Att vara människa idag är inte tvunget så lätt som det en gång i tiden var. På radion talar man om att arbetslösheten i Sverige når upp till en av tio. Ett annat sätt att se det på är att nio av tio har arbete. Egentligen låter det ju inte så illa. 90% har ju arbete. Värre kan det tyckas globalt, i dagarna rapporterar FN att gränsen på en miljard har blivit nådd när det gäller svält. Detta innebär att just nu, på vår planet, så går en miljard människor runt i konstant hunger. Ickeförsvinnande hunger. Vill man vara positiv där kan man tänka att sex människor av sju på jorden slipper gå runt i konstant hunger. Men även det låter ju fel på något sätt. Dåligt.
Att gräva ner sig ångest hjälper ju knappast. Men detta är problem. Klimatet är på väg att bli ett problem. Rasism. Islamofobi, Nationalism. I sitt inre kan man undra hur vi som samhälle, vi som människor på denna jorden, ska klara av att möta de utmaningarna vi står inför. Den som lyssnat på våra politiker får nog snabbt lust att bara lägga sig under täcket och huttra. Precis som Schlaug skriver så är svensk politik i det närmaste helt utan politiska visioner (utom möjligen den om att legalisera fildelning). I Norge, ett av världens rikaste länder, tycker man trots allt att det är OK om Statoil genomför oljesandprojektet. Så mycket för den norska "månlandningen" i klimatbekämpning.
Man kan undra var vi som kollektiv ska hitta styrkan som krävs för att möta de problemen vi tillsammans skapat för oss själva och som vi tillsammans ohämmat också får att växa hos oss själva. Jag fick låna Obamas första bok av L. för ett tag sedan och hittade där en del intressanta och inspirerande tankar. Det Obama lärde sig under sitt grovt underbetalda jobb som organiserare för fattiga människor i Chicago var att första steget för att skapa förändring är att får människor att tro på att den är möjlig. De svarta i förorterna visste att stadsfullmäktige inte brydde sig om dem. De visste att de inte hade något inflytande. Inte hade. Men när Obama fick dem att förstå att de hade rättigheter så började de kämpa för sin sak. Och med kämparviljan som kom också inflytandet. Vi måste alltså veta att det går att förändra.
Jag anar inte vad som egentligen händer i Iran. Om vem som förtrycker vem och vem som verkligen fick flest röster i valet. Men av demonstrationerna att döma så förstår man att inte bara en människa utan en stor del av ett kollektiv tror att de kan skapa förändring. Därför gör dem det som man för en månad sedan aldrig trodde någon skulle göra. Man demonstrerar, man uttalar sina åsikter. Man vandrar med övertygelse.
Sverige är ett land som jag inte helt klarar att förstå. Märkligt kan tyckas när det är det landet jag kommer från. Ta Nord Korea t.ex.. Det finns ju ingen information om Nord Korea som pekar på en ens i närheten av invånarvänlig regim. Likväl är det någon tomte som skriver en debattartikel om avundsjuka väst som klagar på mönstersocialiststaten Nord Korea. Varhelst av nyhetsmedier och debattforum man letar i på internet så kan man hitta de mest skilda idéer om vad i denna världen som är bra och vad som är dåligt. Som man säger om bibeln att ifall du bläddrar igenom den Svenska debatten så kommer du hitta företrädare för precis varenda möjlig åsikt. Personligen smygläser jag ibland humanisternas blog. Varför kan man fråga sig, det är nog inte mer än en gång av tio som jag kan hitta något jag inte direkt avfärdar som extremvinklat eller inskränkt. Men det är som att jag väntar mig att en dag ska de som skriver där förstå den kritiken som riktas mot dem. Jag är så spänd på att läsa vad de svarar. Spänd på den gången i framtiden jag med lättat hjärta kan lämna blogen och känna. Äntligen förstod dem. Givetvis inträffar det aldrig och i de bästa erbjuds jag underhållande läsning. Vi är landet där någon kan säga att han tycker att den nya Svenska morot och piska arbetspolitiken är dålig och få som svar "Jag hatar socialdemokraterna".
Men om man lämnar det bakom sig. Drömmen om ett enhetligt Sverige d.v.s. så finns det ju också många fina saker. Jag hörde Sofia Karlsson sjunga i Bergen och det var väldigt vackert. Politikerna var ju inte så mycket att hänga i granen, men Peps är ju också svensk. Den enighet jag drömmer om. Enigheten som kommer efter vi har förstått både våra problem och vårat beroende av varandra för att kunna lösa det, tror jag bara kan skapas efter att varje individ börjat ett arbete i sig själv istället för sin nästa. För mig att försöka övertyga en tokhögermoderat om klimatförändringar är antagligen lika fruktlösa som när en gammal arbetskollega försökte förklara på en fest det paradoxala i att flytta till Thailand eftersom man ogillar utlänningar. Men ifall jag istället klarar av att internalisera min egna övertygelse i mig själv. Förstå och förändra mitt egna beteende och se bort ifrån "om alla andra gör det är det ok". Om jag klarar det så tror jag att jag tagit det största möjliga klivet mot en verklig förändring..
