Sekulär livssyn

En sak som är väldigt typisk för vårat samhälle är hur ord tappar sin betydelse. Kurkiala skriver om det i sin bok om kultur, undersöker man saken så blir det ganska tydligt.
Ifall vi inte har tillräckligt många som klarar utbildningen för att bli ingenjörer, då sänker vi kraven. För att städaren inte ska känna sig kränkt blir han istället "ledande rengöringsexpert". Elever blir inte underkända, de blir "icke godkända". Betyget MVG går det total inflation i och mig veterligen är ett MVG idag och ett för fem år sedan två icke jämförbara storheter. När jag läste "Komplex analys" (som var den lättaste mattekursen) så fanns det en uppgift hämtad från en tenta från 60-talet. På mattetentor vid LTH finns det oftast sex uppgifter där svårighetsgraden ökar för varje uppgift. 60-talsuppgiften var den tredje uppgiften på sin tenta. Ändå var den otroligt mycket svårare än den sjätte uppgiften på vår tenta.
Vi lever i samhället där vi inte vill kränka någon. För att alla ska ha möjligheten att vara professorer så kallar vi alla för det. Vi tänker att alla på det sättet blir professorer, men i praktiken tappar ordet sin mening.

I ett samhälle där ords mening sakta försvinner är det också svårt att tala om rätt eller fel. För någon månad sedan höll jag på att tappa hakan när jag läste artikeln "Ateistens dilemma" av humanisternas ena ledare, PC Jersild. Jersild skriver att kristendom är en form av ateism. Hur kan det komma sig? Jo för Jesild är ateism det att inte tro på en gud. Eftersom Kristna inte tror på asa-gudarna så finns det en gud man inte tror på, alltså är man ateister. För ledaren av Sveriges största Ateistiska förbund är alltså både Monotheism och Polytheism innefattade i begreppet Ateism. Så egentligen tycker vi alla likadant, vad är meningen med att diskutera?

Ordens förlorade betydelse är ett symptom för vår nuvarande tidsanda. I förra inlägget jag skrev försökte jag (bakom ridån) spåra den tillbaka till nihilismen. Efter att ha läst två böcker på området känner jag att jag kommit lite närmare att hitta den.

Relativism

Läser du på Wikipedia kan du se att vi lever i det postmoderna samhället. Att fånga hela postmodernismen i ett inlägg är en för stor uppgift för mig, men det som är värt att ta med sig är att kärnan i postmodernism är tolerans. Toleransen uppstår genom att se på saker ur ett relativistiskt perspektiv.
Relativisten menar att ingen ska ha synpunkter på det någon annan gör. Moralism är bland det värsta som finns. Det finns ingen absolut moral, i det moderna samhället är det upp till varje individ att själv definiera vad som är riktigt eller inte (inom lagens ramar).
Att t.ex. säga att vår kultur präglas av hedonism är för en relativist en väldigt ful ting att säga. Objektivt sätt betyder det att vara hedonist att man framförallt lever för att njuta. Man definierar meningen med sitt liv med att ha en det bra. Att äta god mat, att vara i goda vänners lag, att roa sig helt enkelt. Tittar du på reklam, ser du på samhällsprogram eller läser du tidningsartiklar så förstår du att den kontemporära hedonismen inte är ett så grundlöst antagande som man kunnat tro. L'Oreal, because I'm worth it. Det är dock väldigt upprörande att höra någon säga att människor är hedonister eftersom Hedonism har en negativ klang till det. Man kan lätt associera det till egoism. Egoism är negativt och ingen är väl något negativt, därför är väl ingen heller hedonist.

Problemet med kristendom

Inlägget heter sekulär livssyn. Anledningen till att jag tar upp relativismen är att jag tror det är här det skär sig mellan religion och det moderna samhället. Medan religion försöker pådyvla sin moral på andra så ser vi det optimala samhället som det totalt fria samhället. Där varje människa har rätt att leva efter sin egen mening. Halal-TV väckte starka reaktioner i Sverige eftersom det var muslimsk propaganda. Det fanns människor där som hade meningar och moraliskt grundade tankar om vårat samhälle. Det som provocerade så otroligt när påven uttalade sig om kondomanvändande i Afrika är inte att människor dör. Det som provocerade människor är att Påven uttalade en moralisk åsikt om hur han menade folk borde leva sina liv (Egentligen var det inte det han gjorde om man läser frågan och svaret).
Det finns en uppenbar logisk lucka i den moderna relativismen, för medan relativism antyder full tollerans för andra, så är det att ha åsikter om andra liv inte tolererat. Gör vad du vill.. Så länge du inte försöker påverka någon annan.

