King

Ifall man läser en biografi om Martin Luther King så kan man märka en väldig beslutsamhet i det han gjorde. Genom goda och dåliga tider så ger han ständigt uttryck för att detta kommer lösa sig. Han affirmerar gång på gång att de orättvisor som finns omöjligt kan fortsätta att existera. Till sin kamp lät han sig inspireras av Gandhis icke-vålds kamp mot det engelska imperiet. Med det intellekt som man tydligt märker att King besitter så märker man hur han tränger ner i djupet på Gandhis spirituella teori. Ner på ett djup, till detaljer, som det flesta av oss nog inte kunnat förstå ens om vi begav oss på den samma vandringen som King tog. Det talas i bibeln om att flytta berg. Det är i dessa termerna man bäst kan beskriva det som King lyckades åstadkomma.

Han beskriver dock att den kamp han förde i den konservativa södern, tvärt mot vad man kanske kunde förvänta sig, var enklare än den kamp som sedan kom i det liberala norr. Den brutalitet man bemötes med i söder blev det vapen man kunde använda för att skapa den förändring som behövdes. I norr rådde segregationen inte i lagstiftning, men i det ekonomiska realiteten och medvetandet hos människorna. Den motståndare man mötte var inte längre ilskans förtryck, men likgiltighetens ovilja till förändring. Likgiltighetens ovilja att se problem.

Jag kan inte se någon Martin Luther King idag. Åtminstone inte i vår lilla nord. Kanske kan det bero på att det inte finns de stora problemen som fanns i USA som behöver lösas. Men. Att de stora problemen inte finns betyder inte att inga problem finns. Jag upplever idag att vi har problem som det behövs någon som kan flytta på berg för att lösa. Klimatfrågan är ju ett exempel som ligger nära till hands. Men även lokalt är det enkelt att se problem. Man kan inte gå hem från jobbet idag utan att möta åtminstone två eller tre personer som sitter på gatan och tigger. Problemet med narkotikamissbruk är också utbrett i Bergen. Idag tror jag det är vi som är det likgiltiga Norr. Den ekonomiska växten som har använt tredje världen som en motor för att med raketfart öka välfärd i första världen har också lämnat en enorm klyfta på jordklotet som är obekväm att se till. En klyfta som inte enkel person kan lösa. En klyfta som vi förstår är moraliskt förkastlig, men som vi är okapabla att göra något åt. Men vem vet, kanske kommer det en ny Luther, en ny revolution. En ny människa till att flytta medvetandet hos massorna.

Att rispa i människokroppen

För de av oss som flyter omkring i samhället och endast är mottagare av media och inte skapare av den är det enkelt att bilda sig enkla bilder av hur svåra saker förhåller sig. Vi vet ju inte hur det ser ut i Irak, allt vi vet baserar sig på det medierna berättar om. Vi har ju inte jobbat i utrikesdepartementet, så vi vet inte vad det är som sägs internt, vad det är man kan berätta för oss i allmänheten och vad man absolut inte får säga. Var det ett folkmord i Turkiet? Hur ska vi kunna ha en förmening om något sådant t.ex.?
Men ändå får vi ju bilder av hur verkligheten ser ut. Vi tänker att ledarna i Afrika är korrupta. Det är ju inte konstigt att vi tänker så eftersom det stämmer överens med den mediarapportering vi får. Vi tänker också att Israel bedriver ett väldigt förtryck mot de palestinskstyrda områdena.

Ibland händer det dock saker som pekar på att saker verkligen är så enkla som man föreställer sig att de är. Tydligen har Israel utfört en utrikespolitisk miss av gigantiska mått. Som man sedan efterföljt med ytterligare en miss som visat på att den förhalningstaktik och kluvna tunga som vissa anklagat Israels ledning för att använda sig av kanske trots allt är verklig. Vad som händer är att Joe Biden är på besök i Israel. USA har med mycket möda lyckats övertala de palestinska ledarna till att återuppta diskussionen med Israel. Men så under Bidens besök så offentligörs det uppgifter i landet att man har godkänt nya illegala bosättningar på ockuperat område. Det är inte så att detta är en gränsdragningsfråga, att vissa menar det är olagligt medans andra inte gör det. Det är helt enkelt olagligt enligt internationell rätt. Det är dessutom i strid med de villkor man satt upp för att fortsätta fredssamtalen. Som de uttryckte det på Godmorgon världen var det en ren örfil i USAs utrikespolitiska ansikte. Det var missen. Sedan följde man upp det hela med att beklaga att timingen var så dålig. Alltså. Man beklagar inte beslutet, inte att man bryter mot internationell lag. Inte att man visar att man inte bryr sig om fredsförhandlingarna. Nej. Man säger bara att det var tråkigt att det skulle ske vid ett så olägligt tillfälle. Det finns ju alltid två sidor till en historia brukar det heta. Och när Mahmoud Abbas hotade med att avgå för att han upplevde att han bara användes av Israel för att legitimera ett status quo så kunde man ju tänka att det kanske inte var så allvarligt som han menade. Att Israel kanske var ärliga i sin strävan efter fred. Men efter denna farsen verkar det pinsamt uppenbart. Fredsförhandlingarna är bara ett spel för gallerierna.

En serie har lämnat oss

Igår såg vi sista avsnittet av "landet brunsås". Det är svårt att säga om det är ett litet sting av hemkärlek, men jag har nästan kännt mig lite stolt över att vara Svensk i det att jag tittat på serien. Den har varit så informativ och så pretentionslös på samma gång. Vissa saker som sagts har varit lite överdrivna men programledarna var så charmerande att det var lätt att förlåta. Det känns som att denna sortens program är något som svensk publicservice har blivit väldigt duktig på, nämligen de nationsransakande programmen. Både på radio och på TV kan man ofta lyssna på eller se program som försöker ringa in vad den Svenska identiteten egentligen är, och hur individen förhålls till detta. Ifall ni inte sett serien kan jag rekommendera att titta på den på www.svtplay.se. Men vänta inte för länge, de ligger bara uppe till 9e April.