror på vem man frågar. Frågar man mig handlar frågan om kärnkraft inte främst om härdsmältsrisken. Och även om olyckan har visat en tydlig blotta i mantrat att kärnkraft är 100% säker så är det för mig trots allt ett annat perspektiv som väger tyngre.

För först och främst, härdsmältor finns. De har inträffat tidigare och de kommer inträffa igen. För varje reaktor som är i drift finns det en risk, även om den är väldigt liten (läste dock i DN en intressant artikel där man talade om att det vid ett tillfälle var 12% risk för härdsmälta i Forsmark). I det att mängden av reaktorer ökar och tidsintervallet blir stort nog säger oss statistikens lagar att det med högsta sannolikhet kommer inträffa härdsmältor. Det är en poissonprocess med väldigt trög halveringsprojekt.

Nä, frågar du mig är det stora problemet att vi idag skriver kontrakt som sedan ska uppfyllas av våra barnbarnbarnbarns barn. Eller, ifall man säger att en ny generation blir till vart 30 år, och hanteringstiden för radioaktivt avfall är 100.000 år, så kommer vi idag skriva upp avtal som måste uppfyllas av mina barn^3332s barn. Detta är om du frågar mig ett upplägg som faller på sin egna orimlighet. Det som är lite otäckt är dock att det följer ett visst mönster. Konsekvenserna av vårat hanterande av östersjön kommer också ligga kvar som ett ärr för våra framtiders framtida generationer. Vi som civilisation har haft en tendens att dra linjer och sätta gränser och säga att fram till hit ska vi konsumera jorden, men inte mer. I Norge har man t.ex. fridlyst lofoten från oljeborrning, men allt pekar på att fridlysningen kommer upphävas. I USA fridlyste man gång på gång land som skulle få tillhöra indianerna, för att sedan efteråt konsumera landet när det passade att göra så. Vi har haft lagar för att förhindra farligt experimenterande med genetisk manipulation av arter, som långsamt har avreglerats i takt med industrins intressen.

Kort sagt, under parollen att vi behöver kärnkraften som en övergångsfas till något annat finns det stor risk att vi gräver oss djupare och djupare in i det enorma energiberoende som hotar att göra samhället till en salig röra i det att energin inte längre finns tillänglig för oss. Kärnkraft kan få motsvara det glaset whisky som alkoholisten ska dricka för att få styrka nog att ta hand om sin egna alkoholism.

Men för att förtydliga problemställningen här så är det inte alkoholisten självdestruktivitet och illussioner som i liknelsen är det stora problemet med kärnkraft, det är istället att i det att alkoholisten dricker av whiskyn för att samla sitt mod att lösa ett problem han samtidigt bara försvårar, så binder han även sina barn och barn för 3000 generationer framåt till sin egna alkoholism.

Siffertrollande

Schlaug skriver om tillväxt och dess relation till välfärdsstaten. Han påpekar att 10 % ökning av BNP inte automatiskt innebär en 10 % större offentlig sektor (vilket man skulle kunnat tänka eftersom 10 % ökad BNP ju innebär 10 % mer i skatteintäckter i staten). Man måste ju, naturligt nog, räkna med inflationen. Alltså, varje år så är det inte bara BNP som ökar, men i tillägg också den lönen som varje sjuksköterska, doktor, lärare etc. ska få. Den offentliga sektorn blir dyrare utan att bli större. Den mjuka delen av offentliga sektorn är i tillägg inte något som enkelt låter sig effektiviseras, inte på samma sätt som en industriarbetare idag kan utföra samma arbete som motsvarades av två, tre eller tio arbetare förr.

Men om du räknar på det, med 10 % ökade skatteintäckter och en löneökning på 2-3 % (vilket är var jag tror den brukar ligga på) så borde där ju fortfarande finnas ett stort utrymme för fler lärare, fler sjuksköterskor etc. Men ifall man tänker tillbaka på nyheterna de senaste 15 årna så är det en annan bild man får. För även om vi (nästan) konstant haft en tillväxt som är större än inflationen så pratar man ändå oftare om nedskärningar här och nedskärningar där. Nu skruvar vi ju åt skruvstädet runt de sjuka genom att strypa pengarna till dem, trots att vi ju, enligt tillväxtens logik, borde ha mer pengar tillgängliga för dessa sjuka än någonsin. Så, en öppen fråga till allmänheten. Om vi nu ständigt har en ekonomisk tillväxt i vårt samhälle, varför är då inte de olika instutitionerna stadigt rikare och bättre bemannade?

Och en extra-uppgift med den som har extra tid. Hur kan det vara att indianerna i Nord Amerika slapp svälta och tigga i de autonoma regionerna (efter vitnemål), medan vi som har en zillion gånger mer i BNP (författaren egna uppskattning) fortfarande har tiggare och hemlösa i våra gator?