Exemplena tycker jag är många, men ett ganska färskt är en debattartikel på Newsmill där man diskuterar Blairs spådom om ökad religiositet i världen under 2000-talet. Som så ofta i debatten kring religion så är det en artikel som långt mer diskuterar vad den inte tycker om än vad den tycker om. Artikeln avslutas såhär:

"Men också att aldrig ge mer värde åt någon religion eller Gud före någon annan då de alla är ett och samma fenomen vars lärors nytta bara kan utvärderas av den religiöse för personligt bruk. För de är alla uppsättningar av tro som hör hemma i hjärtat hos den privata individen och inte som norm, argument eller ledstjärna för samhället eller mänskligheten i stort. Att påstå något annat är att önska inkräkta din och min frihet att leva de liv vi så önskar - med eller utan Gud."

Vad vill jag säga?

Jag är själv ett barn av min tid. När jag läste om postmodernismen så var det mycket i tänkandet som jag känner igen från mitt egna resonerande. Efter att ha läst några böcker på området förstår jag nu att relativism är ett sätt att se på världen, inte det enda. För mig var detta tankeväckande. Med detta i ryggen ska jag nu ta några ord i mun som jag bara för någon vecka sedan hade ansett fel.

Moralism är bra

Märk order moralism. När jag pratar om moral pratar jag om det individer själva inrättar sig till för att leva sina liv. När jag pratar om moralism så pratar jag om när människor lägger sig i andra liv eftersom de inte håller med moraliskt. Krockar inte detta med att inte döma? Nej, att döma och lägga sig i är inte samma sak.

Moralism är bra?

Jag nämnde Påven tidigare och han kan komma som ett bra exempel här också på var samhället egentligen tycker om moralism.
Varför är moralism bra? Varför ska inte folk få göra som de vill? För mig handlar inte frågan om förhindrande eller accepterande av människors livsstil. För mig handlar det om ett engagerat eller oengagerat samhälle. Vi är påväg in i, eller är kanske redan inne i, ett samhälle där civilkuragenivån hos folket närmar sig noll. När Michael Moore fick en man att låtsas vara medvetslös mitt i en storstad så kunde det i vissa städer ta flera timmar innan någon reagerade över att det låg en man på gatan och skräpade. Vi lever i en tidsanda där medmänniskor till stort är objekt innan man har lärt känna dem. Detta stämmer överens med vad Dostortjevskij observerade i industrialismens Europa i mitten av 1800-talet (en tid då humanism präglade samtidsandan). Det stämmer också överens med den förutsägelse som Marx gjorde runt samma tid. Samhället kommer utvecklas till att bli mindre och mindre personligt. Idag tror jag framförallt det är en rädsla över vad religiösa människor kan göra som gör att man vill att människor ska hålla sin tro för sig själva. Man reflekterar dock inte över vad folk som bara håller sig för sig själv kan misslyckas med att göra. Att basera ett samhälle endast på logiska regler är som att ruta in runda människor i ett fyrkantigt system.

Alternativet?

Till syvende och sist får man fråga sig om det var en moralisk eller en tolerant hållning som gjorde att koncentrationsläger accepterade i Nazi-tyskland. Att tortyr appliceras av USA? I grunden menar jag att den moralism som gör att människor lägger sig och uttalar sig om andra människors liv också är den moralismen som ger folk möjlighet att förstå sin medmänniska. Den moralismen som är stötande för vissa är den moralismen som kan ge en gemensam förståelseplattform utifrån vilken två skilda livssyner får möjlighet att uppleva respekt för varandra. Den moralismen som får människor att säga nej till drickande hos andra är också den moralismen som förmår omvandla medmänniskor från objekt till subjekt.

Ateismen och Kommunismen

En av de sakerna jag önskar att jag var bättre på är historia. För det är genom historien som man bäst förstår samtiden. Det är också genom historien som man verkligen förstår var begrepp har kommit ifrån. Att förstå historia är nog lika viktigt för att förstå humanistiska ämnen som det är viktigt att kunna statistik för att förstå sig på klimatdebatten.

Ofta, precis som nu senast på newsmill när man har en debatt om kristendomen och varför kristendomen är dålig så brukar man ta upp historien. Kristendomen är jättedålig säger man och sedan pratar man om alla krig som den har orsakat. Först kommer man inte på något, Israel/Palestina konflikten handlar ju inte om kristendom och katolikerna och protestanterna på Irland handlar snarare om frihetskrig än något annat. Men så kommer man på korståget. Religion är orsaken till alla krig. Titta bara på korstågen.
Då rynkar den kristna falangen på ögonbrynen också säger dem "Jasså?". "Men tänk på alla brott ateismen är skydlig till". Sedan räknar man upp en mängd kommunistiska regimer.
"Ateism har ingenting med kommunism att göra!" säger då religionkritikerna, "Man kan vara moderat och fortfarande vara ateist.". Sedan sätter sig religionskritikern och religionvurmaren i varsitt hörn och tjurar. Där tog diskussionen slut.

