Parkeringsnorm, framsteg och historia

Historia skrivs aldrig när något händer. Det skrivs alltid efteråt. Efter händelsen kommer alltid olika röster fram, alla med sitt sätt att se på det som har hänt. Även om de olika versioner och teorier som kommer fram kan graderas som olika grader av sanna så finns det i bakgrundet ett något obekvämt faktum. Den perfekta sanningen finns inte. Verkligheten kan aldrig fångas, endast beskrivas av våra ord. Det är detta jag tänker på när jag kommer ihåg när L berättade om parkeringsnormen i Malmö. Det är nämligen lagstiftat att för varje ny byggnad som byggs i Malmö så måste ett också ett bestämt antal parkeringsplatser byggas så att folk kan få plats med sina bilar. Man ser det som ett problem att mängden bilar ökar och är därför mån om att parkeringsnormen ska kräva ett stort antal parkeringsplatser för varje nytt hus. Man skriver historien, eller i detta fallet framtiden. Man definierar den i sina ord och gör handlingar för att möta utmaningen. Men man bortser från vissa nyare tränder i samhället. Faktum är att allt färre människor väljer att ta körkort. I Malmö idag så sker uppskattningsvis 30% av alla persontransporter med cykeln. För de som fötts på 40, 50 och 60 talet kan jag tänka mig att bilen i det närmaste har setts som en symbol för människans framsteg och ökande frihet. Generation för generation har mängden människor som tagit körkort ständigt ökat (fram till nu). Bilen och människans därigenom erhållna autonomi är en symbol för samhällets framsteg. Och framåt ska samhället, alltså ska mängden bilar öka.

För oss däremot. Vi från 80-talet. Generationen som växt upp med silversked i munnen. Vi har inte upplevt samhället där människor inte hade makten att definiera sitt egna liv på det sätt som vi kan göra idag. Bilen är inte en symbol för oss. Möjligen en självklarhet, eller ett praktiskt verktyg. Och i takt med att städerna överöses med bilar tappar bilen också sitt syfte. I Indien t.ex. så väljer människor att köpa bilar även om vägarna är helt hopplösa att ta sig fram på. I Indien är bilen en statussymbol. Inte här.

Tänk ifall saker verkligen är påväg att förändra sig. Kanske bilen kommer förlora sin roll som det självklara transportmedlet. Tänk ifall denna objektiva driften finns i samhället. Samtidigt som den subjektiva synen finns att mängden bilar bara kommer öka. Det har de ju ALLTID gjort. (Eller åtminstone i 50 år). Vad kan man då säga om förbifart Stockholm ? Vad jag vill minnas från den dokumänteren man gjorde om projektet så är det i det närmaste bara varit vägverket som varit positiv till projektet. Jag har fått intrycket av att de politiker som driver förbifartprojektet har varit ytterst selektiva med vilka de lyssnat på. Att de har skrivit sin egna historia. Sin egna verklighet. Kanske de tror på den, kanske bara de hoppas på det. Själv förundras jag över att man kallar det för ett hot mot demokratin att utföra en folkomröstning om projektet.

Ue wo muite arukou

Livsglädje kallas det visst. Japan i mitt hjärta kanske. En viss saknad i mitt inre. Glädjen. Människorna. Rörelsen. Min tanke går dit. Till Kina också. Och till våra kära gäster som lämnade oss igår. Jag tror visst vi vann. ifall inte ni var före oss.



Lyckan lever i drömmen. Drömmen vi vet vi förtjänar.