Jag tycker det finns massa spännande saker att fundera på här. Skylls många av de krigen som varit på religion, eller har de orsakats av andra faktorer som glidningar mellan folkgrupper eller kolliderande intressen? Man kan ju t.ex. säga att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken. Man kan också säga att människor med krigstrauman är överrepresenterade i brottstatistiken eller att folk med lägre socioekonomisk status är överrepresenterade. Flera förklaringar till samma verkan, hur hänger det ihop?
Det jag vill försöka reda ut här är dock ifall det finns någon koppling mellan den kommunism som hänsynslöst utövades i Sovjet och ateism.

Till hjälp tar jag lite fakta som jag menar är ganska allmänt vedertaget. Först och främst, kommunistregimen förbjöd religion. I den kommunistiska drömmen fanns en tanke om ett samhälle där människorna inte behövde förlita sig på högre makter för att uppnå lycka. Ett samhälle där man istället gemensamt, genom ömsesidigt stöd, skulle uppnå en sund och glad befolkning. Det är känt att Marx pratade om att religion var "opium för folket". Jag har hört tolkningar om att Marx med dessa ord inte menade att religion var något ont, utan bara något som människor gömde sig i, vilket ju givetvis skulle vara onödigt i det perfekta samhället. Detta är enligt mig ganska vedertagna saker.

Vad som är mindre vedertaget är hur jag tänker att kommunismen växt fram. När jag och N. en dag läste i en kommunistisk skolbok för den "nyfikne ungdomen" på Fretex så förstod jag varför just de kristna haft så svårt med kommunismen. Det man är van vid att prata om är kommunismen som ekonomisk idé, men i denna skolboken lärdes det ut kommunism som samhällsmoral. Och det är en moral som är väldigt olik den traditionella kristna. T.ex. står det att det är sunt för par att ha flera partners. Ibland kan mannen misstycka om att kvinnan ska ha flera partners, men detta beror bara på att han är oförståndig. Jag kan dessvärre inte återge fler exempel från boken, men en röd tråd var avsaknaden av spiritualism. Genom boken återfanns ett mekaniskt tänkande där jag menar att människan reducerades till att bara ha fysiska behov. Det fanns en nihilistisk underton. Jag önskar att jag var bättre påläst här om Nitzsche, Marx, Engels och deras samtida människor. Vad det var som utvecklade Nihilismen och hur den hänger ihop med kommunismen? Bröderna Karamazov av Dostorjevskij är ett relevant verk kring ämnet där den religiösa yngste brodern Aljosja har svårt att förstå den nihilistiske äldste brodern Ivan som jag minns att jag hade stor behållning av, dessvärre var det så länge sedan att de nyanser jag främst skulle haft nytta av har glidit från mig.

Vad gjorde de kommunistiska regimerna till stora mördarmaskiner? Det skulle kunna vara en bombastisk titel på en bok jag absolut inte är kompetent nog till att skriva. För mig innehåller kommunismen som ideologi sympatiska drag. t.ex. tycker jag att tanken "av varje människa efter förmåga, till varje människa efter behov" är långt mycket mer förnuftig än "survival of the fittest". Jag menar att kommunismen kantades av nihilism, något som i sin ytterlighet gärna gestaltas som narcissism. Men mycket tyder på att kommunismens brott i stor grad kan tillskrivas skutans ledare, något som skiljer sig från t.ex. Nazismen där Hitler med luddiga ordrar, propaganda och abstrakta idéer om genetisk överlägsenhet lyckades förvandla ett folk till vad det blev. Jag har läst om att man i Sovjet, precis som i 1984, ena veckan höll judarna som sin bästa vän för att några veckor senare mena att de var roten till allt som gick fel.
Gjorde regimens avsaknad av religion någon skillnad i det händelseförlopp som kom? Jag kan omöjligt säga säkert. Att tanken om en överstående moral, eller tron på en övre makt är en viss broms när man ska ange sin granne och få honom likviderad tycker jag är ganska enkelt att resonera sig fram till. Men om detta gjorde den stora skillnaden i de kommunistiska länderna vet jag inte.

Ateism innebär inte avsaknad av moral. Nihilism som jag känner det (Peter Stormare i The big lebowskij) innebär i sin förlägning avsaknad av moral. Ifall det inte finns någon gud är allt tillåtet. Jag menar att Nihilism är Ateism draget till sin yttersta spets, precis som kristen/islamsk/judisk/hinduisk fanatisism är religionerna dragna till sin spets.

Som en avslutande åsikt (som jag erkänner att jag inte lyckats resonera mig fram till) menar jag att ifall man vill beskylla religioner för det onda som gjorts i religionernas namn så tycker jag också att man ska beskylla ateismen för det som gjorts i nihilismens namn. Jag menar också att ifall man nu tillskriver konflikter till religion som egentligen haft mer att göra med enskilda personers intressen, eller stora gruppers intressekonflikter, så bör man också tillskriva ateismen det gjorts i de nihilistiska kommunist regimerna.